Close

Category Archives Grekland 2009


Så var det slutligen dags 777777778888888886666
88888888888777777

Skön missclick där…Sketna TV-dosa som ligger på tangentbordet. Vi tar det igen:

Så var det äntligen dags. Efter 168 timmar i friheten, 77 colaflaskor (till ett förbluffande literpris: 113 kr/liter :n), en portion friterade bläckfiskringar, 20 timmars solande och några fantastiska pizzor var det dags att säga adjöken till Grekland för den här gången. Väskorna packades, tandborsten slängdes och herr Vasiliev tog emot våran nyckel. Resan hem hade börjat.

Vings planering måste ju kritiseras en aning. Dom hade fixat det så schysst att vi fick vara kvar på hotellet ända fram till 12:00 på dagen! Otroligt generöst, verkligen. Speciellt med tanke på att bussen från Pargas skulle gå så tidigt som 20:45 [?]
Herr Vaziliev (jag har faktiskt ingen aning om hur han stavar, så jag kör lite randomstavning) tröstade oss och hjälpte oss att förvara väskorna på hotellet i lobbyn. Säkerheten främst, inga saker skulle bli stulna här. Vi dumpade väskorna där alla andra
hade sina väskor och tog sikte på stranden. Vi letade solstolar, men det var ont om dessa eftersom vi kom ner på stranden först 12:15 ungefär (alla PROs gubbar och tanter är ju vakna vid typ 05:30, så dom hinner ju paxa alla stolarna innan jag ens somnat [?]).
Men ibland har man tur – mirakel kan inträffa. Chansen att få en solstol på stranden var minimal, men plötsligt notrade jag två tomma solstolar på V.I.P-platserna :n Likt en örn som fått syn på en grillad kyckling med chokladsås på flög jag på stolarna och paxade dom båda samtidigt som jag var i luften för att sen landa hårt på en finsk fjortistidning. Utsikten
var underbar. Dessutom låg det en finsk dam på stolen som stod bredvid min. Intressant :D
Hon var 13 år. Inte längre intressant :<

Plötsligt hördes ett enormt ”BRÖÖÖÖÖL” följt av ett ljud av någonting som drogs i stranden. Jag tittade upp och fick syn på en val som strandat
precis framför oss :n Fascinerande att se dessa jättedjur på land.

Efter denna fantastiska naturupplevelse var det dags för lunch. Först skulle vi dock gå upp till hotellet för att hämta lite saker ur väskorna. Det kändes bra att herr Vasiliew hade så bra koll på våra väskor. Det var helt tomt i lobbyn, dörrarna stod öppna och väskorna var tillgängliga för vem som helst [?] Som om inte det vore nog mötte vi herr Vassiliev på väg ner till restaurangen sen också [?] Bra koll där.

Vi tänkte köra en avslutningsrunda på herr Golfos restaurang, men när vi såg den proffsiga bilden på pizzabagaren som kastade en pizzadeg i luften kunde vi inte låta bli – vi gick in på restaurangen som låg strax ovanför herr Golfos.




Vi möttes direkt av en riktigt trevlig gammal man som hjälpte oss lägga på en såndär typisk pappersduk (som alla restauranger i hela Grekland använder) på bordet. Jag tackade honom och tyckte att jag minsann borde göra honom en gentjänst. Jag noterade snabbt att hans gylf var nerdragen, så i ett snabbt ryck hjälpte jag honom med detta.

Efter denna personliga assistent-hjälp så beställde vi våran mat. Morsan beställde Gyros
som såg helt fantastiskt god ut när den kom ut.
Jag hade ju sett den fantastiska bilden på pizzakastarpizzagubben, dessutom hade dom pizzakartonger ståendes innanför disken, så jag visste att det här stället garanterat hade god pizza. Därför beställde jag såklart en pizza. Valet stod mellan en Bologne (svamp, lök och köttfärssås – den klassiska ”ätes alltid i Bolänge”-pizzan) eller pizzan med ägg, bacon och lök på.




Nu kände jag att det inte var någon bra idé att beställa en Bolognese – jag måste ju kunna leva på någonting när jag kommer hem. Jag vågade inte riskera att förstöra sunkpizzorna som Fortuna serverar genom att äta en fantastisk italiensk-grekisk-Bolognese-pizza.
Det som är så underbart med den här pizzan är att jag nu kan sammanfatta ett helt år med hjälp av en pizza. Pizzan hade nämligen det otroligt passande namnet London. Så där satt jag i Grekland den 21:a september 2009 och tänkte tillbaka på året som gått. Det började med att allt sket sig totalt, jag hamnade i London, kom hem, levde, hamnade i Grekland av en slump och satt nu och åt en underbar pizza vid namn London. Londonresan började med London och Greklandsäventyret avslutades med London. Lite magiskt faktiskt.

Hur pizzan smakade? Gissa

Betyg: [!][!][!][!][!]


