Close

Category Archives Små funderingar


Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar
. Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?



Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”
Jag fick en idé för några år sedan. Året var 2007, min Nissan var bara en vanlig Nissan och jag var fortfarande hyfsat ung och fräsch när en smått genial tanke slog mig.

Jag brukar alltid jämföra mig själv med Zlatan när diskussionen om mitt efternamn, och i längden mitt smeknamn Kausti, dyker upp. Vi är båda stora stjärnor på den mörka natthimlen, och ja, om man ska vara ödmjuk kan man helt enkelt säga att vi är två av dom starkast lysande stjärnorna på himlen och att vi är två ljusglimtar som många ser upp till.

Jag gillar mitt smeknamn och tycker det är riktigt ballt om jag ska vara ärlig. Det är unikt, enkelt och personligt istället för att vara ett vanligt Gurra”-, ”Adde”- eller ”Tompa”-smeknamn (inget ont mot er som kallas det).

Jämförelsen med Zlatan är därför inte helt galen – vi har båda ett smeknamn som folk direkt känner igen om dom hört det tidigare. Jag vet att väldigt många på IBM har läst min blogg och det är lika självförtroendeboostande varje gång man pratar med någon för första gången och dom nämner mitt smeknamn redan i första konversationen. Jag heter helt enkelt Kausti för dom flesta, inte Michael Kaustinen, och jag har flera gånger fått frågan ”Du Kausti… vad heter du egentligen?” :i

Nåja, den där frågan som dök upp i mitt huvud den där kvällen för flera år sedan var i alla fall om man på nåt sätt kunde reservera en specifik registreringsskylt hos Vägverket. Eftersom alla nya bilar som kommer in i Sverige förses med en registreringsskylt så tillhörde då regskylten redan en specifik bil. Den skylten var nu sammanslagen med bilen och dom två skulle följas åt tills dess att bilen kolade vippen.
Därför kunde man inte bara komma överens med ägaren till en skylt att få köpa den, utan man måste vänta på att bilen skrotas innan skylten blir tillgänglig. Och är man inte snabb så fästs skylten på första bästa bil som kommer in i landet och blir sen fast på detta nya chassi tills den skrotas.

Jag visste såklart om att man kunde skaffa en personlig registreringsskylt för 6 000 kronor och fästa på sin bil, men det kunde precis vem som helst göra. Det var inte det jag var ute efter. En sån kunde ju till och med Zlatan skaffa…
Nej jag var ville ha en specifik, redan existerande registreringsskylt, på min framtida bil och var beredd att vänta i flera år för att få den. Den satt vid det tillfället på en skruttig röd Volvo V70 och jag började smått planera hur jag skulle ”råka” preja den av vägen precis på toppen av Kebnekajse för att få tag i skylten med dom sex specifika bokstäverna och siffrorna.

Men det visade sen sig att det jag ville åstadkomma var omöjligt. Man kunde inte reservera en specifik registreringsskylt för att få den associerad med sin redan svenskregistrerade bil. Det gick helt enkelt inte och mitt hjärta gick i tusen bitar. Det skulle aldrig bli vi två och jag och skylten skulle få leva våra liv åtskilda. Det sägs att olycklig kärlek är bland det värsta man kan uppleva och jag är nog villig att hålla med om det.

Idag har jag lite smått kommit över den, men jag kan ändå inte helt släppa tanken på att skruva fast den på min Nissan och ge mig ut på vägarna. Så för skyltens skull hoppas jag att den trivs bra på den där skruttiga Volvon och att den i sitt nästa liv hamnar på en vacker importerad Ferrari…

The registreringsskylt”

Isgren och hans dam satt ute i vardagsrummet och kikade film tidigare under veckan. Jag hade precis lagat mat så jag satte mig i soffan bredvid dom och kikade lite på vad som erbjöds i underhållningsväg.
På skärmen visades nån halvkass romantisk komedi som jag inte ens snappade upp namnet på. I alla fall så handlade filmen om en megasmörig snubbe som såklart passade perfekt in i den typiska romantisk tjejfilm”-mallen för hur en kille ska vara. Han smörade, smickrade och gjorde allt för sin fantastiska dam och allt var sådär äckligt puttinuttigt som det alltid blir i såna där filmer.

