Close

Category Archives Nostalgi


Jag har spelat TV-spel så länge jag kan minnas. Redan som ung fick jag ett Super Nintendo i födelsedagspresent och jag var den lyckligaste killen i världen där. Även om jag knappt minns nåt från när jag fick konsolen så måste jag ha varit lycklig. Det var ju ett Super Nintendo liksom!

Med på köpet fick jag Super Mario World, ett av världens bästa plattformsspel någonsin. Spring åt höger, hoppa över hålen i marken, hoppa på fienderna och få tag i en Yoshi var det enda man egentligen behövde bry sig om när man satt där i pojkrummet och kämpade sig fram genom spöken, larver, mullvadar och en herrans massa andra varelser. Efter några veckors träning kunde inget stoppa mig och idag kan man ganska enkelt springa igenom banorna i en rätt rapp fart.

Jag hann aldrig riktigt uppleva Nintendo 8-bitarseran under min ungdom, jag föddes precis i skarven av NES och SNES där, så jag spelade mest Bubble Bobble och Maniac Mansion hemma hos kompisen på Svedjegatan. Men då jag redan fått in TV-spelsfingrarna så lärde man sig väldans fort hur man skulle spela spelen på den tiden och vi spelade snart igenom Bubble Bobble utan problem.

Sen har det där rullat på, även om jag på senare tid mest nischat mig mot spel som NHL XX samt diverse äventyrsspel så har man aldrig egentligen haft några större problem att sätta sig in in kontrollerna i ett spel. Ge det en kvart, tjugo minuter, sen sitter kontrollerna ganska felfritt.

Men häromdagen började jag spela lite New Super Mario Bros. DS på min Nintendo 3DS och jag kan ärligt säga att jag aldrig nånsin känt mig såhär värdelös på TV-spel… Super Mario 3, Mega Man, Uncharted, Golden Eye, Zelda, Colin McRae Dirt 2 är väl några av dom spelen som jag spelat dom senaste åren och jag har aldrig haft något problem med att ta till mig kontrollerna.
Visst, ibland kanske man blir lite grinig över att kontrollerna är lite osmidiga (siktet i Uncharted 3 någon?), men överlag så sväljer man dom där små felen utan problem.

Men inte när det kommer till New Super Marion Bros. Nej, spelkontrollen där känns ungefär som disktrasan vi har i diskhon i köket. Katastrofsunkig, osmidig och inget man egentligen vill ha nåt att göra med. Men ibland måste man ta tag i eländet och varje gång känns det lika outhärdligt. När man sen är klar får man plötsligt en ofantlig lust att skära av sig båda händerna eftersom man känner sig lika besudlad som en polsk kulstöterskas pojkvän gör.

Mario känns alldeles bångstyrig och han vill inte göra det jag ber honom om! Sluta muppa dig så jäkla mycket och stanna när jag ber dig istället gubbjävel… Allt känns liksom upp och ner, men inte på ett bra sätt som vissa andra snurriga Mario-spel.
Super Mario 64, Super Mario Galaxy och Super Mario 3 hade ju alla supertajta kontroller vilket gör att New Super Mario Bros blir lite som det svarta fåret i den annars snudd på perfekta familjen.

Nej, jag har aldrig känt mig såhär dålig när jag spelat TV-spel, någonsin. Buuu för Nintendo! Den nya segare Mario får två av fem Yoshis i betyg.

Tre månader har jag varit hemma nu. Tre otroligt snabba månader har gått sen dess att jag lämnade Miamis fantastiska badvatten för att lända i Dublins gråkalla verklighet igen. Verkligheten är kass i jämförelse med USA, så är det bara. Visst finns det saker här som är bättre än The Staterna, men som land är USA precis allt det som hela Europa inte är.

