Close

Category Archives Grekland 2009


Så var det slutligen dags 777777778888888886666
88888888888777777

Skön missclick där…Sketna TV-dosa som ligger på tangentbordet. Vi tar det igen:

Så var det äntligen dags. Efter 168 timmar i friheten, 77 colaflaskor (till ett förbluffande literpris: 113 kr/liter :n), en portion friterade bläckfiskringar, 20 timmars solande och några fantastiska pizzor var det dags att säga adjöken till Grekland för den här gången. Väskorna packades, tandborsten slängdes och herr Vasiliev tog emot våran nyckel. Resan hem hade börjat.

Vings planering måste ju kritiseras en aning. Dom hade fixat det så schysst att vi fick vara kvar på hotellet ända fram till 12:00 på dagen! Otroligt generöst, verkligen. Speciellt med tanke på att bussen från Pargas skulle gå så tidigt som 20:45 [?]
Herr Vaziliev (jag har faktiskt ingen aning om hur han stavar, så jag kör lite randomstavning) tröstade oss och hjälpte oss att förvara väskorna på hotellet i lobbyn. Säkerheten främst, inga saker skulle bli stulna här. Vi dumpade väskorna där alla andra
hade sina väskor och tog sikte på stranden. Vi letade solstolar, men det var ont om dessa eftersom vi kom ner på stranden först 12:15 ungefär (alla PROs gubbar och tanter är ju vakna vid typ 05:30, så dom hinner ju paxa alla stolarna innan jag ens somnat [?]).
Men ibland har man tur – mirakel kan inträffa. Chansen att få en solstol på stranden var minimal, men plötsligt notrade jag två tomma solstolar på V.I.P-platserna :n Likt en örn som fått syn på en grillad kyckling med chokladsås på flög jag på stolarna och paxade dom båda samtidigt som jag var i luften för att sen landa hårt på en finsk fjortistidning. Utsikten
var underbar. Dessutom låg det en finsk dam på stolen som stod bredvid min. Intressant :D
Hon var 13 år. Inte längre intressant :<

Plötsligt hördes ett enormt ”BRÖÖÖÖÖL” följt av ett ljud av någonting som drogs i stranden. Jag tittade upp och fick syn på en val som strandat
precis framför oss :n Fascinerande att se dessa jättedjur på land.

Efter denna fantastiska naturupplevelse var det dags för lunch. Först skulle vi dock gå upp till hotellet för att hämta lite saker ur väskorna. Det kändes bra att herr Vasiliew hade så bra koll på våra väskor. Det var helt tomt i lobbyn, dörrarna stod öppna och väskorna var tillgängliga för vem som helst [?] Som om inte det vore nog mötte vi herr Vassiliev på väg ner till restaurangen sen också [?] Bra koll där.

Vi tänkte köra en avslutningsrunda på herr Golfos restaurang, men när vi såg den proffsiga bilden på pizzabagaren som kastade en pizzadeg i luften kunde vi inte låta bli – vi gick in på restaurangen som låg strax ovanför herr Golfos.




Vi möttes direkt av en riktigt trevlig gammal man som hjälpte oss lägga på en såndär typisk pappersduk (som alla restauranger i hela Grekland använder) på bordet. Jag tackade honom och tyckte att jag minsann borde göra honom en gentjänst. Jag noterade snabbt att hans gylf var nerdragen, så i ett snabbt ryck hjälpte jag honom med detta.

Efter denna personliga assistent-hjälp så beställde vi våran mat. Morsan beställde Gyros
som såg helt fantastiskt god ut när den kom ut.
Jag hade ju sett den fantastiska bilden på pizzakastarpizzagubben, dessutom hade dom pizzakartonger ståendes innanför disken, så jag visste att det här stället garanterat hade god pizza. Därför beställde jag såklart en pizza. Valet stod mellan en Bologne (svamp, lök och köttfärssås – den klassiska ”ätes alltid i Bolänge”-pizzan) eller pizzan med ägg, bacon och lök på.




Nu kände jag att det inte var någon bra idé att beställa en Bolognese – jag måste ju kunna leva på någonting när jag kommer hem. Jag vågade inte riskera att förstöra sunkpizzorna som Fortuna serverar genom att äta en fantastisk italiensk-grekisk-Bolognese-pizza.
Det som är så underbart med den här pizzan är att jag nu kan sammanfatta ett helt år med hjälp av en pizza. Pizzan hade nämligen det otroligt passande namnet London. Så där satt jag i Grekland den 21:a september 2009 och tänkte tillbaka på året som gått. Det började med att allt sket sig totalt, jag hamnade i London, kom hem, levde, hamnade i Grekland av en slump och satt nu och åt en underbar pizza vid namn London. Londonresan började med London och Greklandsäventyret avslutades med London. Lite magiskt faktiskt.

Hur pizzan smakade? Gissa

Betyg: [!][!][!][!][!]


En sak jag och mor funderat över när vi befunnit oss i Grekland är vad alla poliser sysslar med egentligen. Lagbrott sker konstant överallt. Oavsett vart man tittar så bryts det lagar. Heldragna linjer finns inte, folk kör om som dårar och hjälmar används aldrig.
Förklaringen till hjälm-skippnadet fick vi faktiskt lite senare på kvällen. Förklaringen kom från Bonde söker fru-Susannes
blonda bombnedslag till kompis. Hon hade varit i Aten tidigare och där fått förklarat för sig att det faktiskt inte finns någon regel om att ha hjälm på sig när man åker vespa. Det finns dock en regel som innefattar hjälmen – du MÅSTE ha den MED dig när du är ute och åker.
Det roliga var det att i Aten åkte tydligen väldigt många med hjälmen på ARMEN istället för huvudet. Varför? För att om dom inte hade hjälmen synlig, utan istället instoppad i facket under sätet, var risken stor att dom blev stoppade av polisen för att polisen ville kontrollera att man verkligen hade hjälmen MED sig :i Det där är fantastiskt korkat om det nu är sant.





Vi hittade i alla fall hela stadens poliskår tillslut. Allihopa satt med en varsin flaska vatten, lite fikabröd och en milkshake på ett av stans caféer :i Notera hur polismannen till vänster mycket smidigt döljer sitt ansikte när han ser att jag ska till och knäppa kort på honom :i
Jag var livrädd att han skulle springa ikapp mig och sno kameran :n




På tal om livrädd: Samurajsvärd! :n :n :n Ingen Kinesen i närheten såvitt jag kunde se. Jag skyndade mig dock snabbt därfrån :n




Skön lirare som belv helt fascinerad av sightseeing-tåget som fanns i Pargas. Han fick syn på det och började springa mot det direkt. Hela tiden skrikandes ”AUTOBAHN! AUTOBAHN! AUTOBAHN!” :i Tyskar [?]

Efter 9 långa timmar så var det äntligen dags! Bussen (med den fina Wunderbaumen
) kom och hämtade oss. En timmes bussfärd senare (och första genomlyssningen av Paramores nya album!) så var vi framme vid flygplatsen. Vi möttes av…





… en enormt lång kö :n Det var tydligen inbördeskrig i Grekland och varenda människa skulle därför flyga från Grekland samtidigt som oss… 30 minuter senare fick vi äntligen gå in på flygplatsen, för att där mötas av…




… ännu en jävla kö. Humöret i botten och jag tjurade ungefär som en 6-årig pojke som inte fått köpa en cool Transformersleksak på Hemköp :< Efter ytterligare väntan kom vi slutligen fram till säkerhetskontrollen. Till att börja med gör vi en översättning av ordet säkerhet från grekiska (????????) till svenska:

???????? – ”En säkerhetsmaskin används först för att avslöja eventuella terrorister. Där får man stoppa in alla bomber man har i väskan, men det är såklart friviliigt. Vill man inte bli stämplad som terrorist bara för att man har en bomb med sig så låter man bara bli att stoppa i väskan i maskinen. Säkerhetsmaskinen övervakas noggrannt av två halvfeta grekiska säkerhetspoliser som sitter på en stol och tittar på TV istället för röntgenkontrollen. När man sen kört väskorna genom säkerhetsmaskinen får man lägga upp sitt bagage på ett rullband och det transporteras till flyget.
Efter detta går man igenom en till säkerhetskontroll. Där står en massa människor i kö och väntar. När man kommer fram till metalldetektorn får man stoppa i sin plånbok, mobil och liknande i en korg som dras utanför metalldetektorn och sen gå igenom detektorn. Men om det är för mycket folk i kön så brukar dom bara göra så att man får gå igenom säkerhetskontrollen ändå – bara man visar upp alla eventuella bomber man inte deklarerat tidigare i säkerhetsmaskinen. Bara för att det piper betyder ju inte det att man har en bomb med sig.”


Den där säkerhetskontrollen hade inte ens stoppat Usama Bin Laden även om han gick igenom den endast klädd i ett bombbälte. Jag fick gå igenom kontrollen med mobilen och plånboken i handen samtidigt som det pep. Säkerhetspolisen sa bara ”Okey okey” oavsett vem det pep för [?] Jag hade som sagt kunnat ha en bazooka innanför min tröja – han hade bara ropat ”Okey okey” ändå…




Efter den fantastiskt säkra säkerhetskontrollen kom vi till väntsalen. Där satt hela Greklands befolkning och väntade… Vi letade sittplats men hittade ingen så vi tog sikte på taxfree-shoppen istället.

Under dom sista dagarna hade min längtan efter en viss sak växt sig enorm – jag saknade mitt godis. Efter all nyttig glass, pizza och Cola så saknade jag den onyttiga delen av min diet nåt fruktansvärt. Därför var det precis som att stiga in i himlen när jag gick in i taxfree-shoppen. Överallt såg jag mumsiga sockersöta godbitar
. Jag nöjde mig med en megaförpackning Mars och köpte också en förpackning Twix åt lillebror. Jag letade efter en förpackning med kolsyrad Fanta också, men ingenstans fanns denna delikatess att finna. Besviket gick jag därifrån med mina Mars i handen. Dock var jag väldigt törstig, men att köpa ett tolvpack Coca Cola för att stilla törsten kändes ändå lite väl överdrivet.




Därför inköptes en mellandricka i kiosken utanför. Smart som jag var så tänkte jag att dom kanske kunde ha Fanta med bubblor där. Flygplatsmat är ju alltid suverän, nästan i klass med flygmaten, så därför kändes detta faktiskt hyfsat troligt.
Men som vanligt när det gäller Fanta-jakten så blev det fiasko. Jag fick svagt kolsyrad apelsinjuice istället för Fanta. Besviken försökte jag släcka min törst. Det gick inte. Sörjan smakade vedervärdigt. Jag ställde ifrån mig den på bordet bredvid mig och bytte plats för att slippa skiten. Sen tiggde jag 1,5 euro (typ 15 kr) av personen bredvid mig (hon hette tydligen Jak Aer Ju Dihn Mor, skumt namn). För denna förmögenhet inköptes en flaska vatten, sen var törsten släckt.

Grekiska
är annars ett väldigt konstigt språk. Det påminner lite om finska. Ta en mening på valfritt språk, lägg på 20 onödiga bokstäver på varje ord, sen har du meningen på grekiska. Fantastiskt att den där meningen längst ner kan vara så kort på engelska men ändå bli så lång, och krånglig, på grekiska :n




Informationen på flygplatsen var imponerande stabil. Varenda TV-apparat som skulle visa flighterna var trasig. Det var bara en av gaterna, nummer 3, som var öppen, så dom ropade ut nästa flyg som skulle gå i högtalarna, sen fick man ställa sig vid gaten för att kunna gå ombord på planet. Problemet var ju bara att högtalarna knappt fungerade. Det som uttalades i mikrofonen förvrängdes så pass mycket att det som kom ut genom högtalarna mest kunde liknas vid antik grekiska: ”Zzzxcccxxyhhswee safrtrhtyy Stockholm trttrxxstg sgtryhtyh flight” ropades ut i högtalarna, men man hade ingen aning om vad dom egentligen sa. Osäkerheten var stor, men tillslut ropade dom ut någonting med Stockholm, och alla började röra på sig, så vi följde efter.




Flygplanet var stort. Jag knäppte kort. Killen bakom mig skrattade och sade att det fanns en stor skylt där det stod ”INGEN FOTOGRAFERING” på grekiska lite längre bort på flygplatsen. Ingen verkade bry sig. Damerna framför mig fotograferade som tokar, så jag fortsatte jag med. Poliserna i det här landet verkade ju inte bry sig om man hade med sig en bomb ombord på planet, så varför skulle dom bry sig i en kille med kamera?

Väl ombord på planet norpade jag till mig en flygplans-sovkudde och ett flygplans-sovtäcke, drog det över mig, och försökte sova mig igenom flygturen. Gud var snäll mot mig, så vi fick sitta vid nödutgången – mycket bra. Lite drygt att flygvärdinnan (flygvärden?) satt mitt emot oss och stirrade på oss vid start och landning dock. Flygmaten som bjöds denna natt var köttbullar och små halvmånepotatisar eller nåt. Smakade sådär, men brödet till var i alla fall riktigt gott. Paramore gick på högvarv i mobilens musikspelare fastän mobilen egentligen skulle vara avstängd under hela resan. Att mobilen har ett offlineläge var ingenting flygpersonalen brydde sig i. Jag smög ner mobilen under filten och fuskade istället. Jag är nog smartast i världen… :@

Filmen som visades på hemresan var för Spöket Laban del 2, men jag orkade inte kolla på eländet. Efteråt var det dags för flygningens huvudfilm, Bedtime Stories
. Jag hade inget ljud i mina högtalare eftersom jag lyssnade på musik istället, men av vad jag såg så verkade filmen faktiskt överraskande bra. Hamstern var i alla fall cool :i Blir nog till att ladda he… köpa filmen för att se den nåndag.




Vi landade i Stockholm klockan 02:40, hämtade väskorna en kvart senare för att sen hämtas av parkeringstaxin vid terminal 5. Sen skjutsades vi till flygparkeringen. Bilen kördes fram och sen tog vi sikte på Borlänge. Såklart åkte vi fel, istället för Uppsala – Sala – Säter – Borlänge missade vi en högersväng och fick lov att åka Uppsala – Gävle – Borlänge, en omväg på några mil. Morsan fick panik, jag insisterade på att det inte skulle lukta bajs när vi åkte genom skitluktens huvudstad Gävle. Allt gick också bra, förutom en räv som lurade lite i väggrenen och skrämde mig lite.




Klockan 06:00 parkerades bilen på parkeringen utanför huset, väskorna plockades ur bagageluckan och vi traskade in. Resan var slut, jag likaså. Lite mer solbränd (rödkokt?) än när jag åkte, några kalorier rikare och lite lyckligare somnade jag ganska snart efter hemkomsten i min säng.
(Söndag, del 2)

Det finns en sak med Grekland som jag verkligen inte förstår. Eller, det finns flera. Varför alla röker, varför ingen någonsin har hjälm på sig, vart alla poliser befinner sig, varför det finns så många restaurangen i en sån här liten stad och om herr Golfo verkligen betalar skatt? Men det finns en fråga som jag tycker är viktigare än alla andra:

Varför är Fanta inte Fanta i Grekland?

Låt mig förklara: Om du beställer en Coca Cola i Sverige så får du samma sak som i Grekland. En svart läsk med kolsyra som smakar underbart. Beställer du en Sprite får du även där samma sak i både Sverige och Grekland – genomskinlig (jaja, färglös heter det enligt min gamla kemilärare från Maserskolan) lime- och citronsmakande vätska med kolsyra.

Men om du istället beställer en Fanta i Grekland, då får du inte Fanta. Eller, du får Fanta, men inte Fanta som vi svenskar är vana vid. Du får Fanta-saft. UTAN kolsyra :n Jo jag vet, jag är lika chockad som ni är. Det är snudd på skandal. Hur det har kunnat gå såhär fel för grekerna undgår mitt förstånd. Kanske gick killen som var ansvarig för Fantareceptet här i Grekland ut och rökte precis när receptet skulle delas ut. Istället delades Bobs apelsinsaft-recept ut. Vem vet?

Jag är lite besviken över detta. Jag vill uppleva den fantastiska Fantan jag vet finns här på Grekland. Den är lite av en dold kulturskatt. Ni som ännu inte smakat grekisk Fanta (med kolsyra!) – låt bli. Jag provade den när jag var på Kreta nångång kring 1997. Sen dess har Fantan i Sverige aldrig blivit densamma. Svensk Fanta har en otroligt besk eftersmak, snudd på vidrig. Men man märker inte av den eftersom man är van vid den där äckelsmaken. Här smakar den istället sött och nypressad. Som om cafeterian man precis köpt Fantan av pressat den själv.

Imorgon ska jag nog försöka ge mig ut på Fanta-jakt här i stan. Funderingar finns kring att köpa med sig några burkar till Sverige. Kanske sälja dom till någon finsmakare? Eller så sparar jag dom i kylen tills en dag som jag tycker är värd att firas. Vi får se.

Tillbaka till Zorbas nu, maten har precis kommit…




Jag beställde ”fried squids”. Friterade bläckfiskar. Jag svamlade nyss om Kreta 1997. Det var även då jag för första gången smakade friterade bläckfiskringar. Jag minns den frasiga smaken, jag minns gummiringarna inuti och jag minns hur fantastiskt det smakade.

Nu, 12 år senare (fy fan vad tiden går fort :n), var det äntligen dags igen! Jag skulle åter få uppleva smaken av ”Kalimares”. Förväntningarna var hissade så högt det går, precis som den svenska flaggan på prinsessan Victorias födelsedag. Maten såg också fruktansvärt inbjudande ut.
Jag tog en första tugga, och det första jag tänkte var ”var det här allt?”. Maten smakade ungefär lika mycket som vatten. Frasigheten fanns där, gummikonsistensen likaså, men det fattades någonting. Jag noterade citronen på tallriken.

Efter att ha kramat citronen så hårt jag kunde över bläckfiskringarna så märkte jag en sak: Det var ju faktiskt både bläckfiskringar OCH en massa små bläckfiskar
på tallriken. Till en början var det lite svårt att se, men efter ett tag klarnade bilden av dom små friterade stackarna. Antagligen var dom levande när dom östes i fritösen. Dom genomgick en fantastisk förvandling från slemmiga och äckliga till frasiga och mumsiga. Jag bad en tyst bön för Oskar, Henrik, Sture, Tor och alla dom andra små stackarna, sen fortsatte jag att mumsa i mig dom.

Det smakade bättre nu när jag fått på lite citron. Smaken växte allt mer ju fler av Oskars kompisar som hamnade i min mage. Första intrycket när jag smakade maten var att et nog kunde bli tal om bloggens hittills värsta sågning, men ju längre måltiden led, desto mer höjdes betyget.
Kanske hade jag skruvat upp förväntningarna lite för högt. Precis som med Victorias födelsedag. Det blir lixom aldrig något bra av det hela.

Betyg på Zorbas Kalimares: [!][!][!][!/][!/]




Annars måste jag tillägga att jag drack en Coca Cola, en saft-Fanta och en Sprite till maten. Det är 0,75 cl rent socker till en enda måltid. Hejdå världen, min första hjärtattack kommer om några timmar [?] Anledningen till det stora läskintaget var nog att vi legat på beachen i 3,5 timmar innan maten. Vi hade dessutom glömt köpa med oss vatten ner till stranden, så jag hade inte dryckit alls under den tiden.




Där har ni min fantastiske Lily Allen. Längst ner till vänster på bilden. Mina spionkortknäpparkills börjar bli rostiga känner jag… Besöker ni nångång Geminis pizzeria i Pargas, hälsa henne från mig. Inte för att on har en aning om vem jag är, men ändå :i




Buuuuuuuuuuuuu! Här harin det värsta drygskåpet i hela Pargas. Jag har ingen aning om vad han heter, men han jobbar som inkastare till restaurangen (Bacchos) som ligger bredvid Zorbas. Han är så fruktansvärt dryyyyyg. Varenda gång man går förbi honom kommer han framglidandes med sitt ”A table for yooou? I got one”. Jag har seriöst ta tag i honom och sen kasta honom i vattnet så att man slipper gå 200 meters omväg för att slippa honom. Besöker ni någonsin Pargas, ät INTE på Bacchos! Även om det är det enda stället som finns kvar.

Lova det!





För att klaga lite mer är det fan skandal hur dom har utformat soptunnorna här i staden. Allt i stan är sådär charmigt kustaktigt. Stenmurar, blåa restauranger, båtar överallt med mera. Sen har dom världshistoriens ärggladaste soptunnor som sticker ut nåt fruktansvärt :n Det förstör ju allt! >=( Såklart är telefonkioskerna som finns där gula också. Gärna placerade bredvid en färgglad soptunna
också [?] Dumma greker.




Fler mysterier: Hur tar dom sig ut till båtarna därute? Det går inte att komma åt dom från land i alla fall. Simmar dom verkligen ut till båtarna varje gång? :n




Kvällsmaten idag blev spaghetti Bolognese. Jag kände mig skithungrig när vi gick och åt men fick ändå inte i mig mer än hälften. Lagomt generad körde jag ”gör maten under en massa servetter, betala fort, och stick innan dom märker nåt”-taktiken idag igen. Den funkar alltid. Den livsfarliga
servitören hann inte fatta vad som hände innan jag lagt benen på ryggen och försvunnit :z

Det finns inte så mycket vettigt att göra här på kvällarna egentligen. Man kan äta och man kan ytterst sällan hitta någonting att köpa. Vi hittade slutligen en sak åt lillebror, en påse som såg ut som en enorm bakficka
. Innehållet är hemligstämplat.

När man handlat klart finns det bara en sak kvar att göra – äta. Har man nyss ätit och är mätt så kan man alltid äta efterätt, den här gången på caféet ”Smart Ice”.
”Smart Glass”, hur dumt låter inte det? :n Konstiga greker. Men dom hade coola glassar i alla fall. Den obligatoriska spaghettiglassen
fanns såklart där. Dom hade även en rätt som jag trodde bestod av stekta ägg (den hette ju det!), men det visade sig att det var en glass-skapelse
som såg otroligt verklighetstrogen ut.





Mamma beställde en skottkärreglass :i Den bestod av glass, grädde och i botten fruktsllad. ”Äter du äpplen ur skottkärran morsan? Pensionen idag är inte mycket att leva på” retades jag. Min utsökta humor uppskattades inte :i




Jag beställde en Chicago. Den bestod av chokladglass, grädde, chokladsås (vadå? Jag gillar chokladglass!) och mandel. Sen lite garnityr ovanpå det. Flaggor, kex och jag vet inte vad dom hade satt i.
Jag blev lite chockad över att dom hade varm grädde på glassen. Jag har aldrig sett det förut. Antagligen eftersom jag bara äter sallad, frukt och annat nyttigt i vanliga fall…
Den varma grädden var otroligt fluffig, och faktiskt en riktigt smart uppfinning: Ju varmare den är, desto [unfinished] längre tid tar det innan den smälter. Mycket smart.
Men den smakade sisådär. Varm grädde kändes fel på något vis. Jag vill ha min grädde kall. Kanske börjar jag bli gammal? Allt var bättre förr…
Glassen och chokladsåsen var i alla fall god. Sen var resten sisådär.

Betyg på Smart Ices Chicago: [!][!][!][!/][!/]




Jag avslutade kvällen med att göra en ”hejdå Grekland, imorgon åker vi”-växt av den tråkiga plastblomman som stod på vårat bord. Flaggan vajade i vinden när vi lämnade caféet. Antagligen kommer jag aldrig mer att återvända dit. Inte för att glassen var dålig, utan för att jag antagligen kommer besöka Pargas igen. Det känns lite sorgligt på något vis…

Klockan är nu 00:11 och sentimentaliteten börjar smyga fram. Jag stänger nog ner för idag :P
(Söndag, del 1)
God kväll bloggen. Ännu en hård dag är över, och det är dags för en sammanfattning. Först och främst vill jag skriva en kom ihåg-lapp till mig själv: Boka Paramorebiljetter när du kommer hem. Jag ska absolut se dom när dom kommer till Stockholm i november. Born for this är en ny favoritlåt.
Jag skulle ju egentligen bokat biljetter några dagar innan jag åkte, men biljetterna släpptes inte kring midnatt, och sen föll det där i glömska. Nu minns jag i alla fall.
Sen vill jag informera alla som läser om att det kan bli svårt att klämma in ett resan hem-inlägg i tid. Detta eftersom vi åker härifrån imorgon klockan 20:45 (lokal tid). Vi bör vara hemma i Borlänge ungefär 05:00 (svensk tid) natten mellan måndag och tisdag. Då är jag antagligen dödstrött.
När jag sen vaknar så har jag träning på kvällen. Så vi får se när resan hem kommer upp sen.




Idag (söndagen) började i alla fall med en balkongfrukost. Brödet från det lokala bageriet smakade som vanligt gudomligt gott. Man borde äta nybakat bröd till frukost oftare. Men då måste man iofs vakna innan 15:00 också. Den där kassa dygnsrytmen kommer nog återvända ganska snart efter att jag landat i Sverige, alltså kommer det bli svårt att få tag i nybakat bröd, och hela frukostidén faller på det [?]
Annars känner jag att det blivit väldans många mat-recensionr härifrån. Mest därför att det är enklare att knäppa kort varje gång man äter – det ser annorlunda ut varje gång. Att knäppa kort varje gång man ligger på stranden är inte lika lätt. Det ser exakt likadant ut varje gång. Dessutom vet alla hur en strand ser ut, men alla vet säkerligen inte hur Golfos pizza smakar :P





Nåja. Vi kör ett ”ligga och slöa på stranden”-kort till då. Tanten i vattnet vinkar inte åt mig dock :i Jag tror hon höll på att drunkna eller nåt :i




Idag var annars en sorgens dag. ”Kinesen” tog slut… Jag, Michael Kaustinen, har läst ut en bok som innehåller över 500 sidors text :n Dessutom är det ingen Kalle Anka-pocket, det är en riktig bok. Det här är större än när Finland vann Eurovision Song Contest :n

Recension av boken: Varning, viktiga delar av boken kan avslöjas här
Boken handlar, som jag tidigare berättat, om några olika personers liv. En är en domare från Helsingborg, en annan är en kines som heter Ho, sen några fler kineser och nån afrikan också. Man får följa deras liv och handlingar som kretsar kring ett massmord i en liten by i Norrland.
Det är lite som en nåldyna. Nålarna är människornas vägar genom boken. En nål för varje person. Man börjar längst ute i knappnålshuvudet med att bekanta sig med var och en av människorna. Sen följer man resan var och en tar (resan är längden på nålen) tills man förstår hur dom hänger ihop med mordet (själva nåldynan).