Det är dock inte filmen i sig som jag är intresserad av, utan mer en specifik scen i filmen. Den utspelar sig som så att killen bor i San Fransisco samtidigt som hans dam bor i New York och dom båda sitter och pratar i telefon med varandra en kväll. I nederkant av bilden visas klockslaget hos dom båda, och det är här jag börjar närma mig min poäng. I nederkant av damens ruta står klockan på 23:20 men killens klocka står istället på 02:30 – eftersom dom båda befinner sig i olika tidszoner.

Då dök min fråga upp: hur funkar det med tidszonerna i USA? Jag, lillebror och dom andra kommer ju att korsa hela USA när vi kör våran road trip, från väst till öst, vilket innebär att vi alltså kommer få tre extra timmar i landet. Men när byter man tidszon? Finns det skyltar som säger ”Du har nu kommit in i en ny tidszon, vänligen ställ tillbaka klockan en timme” eller vrider man klockan en liten bit hela tiden? Eller finns det nåt annat finurligt sätt att lösa det hela på?


Jag fick ett erbjudande av min teamleader David någon timme innan jag skulle gå hem idag. Jag och några till blev erbjudna att jobba extra imorgon och få 50% extra i OB, och det låter ju helt okej, så jag tackade ja.
Sen förklarade herr teamleader att vi som ville jobba skulle ta oss ner till södvästra Dublin och mötas upp vid lokalerna där. Det är förövrigt ett ställe där typ ingen som jobbar på IBM bor.

Efter det visade han oss på Google Maps vart vi skulle. Han hade dock inte fått någon exakt adress dit vi skulle ta oss, men han kunde peka ut byggnaden på kartan utan problem.
När jag googlar adressen så ser jag även att det är ett datacenter som ägs av företaget, som enligt David hade frågat om hjälp, ligger där. Dom ville ha hjälp med lite triviala saker såsom att på något vis inspektera 400+ servrar, kuta runt med hårdvara och lite annat. Så långt ser ju allt rätt ut, men är det inte något som är lite skumt med det här?… :f

Så när man börjar kika lite närmare på det hela så har vi faktiskt bara fått en karta med en pil på som visar vart vi ska, en väldigt vag beskrivning av vad vi ska göra, vi måste ta oss till andra sidan stan för att komma dit och
det är dessutom den första april idag. Dagen där man får luras hur mycket man vill utan att få pisk för det.

Så nu har jag hamnar i en jäkla knipa. Om jag uteblir från jobbet imorgon och allt det här är på riktigt så får jag en massa smisk. Men om jag åker dit och står där som ett fån i en timme så kommer jag få höra det under resten av tiden när jag jobbar här…
Nu ska jag inte dit själv, min trogna kamrat Johannes kommer i alla fall att stå bredvid mig där och se korkad ut om det nu skiter sig.

Det som gör mig lite tveksam till att det skulle vara ett aprilskämt är att det här har gått genom ett antal managers för att nå oss. Via företaget som vill ha hjälp, vidare till våran manager, ner till våran teamleader och sen ner till oss. Fast å andra sidan ska våran manager sluta om någon vecka….. Är det kanske han som ligger bakom det här?

Hur fan ska jag göra? :i Det skriker ju aprilskämt om det här, men iofs, om jag nu slipper betala taxi dit så spelar det egentligen inte mig nån roll om det faktiskt är ett skämt. Jag kommer i så fall upp i tid på en lördag och det skadar knappast XD
Mamma, vart hamnar jag om jag gräver mig rakt ner i sandlådan?” Jag minns när man var liten och fick upp den där frågan i huvudet när man satt i sin sandlåda, tuggade sand och grävde och hade sig. Ofta när man frågade någon random människa fick man höra att man skulle hamna i Kina, eller i ”Kinesien” som en ung lillebror kallade det, om man bara grävde sig rakt genom jorden. Men så är det ju inte.

Jag har roat mig med att söka reda på exakt vart jag skulle hamna om jag grävde mig ner från min sandlåda där i hemstaden Borlänge. Såklart gjorde jag mina efterforskningar under min rast, för under arbetstid får vi inte surfa. Speciellt inte idag när vi tjänar 0,6 cent i sekunden (dubbel lön på röda dagar – wohoo!). Bara så att alla vet.