Ska man försöka sig på en jämförelse så känns bilar som en bra sak att plocka fram. Är det något som satte sig i bakhuvudet när vi var i USA så var det att bilarna är heeeeelt annorlunda over there”. Stadsjeepar var standarden, växthuseffekten rockar och störst är bäst var det som gällde. Inga halvmesyrer där inte.
Så för att på något sätt försöka förklara hur extremt USA var när det gäller i stort sett allt från landmärken till människor så kan man säga att om Sverige som land är en trygg och säker Volvo är USA en bufflig, småskrytig och överdriven Ford Mustang
. Det är så svårt att förklara i ord utan att göra det här inlägget till en bok, men det är den bästa förklaringen jag kan ge. Åk dit, upplev landet och ni kommer förstå vad jag menar. USA är extremt i många avseende, men landet är magiskt.

Det här landet erbjuder precis allt. Det jag minns bäst i det avseendet var hur vi mitt på dagen kastade snöboll på varandra i Yosemites nationalpark för att sen, åtta timmars bilåkning senare, sitta skrattande i bilen samtidigt som vi vevade ner rutorna för att känna på den 30-gradiga nattvärmen i Death Valleys öken.

Men ja, anledningen till att jag skriver det här är för att jag tänkte publicera en sammanfattning av resan. Det sket sig ju ganska rejält och det här inlägget slutade i en massa babbel, så jag får ta det i nästa inlägg helt enkelt. Stay tuned, ännu ett statistikporrsinlägg är på väg!”

Ja… jag vet inte riktigt vad som hände där. Bror Kaustinen ser ut som en psychomunk med pottfrilla. Elegant värre.

Men nostalgitrippen fortsätter. Jag har utlovat både bilkrascher och framför allt the innebandyfilmen. Ni som kände mig i Sverige vet vad det handlar om, ni andra kommer få uppleva någonting magiskt. Så häng med, nu kör vi!



Okej, bilkraschen blir inte så mycket mer än en bild på min stackars Ferrari-Nissan som blev en aning bucklig efter krocken. Man lev väl lite smått omskakad, men allt gick ju bra tillslut i alla fall, så man får vara nöjd för det.

Sen har jag hittat en av mina allra första hemsidor också! Såhär vackert gröngrå var den och jag var asnöjd med designen… Sen hade jag tydligen även en annan design” på gång efter det som Blocket sen snodde rakt av. Funderingar kring att stämma dom finns…



Skojig vägskylt på väg ner till Strömstad för en herrans massa år sedan.



Som ung tränade man ju en massa. En fruktansvärd mängd träningar stod på schemat…





Det här med bloggandet är annars en berättelse i sig. Kring 2004-2005 nångång började mitt intresse för webbutveckling ta fart på riktigt. Då jag inte hade så mycket mer än innebandy i mitt liv började jag därför skapa en hemsida. Först och främst var det för att kunna visa upp min fantastiska Zorro-film, men i längden startade jag upp en hemsida med recensioner av innebandymatcherna vi spelade. Den fick först namnet Kausti.tk då 49 kronor per år var alldeles för dyrt för att skaffa en domän, men när ekonomin släppte så utvecklade den senare sig och blev Kausti.com. Versionerna haglade, mest för att jag brann för att lära mig HTML/PHP, och sidan nådde snabbt version 1o.o, som jag nämnde i förra inlägget, innan den helt stannade av. Mest för att sidan var odugligt strukturerad och ett riktigt kaos att underhålla.

Sen lärde jag mig PHP, lärde mig att automatiskt hämta information från andra hemsidor och började bli sugen på att bygga någonting eget igen. Så jag byggde en blogg åt min dåvarande flickvän. Rosa och fin var den och jag var så stolt när jag visade upp den. Hon ville inte ha den och jag förstod ingenting (vsad)



Men inte kunde alla dom där timmarna gå till spillo inte. Så jag bytte färg på designen och började skriva själv istället. Det första stapplande inlägget fick rubriken Operation: Vända tillbaka dygnet och innan jag visste ordet av hade jag lärt mig JQuery, PHP och en massa roliga grejer. Så jag spårade helt och skapade en helt egen funktion för att skicka MMS till bloggen och såvitt jag vet bör den fungera fortfarande. Det var dock ett jäkla meck att sätta upp telefonen för att få eländet och fungera minns jag, men nog fixade jag det allt.
Det blev dock inte mer än typ 10 MMS skickade hit, sen gav jag upp. Det gav inte så mycket på den tiden, sen byte jag telefon och inställningarna försvann all världens väg. Men kanske borde man ge sig på att sätta upp telefonen för det igen? :z