En sak jag och mor funderat över när vi befunnit oss i Grekland är vad alla poliser sysslar med egentligen. Lagbrott sker konstant överallt. Oavsett vart man tittar så bryts det lagar. Heldragna linjer finns inte, folk kör om som dårar och hjälmar används aldrig.
Förklaringen till hjälm-skippnadet fick vi faktiskt lite senare på kvällen. Förklaringen kom från Bonde söker fru-Susannes
blonda bombnedslag till kompis. Hon hade varit i Aten tidigare och där fått förklarat för sig att det faktiskt inte finns någon regel om att ha hjälm på sig när man åker vespa. Det finns dock en regel som innefattar hjälmen – du MÅSTE ha den MED dig när du är ute och åker.
Det roliga var det att i Aten åkte tydligen väldigt många med hjälmen på ARMEN istället för huvudet. Varför? För att om dom inte hade hjälmen synlig, utan istället instoppad i facket under sätet, var risken stor att dom blev stoppade av polisen för att polisen ville kontrollera att man verkligen hade hjälmen MED sig :i Det där är fantastiskt korkat om det nu är sant.





Vi hittade i alla fall hela stadens poliskår tillslut. Allihopa satt med en varsin flaska vatten, lite fikabröd och en milkshake på ett av stans caféer :i Notera hur polismannen till vänster mycket smidigt döljer sitt ansikte när han ser att jag ska till och knäppa kort på honom :i
Jag var livrädd att han skulle springa ikapp mig och sno kameran :n




På tal om livrädd: Samurajsvärd! :n :n :n Ingen Kinesen i närheten såvitt jag kunde se. Jag skyndade mig dock snabbt därfrån :n




Skön lirare som belv helt fascinerad av sightseeing-tåget som fanns i Pargas. Han fick syn på det och började springa mot det direkt. Hela tiden skrikandes ”AUTOBAHN! AUTOBAHN! AUTOBAHN!” :i Tyskar [?]

Efter 9 långa timmar så var det äntligen dags! Bussen (med den fina Wunderbaumen
) kom och hämtade oss. En timmes bussfärd senare (och första genomlyssningen av Paramores nya album!) så var vi framme vid flygplatsen. Vi möttes av…





… en enormt lång kö :n Det var tydligen inbördeskrig i Grekland och varenda människa skulle därför flyga från Grekland samtidigt som oss… 30 minuter senare fick vi äntligen gå in på flygplatsen, för att där mötas av…




… ännu en jävla kö. Humöret i botten och jag tjurade ungefär som en 6-årig pojke som inte fått köpa en cool Transformersleksak på Hemköp :< Efter ytterligare väntan kom vi slutligen fram till säkerhetskontrollen. Till att börja med gör vi en översättning av ordet säkerhet från grekiska (????????) till svenska:

???????? – ”En säkerhetsmaskin används först för att avslöja eventuella terrorister. Där får man stoppa in alla bomber man har i väskan, men det är såklart friviliigt. Vill man inte bli stämplad som terrorist bara för att man har en bomb med sig så låter man bara bli att stoppa i väskan i maskinen. Säkerhetsmaskinen övervakas noggrannt av två halvfeta grekiska säkerhetspoliser som sitter på en stol och tittar på TV istället för röntgenkontrollen. När man sen kört väskorna genom säkerhetsmaskinen får man lägga upp sitt bagage på ett rullband och det transporteras till flyget.
Efter detta går man igenom en till säkerhetskontroll. Där står en massa människor i kö och väntar. När man kommer fram till metalldetektorn får man stoppa i sin plånbok, mobil och liknande i en korg som dras utanför metalldetektorn och sen gå igenom detektorn. Men om det är för mycket folk i kön så brukar dom bara göra så att man får gå igenom säkerhetskontrollen ändå – bara man visar upp alla eventuella bomber man inte deklarerat tidigare i säkerhetsmaskinen. Bara för att det piper betyder ju inte det att man har en bomb med sig.”


Den där säkerhetskontrollen hade inte ens stoppat Usama Bin Laden även om han gick igenom den endast klädd i ett bombbälte. Jag fick gå igenom kontrollen med mobilen och plånboken i handen samtidigt som det pep. Säkerhetspolisen sa bara ”Okey okey” oavsett vem det pep för [?] Jag hade som sagt kunnat ha en bazooka innanför min tröja – han hade bara ropat ”Okey okey” ändå…




Efter den fantastiskt säkra säkerhetskontrollen kom vi till väntsalen. Där satt hela Greklands befolkning och väntade… Vi letade sittplats men hittade ingen så vi tog sikte på taxfree-shoppen istället.

Under dom sista dagarna hade min längtan efter en viss sak växt sig enorm – jag saknade mitt godis. Efter all nyttig glass, pizza och Cola så saknade jag den onyttiga delen av min diet nåt fruktansvärt. Därför var det precis som att stiga in i himlen när jag gick in i taxfree-shoppen. Överallt såg jag mumsiga sockersöta godbitar
. Jag nöjde mig med en megaförpackning Mars och köpte också en förpackning Twix åt lillebror. Jag letade efter en förpackning med kolsyrad Fanta också, men ingenstans fanns denna delikatess att finna. Besviket gick jag därifrån med mina Mars i handen. Dock var jag väldigt törstig, men att köpa ett tolvpack Coca Cola för att stilla törsten kändes ändå lite väl överdrivet.




Därför inköptes en mellandricka i kiosken utanför. Smart som jag var så tänkte jag att dom kanske kunde ha Fanta med bubblor där. Flygplatsmat är ju alltid suverän, nästan i klass med flygmaten, så därför kändes detta faktiskt hyfsat troligt.
Men som vanligt när det gäller Fanta-jakten så blev det fiasko. Jag fick svagt kolsyrad apelsinjuice istället för Fanta. Besviken försökte jag släcka min törst. Det gick inte. Sörjan smakade vedervärdigt. Jag ställde ifrån mig den på bordet bredvid mig och bytte plats för att slippa skiten. Sen tiggde jag 1,5 euro (typ 15 kr) av personen bredvid mig (hon hette tydligen Jak Aer Ju Dihn Mor, skumt namn). För denna förmögenhet inköptes en flaska vatten, sen var törsten släckt.

Grekiska
är annars ett väldigt konstigt språk. Det påminner lite om finska. Ta en mening på valfritt språk, lägg på 20 onödiga bokstäver på varje ord, sen har du meningen på grekiska. Fantastiskt att den där meningen längst ner kan vara så kort på engelska men ändå bli så lång, och krånglig, på grekiska :n




Informationen på flygplatsen var imponerande stabil. Varenda TV-apparat som skulle visa flighterna var trasig. Det var bara en av gaterna, nummer 3, som var öppen, så dom ropade ut nästa flyg som skulle gå i högtalarna, sen fick man ställa sig vid gaten för att kunna gå ombord på planet. Problemet var ju bara att högtalarna knappt fungerade. Det som uttalades i mikrofonen förvrängdes så pass mycket att det som kom ut genom högtalarna mest kunde liknas vid antik grekiska: ”Zzzxcccxxyhhswee safrtrhtyy Stockholm trttrxxstg sgtryhtyh flight” ropades ut i högtalarna, men man hade ingen aning om vad dom egentligen sa. Osäkerheten var stor, men tillslut ropade dom ut någonting med Stockholm, och alla började röra på sig, så vi följde efter.




Flygplanet var stort. Jag knäppte kort. Killen bakom mig skrattade och sade att det fanns en stor skylt där det stod ”INGEN FOTOGRAFERING” på grekiska lite längre bort på flygplatsen. Ingen verkade bry sig. Damerna framför mig fotograferade som tokar, så jag fortsatte jag med. Poliserna i det här landet verkade ju inte bry sig om man hade med sig en bomb ombord på planet, så varför skulle dom bry sig i en kille med kamera?

Väl ombord på planet norpade jag till mig en flygplans-sovkudde och ett flygplans-sovtäcke, drog det över mig, och försökte sova mig igenom flygturen. Gud var snäll mot mig, så vi fick sitta vid nödutgången – mycket bra. Lite drygt att flygvärdinnan (flygvärden?) satt mitt emot oss och stirrade på oss vid start och landning dock. Flygmaten som bjöds denna natt var köttbullar och små halvmånepotatisar eller nåt. Smakade sådär, men brödet till var i alla fall riktigt gott. Paramore gick på högvarv i mobilens musikspelare fastän mobilen egentligen skulle vara avstängd under hela resan. Att mobilen har ett offlineläge var ingenting flygpersonalen brydde sig i. Jag smög ner mobilen under filten och fuskade istället. Jag är nog smartast i världen… :@

Filmen som visades på hemresan var för Spöket Laban del 2, men jag orkade inte kolla på eländet. Efteråt var det dags för flygningens huvudfilm, Bedtime Stories
. Jag hade inget ljud i mina högtalare eftersom jag lyssnade på musik istället, men av vad jag såg så verkade filmen faktiskt överraskande bra. Hamstern var i alla fall cool :i Blir nog till att ladda he… köpa filmen för att se den nåndag.




Vi landade i Stockholm klockan 02:40, hämtade väskorna en kvart senare för att sen hämtas av parkeringstaxin vid terminal 5. Sen skjutsades vi till flygparkeringen. Bilen kördes fram och sen tog vi sikte på Borlänge. Såklart åkte vi fel, istället för Uppsala – Sala – Säter – Borlänge missade vi en högersväng och fick lov att åka Uppsala – Gävle – Borlänge, en omväg på några mil. Morsan fick panik, jag insisterade på att det inte skulle lukta bajs när vi åkte genom skitluktens huvudstad Gävle. Allt gick också bra, förutom en räv som lurade lite i väggrenen och skrämde mig lite.




Klockan 06:00 parkerades bilen på parkeringen utanför huset, väskorna plockades ur bagageluckan och vi traskade in. Resan var slut, jag likaså. Lite mer solbränd (rödkokt?) än när jag åkte, några kalorier rikare och lite lyckligare somnade jag ganska snart efter hemkomsten i min säng.
(Söndag, del 2)

Det finns en sak med Grekland som jag verkligen inte förstår. Eller, det finns flera. Varför alla röker, varför ingen någonsin har hjälm på sig, vart alla poliser befinner sig, varför det finns så många restaurangen i en sån här liten stad och om herr Golfo verkligen betalar skatt? Men det finns en fråga som jag tycker är viktigare än alla andra:

Varför är Fanta inte Fanta i Grekland?

