Close

Category Archives Små funderingar


Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar
. Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?



Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”
Jag fick en idé för några år sedan. Året var 2007, min Nissan var bara en vanlig Nissan och jag var fortfarande hyfsat ung och fräsch när en smått genial tanke slog mig.

Jag brukar alltid jämföra mig själv med Zlatan när diskussionen om mitt efternamn, och i längden mitt smeknamn Kausti, dyker upp. Vi är båda stora stjärnor på den mörka natthimlen, och ja, om man ska vara ödmjuk kan man helt enkelt säga att vi är två av dom starkast lysande stjärnorna på himlen och att vi är två ljusglimtar som många ser upp till.

Jag gillar mitt smeknamn och tycker det är riktigt ballt om jag ska vara ärlig. Det är unikt, enkelt och personligt istället för att vara ett vanligt Gurra”-, ”Adde”- eller ”Tompa”-smeknamn (inget ont mot er som kallas det).

Jämförelsen med Zlatan är därför inte helt galen – vi har båda ett smeknamn som folk direkt känner igen om dom hört det tidigare. Jag vet att väldigt många på IBM har läst min blogg och det är lika självförtroendeboostande varje gång man pratar med någon för första gången och dom nämner mitt smeknamn redan i första konversationen. Jag heter helt enkelt Kausti för dom flesta, inte Michael Kaustinen, och jag har flera gånger fått frågan ”Du Kausti… vad heter du egentligen?” :i

Nåja, den där frågan som dök upp i mitt huvud den där kvällen för flera år sedan var i alla fall om man på nåt sätt kunde reservera en specifik registreringsskylt hos Vägverket. Eftersom alla nya bilar som kommer in i Sverige förses med en registreringsskylt så tillhörde då regskylten redan en specifik bil. Den skylten var nu sammanslagen med bilen och dom två skulle följas åt tills dess att bilen kolade vippen.
Därför kunde man inte bara komma överens med ägaren till en skylt att få köpa den, utan man måste vänta på att bilen skrotas innan skylten blir tillgänglig. Och är man inte snabb så fästs skylten på första bästa bil som kommer in i landet och blir sen fast på detta nya chassi tills den skrotas.

Jag visste såklart om att man kunde skaffa en personlig registreringsskylt för 6 000 kronor och fästa på sin bil, men det kunde precis vem som helst göra. Det var inte det jag var ute efter. En sån kunde ju till och med Zlatan skaffa…
Nej jag var ville ha en specifik, redan existerande registreringsskylt, på min framtida bil och var beredd att vänta i flera år för att få den. Den satt vid det tillfället på en skruttig röd Volvo V70 och jag började smått planera hur jag skulle ”råka” preja den av vägen precis på toppen av Kebnekajse för att få tag i skylten med dom sex specifika bokstäverna och siffrorna.

Men det visade sen sig att det jag ville åstadkomma var omöjligt. Man kunde inte reservera en specifik registreringsskylt för att få den associerad med sin redan svenskregistrerade bil. Det gick helt enkelt inte och mitt hjärta gick i tusen bitar. Det skulle aldrig bli vi två och jag och skylten skulle få leva våra liv åtskilda. Det sägs att olycklig kärlek är bland det värsta man kan uppleva och jag är nog villig att hålla med om det.

Idag har jag lite smått kommit över den, men jag kan ändå inte helt släppa tanken på att skruva fast den på min Nissan och ge mig ut på vägarna. Så för skyltens skull hoppas jag att den trivs bra på den där skruttiga Volvon och att den i sitt nästa liv hamnar på en vacker importerad Ferrari…

The registreringsskylt”

Isgren och hans dam satt ute i vardagsrummet och kikade film tidigare under veckan. Jag hade precis lagat mat så jag satte mig i soffan bredvid dom och kikade lite på vad som erbjöds i underhållningsväg.
På skärmen visades nån halvkass romantisk komedi som jag inte ens snappade upp namnet på. I alla fall så handlade filmen om en megasmörig snubbe som såklart passade perfekt in i den typiska romantisk tjejfilm”-mallen för hur en kille ska vara. Han smörade, smickrade och gjorde allt för sin fantastiska dam och allt var sådär äckligt puttinuttigt som det alltid blir i såna där filmer.

Det är dock inte filmen i sig som jag är intresserad av, utan mer en specifik scen i filmen. Den utspelar sig som så att killen bor i San Fransisco samtidigt som hans dam bor i New York och dom båda sitter och pratar i telefon med varandra en kväll. I nederkant av bilden visas klockslaget hos dom båda, och det är här jag börjar närma mig min poäng. I nederkant av damens ruta står klockan på 23:20 men killens klocka står istället på 02:30 – eftersom dom båda befinner sig i olika tidszoner.