Dom första 5 sidorna av boken var så tråkiga att jag trodde jag skulle avlida. Vem fan bryr sig om att en varg trampar in i Sverige från Norge, biter på ett ben, och sen försvinner? Hade dom skippat dom där sidorna hade boken dessutom blivit 10 gånger mer gåtfull.
Nu börjar boken väldans segt, men sen tar den fart. Farten bibehålls också ganska bra ett bra tag. Höjdpunkten är nästan San, Wan och vad dom där tre kinesbröderna nu heter och deras väg från ett fattigt Kina till ett ännu värre USA. Sen blir det lite vattentrampande några sidor, det är inte så mycket som händer. Efter ugefär 350 av dom 580
sidorna så vet man exakt vad som hänt och vem som gjort vad.

Då slänger dom in ett fem timmar långt tal som hålls av en halvt okänd proffessor framför en massa högt uppsatta kineser. Ett tal som skulle kunna sammanfattas såhär:

Blablabla, vi är rädda för att folket ska göra uppror blablabla. Bla bla bla Kinas historia blablabla. Blablabla ännu mer om Kinas historia blablabla. Bönderna i Kina får inte del av dom vinsterna som Kina gör just nu. Vi är rädda att dom ska göra uppror och avsätta oss. Blablabla. Därför kommer vi försöka muta oss in i Afrika. Dit ska vi transportera flera miljoner kinesiska bönder så att dom kan odla upp all orörd bödig jord som finns kring floderna i Afrika. Då blir dom glada, producerar massa mat, blir mätta och belåtna. Dessutom kommer dom producera ett överskott som kan säljas. Alla blir glada. Blablablabla.


Det här talet tar ungefär 7-8 sidor att gå igenom. Det var så tråkigt att jag började tro att jag läste igenom en skolbok istället. Jag var faktiskt tvungen att sova en stund mitt i där, det var så fruktansvärt segt att läsa sörjan. Jag förstår inte riktigt varför dom var tvungna att dra ut det där talet så fruktansvärt som dom gjort.
Visst, vissa saker av det där måste man ju veta för att fatta fortsättningen av boken, men kom igen.


Stenar fungerar bra för att hålla boken öppen när man ligger på mage och läser

Annars var boken helt okej. Stundtals läste man ju som en gnu (jag tror jag streckläste 170-200 sidor mitt i där), men när man får reda på allt man behöver efter 350 sidor… Då blev resten mest segt. Dom hade kunnat avrunda dom där sista 200 sidorna på 20-30 sidor istället.

Kommer jag då läsa någon mer bok i framtiden? Antagligen. Men aldrig att jag skulle kunna sätta mig hemma och läsa en bok sådär som jag gjort här. Då skulle jag nog ledsna och sätta mig vid datorn ganska direkt :i

Betyg på Henning Mankells bok Kinesen: [!][!][!][!2][!/]




Dagens lunch intogs på Zorbas. Ett ställe omgivet av stor mystik. Det var alltid fullsatt där på kvällarna. Varför visste vi inte, kanske hade det med den sliskiga inkastaren på nästa restaurang att göra? Alla som ville undvika honom kanske hamnade på Zorbas istället?
Utsikten
var i alla fall, som vanligt, fenomenal. Förutom den halvnakna, halvtjocka, greken som satt där och såg hårig ut då :n

Jag tippade innan hemresan att vi skulle vara hemma ungefär 06:00 och jag tror baskemig vi klev innanför dörren exakt när klockan slog över.

Nu ska jag avlida i min säng. Imorgon ska jag kontakta arbetsförmedlingen, Helpdesk, skaffa NHL 10, eventuellt spela träningsmatch i innebandyn samt klippa mina naglar som är enormt långa.

Tack förresten lillebror för att det låg 7 snusar, 1 tom ölflaska och en massa popcornpåsar på mitt rum när jag klev in… :f FAN om det är salt i sängen också x-(

Uppdatering kommer…
(Lördag, del 2)

Efter maten var det i alla fall dags för en debut – snorklingsdebuten skulle avklaras. Men först behövdes en snorkel. Lillebrors snorkel packades ner 10 minuter innan jag åkte på den här resan (följt av ett Haha! Micke ska ha min snorkel med sig” från lillebror >=(). Så jag hämtade den från hotellrummet och tog sikte på vattnet. Innan jag gick kontrollerade jag om det fanns nåt vettigt i kylskåpet. Juice, vatten, yoghurt, smör och skinka var det enda som fanns. Men jag kom på en sak…

Jag har aldrig i mitt liv snorklat. Därför skippades simfötterna. Det skulle bli nog krångligt ändå. Snorkel och cyklopet smygtestades framför spegeln innan jag gick. Jag ville undvika pinsamheter nere på stranden så gott det gick. Vem vill stå mitt på stranden och se skitdum ut när man försöker förstå hur cyklopet ska tas på och hur snorkeln ska sitta? Efter lite träning på hotellrummet satt allt perfekt.

Jag lämnade nyckeln i ryggsäcken på stranden och gick ner i vattnet. Det var svinkallt som vanligt ._o
Jo, om ni inte redan insett det så är jag kanske världens värsta badkruka. Jag avskyr temperatursillnaden som uppstår mellan den soliga stranden och det alltid några grader kallare vattnet. Är det 24 grader i vattnet – då är det 32 grader i luften. Är det 29 grader i vattnet så är det 40 grader i luften. Vattnet hinner lixom aldrig ikapp. Inte på dagarna i alla fall, kanske på kvällarna.

Jag tog några steg ut i vattnet men fastnade tvärt. Ja, ni vet den där vattennivån som precis når upp till… alla killar förstår vad jag menar. Bredvid mig stod en lite småfet pensionär. Han tog på sig sin snorkel och simmade ut. Jag kunde ju inte fega ur om en gammal fossilgubbe kunde ta sig i :<
Jag kämpade på mig dom tätsittande simglasögonen, stoppade snorkeln i munnen (inga halvdassiga sexskämt här tack) och dök ner i vattnet. Den första synen var ett smågrönt hav och en blandning av sand och sten på bottnen.

Det var svårt att få i sig någon luft alls i början. Jag andades som en chockskadad svensk 75-åring. In, ut, in, ut (fokus! Inga sexskämt sa jag!) och det gav mig inte sådär jättemycket luft. Jag blev lite smått panikslagen. Så jag provade att slappna av och istället ta djupa andetag. Det fungerade bättre.

Jag började ta in intrycken från mitt nyligen påbörjade undervattensäventyr. Ljuden var dova och sikten var rätt bra. Jag började simma runt där under vattnet för att se om jag hittade någonting kul. Jag hittade sten, grus, en flytande plastpåse och… var det inte en fisk där? Jo, visst var det det. En riktgt liten rackare. Jag följde den fascinerat med blicken. Den verkade inte bry sig i mig. Jag försökte sträcka mig efter den. Fortfarande ingen reaktion. Jag nådde den inte, den var för långt ner i djupet. Plötsligt försvann luften ur mina lungor…

Jag hostade till. Munnen fylldes med en avskyvärd saltsmak. Jag krafsade av mig snorkeln och höll huvudet ovanför vattenytan. Sen tömde jag snorkeln på det där vidriga saltvattnet, rengjorde cyklopet, och satte på mig allt igen. Sen begav jag mig ner i den grönblå världen igen.

Jag såg plötsligt 35-40 fiskar som hade stannat under mig. Dom verkade känna sig trygga i min skugga eller nåt. Det fanns även några riktigt stora fiskar längst där nere. 30-40 cm långa. Jag ville fånga en, men det gick inte. Armarna räckte inte till.

Jag började sakta inse hur underbart livet därnere verkade vara. Inga irriterande ljud som störde – tystnaden därnere var extremt tillfredsställande. Jag simmade runt där och tittade på fiskarna samtidigt som jag drömde mig iväg. Lång bort. Jag tänkte på vad jag ville göra av mitt liv. Vilka drömmar har jag? Egentligen har jag inte planerat någonting. Jag tar livet som det kommer. ”Det ordnar sig” är nog tre ord som sammanfattar mitt liv ganska bra. Det gör alltid det. Ordnar sig alltså. Man ska inte oroa sig så mycket över allt. Det löser sig på något vis.