Låt mig förklara: Om du beställer en Coca Cola i Sverige så får du samma sak som i Grekland. En svart läsk med kolsyra som smakar underbart. Beställer du en Sprite får du även där samma sak i både Sverige och Grekland – genomskinlig (jaja, färglös heter det enligt min gamla kemilärare från Maserskolan) lime- och citronsmakande vätska med kolsyra.

Men om du istället beställer en Fanta i Grekland, då får du inte Fanta. Eller, du får Fanta, men inte Fanta som vi svenskar är vana vid. Du får Fanta-saft. UTAN kolsyra :n Jo jag vet, jag är lika chockad som ni är. Det är snudd på skandal. Hur det har kunnat gå såhär fel för grekerna undgår mitt förstånd. Kanske gick killen som var ansvarig för Fantareceptet här i Grekland ut och rökte precis när receptet skulle delas ut. Istället delades Bobs apelsinsaft-recept ut. Vem vet?

Jag är lite besviken över detta. Jag vill uppleva den fantastiska Fantan jag vet finns här på Grekland. Den är lite av en dold kulturskatt. Ni som ännu inte smakat grekisk Fanta (med kolsyra!) – låt bli. Jag provade den när jag var på Kreta nångång kring 1997. Sen dess har Fantan i Sverige aldrig blivit densamma. Svensk Fanta har en otroligt besk eftersmak, snudd på vidrig. Men man märker inte av den eftersom man är van vid den där äckelsmaken. Här smakar den istället sött och nypressad. Som om cafeterian man precis köpt Fantan av pressat den själv.

Imorgon ska jag nog försöka ge mig ut på Fanta-jakt här i stan. Funderingar finns kring att köpa med sig några burkar till Sverige. Kanske sälja dom till någon finsmakare? Eller så sparar jag dom i kylen tills en dag som jag tycker är värd att firas. Vi får se.

Tillbaka till Zorbas nu, maten har precis kommit…




Jag beställde ”fried squids”. Friterade bläckfiskar. Jag svamlade nyss om Kreta 1997. Det var även då jag för första gången smakade friterade bläckfiskringar. Jag minns den frasiga smaken, jag minns gummiringarna inuti och jag minns hur fantastiskt det smakade.

Nu, 12 år senare (fy fan vad tiden går fort :n), var det äntligen dags igen! Jag skulle åter få uppleva smaken av ”Kalimares”. Förväntningarna var hissade så högt det går, precis som den svenska flaggan på prinsessan Victorias födelsedag. Maten såg också fruktansvärt inbjudande ut.
Jag tog en första tugga, och det första jag tänkte var ”var det här allt?”. Maten smakade ungefär lika mycket som vatten. Frasigheten fanns där, gummikonsistensen likaså, men det fattades någonting. Jag noterade citronen på tallriken.

Efter att ha kramat citronen så hårt jag kunde över bläckfiskringarna så märkte jag en sak: Det var ju faktiskt både bläckfiskringar OCH en massa små bläckfiskar
på tallriken. Till en början var det lite svårt att se, men efter ett tag klarnade bilden av dom små friterade stackarna. Antagligen var dom levande när dom östes i fritösen. Dom genomgick en fantastisk förvandling från slemmiga och äckliga till frasiga och mumsiga. Jag bad en tyst bön för Oskar, Henrik, Sture, Tor och alla dom andra små stackarna, sen fortsatte jag att mumsa i mig dom.

Det smakade bättre nu när jag fått på lite citron. Smaken växte allt mer ju fler av Oskars kompisar som hamnade i min mage. Första intrycket när jag smakade maten var att et nog kunde bli tal om bloggens hittills värsta sågning, men ju längre måltiden led, desto mer höjdes betyget.
Kanske hade jag skruvat upp förväntningarna lite för högt. Precis som med Victorias födelsedag. Det blir lixom aldrig något bra av det hela.

Betyg på Zorbas Kalimares: [!][!][!][!/][!/]




Annars måste jag tillägga att jag drack en Coca Cola, en saft-Fanta och en Sprite till maten. Det är 0,75 cl rent socker till en enda måltid. Hejdå världen, min första hjärtattack kommer om några timmar [?] Anledningen till det stora läskintaget var nog att vi legat på beachen i 3,5 timmar innan maten. Vi hade dessutom glömt köpa med oss vatten ner till stranden, så jag hade inte dryckit alls under den tiden.




Där har ni min fantastiske Lily Allen. Längst ner till vänster på bilden. Mina spionkortknäpparkills börjar bli rostiga känner jag… Besöker ni nångång Geminis pizzeria i Pargas, hälsa henne från mig. Inte för att on har en aning om vem jag är, men ändå :i




Buuuuuuuuuuuuu! Här harin det värsta drygskåpet i hela Pargas. Jag har ingen aning om vad han heter, men han jobbar som inkastare till restaurangen (Bacchos) som ligger bredvid Zorbas. Han är så fruktansvärt dryyyyyg. Varenda gång man går förbi honom kommer han framglidandes med sitt ”A table for yooou? I got one”. Jag har seriöst ta tag i honom och sen kasta honom i vattnet så att man slipper gå 200 meters omväg för att slippa honom. Besöker ni någonsin Pargas, ät INTE på Bacchos! Även om det är det enda stället som finns kvar.