Men tänka sig vad enkelt livet var förr i tiden. Kring 2007-2008 där så levde livet ekonomiskt sett, jag tjänade hutlösa summor på att sitta nere i mammas källare och folda KK på 7QJ-brädor och göra flera hundra kronor i timmen. Tre skärmar, en TV och en fruktansvärt massa pokerhänder krävdes det, men mitt årsbästa låg där på 13 000 euro för 2007. Då hade jag spelat ungefär 600 timmars poker det året, det var som att jobba typ 30% men jag tjänade pengar som en gud och hade noll utgifter.
Oktober 2007 var galet när jag fick (tror det var) kring 10 000 kronor i semesterersättning från SSAB för sommarjobbet samtidigt som jag tjänae in 6 300 euro på pokern. Det gav en månadslön på nästan 60 000 kronor den månaden (vann en jackpott på 42 000 kr dock, så det var såklart flyt med där) – efter skatt :i Helt absurt. Nu är dom pengarna väck, men bilen, datorerna, TVn och minnena har jag fortfarande kvar.



Jag hade en sån snuskig koll på siffrorna där att jag nästan blir rädd.



Här har vi halva fönstret för statistiken över 330 000 händer jag spelade nångång där. Har tyvärr inte koll på vilket år det är, men skulle gissa på nångång mellan 2006 och 2008. Spelade som mest 10 bord åt gången och var så tråkig att folk måste ha kräkts på mig. Snittade väl en 1 000 händer i timmen där och gnetade nåt jävulskt samtidigt som alla var jättedåliga på den tiden. Nu har jag blivit slöare, sämre och alla andra har hunnit ikapp.

Och ja, såklart förlorade även jag pengar emellanåt. Största förlusten på en dag? 3 000 kronor. Dock plussade jag säkert 90-95% av månaderna jag spelade. Mer statistik och elände finns i pokerdagboken på Pokerforum för den som orkar. Har förövrigt kvar nästan alla mina spelade händer i databaserna från Poker Tracker. Just nu tar dom väl totalt en 3 gigabyte ungefär. Textbaserade pokerhänder då. Det är några stycken…



Gula tänder hade man förr i tiden också…



Får förövrigt ge min gamla tandläkare Ingeborg ett stort tack för vad hon gjorde med mina tänder. Från ett leende som slog i trottoarkanten till en snudd på perfekt tandrad uppnås inte utan en massa hårt jobb. Och lidande. Usch vad jag hatade min räls och när dom spände den kunde jag inte äta på flera flera timmar. Jag hatade den. Men oj vad värt det varit såhär i efterhand.



Men ja, jag vet Stam, du vill se den. Och du ska få se den. Kaustinen film presenterar, underhållning på hög nivå. Njut:

film Kaustis innebandyfilm (2004)


Provade ladda upp den på Youtube men kvalitén var för dålig :i Man såg inte ett jota och hela bilden blev en grå gröt. Men man går inte så mycket mer för två megabyte. Tyvärr…

Plötsligt händer det. Plötsligt lever bloggen. Och den gör det på grund av en hemsida vid namn Wayback machine. Där fann jag en backuppad version av Kausti.com, version 1o.o. Tiopunktnoll, fast med två o istället för nollor. Bara för att det kändes coolare.
Efter det där fyndet rullade allt sen bara på helt plötsligt. Jag mindes att jag har en backup från jättelångt tillbaka på min externa hårddisk så jag öppnade upp det gamla arkivet och fann en del smått bisarrt och en del riktigt roliga grejer. Tänkte dela med mig lite av Kausti, version 12-19 år” här och nu:



Först har vi det fantastiska studentfotot från min student. Lite småkallt i luften, champagnen smakade sämre än Coca cola, kusinerna saknade tänder och någonstans hade jag fortfarande kvar hoppet om att min framtida karriär skulle vara som ledare för något obskyrt land i en varmare del av världen. Typ Tuvalu. Så blev det dock inte riktigt…



Lite tidigare under min karriär som ung man hade jag hunnit genomgå fasen ”talang”, mer specifikt som innebandytalang. Målen östes in, vägen in i distriktslaget låg vidöppen och jag scorade 3 mål i två av uttagninsmatcherna. A-lagsspel, straffskytt i A-laget och femmålsskytt i en av A-lagsmatcherna (gjorde fyra mål i matchen därinnan också) står nog högst på skrytlistan.