Vad vill jag göra innan jag dör? Europaresan med Jake är spikad i alla fall. Den ska bli av om jag så ska behöva råna en bank eller nåt. Men mer då? Det skulle vara riktigt roligt att besöka USA innan jag dör i alla fall. Äta en såndär tvåkiloshamburgare. Såklart kommer jag kasta det mesta, men man måste ju testa det om man ändå är där.
Mer då? Besöka Asien vore också häfitgt. Tågluffa runt där några veckor/månader. Sen skulle jag vilja fira julafton i Australien. Jag sommarjobbade med en austrailensare förra året och det hon berättade lät riktigt trevligt.

Annars har jag nog inte så stora förväntningar på livet. Det får bli lite som det blir. Förhoppningsvis orkar jag börja plugga till hösten 2010 och blir klar på våren därefter. Då blir allt lite lättare i alla fall.
Men jag vet att jag kommer genomföra dom där resorna. I alla fall USA och Europa. Dom löser sig på något vis. Det gör saker och ting alltid. Kanske måste jag jobba ihop pengarna, kanske gifter jag mig rikt och skippar jobbet :z Vem vet. Det får framtien utvisa.

*Gurgel host och en massa svordommar*
Vatten i snorkeln igen. Fy fan vad saltvatten smakar apa. Jag ger upp snorklandet för den här gången. Jag tar mig upp på stranden, men mamma vill att vi ska ta någon bild från när vi badar i havet i alla fall…





Här är den bästa badbilden som togs av fröken proffsfotograf :i Det är så svårt att ta kort med min mobilkamera. Är man längre än 4 meter från kameran blir detaljerna skitdåliga. Köpa en digitalkamera till Eurotrip 2010 kanske?

Efter ytterligare nån timmes badande så besämde vi oss för att gå en sväng i stan. Vi försökte hitta någonting vettigt att köpa till lillebror, men utbudet var verkligen magert. Massa fula t-shirtar, en pruttande fisk
, Ferrari-bälten
, BMW-kepor och en massa annat turistkrafs var det enda vi hittade. Vi letade genom varenda klädbutik (lillebror ville ha några t-shirts), men det fanns inte mycket vettigt att hitta. Tillslut gav vi upp.





Vi tog in på ett café för att ta en snabbfika innan vi skulle upp till hotellet igen. Jag beställde en chokladkaka och fick frågan ”hot or cold?”. Jag svarade att jag ville ha en kall. Sen frågade hon om jag ville ha socker. Jag blev lite fundersam, men svarade såklart ja :z
Sen fick jag det som är på bilden… Det verkade vara nån slags milkshake eller nåt. Tydligen är inte alla servitörer hundraprocentiga i sin engelska, och inte ens om man pekar på det man vill ha får man rätt [?]

Men milkshaken smakade riktigt, riktigt, gott. Den smakade ungefär som kladdkakssmet blandat med sockerkakssmetens kornighet utspätt till en lite mer lättrinnig sörja. Och otroligt mycket socker :n Det riktigt knastrade mellan tänderna när jag drack. Men den smakade som sagt riktigt bra, så jag är glad att damen som tog emot våran beställning inte alls fattade nånting :i

Betyg på kladdkaks/sockerkaks-milkshaken: [!][!][!][!][!2]

Efter detta lyckade misslyckande så bedrev vi någon timme på hotellrummet. Jag skrev ett blogginlägg och mor läste sin bok. När detta var färdigt tyckte mor att vi skulle gå ner på stan för att få något att äta. Först kikade vi förbi internetcafét för att ladda upp dom två nya blogginläggen. På vägen dit såg vi en ganska stor folkmassa som tittade på något. Jag trängde mig igenom och fick syn en figur klädd i gasmask. Han höll i en massa sprayburkar och verkade måla någonting. Jag orkade inte stå där och trängas, så vi gick vidare.
Det var dags för kvällsmat…




… problemet var bara att varesig jag eller mor var hungrig. Vi bestämde oss för att bara ta en kvällsmatsglass istället. Italiensk glass ska ju vara gott av vad jag hört, så därför tog vi plats på den italienska restaurangen längst bort på centrumgatan. Direkt hörde jag den där äckliga Eroz Ramazzotti [unfinished] i högtalarna. Jag fick flashbacks från sommarens U21-resa. Aldrig mer Eroz ._o





Vi beställd in en varsin Banana Split. Smaken var helt okej, varesig fiasko eller megasuccé. Lite över medel kanske. Betyg på Banana Spliten: [!][!][!][!2][!/]





På vägen tillbaka såg jag stället där sprayburksmålaren stått. Han hade hållt på med någonting grönaktigt när vi gick förbi. Nu såg den ut sådär. Riktigt najs faktiskt. Lite sådär lagomt ”glossy” och schyssta färger. Jag pallade inte betala 35 euro för någonting som skulle gå sönder på flyget, så jag passade.
Kanske ångrar jag mig lite nu i efterhand…”
(Lördag, del 1)
Jag börjar skriva det här inlägget klockan 17:15 på eftermiddagen. Just nu skäms jag. Jag har tagit nio kort på hela dagen idag… ._o Hur i hela friden ska man kunna få ihop någonting vettigt när man knappt tagit en enda vettig bild på hela dagen? Jag satsar på japansk turist-stilen ikväll – det blir till att knäppa kort på allt inom synhåll :i


Morgonen började i alla fall med hotellfrukost. Mor var ner till det lokala bageriet och köpte bröd, och vi hade handlat hem smör, yoghurt (kiwi), juice och skinka för nån dag sedan.
Juicen smakade helt okej. Typ som juice ska smaka. Lite sämre än snittet kanske. Mackan var gudomligt god – heja lokala bagerier!
Yoghurten var ingen höjdare däremot. Stora kiwibitar blandades med helt okej kiwiyoghurt. Jag gillar inte stora snorkråkebitar i min yoghurt. Därför blir det minusbetyg där. Sen var utsikten från frukostbalkongen
väl inte direkt den bästa man sett [?]
Boken ligger mest med på bordet för att ska kunna skryta över att jag nog kommer hinna läsa klart den innan vi åker härifrån. Status på boken just nu: Jag har nått sida 451, jag tror boken slutar någonstans kring sida 550.

Betyg på frukosten: [!][!][!][!2][!/]

Annars verkar hela staden ha invaderats av getingar nu. Överallt där man äter frukost verkar dom där små randiga dummingarna finnas. Fy på er!





Efter frukosten spenderades några timmar nere på stranden. Att knäppa kort på när man ligger i en stol och lapar sol är astråkigt, det blir inte så mycket action i bilderna där. Därför blev det bara ett kort därifrån…





Vi spolar förbi några timmars stekande. Det var dags för mat. Vi traskade som vanligt upp till herr Golfos restaurang och satte oss. Mamma överraskade genom att beställa in en pizza. Men vem kan låta bli egentligen? Dom gör verkligen världens godaste pizza där. Pizza Pepperoni föredras hos mor, jag tror jag föredrar Pizza Speciale faktiskt… Båda två är i alla fall underbara.





Jag ville försöka spela oförutsägbar, så jag beställde in en pasta Carbonara istället. Jag fick en sörja som såg riktigt konstig ut…
Jag var lite osäker hur jag skulle göra här. Sist jag åt Carbonara på en av dom andra restaurangerna i stan så vågade jag inte beställa in ketchup till maten. Detta p.g.a. reaktionen jag fick av servitören i London när jag ville ha ketchup till maten: KETCHUP!?” följt av en ”jag ska skicka min mafiosokusin på dig”-blick :n

Jag kämpade i alla fall fram ett ”Do you have any ketchup?” till en av servitörerna. Direkt efter jag uttalat orden höjde jag gaffeln och kniven till försvarsposition ifall han skulle försöka slå mig. Men han sa bara ”Okej”, sen traskade han iväg och hämtade ketchupen. Jag andades ut.

Jag hade på en lagom mängd av det röda guldet på min Carbonara och smakade. Det smakade ost. Ingenting annat. Mer ketchup. Ost och ketchupsmaken blev en riktigt trevlig blandning (här nånstans exploderar alla italienare, inklusive Jonasson, som läser det jag precis skrivit :i)

Jag fick i alla fall i mig 97% av maten, men sen tog det stopp. Betyg på Golfos Carbonara: [!][!][!][!][!/]




Okej. Jag har tagit 8 vettiga kort under dagen. Det här var ju ingen höjdare :@ Jag försökte demonstrera hur min kamera på mobilen fungerar. Det gick ju lite sådär…

Fortsättning följer i nästa inlägg…”
(Fredag, del 2)

Jag spionfotograferade den riktigt trevliga engelsmannen som driver minigolfbanan. Jag har, genom mina nu välutvecklade spionskills, lyckats lisa ut att han antagligen heter Frank. Eller så heter hans fru Frank ._o
Frank är förövrigt inte heller det ett bra namn på en engelsman. Alla engelsmän borde heta Stiv.





Minigolfbana. Tråkigt kort. Slut på information om denna bild. Neeeext!