Lova det!





För att klaga lite mer är det fan skandal hur dom har utformat soptunnorna här i staden. Allt i stan är sådär charmigt kustaktigt. Stenmurar, blåa restauranger, båtar överallt med mera. Sen har dom världshistoriens ärggladaste soptunnor som sticker ut nåt fruktansvärt :n Det förstör ju allt! >=( Såklart är telefonkioskerna som finns där gula också. Gärna placerade bredvid en färgglad soptunna
också [?] Dumma greker.




Fler mysterier: Hur tar dom sig ut till båtarna därute? Det går inte att komma åt dom från land i alla fall. Simmar dom verkligen ut till båtarna varje gång? :n




Kvällsmaten idag blev spaghetti Bolognese. Jag kände mig skithungrig när vi gick och åt men fick ändå inte i mig mer än hälften. Lagomt generad körde jag ”gör maten under en massa servetter, betala fort, och stick innan dom märker nåt”-taktiken idag igen. Den funkar alltid. Den livsfarliga
servitören hann inte fatta vad som hände innan jag lagt benen på ryggen och försvunnit :z

Det finns inte så mycket vettigt att göra här på kvällarna egentligen. Man kan äta och man kan ytterst sällan hitta någonting att köpa. Vi hittade slutligen en sak åt lillebror, en påse som såg ut som en enorm bakficka
. Innehållet är hemligstämplat.

När man handlat klart finns det bara en sak kvar att göra – äta. Har man nyss ätit och är mätt så kan man alltid äta efterätt, den här gången på caféet ”Smart Ice”.
”Smart Glass”, hur dumt låter inte det? :n Konstiga greker. Men dom hade coola glassar i alla fall. Den obligatoriska spaghettiglassen
fanns såklart där. Dom hade även en rätt som jag trodde bestod av stekta ägg (den hette ju det!), men det visade sig att det var en glass-skapelse
som såg otroligt verklighetstrogen ut.





Mamma beställde en skottkärreglass :i Den bestod av glass, grädde och i botten fruktsllad. ”Äter du äpplen ur skottkärran morsan? Pensionen idag är inte mycket att leva på” retades jag. Min utsökta humor uppskattades inte :i




Jag beställde en Chicago. Den bestod av chokladglass, grädde, chokladsås (vadå? Jag gillar chokladglass!) och mandel. Sen lite garnityr ovanpå det. Flaggor, kex och jag vet inte vad dom hade satt i.
Jag blev lite chockad över att dom hade varm grädde på glassen. Jag har aldrig sett det förut. Antagligen eftersom jag bara äter sallad, frukt och annat nyttigt i vanliga fall…
Den varma grädden var otroligt fluffig, och faktiskt en riktigt smart uppfinning: Ju varmare den är, desto [unfinished] längre tid tar det innan den smälter. Mycket smart.
Men den smakade sisådär. Varm grädde kändes fel på något vis. Jag vill ha min grädde kall. Kanske börjar jag bli gammal? Allt var bättre förr…
Glassen och chokladsåsen var i alla fall god. Sen var resten sisådär.

Betyg på Smart Ices Chicago: [!][!][!][!/][!/]




Jag avslutade kvällen med att göra en ”hejdå Grekland, imorgon åker vi”-växt av den tråkiga plastblomman som stod på vårat bord. Flaggan vajade i vinden när vi lämnade caféet. Antagligen kommer jag aldrig mer att återvända dit. Inte för att glassen var dålig, utan för att jag antagligen kommer besöka Pargas igen. Det känns lite sorgligt på något vis…

Klockan är nu 00:11 och sentimentaliteten börjar smyga fram. Jag stänger nog ner för idag :P
(Söndag, del 1)
God kväll bloggen. Ännu en hård dag är över, och det är dags för en sammanfattning. Först och främst vill jag skriva en kom ihåg-lapp till mig själv: Boka Paramorebiljetter när du kommer hem. Jag ska absolut se dom när dom kommer till Stockholm i november. Born for this är en ny favoritlåt.
Jag skulle ju egentligen bokat biljetter några dagar innan jag åkte, men biljetterna släpptes inte kring midnatt, och sen föll det där i glömska. Nu minns jag i alla fall.
Sen vill jag informera alla som läser om att det kan bli svårt att klämma in ett resan hem-inlägg i tid. Detta eftersom vi åker härifrån imorgon klockan 20:45 (lokal tid). Vi bör vara hemma i Borlänge ungefär 05:00 (svensk tid) natten mellan måndag och tisdag. Då är jag antagligen dödstrött.
När jag sen vaknar så har jag träning på kvällen. Så vi får se när resan hem kommer upp sen.