Och nu är jag en erfarenhet rikare. En erfarenhet jag gärna hade velat ha där när jag var 6 år och frågade en massa andra människor vart jag skulle hamna om jag fortsatte gräva mitt hål där mitt i sandlådan. Istället framstod jag säkerligen som en smula korkad där när jag köpte vilket svar som helst på min oerhört intressanta fråga. Kina, Asien, Falun och månen kändes alla som riktigt vettiga svar på frågan och det skrattades säkert gott åt min okunskap vid fikabordet där dom vuxna satt. Men nu vet jag!

Vart jag skulle ha hamnat om jag orkat kämpa mig ner genom gräsmattan? Här:



Ligger här i sängen och roar mig med att göra min gamla svenskalärare från högstadiet lite extra stolt. Jag ligger här och pluggar svenska – helt frivilligt ._o Skaplig skräll, men faktiskt hundra procent sanning.
Jag läser om någonting så fascinerande som hakparenteser. Ni vet sånadär krokiga parenteser som ingen någonsin egentligen använder -> [ ]. Kom in på ämnet när jag såg två sånadär i koden till bloggen och började fundera över när dom egentligen ska användas till något vettigare än programmering. Chockerande nog orkade för en gångs skull släcka min kunskapstörst genom att forska lite på allas vårat favoritforum Flashback.

Hakarentesen är ändå ett ganska unikt fenomen för egen del. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin använt hakparentesen till någonting vettigt alls. Jag har den till smileys och lite sånt, men aldrig till någonting inom det svenska språket. Ska jag vara ärlig hade jag egentligen ingen riktig koll på vad tecknen används till innan jag tittade upp det.
Hur många av er har egentligen skrivit en hakparentes i en löpande text någon gång? Inte kan det vara jätteofta någon gör det i alla fall. Eller? :f

För er som är intresserade kan jag i alla fall informera att jag efter diverse efterforskningar kommit fram till att hakparenteser främst används till några olika saker.
Man använder dom när man vill skriva en parentes inne i en mening, något i stil med Kalle var ute och gick med sin hund Franco (Franco [som jag förövrigt hatar] kallas dock för Frasse av alla av någon anledning) när plötsligt en pirat hoppade ut lite längre fram på vägen”.
Sen använder man hakparentesen för att infoga saker för att förtydliga citat: ”Nej, Zlatan hatar inte honom [Messi] bara för att han vägrar prata med honom, Zlatan är bara sådär ibland” (det där anvädningsområdet hade jag faktiskt koll på nu när jag tänker efter. Man ser ju det rätt ofta i tidningar där någon intervjuas).
Det kan också användas till att kapa bort någonting ur ett citat när det som plockats bort saknar relevans. I en lång text från ett lagförslag kan man sammanfatta texter […] man klipper helt enkelt ihop det som är intressant. För att visa att man plockat bort nåt mellan där så lägger man in […].

Vet faktiskt inte riktigt varför jag läser om detta, och jag har absolut inte den blekaste varför jag ens skrev ner det jag precis lärt mig… Stress-relief kanske? Har inte ens börjat packa för tågluffen ännu och jag åker om 40 timmar. Iofs känner jag mig inte stressad, så det kan nog inte vara det. Fast måste man ha en anledning till att skriva? Kanske inte. Kanske ser min svenskalärare detta och väljer att, sisådär 10 år senare höja mitt betyg? Jo, det tror vi nog på (yes)

MVG MVG MVG!”

Gjorde precis SvDs valkompass för att se vilket parti jag enligt undersökningen borde rösta på och jag måste säga att det dök upp ett antal intressanta saker där:

SD
Det alla först och främst skriker över är nog det faktum att det partiet jag stämmer bäst överens med är Sverigedemokraterna. Bara att skriva namnet får mig att skämmas av någon anledning :@
Kan tänka mig att rasistkortet dras upp ganska direkt av många som läser också, men då får det vara så. Jag är knappast rasist och inte hatar jag utlänningar. Däremot har mina år i Borlänge fått mig att inse hur det egentligen ser ut med invandringen i Sverige. Att möta någon som bott i Sverige i 5 år som fortfarande inte kan svenska för fem öre är minst sagt lite skrämmande. Att den här personen sen får pengar bara för att bo i Sverige känns också lite halvkonstigt. Fixa en fungerande invandringspolitik istället för att skyffla in personer utan framtid i ett och samma bostadsområde där dom får leva på bidrag. Att lära sig förståelig svenska på 5 år klarar vem som helst om dom får lite krav på sig.
Jag är inte rasist, snarare realist. Att för mig flytta till ett helt okänt land och sen inte ens lära mig språket där är helt främmande. Inför krav på att man lärt sig svenska inom X år från att man kommit hit, annars kastas man ut igen. Det är knappast rasistiskt.

Fi
Jag stämmer till 36% överens med Feministiskt Initiativs åsikter om hur Sverige bör skötas – det är riktigt skrämmande… Fru Gårman
, tvångskvotering och all annan galenskap fröken Schyman står för är ingenting jag riktigt kan hålla med om. Visst, lika lön för lika arbete är jag självklart för, men bara för det är man knappast feminist.

PP
Tjuv som jag är så tycker jag att 12% samhörighet med Piratpartiet, som bara slåss för integritetsfrågan, är lite i underkant då det egentligen är det enda partiet jag kan tänka mig att rösta på. Dels för att det här med övervakningen redan gått över gränsen, men också för att jag i alla fall vet att dom kommer göra allt för att uppfylla sitt enda riktiga mål.
Politik överlag går ju ut på att fläska på så mycket man bara kan så att pöbeln röstar på partiet man representerar, sen behöver man inte ens medverka vid alla omröstningarna som det är tänkt att man ska närvara vid. Hur många av vallöftena från förra valet har vardera parti genomfört egentligen? Finns säkerligen ingen statistik angående det, undrar varför? [?]

48.5% som bäst
Den sista grejen jag tänkte på var det faktum att jag som mest fick 48.5% från ett av partierna. Det betyder att om jag skulle rösta på det där partiet skulle jag hålla med dom om mindre än hälften av alla dom sakerna dom står för. Det är som att köpa en halv Porsche ungefär. Hur mycket nytta gör det?
Jag kan tänka mig att det är såhär överlag när pöbeln röstar. Hur många som röstar vet egentligen vad deras partier står för till 100%? Eller okej, man kan inte kunna allt, men man bör ju veta vart partiet står i 80% av frågorna i alla fall om man ska vara med och rösta fram vilka politiker som ska få styra Sverige dom kommande fyra åren.
Till att börja med vill jag bara säga att det är lugnt att det finns folk därute som inte gillar den här bloggen. Det är verkligen helt lugnt. Att inte vilja läsa om mitt liv, mina tankar och allt svammel jag kastar ur mig är nog rätt normalt med tanke på att 99,9999(massa fler nior) procent av världens befolkning inte ens vet om att den här bloggen existerar. Sen är det väl kul med folk som kikar in och läser då och då, men som sagt dör jag inte även om alla mina läsare försvinner en vacker dag. Jag skriver för att det är kul och jag skriver för att ha någonting att kunna titta tillbaka på när jag blir gammal.

Sen kan vi klargöra en sak: Jag äter inte rödbetor, Janssons frestelse eller surströmming. Jag avskyr dom där sakerna värre än pesten och skulle aldrig, även om jag höll på att svälta ihjäl på en öde ö, äta dom där äckligheterna. Vidare gillar jag inte att läsa högt inför folk, att titta ner från höga höjder eller att umgås med otrevligt folk. Kategorin svammel passar nog rätt bra in på det här inlägget just nu, men varför nämner jag allt det här? Nej, svara inte, det är en retorisk fråga (retorisk… grymt ord).
Jo, dom här sakerna har nämligen någonting gemensamt. Jag försöker, till varje pris, att undvika att göra/äta dom här sakerna så långt jag bara kan. Om jag inte tycker om dom maträtterna finns det vettigare saker att äta. Likadant spenderar jag hellre min tid med att göra roliga saker istället för att stå framför en mängd människor och hålla ett tal om någonting jag vet att ingen bryr sig i.

Därför blir jag lite förvånad över hur en viss person verkar använda min blogg som tortyrredskap. H*n sätter sig själv framför bloggen och läser inläggen för att sen komma fram till att inlägget är kasst. Sen betygsätter han i alla fall inlägget (det borde alla göra (yes)) och ger det sämsta tänkbara betyg.
Jag har fått 49 stycken Buu-betyg sen bloggen startades. Nästan hälften av dessa kommer från ovan nämnda person. Den här personen roade sig idag med att ge tre av blogginläggen det sämsta betyget som går – på 13 sekunder!
Antingen har h*n läst inläggen först för att sen betygsätta dom, eller så är h* en såndär person som verkligen tvingar i sig rödbetor och surströmming under dagarna bara för att det smakar bajs.

För att klargöra så får den här personen gärna fortsätta rösta rött, det gör mig ingenting. Det här med betygsättningen är bara en ”cool” feature och jag samlar statistiken för att jag är en galen statistiknörd. Jag kan dock verkligen inte för allt i världen förstå hur en människa orkar läsa bloggen om och om igen om den tydligen är helt värdelös.
Om du, för du vet nog vem du är, orkar kommentera och berätta varför får du gärna göra det. Det skulle vara fantastiskt intressant att höra hur du resonerar (yes)
Jag lovar absolut att jag inte kommer spoila vem du är (men jo, jag vet vem du är). Posta en kommentar under något annat namn än ditt bara så jag får höra ditt resonemang, sen så får du rösta rött på det här inlägget också ;)

Idag var det matlagningsdags igen. Flygande Jakob skulle debutera här på Irland och förväntningarna var uppskruvade till max. Efter att ha knäppt kort på receptet stängdes jobbdatorn ner och Dunnes besöktes för lite råvarushopping. Kyckling, bacon, ketchup, banan, jordnötter och grädde var det som inhandlades.

Själva tilllagandet (det ska vara tre L!) började bra när jag märkte att vi helt saknade ungsform här i huset [?] Så istället för ugnslagad Flygande Jakob preparerades istället spislagad Flaxande Jakob. Jordnötterna glömdes också, så dom fick hällas på i efterhand, men annars smakade maten helt okej ändå. Kanske ingen jättehit, men efter att ha varierat Spaghetti Carbonara och kyckling med ris konstant i 3 månader nu så är jag rätt överlycklig över att ha någonting mittemellan att äta.

Förresten, hur bra är inte inledningen på den här låten? The Spill Canvas – Gateway Drug][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=LNT06T8tkvk[/youtube]

Innan jag äntligen fick tummen ur och stack hit till Dublin så hade jag tänkt spela ihop dom 35 000 kronorna jag behöver till Eurotripresan genom att lira poker. Utöver det tänkte jag leva lite småsnålt på dom pengarna som skulle komma in genom diverse extrajobbande. Men nu när jag istället flyttat till Irland så blir det inte så många pokertimmar per dag. Sen har jag ju fastnat i World of Warcraftträsket också, något som drar ner antalet timmar ännu mer [?]
Men jag gör någonting här som jag inte gjorde i Borlänge – jag jobbar på riktigt och tjänar pengar den vägen. Jag slipper spela poker 2-3 timmar per dag bara för att kunna äta McDonalds när jag vill :z

Här nånstans dök tankar upp kring att öppna min sedan länge stängda pokerdagbok på pokerforum och verkligen ge pokern en riktig chans. Har man jobb så är det inte hela världen att förlora 1000 kronor på en kväll dom dagarna det går dåligt. Det sved ju ganska jättemycket när man bodde hemma, betalade 4 500 kronor per månad och var tvungen att dra in en viss summa varje månad.

Nu har jag pengar så jag klarar mig (och mer därtill), dessutom satte jag in 998 kronor på pokerkontot i början av december. Dom pengarna lär nog räcka för att sätta fart på dagboken om jag verkligen bestämmer mig för att göra det här.
Det skulle vara kul att se hur pass ”duktig” man egentligen är när det kommer till pokern. Jag har ju gjort några kronor på dom låga nivåerna jag spelat på, men samtidigt har jag aldrig vågat kliva upp i nivå för att kunna förbättra mitt spel och bli ännu bättre (och i längden förhoppningsvis kunna tjäna lite större summor).

Tummen ur för andra gången i mitt liv tro? Dublinflytten är det bästa jag gjort och jag ångrar den inte en sekund. Kanske blir det samma sak med detta? Eller så skiter det sig totalt, men då har jag i alla fall vågat!

Btw så borde jag få tummen ur ytterligare en gång. Att det ska vara så svårt egentligen? Men jag lever fortfarande kvar lite i mitt gamla motto: ”Om du aldrig försöker kan du inte misslyckas”.
Det är dags för skärpning version 2.0 snart. Saker och ting är inte så farliga som man inbillar sig. Det är bara den där vägen från tanke till handling som är så sjukt jäkla läskig…

Jag är fortfarande en jäkla fegis. Inte bra. Fokus och skärpning från och med nu! Jag tänker inte sumpa bort 23 år till av mitt liv bara för att det är enklare att låta bli istället för att verkligen försöka…