Banan är väldit ren och trevlig, dock lite tråkig. Idag hade dock hösten kommit till Pargas, så det låg 5-6 löv på banan. Huuu, jag längtar inte hem till Sverige. Orka ha det 10 grader varmt i solen :n

Efter minigolfandet begav vi oss hemåt igen. Mammas bärbara dator hämtades, och sen begav vi oss ner på stan. Jag tog in på caféet som har internet så att jag kunde uppdatera bloggen med gårdagens upplevelser. Sen tog vi sikte på Ching chong-stället (tjing tjong-stället?) längst bort i centrum. Vi ville prova kinesisk Greklandsmat.

Men för att kunna hålla liv i det här inlägget måste jag göra en avstickare för att förklara mig lite. Ni som inte läst Mankells Kinesen” och har tänkt göra det, sluta läs nu! För er är inlägget slut. För resten av läsarna (alla tre! i): Klicka här!


Boken kretsar kring några mord i en liten by i Norrland. Där har 19 personer blivit mördade nästan samtidigt. Alla har blivit ihjälhuggna av, vad dom tror är, ett samurajsvärd. Polisen misstänker en dåre, men precis när dom tagit in honom och fått honom att erkänna tar han livet av sig i arresten.

Samtidigt har en domare i Helsingborg blivit inblandad i fallet. Hennes mamma bodde i den där byn hos en fosterfamilj när hon var liten. Domaren blir sjukskriven, och får genom lite letande reda på vem mördaren kan tänkas vara:
En kines som vill hämnas för någonting som hans förfäder utsattes för av en viss JA för ungefär 100 år sedan [?] (heja Kina!) Därför mördas dom där 19 personerna – alla är nämligen släkt med varandra i den där byn (heja Norrland!)


Disclaimer:
Jag vill att alla som läser det som står nedanför förstår en sak: Jag är ingen otrevlig kille, inte heller är jag speciellt seriös när jag skriver det här. Ironi och humor är dom två sakerna som den här bloggen fokuserar på. Så tro inte att jag är tokig, att jag hatar en viss sorts människor eller nåt. Följande är bara en lek med ord, ingenting annat…




Väl inne på Kinarestaurangen så tog vi ett bord nära vattnet. Utsikten här var även den riktigt bra, och det var häftigt att se när det började (åska


Okej, blixtarna är ditritade i paint, men det åskade faktiskt! Min mobilkamera är dock kass på att ta kort i mörkret :@
över havet.
Jag började ana oråd – åska är ju aldrig någonting positivt :n Tankar på livsfarliga Kineser med samurajsvärd började smyga sig på…

Jag var lika hungrig som… jag kommer inte på någon bra jämförelse. Jag var inte alls hungrig. Det var för varmt här för att jag skulle kunna bli hungrig :<
Det här var förövrigt första gången som jag skulle få äta Kinamat. Jag har visserligen ätit thaimat tidigare, men det är ju inte samma sak :P Sen har jag också ätit på Kinarestaurang förut, men då åt jag köttbullar och pommes frites, så det räknas faktiskt inte heller. Då minns jag att jag lämnade nästan allt kvar på tallriken. Tänk att jag fortfarande lever :n

Jag beställde in en kycklingsallad och tänkte på salladerna hemma i Borlänge. Resecentrums sallader :n Mums. Inte speciellt mättande, men säkert nyttiga. Det skulle vara perfekt för mig eftersom jag inte var speciellt hungrig.

Jag väntade mig en schysst mumsig sallad, men jag fick…




… det här… Min första reaktion var att jag började frukta för mitt eget liv. Jag har läst mer än halva ”Kinesen” nu, och där är det ju tydligt: Gör du något en kines inte gillar så kommer hans sonson söka upp dina barnbarn och avrätta hela din släkt – med ett samurajsvärd :n :n :n

Jag var livrädd för att lämna någonting på tallriken. Tänk om dom skulle ta det som en förolämpning :n Mina stackars barnbarn (om jag nu någonsin får några [?]) :n Jag måste kämpa för att släkten Kaustinen ska få leva vidare!

Plötsligt hörde jag någonting bakom mig. Jag kastade mig ner under bordet. ”For your hands”
hörde jag någon säga. Jag tittade upp.
Där stod en 25-årig asiat med två handdukar. En till mig och en till min mor. Jag ryckte snabbt till mig handduken samtidigt som jag bibehöll försvarspositionen under bordet. Jag tvättade sen snabbt av mina händer med den riktigt trevliga handduken. Den var sådär lagom blöt – det droppade inte, men den var samtidigt blöt. Temperaturen var även den lagom. Antagligen var det något slags tecken: ”Såhär kommer kinesen tvätta händerna när han samurajsvärdmördat din släkt :z”. Jag ryckte till och fokuserade snabbt på det som måste göras…

Så jag började kämpa i mig maten. Den bestod av vitkål, lök, morötter, nåt okänt vitt och kyckling. Det smakade… förfärligt. Det där var ingen Resecenrumsallad från Borlänge, det var en kinesisk dödsdom :n Mina händer skakade samtidigt som jag stoppade i mig den tredje tuggan. Det smakade fortfarande lika illa.
Mamma hade inte ens fått sin mat än. Antagligen testade dom mig – dom måste väl ha koll på vilken del av släkten som ska utrotas sen.

Mamma fick sin mat
, men jag brydde mig inte. Jag hade fullt upp med min egen.

Jag åt en sjunde, en tionde och en 21:a tugga, men hela vägen smakade det lika illa. Jag började inse allvaret i situationen var när mättnadskänslan började komma – då hade jag ätit en fjärdedel av maten :n ”Samurajsvärd, samurajsvärd” tänkte jag samtidigt som jag verkligen försökte få i mig maten. Men det gick inte.

Så jag gjorde det jag är bäst på: Jag gav upp. Jag lämnade hälften av maten på tallriken. Jag tänkte på stackars Vanja och Eroz (not… gonna… happen… Jake) Kaustinen som brutalt skulle samurajsvärdsmördas nångång kring år 2100 :n





Jag lade diskret min servetthandduksak över tallriken och bad om notan. Hon vägrade ge mig den och kom istället med en ”fortune cookie
”. Jag blev livrädd, vad skulle nu det här betyda?
Man skulle tydligen bryta itu kakan, sen fanns ett meddelande därinne. Antagligen menade dom något i stil med ”Din familj är kakan, vi ska samurajvärda dom till döds, sen får vi våran belöning”. Gud vad hemskt :n
Jag öppnade i alla fall min kaka, blundade ett tag, sen öppnade jag ögonen och fick se…




… nästa veckas Lottorad :n Sjukt… Jag har alltid vetat att kineserna har kontrollen över det mesta (bara det att det inte syns), men att dom skulle ha kontroll över Lottodragningen, det visste jag definitivt inte. Antagligen är det väl en ”njut av ditt liv så länge det varar”-gåva. Tack för den i alla fall. Men ni glömde jokernumren :n
(Fredag, del 1)

Säga vad man vill om partylivet här, men utsikten vid frukostrestaurangerna är fantastisk. Att sitta på en stol och beställa frukosten samtidigt som man ser ut över öarna här utanför är otroligt rogivande.






Släng in en färskpressad apelsinjuice också så har du en perfekt början på dagen <3
Vi körde frukost på ett nytt ställe idag igen. Såklart upplevde vi samma besvikelse som igår. Vi hittar inget bättre frukostställe än det där som ligger mitt i centrum. Imorgon blir det frukost där igen.
Mor beställde, som vanligt, en klassisk english breakfast
idag. Betyget på den är okänt.
Jag vågade prova något nytt, så jag satsade på en macka
… Det var nånstans här jag insåg vilken fantastiskt tråkig frukost mackor egentligen är. Det var gurka, majonäs, skinka och ost på den. Men den smakade fruktansvärt tråkigt i jämförelse med den engelska frukosten jag blivit van vid. Jag kan inte fatta att jag i 23 år ätit macka till frukost :n Snudd på skandal ju.
De färskpressade juicen smakade lite konstigt den med. Jag har blivit van vid den blaskiga apelsinjuicesaften dom serverar här, så den färskpressade juicen smakade alldeles för mycket apelsin. Antagligen en vanesak, men jag gillade den inte idag.
Betyg på dagens frukost: [!][!/][!/][!/][!/]

Vi körde solning 2,5 timmar efter frukosten och…



… en slö fjäril landade på mitt Kommatecken är bra, de får mig att äta långsammare”-bokmärke. Fjärilen var otroligt blåaktigt färgglad, men hann flyga iväg innan jag fick ett bättre kort på den. Mina håriga ben är dock lika heta som vanligt :z





Cool unge på Golfos restaurang. Den där lilla killen trodde på allvar att han kunde få in en hel macka i munnen samtidigt som han nynnade på sin ”Na na na nananaa!”-låt. Det slutade med ett hostande och 75% av mackan som låg på golvet i småsmulor. Men vad är det dom säger? Övning ger färdighet…

Vi kör en frågesport förresten:
Hur mycket tror ni det är i den blåa flaskan
? Colaflaskan innehåller 0,25 liter. Rätt svar belönas med en resa till Florida (lillebror fattar nog vad jag menar :i)





Just ja! Jag fick ju reda på herr Golfos riktiga namn igår. Han heter egentligen Mickey ._o Jag blev lite chockad… Mickey passar inte som namn på en sliskig och cool grek… Han får heta herr Golfo i fortsättningen.
Golfos restaurang gör i alla fall världens godaste pizza. Det är bekräftat idag. Jag beställde en ”Pizza Speciale”, och idag hade dom dessutom deg.
Egentligen var det väl inte så mycket ”special” över pizzan (deg, ost, paprika, skinka, bacon och champinjoner), men den smakade lika fantastiskt som pepperonipizzan gjorde sist.
Betyg på Pizza Speciale: [!][!][!][!][!]