Idag (söndagen) började i alla fall med en balkongfrukost. Brödet från det lokala bageriet smakade som vanligt gudomligt gott. Man borde äta nybakat bröd till frukost oftare. Men då måste man iofs vakna innan 15:00 också. Den där kassa dygnsrytmen kommer nog återvända ganska snart efter att jag landat i Sverige, alltså kommer det bli svårt att få tag i nybakat bröd, och hela frukostidén faller på det [?]
Annars känner jag att det blivit väldans många mat-recensionr härifrån. Mest därför att det är enklare att knäppa kort varje gång man äter – det ser annorlunda ut varje gång. Att knäppa kort varje gång man ligger på stranden är inte lika lätt. Det ser exakt likadant ut varje gång. Dessutom vet alla hur en strand ser ut, men alla vet säkerligen inte hur Golfos pizza smakar :P





Nåja. Vi kör ett ”ligga och slöa på stranden”-kort till då. Tanten i vattnet vinkar inte åt mig dock :i Jag tror hon höll på att drunkna eller nåt :i




Idag var annars en sorgens dag. ”Kinesen” tog slut… Jag, Michael Kaustinen, har läst ut en bok som innehåller över 500 sidors text :n Dessutom är det ingen Kalle Anka-pocket, det är en riktig bok. Det här är större än när Finland vann Eurovision Song Contest :n

Recension av boken: Varning, viktiga delar av boken kan avslöjas här
Boken handlar, som jag tidigare berättat, om några olika personers liv. En är en domare från Helsingborg, en annan är en kines som heter Ho, sen några fler kineser och nån afrikan också. Man får följa deras liv och handlingar som kretsar kring ett massmord i en liten by i Norrland.
Det är lite som en nåldyna. Nålarna är människornas vägar genom boken. En nål för varje person. Man börjar längst ute i knappnålshuvudet med att bekanta sig med var och en av människorna. Sen följer man resan var och en tar (resan är längden på nålen) tills man förstår hur dom hänger ihop med mordet (själva nåldynan).

Dom första 5 sidorna av boken var så tråkiga att jag trodde jag skulle avlida. Vem fan bryr sig om att en varg trampar in i Sverige från Norge, biter på ett ben, och sen försvinner? Hade dom skippat dom där sidorna hade boken dessutom blivit 10 gånger mer gåtfull.
Nu börjar boken väldans segt, men sen tar den fart. Farten bibehålls också ganska bra ett bra tag. Höjdpunkten är nästan San, Wan och vad dom där tre kinesbröderna nu heter och deras väg från ett fattigt Kina till ett ännu värre USA. Sen blir det lite vattentrampande några sidor, det är inte så mycket som händer. Efter ugefär 350 av dom 580
sidorna så vet man exakt vad som hänt och vem som gjort vad.

Då slänger dom in ett fem timmar långt tal som hålls av en halvt okänd proffessor framför en massa högt uppsatta kineser. Ett tal som skulle kunna sammanfattas såhär:

Blablabla, vi är rädda för att folket ska göra uppror blablabla. Bla bla bla Kinas historia blablabla. Blablabla ännu mer om Kinas historia blablabla. Bönderna i Kina får inte del av dom vinsterna som Kina gör just nu. Vi är rädda att dom ska göra uppror och avsätta oss. Blablabla. Därför kommer vi försöka muta oss in i Afrika. Dit ska vi transportera flera miljoner kinesiska bönder så att dom kan odla upp all orörd bödig jord som finns kring floderna i Afrika. Då blir dom glada, producerar massa mat, blir mätta och belåtna. Dessutom kommer dom producera ett överskott som kan säljas. Alla blir glada. Blablablabla.


Det här talet tar ungefär 7-8 sidor att gå igenom. Det var så tråkigt att jag började tro att jag läste igenom en skolbok istället. Jag var faktiskt tvungen att sova en stund mitt i där, det var så fruktansvärt segt att läsa sörjan. Jag förstår inte riktigt varför dom var tvungna att dra ut det där talet så fruktansvärt som dom gjort.
Visst, vissa saker av det där måste man ju veta för att fatta fortsättningen av boken, men kom igen.


Stenar fungerar bra för att hålla boken öppen när man ligger på mage och läser

Annars var boken helt okej. Stundtals läste man ju som en gnu (jag tror jag streckläste 170-200 sidor mitt i där), men när man får reda på allt man behöver efter 350 sidor… Då blev resten mest segt. Dom hade kunnat avrunda dom där sista 200 sidorna på 20-30 sidor istället.

Kommer jag då läsa någon mer bok i framtiden? Antagligen. Men aldrig att jag skulle kunna sätta mig hemma och läsa en bok sådär som jag gjort här. Då skulle jag nog ledsna och sätta mig vid datorn ganska direkt :i

Betyg på Henning Mankells bok Kinesen: [!][!][!][!2][!/]




Dagens lunch intogs på Zorbas. Ett ställe omgivet av stor mystik. Det var alltid fullsatt där på kvällarna. Varför visste vi inte, kanske hade det med den sliskiga inkastaren på nästa restaurang att göra? Alla som ville undvika honom kanske hamnade på Zorbas istället?
Utsikten
var i alla fall, som vanligt, fenomenal. Förutom den halvnakna, halvtjocka, greken som satt där och såg hårig ut då :n

Jag tippade innan hemresan att vi skulle vara hemma ungefär 06:00 och jag tror baskemig vi klev innanför dörren exakt när klockan slog över.