Hittade förövrigt mitt första A-lagsmål
på Youtube också. Rätt upp i krysset till tonerna av Gösta Linderholm. Magiskt.
Vi tackar Niklas ”Spindeldasen” (Aaaahahaha) Luotsinen för att han på något mirakulöst sätt orkade få någon att filma matcherna och sen själv sitta och redigera ihop filmerna. Sjukt kul att bli lite nostalgisk till bilderna.



Annars hittade jag lite Photoshop-alster från när jag var ung också :i Brinnande text var otroligt megahäftigt och jag gnetade dom där bilderna ett antal timmar innan jag insåg att det inte blev så mycket annat.



Men så hittade jag ett program vid namn Bryce 5.0. Det var ett slags superenkelt 3D-program där du drog ut saker du ville ha och sen kunde du ändra materialet på dom. Typ en massa stänger, gör dom silvriga, in med några andra ihåliga stänger, gör dom till en hjulform och på med ett svart material och vips hade man skapat en mycket elegant motorcykel. Det här var då 2003, för snart 10 år sedan. Sjukt. Silverbakgrunden som speglar himelen är ju fantasitsk om jag får säga det själv…


Konstiga gröna saker med mitt Lunarstorm-namn Too_Bad på hittades även det och det känns ju en aning pinsamt om jag ska vara ärlig. Namnet jag gav påkonstverket? Grön explotion i mitten lr nåt, too_bad i nedre vänster hörn.png [?]



Men så var jag ju inte så cool när jag var ung heller…

Vi fortsätter imorgon, då med bilkrascher, Amandas lillasyster och telefonsex…”

Så var det då dags. Det avgörande slaget var kommet. Agent 000, mer känd bland allmänheten som sitt alter ego Kausti, skulle kämpa mot den enorma isbildningen i frysen. Isbildningen hade länge smugit sig fram och hade nu börjat hota att ta över möglets plats som härskare i Casa el Kaustinen.

Utrustad med sin Kenny Starfighter-liknande pickadoll Remington D-5000
så tog våran modige Kausti upp den till synes hopplösa kampen. Isen var storfavorit och hade på sin väg mot den här titelfighten knockat både über-rutinerade Peter Forsberg och den osänkbara Titanic.

Kampen var hård, det stänkte vatten och blod åt alla möjliga håll och skriken ekar, 2 timmar senare, fortfarande i lägenheten. Publiken var stundtals helt paralyserade på grund av spänningen och när Kausti fick in en perfekt träff trodde många att kampen var över. Så var det dock inte…

Isbildningen plockade helt plötsligt fram sitt specialtrick benkrampen” och kastade sen denna förbannelse över en överraskad Kausti som inte alls var beredd. Totalt förlamad i högerbenet limpade han bort till sin ringhörna för att återhämta sig. Isbildningen, vars största svaghet helt klart är rörligheten, tog full sats för att kasta sig över den halvskadade Kausti.

En kvart senare hade isbildningen inte rört sig ett dugg samtidigt som våran hjälte Kausti hade återhämtat sig från krampen. Matolja kombinerat med värme och lite tålamod hade gjort susen mot förbannelsen. Kausti var nu i toppform och musiken tystnade…

Med ett fotarbete som fått Muhammed Ali att se ut som en staty och en hårtorksteknik som fått Peter Siepen att häpna fullkomligt krossade Kausti sin motståndare på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Segern var kanske inte helt rättvis, men som Kausti sa ”En dålig seger är alltid en seger”.



Seger. ”