Mamma körde sitt vanliga tjejkäk
:) Efter maten körde vi ytterligare 1 timme i solen. Jag höll på att dö, min mage ser ut som en hummers mage ust nu. Den är fruktansvärt jätteröd :i
Dessutom kan jag skryta över att jag läst från sidan 90 till sidan 334 i boken idag. Jo, det är sant. Galna kineser, atlandseglingar, järnvägsbyggande och Vivi nånting har följts i jakten på ”Kinesen”. Spänningen börjar dock ta slut då man verkar ha fått reda på exakt vem som gjort vad redan. Jag hoppas på en klassisk ”Haha! Det trodde du inte va?”-vändning av storyn.





Efter solandet (stekandet av hummer-Kausti) så kände vi att det var dags fören vandring tillbaka till hotellet. Först skulle vi dock stanna till för att köpa glass. Det blev en 4×4 Cone in Cone för både mig och mor. Jag som inte ens var sugen på glass [?] Bra gjort… Min glass slutade sitt liv i papperskorgen på vårat hotellrum [?]
Betyg på 4×4 Cone in Cone: [!][!/][!/][!/][!/]

Efter att jag slängt glassen så bytte jag om, sen ville mor att vi skulle dra en runda minigolf till. Jag instämde. På vägen dit inköptes en…




… Powerade med apelsinsmak. Jag har aldrig sett den i Sverige (det finns en mörkröd här också), så jag var tvungen att smaka. Smaken kan bäst beskrivas som… En liten förklaring:

Har ni någonsin varit på en marknad i Sverige? I så fall har ni antagligen köpt nåt slags godis från ett marknadsstånd där också. På marknader brukar dom ha… hur förklarar man det här utan internet?… dom brukar ha ungefär som godisklubbor, fast dom är instängda i en plastsak. Det finns en som ser ut som en nappflaska t.ex. Den har en topp av såntdär ”klubbmaterial” (inte komposit! Godismaterial), sen är det pulver i själva nappflaskan. Köp en sådan nappflaska med en överdel som smakar apelsin. Där har ni smaken.

Typ så smakade denna Powerade Orange. För er som inte smakat marknadsnappflaskeapelsin så är betyget inte alls bra. Men Poweraden hade cool färg iaf :i
Betyg på Powerade Orange: [!][!/][!/][!/][!/]
(Torsdag, del 2)

Så vi letade helt enkelt upp ingången till borgen och gick in. Därinne såg vi att man kunde komma ännu högre upp
:n Beroendet av hög utsikter tog överhanden och vi började leta efter en trappa upp dit. Slutligen hittade vi upp. Väl där fick vi se…





En norrman som kliade sig i baken :n Utsikten
var dock riktigt bra. Men plötsligt såg vi att man kunde komma ännu[comma
ännu, högre upp]
. Så vi började leta trappor igen…




Kolla vilka stora kanoner däruppe!”

Det där hade blivit så jäkla mycket bättre om det hade kunnat stå en schysst dam där bakom :i





Vi hittade en pelare där det stod något också… En snabb översättning av texten
gav följande: ”David Hasselhoff was here”. Otroligt men sant :n
Sen hittade vi tillslut hela vägen upp. Det var dock skitvarmt ute vid det här laget, så jag tog några tråkiga foton, sen gick vi ner igen. Jag har dock ett rätt schysst panoramafoto som jag ska försöka fixa till när jag kommer hem sen.




På vägen ner gick vi genom ”The mines of Moria
Du har inte sett Sagan om Ringen va? Isf skulle du aldrig klickat på den här spoilern :P Se filmerna, det är dom värda. Dessutom kommer du förstå vad jag menar
”. Balrogen var dock vaken, så vi fick springa igenom tunnlarna eftersom risken var överhängande att han annars skulle äta upp oss.

Efter denna fruktansvärda upplevelse var det dags för lite avslappning. Jag akutshoppade 2 t-shirtar på vägen ner ifall Balrogen skulle hinna ikapp oss. I så fall kanske han kunde tänka sig att äta upp t-shirtarna istället för mig och mor :@

Efter detta var det dags för lite njutning: Glass stod på schemat. Jag var dock inte alls sugen – det var på tok för varmt ute för att jag skulle orka äta något alls.



Dock blev jag lite intresserad när jag såg den där glassen i menyn. Spaghettiglass – hur gott låter inte det? :n Jag var tyvärr alldeles för tagen av värmen för att orka någon glass, så jag nöjde mig med en Cola. Mamma beställde dock glass…





… och nog såg den god ut ._o Jag hade dock inte orken som behövdes för att beställa en jag också. Dock klagade min käre mor på att den var alldeles för isig, och hennes betyg på glassen blev: [!][!][!2][!/][!/]





Det finns många riktigt fina hus här i staden. Inte lyxigt fina, men fina på ett grekiskt vis. Oftast är dom orangea eller rosa. Varför? För att dom färgerna ger en riktigt fin kontrast emot allt det gröna som finns härikring. Smarta greker ju :n



Tyvärr… strumporna har åkt på igen. Jag fick tipset av herr Golfo – ”Var försiktig med dom där fötterna. Det gör ont att bränna dom, jag har själv gjort det. Strumporna på för din del unge man” var hans kommentar följt av ett pekande finger. Jag vågade inte göra annat än att lyda. Dock fuskar jag lite ändå :@ Jag vill inte vara kritvit om fötterna :c
Som ni också ser på bilden har jag amputerat mitt vänstra ben också. Skönt att bara ha en kritvit fot ju :i




”Det var som om mardrömmen växte. Det var inte verkligheten som kom närmare”. Ack så djupt, ack så passande för historian som berättas i ”Kinesen” som jag läser just nu.
Jag har faktiskt stått för årtusendets skräll när jag har varit här – jag har läst över 90 sidor av boken, på två dagar! :n Det är för bra för att vara sant, så antagligen kommer jag helt tappa lusten att läsa snart igen :i 500 sidor kvar, sen är boken genomläst [?]

Som sagt – not gonna happen.




Den lilla stranden som ligger 200 meter från vårat hotell är ingen såndär typisk sandstrand. Istället består den av stora stenar som fått runda former tack vare allt havsvatten som sköljt över dom. Underbart på ett vis, jobbigt på ett annat.
Det är verkligen jätteskönt att slippa få 200 sandkorn på fötterna efter att ha badat. Man kliver bara upp ur vattnet och går till solstolen – inte ett enda korn har fastnat. Det finns ju inga korn på stranden, bara stora stenar, och stora stenar fastnar inte på fötter – sålänge dom inte är vassa då. Men dom där stenarna är runda – alltså är dom perfekta på det viset.
Dock är dom otroligt obekväma att gå på istället. Alltså måste man ta tofflorna ner till stranden. Men… jag föredrar stora stenar före sand alla dagar i veckan.

Betyg på lilla stranden: [!][!][!][!][!2]

På kvällen hade vi bestämt oss för att äta på Golfo Beach Restaurang igen. Maten där var fantastisk senast, och dessutom var jag fortfarande lite småkär i herr Golfo. Han är verkligen en fantastisk människa, synd att han inte är 20 år och dam bara :<





Menyn inger förtroende: ”Lamp in lemon sauce”, eller ”Lampa i citronsås” som vi säger i Sverige. Stavfel kan bli så fruktansvärt fel ibland :i
Herr Golfo hälsade i alla fall oss välkomna tillbaka med ett ”Nice to see you again”. ”Tank jo” svarade jag artigt.





Mor beställde grekernas specialitet – Moussaka. Jag snodde direkt en bit av henne, smakade och blev lite besviken.
”Grekerna kan inte ens göra sin egen specialrätt rätt” tänkte jag lite sådär lagomt svenskt. Dom kör ju med a… nu blir det problem med stavningen här… auberginer istället för potatis. Sen vet dom inte vad tuggmotstånd är. Alltså blev moussakan lite av en besvikelse för mig.
Jag är van vid mitt eget recept (nåja, jag lärde mig det av en dam vi inte nämner här i bloggen nåmer), där potatisen är det viktigaste av allt – det måste vara exakt rätt tuggmotstånd.
Den här moussakan smakade mer som skolmatsalens lasagne. Fruktansvärt okryddad och dessutom helt utan tuggmotstånd. Lite trist helt enkelt.
Betyg på moussakan: [!][!][!/][!/][!/]




Jag beställde ”Pizza Speciale” och fick… ett nej. Pizzadegen var slut. Jag försökte få mamma att skälla på herr Golfo. Hon vägrade. Herr Golfo pekade på menyn och rekommenderade deras Schich (stavning tjohej!) kebab. Jag tänkte: ”Ja, varför inte?” och svarade att det blir fint. Han frågade om jag gillade löksås. Jag blev extremt tveksam och svarade ”Yäs”. Vad skulle det bli av detta tro? Sådär nervös har jag inte varit sen… jag skulle hålla det nationella talet i 9:an på Maserskolan. Då skulle jag prata och diskutera om varför skolan helt borde läggas ner :z Mer om det nån annan gång dock.

Maten kom in, och jag smakade en pommes frites. Den smakade tråkigt och hade blivit lite mjuk. Jag saltade pommesarna och provade en till. Bättre.
Sen såg jag dom där gröna äckelsakerna högst uppe på tallriken – broccoli :n Blä, tvi och usch! Bort bort bort!
Morsan skrek till när jag körde ”skjuta broccoli på morsan”-knepet. Hon tycker ju om broccoli, så hon fick äta upp dom. Sen gav jag mig på köttet.
Det smakade… tråkigt. Väldigt okryddat och utan någon speciell ”Wow!”-upplevelse. Det var inte äckligt på något vis, men det var inte heller gott.

Betyg på schich kebaben: [!][!][!/][!/][!/]



Herr Golfo gjorde 4 saker under tiden vi var där. Han servade gästerna och såg till så att alla hade det bra. Sen hälsade han alla som kom välkomna och hjälpte dom hitta ett bord. Sen drack han öl/vin lite då och då. Kanske var det därför han och hans två servitörer fick för sig att börja dansa helt plötsligt. Dom dansade något som mest kan liknas vid en sengångares discodans. Tydligen kallades det för Zorba. Jag blev mest chockad över hur segt det såg ut ._o





Sen hände det: PRO-damerna passerade ”jag är nu lika onykter som en lastbil fylld med vodka”-stadiet, och det tog hus i helvete! Allt började med en dyngrak 55-årig norska som skulle klappa händerna till varje låt som husbandet spelade. Se ville hon börja dansa. Hela tiden tjoade hon ”Tjiiihooo!”.
Så herr Golfos bror bjöd helt enkelt upp hälften av ställets damer till dans. Dom dansade något som mest kan liknas vid grekisk midsommardans. Alla dansade runt i en ring, och den 55-åriga norskan fortsatte med sitt ”Tjiiihooo!”, även om hon nu hade väldigt svårt att pricka dansstegen [?]

Såklart skulle mamma också upp och dansa. Herr Golfo kom och hämtade morsan, och hon hoppade in i ledet av dansande damer. Jag gömde mig under bordet och låtsades vara en katt. Det verkade ge resultat – ingen verkade se att jag och mor var släkt ._o



Efter att vi varit där i ungefär 1 timme började jag bli trött på all musik, alla galna PRO-tanter och hela kalaset – jag var trött och ville hem (jag får sova x timmar mindre än morsan eftersom jag måste blogga varje kväll [?]).
Men tror ni att vi fick det? Nädå. Först skulle alla fruntimmer därinne dansa och tjoa – det tog 45 minuter. Sen ville vi betala – då skulle såklart restaurangen bjuda på Ouzo. Jag vägrade, men morsan kunde inte neka. Hon var tvungen att dricka upp innan vi fick betala [?]
1,5 timme efter att jag tröttnat på stället kom vi äntligen därifrån. Och där är jag just nu, jag skriver det här nedrans blogginlägget och önskar att jag sov :P

Jag har i alla fall lärt mig lite grekiska! Så åchi efcharisto på er!
(Torsdag, del 1)

God morgon bloggen. Eller. Klockan är nu 22:34 och jag är helt slut efter dagens grekmusikmarat(h?)on. Så egentligen är det inte morgon nu. Men inlägget publiceras ju 12:00, så… äsch. Mer om grekmusikmaratonet kommer senare, förutsatt att jag inte somnar med datorn i knät – något som verkar extremt troligt.
Dagen idag började i alla fall med ett brytande av våra Kaustianska traditioner här nere i Pargas.

Avstickare: Jag har ju hela tiden kallat staden vi bor i för Prevetz (eller hur jag nu stavat det), men det är ju helt fel. Vi bor i staden Pargas, som i sin tur ligger i Pre… hur det nu stavas.

Vi bröt som sagt våran tradition imorse. Istället för att äta på vårat vanliga frukostställe chockade vi och intog ett helt nytt – okänt – ställe. Namnet kan jag inte, men det ligger – precis som alla andra restauranger – mitt i centrum. Stället hade blåa stolar i alla fall :P




Vi ville inte vara alltför tradidionsbrytande, så vi beställde in det vanliga – English breakfast. Precis som på det andra stället fick vi ägg, bacon, tomat och korv. Och bruna bönor :n Jag vägrade bönorna, men åt upp resten. Förutom tomaterna då :@ Tomater är äckligt.
Brödet här var bättre än på det andra stället, men samtidigt var resten av maten sämre. Sen var utsikten
ungefär likvärdig med den på det andra stället. Betyg på dagens frukost: [!][!][!][!/][!/]

Värt att tillägga är annars att vi faktiskt fick ätbar marmelad denna gången: Jordgubbs- och persikomarmelad
. Detta skulle dock snart visa sig vara en ganska bitterljuv upplevelse…





Det som sen hände kan inte riktigt beskrivas i ord… Jag öppnade jordgubbsmarmeladen, och sen tog det cirka 1,5 sekunder innan vårat bord var överfallet av getingar. Det var ett tag FEM stycken getingar som glupskt mumsade i sig av min marmelad. Sen var det ett antal som flög runt oss också. Helt sjukt hur vilda dom blev av den där artificiella jordgubbslukten :n
Vi betalade snabbt och sprang därifrån. Aldrig mer frukost där kan jag lova.





Med mina begränsade english-skills blir denna skylt väldigt konstig: Parkeringen endast för dykare. Alla andra kommer spolas ner (i toaletten)” ._o Det måste finnas en annan översättning va? :i





Invånarna (hrmm… försäljarna) i Pargas har specialiserat sig på några saker:

[headline]#[/headline] Läder
[headline]#[/headline] Guld- och silversmycken
[headline]#[/headline] Allt som har med oliver att göra

Såklart ska mamma därför titta på varenda ring som finns i varenda smyckesaffär :i ”Jag vill ha den… sen vill jag ha den… sen vill jag ha den… och den… och den var snygg!” [?] :i




Efter smyckeskikandet (hon köpte inget) så var det dags för en promenad. Vi tog sikte på den stora stranden som skulle ligga bakom den där lilla borgen som fanns i staden. För att ta sig dit var man tvungen att gå en jäkla bit. Först uppåt, sen uppåt, se uppåt och sist men inte minst uppåt..





… sen skulle vi ditåt!





Vi fick syn på Ali Pashas borg också. På det där högsta berget där längst borta stod den. Jag kan fortfarande inte fatta att tåget orkade upp :n





Äntligen framme! Stranden i sig var egentligen inte så speciell, men det är alltid coolt att titta på den där borgen. Jag gillar coola borgar. Betyg på den lilla borgen: [!][!][!][!][!/]





Det stod en kille där som fiskade. Han satte på en halv limpa på ett snöre, sen kastade han i snöret, väntade 3 sekunder, sen drog han upp den här
bjässen. Jag förstår fortfarande inte hur man kan få en såndär fisk med en halv limpa :n





Norrmänn är som alla vet fascinerade av fisk, dom har ju 200 miljoner km kust i hemlandet, dessutom har alla i det där landet båt. Så därför kunde inte norrmannen på stranden, den enda människan som solade fastän det inte fanns nån sol, låta bli att bli nyfiken. ”What did you catch?” ropade han.
Fiskaren svarade med att ropa ”Catch!” till norrmannen samtidigt som han kastade dit fisken :i Norrmannen var mycke fascinerad: ”Ärä ein törsk?” frågade han fiskaren. Jag vände och traskade iväg…





Strand + röda solstolar + hav + borg = sjukt snyggt





På vägen tillbaka till stan så fick jag och mor en idé: Vi skulle trampa upp till lilla borgen igen för att gå den vägen vi inte hade gått än. Vi hade nämligen missat en del av borgen och det gick ju inte alls för sig. Baksidan
av borgen var riktigt fascinerande. Utsikten
därifrån var också såklart riktigt bra, men vi såg att man nog kunde komma högre upp

12