Nu ska jag avlida i min säng. Imorgon ska jag kontakta arbetsförmedlingen, Helpdesk, skaffa NHL 10, eventuellt spela träningsmatch i innebandyn samt klippa mina naglar som är enormt långa.

Tack förresten lillebror för att det låg 7 snusar, 1 tom ölflaska och en massa popcornpåsar på mitt rum när jag klev in… :f FAN om det är salt i sängen också x-(

Uppdatering kommer…
(Lördag, del 2)

Efter maten var det i alla fall dags för en debut – snorklingsdebuten skulle avklaras. Men först behövdes en snorkel. Lillebrors snorkel packades ner 10 minuter innan jag åkte på den här resan (följt av ett Haha! Micke ska ha min snorkel med sig” från lillebror >=(). Så jag hämtade den från hotellrummet och tog sikte på vattnet. Innan jag gick kontrollerade jag om det fanns nåt vettigt i kylskåpet. Juice, vatten, yoghurt, smör och skinka var det enda som fanns. Men jag kom på en sak…

Jag har aldrig i mitt liv snorklat. Därför skippades simfötterna. Det skulle bli nog krångligt ändå. Snorkel och cyklopet smygtestades framför spegeln innan jag gick. Jag ville undvika pinsamheter nere på stranden så gott det gick. Vem vill stå mitt på stranden och se skitdum ut när man försöker förstå hur cyklopet ska tas på och hur snorkeln ska sitta? Efter lite träning på hotellrummet satt allt perfekt.

Jag lämnade nyckeln i ryggsäcken på stranden och gick ner i vattnet. Det var svinkallt som vanligt ._o
Jo, om ni inte redan insett det så är jag kanske världens värsta badkruka. Jag avskyr temperatursillnaden som uppstår mellan den soliga stranden och det alltid några grader kallare vattnet. Är det 24 grader i vattnet – då är det 32 grader i luften. Är det 29 grader i vattnet så är det 40 grader i luften. Vattnet hinner lixom aldrig ikapp. Inte på dagarna i alla fall, kanske på kvällarna.

Jag tog några steg ut i vattnet men fastnade tvärt. Ja, ni vet den där vattennivån som precis når upp till… alla killar förstår vad jag menar. Bredvid mig stod en lite småfet pensionär. Han tog på sig sin snorkel och simmade ut. Jag kunde ju inte fega ur om en gammal fossilgubbe kunde ta sig i :<
Jag kämpade på mig dom tätsittande simglasögonen, stoppade snorkeln i munnen (inga halvdassiga sexskämt här tack) och dök ner i vattnet. Den första synen var ett smågrönt hav och en blandning av sand och sten på bottnen.

Det var svårt att få i sig någon luft alls i början. Jag andades som en chockskadad svensk 75-åring. In, ut, in, ut (fokus! Inga sexskämt sa jag!) och det gav mig inte sådär jättemycket luft. Jag blev lite smått panikslagen. Så jag provade att slappna av och istället ta djupa andetag. Det fungerade bättre.

Jag började ta in intrycken från mitt nyligen påbörjade undervattensäventyr. Ljuden var dova och sikten var rätt bra. Jag började simma runt där under vattnet för att se om jag hittade någonting kul. Jag hittade sten, grus, en flytande plastpåse och… var det inte en fisk där? Jo, visst var det det. En riktgt liten rackare. Jag följde den fascinerat med blicken. Den verkade inte bry sig i mig. Jag försökte sträcka mig efter den. Fortfarande ingen reaktion. Jag nådde den inte, den var för långt ner i djupet. Plötsligt försvann luften ur mina lungor…

Jag hostade till. Munnen fylldes med en avskyvärd saltsmak. Jag krafsade av mig snorkeln och höll huvudet ovanför vattenytan. Sen tömde jag snorkeln på det där vidriga saltvattnet, rengjorde cyklopet, och satte på mig allt igen. Sen begav jag mig ner i den grönblå världen igen.

Jag såg plötsligt 35-40 fiskar som hade stannat under mig. Dom verkade känna sig trygga i min skugga eller nåt. Det fanns även några riktigt stora fiskar längst där nere. 30-40 cm långa. Jag ville fånga en, men det gick inte. Armarna räckte inte till.

Jag började sakta inse hur underbart livet därnere verkade vara. Inga irriterande ljud som störde – tystnaden därnere var extremt tillfredsställande. Jag simmade runt där och tittade på fiskarna samtidigt som jag drömde mig iväg. Lång bort. Jag tänkte på vad jag ville göra av mitt liv. Vilka drömmar har jag? Egentligen har jag inte planerat någonting. Jag tar livet som det kommer. ”Det ordnar sig” är nog tre ord som sammanfattar mitt liv ganska bra. Det gör alltid det. Ordnar sig alltså. Man ska inte oroa sig så mycket över allt. Det löser sig på något vis.

Vad vill jag göra innan jag dör? Europaresan med Jake är spikad i alla fall. Den ska bli av om jag så ska behöva råna en bank eller nåt. Men mer då? Det skulle vara riktigt roligt att besöka USA innan jag dör i alla fall. Äta en såndär tvåkiloshamburgare. Såklart kommer jag kasta det mesta, men man måste ju testa det om man ändå är där.
Mer då? Besöka Asien vore också häfitgt. Tågluffa runt där några veckor/månader. Sen skulle jag vilja fira julafton i Australien. Jag sommarjobbade med en austrailensare förra året och det hon berättade lät riktigt trevligt.

Annars har jag nog inte så stora förväntningar på livet. Det får bli lite som det blir. Förhoppningsvis orkar jag börja plugga till hösten 2010 och blir klar på våren därefter. Då blir allt lite lättare i alla fall.
Men jag vet att jag kommer genomföra dom där resorna. I alla fall USA och Europa. Dom löser sig på något vis. Det gör saker och ting alltid. Kanske måste jag jobba ihop pengarna, kanske gifter jag mig rikt och skippar jobbet :z Vem vet. Det får framtien utvisa.

*Gurgel host och en massa svordommar*
Vatten i snorkeln igen. Fy fan vad saltvatten smakar apa. Jag ger upp snorklandet för den här gången. Jag tar mig upp på stranden, men mamma vill att vi ska ta någon bild från när vi badar i havet i alla fall…





Här är den bästa badbilden som togs av fröken proffsfotograf :i Det är så svårt att ta kort med min mobilkamera. Är man längre än 4 meter från kameran blir detaljerna skitdåliga. Köpa en digitalkamera till Eurotrip 2010 kanske?

Efter ytterligare nån timmes badande så besämde vi oss för att gå en sväng i stan. Vi försökte hitta någonting vettigt att köpa till lillebror, men utbudet var verkligen magert. Massa fula t-shirtar, en pruttande fisk
, Ferrari-bälten
, BMW-kepor och en massa annat turistkrafs var det enda vi hittade. Vi letade genom varenda klädbutik (lillebror ville ha några t-shirts), men det fanns inte mycket vettigt att hitta. Tillslut gav vi upp.





Vi tog in på ett café för att ta en snabbfika innan vi skulle upp till hotellet igen. Jag beställde en chokladkaka och fick frågan ”hot or cold?”. Jag svarade att jag ville ha en kall. Sen frågade hon om jag ville ha socker. Jag blev lite fundersam, men svarade såklart ja :z
Sen fick jag det som är på bilden… Det verkade vara nån slags milkshake eller nåt. Tydligen är inte alla servitörer hundraprocentiga i sin engelska, och inte ens om man pekar på det man vill ha får man rätt [?]

Men milkshaken smakade riktigt, riktigt, gott. Den smakade ungefär som kladdkakssmet blandat med sockerkakssmetens kornighet utspätt till en lite mer lättrinnig sörja. Och otroligt mycket socker :n Det riktigt knastrade mellan tänderna när jag drack. Men den smakade som sagt riktigt bra, så jag är glad att damen som tog emot våran beställning inte alls fattade nånting :i

Betyg på kladdkaks/sockerkaks-milkshaken: [!][!][!][!][!2]

Efter detta lyckade misslyckande så bedrev vi någon timme på hotellrummet. Jag skrev ett blogginlägg och mor läste sin bok. När detta var färdigt tyckte mor att vi skulle gå ner på stan för att få något att äta. Först kikade vi förbi internetcafét för att ladda upp dom två nya blogginläggen. På vägen dit såg vi en ganska stor folkmassa som tittade på något. Jag trängde mig igenom och fick syn en figur klädd i gasmask. Han höll i en massa sprayburkar och verkade måla någonting. Jag orkade inte stå där och trängas, så vi gick vidare.
Det var dags för kvällsmat…




… problemet var bara att varesig jag eller mor var hungrig. Vi bestämde oss för att bara ta en kvällsmatsglass istället. Italiensk glass ska ju vara gott av vad jag hört, så därför tog vi plats på den italienska restaurangen längst bort på centrumgatan. Direkt hörde jag den där äckliga Eroz Ramazzotti [unfinished] i högtalarna. Jag fick flashbacks från sommarens U21-resa. Aldrig mer Eroz ._o





Vi beställd in en varsin Banana Split. Smaken var helt okej, varesig fiasko eller megasuccé. Lite över medel kanske. Betyg på Banana Spliten: [!][!][!][!2][!/]





På vägen tillbaka såg jag stället där sprayburksmålaren stått. Han hade hållt på med någonting grönaktigt när vi gick förbi. Nu såg den ut sådär. Riktigt najs faktiskt. Lite sådär lagomt ”glossy” och schyssta färger. Jag pallade inte betala 35 euro för någonting som skulle gå sönder på flyget, så jag passade.
Kanske ångrar jag mig lite nu i efterhand…”