Då dök min fråga upp: hur funkar det med tidszonerna i USA? Jag, lillebror och dom andra kommer ju att korsa hela USA när vi kör våran road trip, från väst till öst, vilket innebär att vi alltså kommer få tre extra timmar i landet. Men när byter man tidszon? Finns det skyltar som säger ”Du har nu kommit in i en ny tidszon, vänligen ställ tillbaka klockan en timme” eller vrider man klockan en liten bit hela tiden? Eller finns det nåt annat finurligt sätt att lösa det hela på?


Jag fick ett erbjudande av min teamleader David någon timme innan jag skulle gå hem idag. Jag och några till blev erbjudna att jobba extra imorgon och få 50% extra i OB, och det låter ju helt okej, så jag tackade ja.
Sen förklarade herr teamleader att vi som ville jobba skulle ta oss ner till södvästra Dublin och mötas upp vid lokalerna där. Det är förövrigt ett ställe där typ ingen som jobbar på IBM bor.

Efter det visade han oss på Google Maps vart vi skulle. Han hade dock inte fått någon exakt adress dit vi skulle ta oss, men han kunde peka ut byggnaden på kartan utan problem.
När jag googlar adressen så ser jag även att det är ett datacenter som ägs av företaget, som enligt David hade frågat om hjälp, ligger där. Dom ville ha hjälp med lite triviala saker såsom att på något vis inspektera 400+ servrar, kuta runt med hårdvara och lite annat. Så långt ser ju allt rätt ut, men är det inte något som är lite skumt med det här?… :f

Så när man börjar kika lite närmare på det hela så har vi faktiskt bara fått en karta med en pil på som visar vart vi ska, en väldigt vag beskrivning av vad vi ska göra, vi måste ta oss till andra sidan stan för att komma dit och
det är dessutom den första april idag. Dagen där man får luras hur mycket man vill utan att få pisk för det.

Så nu har jag hamnar i en jäkla knipa. Om jag uteblir från jobbet imorgon och allt det här är på riktigt så får jag en massa smisk. Men om jag åker dit och står där som ett fån i en timme så kommer jag få höra det under resten av tiden när jag jobbar här…
Nu ska jag inte dit själv, min trogna kamrat Johannes kommer i alla fall att stå bredvid mig där och se korkad ut om det nu skiter sig.

Det som gör mig lite tveksam till att det skulle vara ett aprilskämt är att det här har gått genom ett antal managers för att nå oss. Via företaget som vill ha hjälp, vidare till våran manager, ner till våran teamleader och sen ner till oss. Fast å andra sidan ska våran manager sluta om någon vecka….. Är det kanske han som ligger bakom det här?

Hur fan ska jag göra? :i Det skriker ju aprilskämt om det här, men iofs, om jag nu slipper betala taxi dit så spelar det egentligen inte mig nån roll om det faktiskt är ett skämt. Jag kommer i så fall upp i tid på en lördag och det skadar knappast XD
Mamma, vart hamnar jag om jag gräver mig rakt ner i sandlådan?” Jag minns när man var liten och fick upp den där frågan i huvudet när man satt i sin sandlåda, tuggade sand och grävde och hade sig. Ofta när man frågade någon random människa fick man höra att man skulle hamna i Kina, eller i ”Kinesien” som en ung lillebror kallade det, om man bara grävde sig rakt genom jorden. Men så är det ju inte.

Jag har roat mig med att söka reda på exakt vart jag skulle hamna om jag grävde mig ner från min sandlåda där i hemstaden Borlänge. Såklart gjorde jag mina efterforskningar under min rast, för under arbetstid får vi inte surfa. Speciellt inte idag när vi tjänar 0,6 cent i sekunden (dubbel lön på röda dagar – wohoo!). Bara så att alla vet.

Och nu är jag en erfarenhet rikare. En erfarenhet jag gärna hade velat ha där när jag var 6 år och frågade en massa andra människor vart jag skulle hamna om jag fortsatte gräva mitt hål där mitt i sandlådan. Istället framstod jag säkerligen som en smula korkad där när jag köpte vilket svar som helst på min oerhört intressanta fråga. Kina, Asien, Falun och månen kändes alla som riktigt vettiga svar på frågan och det skrattades säkert gott åt min okunskap vid fikabordet där dom vuxna satt. Men nu vet jag!

Vart jag skulle ha hamnat om jag orkat kämpa mig ner genom gräsmattan? Här: