Close

Category Archives Jobba på Irland

How hungry do I have to get to really start getting somewhere?

Det där citatet hörde jag av en riktigt talangfull ung kille
säga för några dagar sedan. Orden känns jävligt mitt-i-prick, så dom får inleda det här smått historiska inlägget.
Hur länge ska jag gå här hemma och släpa benen efter mig egentligen? När ska jag börja ta tag i mitt liv och framförallt: när ska jag våga ta mig utanför min comfort zone”?

Nu är det i alla fall spikat till 100%. Jag har berättat för morsan, jag har fixat pengarna jag behöver och det viktigaste är nu ordnat.
Jag har tänkt på det här i flera månader, men jag har aldrig riktigt vågat ta steget. Egentligen vågar jag inte nu heller och kanske blir det här karriärens största flopp. Det svaret får vi säkert om några månader.
I alla fall börjar det bli dags nu. Man kan inte bo hemma hos mamma hur länge som helst. Jag är ju snart 24 år gammal – ändå bor jag fortfarande hemma. Många skulle nog ha skämts om dom var i min situation, men det gör inte jag. Jag trivs hemma. Kanske är det det som är problemet…

Vanliga svenskar flyttar ju oftast hemifrån när dom är typ 18-21 år unga. Dom flyttar till en egen lägenhet, och oftast flyttar dom till en lägenhet som ligger i samma stad som dom alltid bott i. Undantaget är folk som ska plugga – dom brukar flytta lite längre än så.

Jag har hela livet försökt att inte bli en vanlig Svensson. Jag vet inte hur bra jag lyckats med det där, men faktum är att livet egentligen inte alls blivit som jag ville. Jag blev ingen vanlig kille, men jag blev inte heller den jag riktigt ville bli.
Idag sitter jag här i Borlänge helt ensam, egentligen helt utan vänner. Förlåt Jake, Imrell och Marcus, men faktum är att jag umgås med er tre sammanlagt typ 35 dagar per år. Det gör att jag oftast spenderar min tid helt själv – oftast framför datorn.
Egentligen gör det mig ingenting, jag trivs på sätt och vis inte med en massa människor omkring mig hela tiden. Visst hänger jag med lillebror och hans polare när dom gör någonting ibland, men det känns snarare som att jag är det femte hjulet där. Jag vill inte gärna tränga mig på. Fast nu tror jag inte dom tycker det heller, men det känns ändå som att jag inte riktigt passar in på något vis.



Hade jag varit en vanlig svensk ung man hade jag nappat på lillebrors erbjudande när han sa att det fanns jobb på Bahnhofs support som timanställd. Ett mail till hans chef, sen hade jag antagligen fått jobbet. Nu ska det påpekas att jag inte har någonting emot varesig Bahnhof, lillebror eller någonting sånt, men hade jag valt att gå den vägen hade jag fortfarande blivit kvar i min bubbla här hemma. Jag trivs för bra här för att våga förändra saker och ting så radikalt som jag egentligen behöver.

Det är lite därför jag har bestämt mig för att göra det här. Om 1 år är det tänkt att jag ska sätta mig i skolbänken för att slutföra min utbildning. När utbildningen sen är klar är det dags att söka jobb för att gå in för det till hundra procent. Jag kommer kunna kalla mig själv vuxen och jag kommer att assimileras in i den svenska standardmallen. Volvo, villa och … nej fan… absolut inte en vovve. Men jag kommer bli som alla andra. Kanske är det det ordet vuxen egentligen står för?

Jag är livrädd för att sitta där som 40-åring och prata med alla runtikring mig. Dom berättar om sina äventyr, om hur många flickvänner dom haft och om hur dom gjort både det ena och det andra. Själv kommer jag sitta där och lyssna förundrat samtidigt som jag försöker undvika frågan ”Vad har du gjort för roliga saker när du var ung?” med ett typiskt humoristiskt Kausti-svar.
Tänk att sitta där utan någonting annat än två Londonresor och 5 års datorsittande på meritlistan. Att ha slösat bort ”livets bästa år” på att inte göra någonting – mest för att jag aldrig vågade fråga den där tjejen om hennes nummer, för att jag inte vågade hänga med ut på krogen eller för att jag inte vågade göra någonting alls som sträckte sig utanför min ”comfort zone”.



Jag skrev det mesta av det här här inlägget innan jag berättat om det för någon här hemma. Lillebror frågade mig igår ”Vad var det för dröm du hade?” men jag vägrade svara. Jag vägrade svara eftersom jag var livrädd för att jag skulle hoppa av och fega ur det här också – precis som jag alltid gör när någonting känns för nytt och annorlunda.
Jag är verkligen livrädd för vad som kommer hända, det ska gudarna veta. Jag är livrädd för att behöva ha konstiga kläder på mig, för att inte kunna göra mig förstådd och att inte passa in. Men samtidigt är jag livrädd för att inte våga ta chansen den här gången – den kanske aldrig kommer igen.

Jag satt här framför datorn för några dagar sedan och funderade på vad jag egentligen gjort under mitt liv, eller snarare vad som händer den 30:e november när mitt jobb hos Helpdesk tar slut. Ska jag snurra bort min dygnsrytm och sova från 7-17 nu igen? Ska jag jobba, eller ska jag bara sitta mig igenom ytterligare ett halvår av mitt liv utan att egentligen göra någonting?
Jag kom fram till att det nog får vara slut på det där nu – även om jag älskar friheten av att ha lite pengar och vara ledig hela dagarna. Men det räcker nu.

Jag läste samtidigt igenom en tråd på Flashback som handlar om att jobba på ett visst ställe, och enligt vad jag läste där så skulle det vara skitenkelt att få jobb. Jag skulle nog vara bättre än 90% av alla andra som söker, dom söker alltid folk och dessutom skulle det tydligen vara ett lite annorlunda jobb mot vad dom flesta är vana vid.
”Coolt” tänkte jag. Varför inte prova skicka in en ansökan? Så jag skrev ihop en jobbansökan och skickade in den…

Jag fick svar redan nästa dag. Det var en dam vid namn Anita JättekrångligtEfternamn som svarade att jag skulle skicka in mitt CV. Jag skickade in det och fick tillbaka ett mail med lite instruktioner om vad jobbet innebär samt några tester jag var tvungen att göra. Jag läste igenom instruktionerna och informationen innan jag genomförde dom där, smått bizzarra, testen. Nu sitter jag här och väntar på att dom ska ringa upp mig imorgon.



Jobbet jag har sökt innebär i alla fall en smärre förändring av min livsstil. Jag kommer inte att långsamt börja smyga mig utanför min så kallade ”comfort zone”. Nej, jag kommer att spränga den sönder och samman. Det känns faktiskt rätt coolt nu när jag tänker på vad som kommer hända, men jag vet att jag kommer prutta i byxan när det väl drar ihop sig. Men jag tänker, för första gången i mitt liv, inte fega ur – oavsett hur rädd jag kommer vara.

”This is it” som en annan Michael hade sagt.

Jobbet jag har sökt är som telefonsupport på IBM. Jag vet egentligen ingenting om IBM mer än att dom sysslar med nåt IT-aktigt. Det jag vet är att jag nu kommer få testa mina vingar för första gången i mitt liv. Jag kommer också att få upptäcka hur bra min käre mor egentligen har lyckats uppfostra sin äldste son.
Nu tänker nog vissa av er att det fan var på tiden att Kausti gör nåt vettigt med sitt liv. Det är på tiden att han flyttar hemifrån (hej Carl :i).
Men jag håller med dig. Det du sa till mig i bilen när ni släppte av mig här hemma efter en träning för typ en månad sedan surrar fortfarande i mitt huvud. Det var nog inte elakt menat, men jag hörde allvaret i din röst och det gjorde att jag fick mig en riktig tankeställare. Tack för det.
Jo, jag kommer flytta hemifrån nu. På riktigt. Det är vuxet men samtidigt är det jag ska göra nog inte speciellt moget – eller så är det jävligt moget. Jag vet inte riktigt… det beror på hur man ser på det hela.

Jobbet jag fått finns inte här i Borlänge. Jag vill inte fastna här – inte än i alla fall. Jag vill göra någonting annorlunda och någonting jag kan berätta om för mina (eventuella) barnbarn. Fan… här kommer den största bomben i bloggens historia och jag kommer inte på något bättre sätt att avslöja det här på än att bara skriva ut det:

Jag ska bli irländare

Jag har sökt jobb i Dublin på IBMs supportkontor. Jag vet egentligen inte alls vad jag ger mig in på. Jobbet är inte klart till 100% när detta skrivs, men om jag åker så gör jag det med en resväska med saker, ett handbagage och förhoppningsvis en nyinköpt laptop. Utöver det hoppas jag kunna skrapa ihop 15 000 kronor i pengar för att klara mig dom första veckorna. And that's it. Jag är både livrädd och glad över att det här kommer bli av.

Det är dags nu, och hur kul kan inte det här komma att bli om det går bra? Skiter det sig helt totalt kan jag alltid flytta hem igen. Den tanken finns alltid i bakhuvudet.
Jag kommer få klä mig i konstiga business-kläder (jeans, normala skor, t-shirts m.m. är helt förbjudna!), jag kommer prata skitdålig engelska i början och jag kommer säkert göra bort mig både en och tre gånger. Men samtidigt kommer jag förhoppningsvis få några minnen som finns med mig under resten av livet.

Jag åker till Irland med ett, nej två, mål. För det första hoppas jag att jag nångång under vistelsen kommer få frågan ”What's your dream?” och att jag ärligt kan svara precis som Elvis-imitatören
gjorde. Han ser fruktansvärt töntig ut, men att ärligt kunna svara ”I'm living it right now” och verkligen känna att allt är toppen skulle vara underbart.
För det andra hoppas jag att jag kan ha tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva rätt bra under Eurotrip 2010. Enligt kalkylen kommer jag minst ha fått ihop 35 000 kronor den sista maj – precis så mycket jag behöver.

Kanske går det helt åt h-vete för mig eller kanske blir det här en succé. Tanken är att jag ska stanna där i ett år nu, med undantag för Eurotrippen med Jake.

Som sagt är inget riktigt klart, så det här inlägget publiceras inte förrän allt är klart och jag har snackat med morsan + lillebrorsan. Uppdatering av hela Irlandsresan kommer dock ske löpande från och med nu (yes)



My best friend gave me the best advice
He said each day?s a gift and not a given right
Leave no stone unturned, leave your fears behind
And try to take the path less traveled by
That first step you take is the longest stride

Planeringen inför Irlandsjobbandet har börjat tagit fart. Som vanligt börjar jag alltid med det roligaste först, i det här fallet gäller det inköpet av en ny laptop. Den här Sony Vaio-modellen har dels 1920 x 1080 pixlars upplösning vilket gör den perfekt för pokerspelande, och dessutom är den så sjukt jävla snygg att man bara vill fortsätta stirra på den. Hade jag fått välja mellan att sova bredvid Emma Watson
eller den här datorn så hade jag baskemig… sovit mitt emellan dom båda. Det går inte att välja mellan två 10-poängare.

9 999 kronor kostar datorn… Undrar hur mycket det skulle kosta att få sova bredvid fröken Watson? :z

(Vissa verkar inte förstå det, men dom här inläggen är skrivna INNAN jobbet blev klart, mest för att jag inte ville släppa ut det här jobbet innan det var klart till 100%. Jobbet är alltså redan klart! Det här inlägget är skrivet för flera dagar sedan!)

Fiasko. Intervjun blev framflyttad p.g.a. att fröken Anita hade ett möte som hon var tvungen att närvara på. Hon förberedde mig på att hon skulle ringa klockan 10:00, och jag ställde klockan på 09:45. Men när klockan blivit 10:25 och hon inte ringt än måste jag ha somnat. 10:40 ringer telefonen och det är nummer 003531400xxxx som ringer. Sådär lagomt panikslaget dödstrött svarar jag, och jag låter 100% nyvaken.

Hej, det är Anita, från IBM du vet.
– Hej
Är du nyvaken? Vi hade bokat en tid för intervju, men du kanske har glömt det?
(Här försöker jag få en syl i vädret, men herre gud vad hon babblar fort)
Du ska snart få sova igen. Jag har ett möte som jag måste gå på, så jag måste tyvärr ställa in våran intervju.
– Ok, men du, jag visste viss…
Bra. Då hörs vi senare i veckan. Hejdå. *klick*

Min första tanke blir typ: :n Wtf hände precis? Jävlar vad fort hon snackade. Hur många Red Bull har hon druckit egentligen?”

Tre sekunder senare somnar jag om.”

Okej, jag kanske var lite förvirrande när jag postade alla dom här jobbsökarinläggen i efterhand. Jobbet i Irland är alltså redan klart, men anledningen till att dom här jobbsökarinläggen postas först nu är för att jag ville vara säker på att det här skulle bli av innan jag postade dom. Den här bloggen är alltså tänkt att bli lite som en dagbok för mig att titta tillbaka på, så då spelar det inte sån stor roll att inläggen ligger fel i tiden med någon dag.

Som sagt är alltså jobbet klart, och inläggen som kommer dyka upp här framöver är en förklaring till hur det går till när man skaffar jobb i Irland.

Paramore om 21 timmar (yes) ^^ Mitt framlyse på Ferrarin är dock trasigt – inte kul. Det blir ett Formel 1-depåstopp imorgon efter jobbet. In i depån, byta lampan, och sen åka iväg 7 sekunder senare. Fan om det krånglar >=(

Efter en kortare mailkonversation bokades en ny telefonintervju in klockan 17:30 på måndagen. Jag kom ifrån jobbet lite sent, typ 17:10, och jag hann inte mer än sätta mig i bilen förrän telefonen ringde:

Hallå där!” svarade jag lite sådär lagomt ogenomtänkt.

Hi, this is [inte Anita] from Manpower. I'm calling you to talk about you applying for the IBM job
– Oh. Hi.

För att förenkla för er (och mig) så kör vi en översättning av konversationen hädanefter. Egentligen mest för att jag ska slippa få kommentarer om hur pinsamt kass min engelska var.

Jag ringer angående intervjun vi hade bokat in
– Eh… Jag sitter i bilen nu, kan du ringa mig om 15 minuter?

Det kan jag göra. Vi hörs då. Bye.

Sen rallykör jag och min Ferrari hem. 15 minuter senare, exakt på sekunden, ringer telefonen. Damen i andra änden presenterar sig själv som… vad hette hon egentligen? I alla fall berättar hon vad som ska hända och lite annat som jag också glömt. Hon berättade även att det här bara var en förberedelse inför den ”riktiga” intervjun med IBM. Sen sätter intervjun igång

Okej, då börjar vi med frågorna. Vad kan du om Irland?
– Ni förlorade mot Frankrike i VM-kvalet nyligen. Ni firar nåt konstigt med St Patricks Day och huvudstaden är Dublin. Det är typ det jag vet. (jo, jag svarade faktiskt så :z)

Har du varit till Irland förut?
– Nej. Jag har dock varit i London två gånger.

Varför vill du börja jobba på IBM?
– Jag vill prova göra någonting nytt. Jag är trött på Sverige. Det är bra betalt och, ja, det är ett jobb. Det kommer dessutom bli lite av ett äventyr.

Ajabaja! Inte säga att ”det bara är ett jobb”, då kommer dom tro att du inte går in för detta helhjärtat, även om jag vet att du säkert gör det.

Sen läser hon upp det jag sa i lite finare ord och frågar om det är okej att hon skriver det som svar på frågan. Jag svarar jakande.

Har du läst igenom jobb-beskrivningen som Anita skickade?
– Eh… kanske…

Okej, kan du förklara för mig vad jobbet handlar om?
– Jag ska hjälpa användare med support via telefon, Windows och massa annat. Eller?…

Det där gick ju… jävligt dåligt. Du måste se till att läsa igenom det där dokumentet ordentliget innan intervjun nu (okej, hon sa inte så, men hon menade det)
– Ja mamma.

Kan du ge mig ett exempel på en situation där du har fått ena två parter?
(Tjohej. Tre minuters betänketid och en massa tomt babbel, sen säger jag bara ”pass”)

Okej, vi kommer tillbaka till den frågan sen då

Hur känner du för att flytta till Irland? Det är ett rätt stort steg
– Det ska bli riktigt kul. Ny kultur, nytt land, nya vänner och nytt… allt? Jag ser fram emot det!

Vad tror du kommer bli ditt största problem angående att flytta hit?
– Till en början språket. Sen kanske kulturen, jag vet inte riktigt hur allt fungerar hos er även om skillnaden nog inte är enorm.

När kan du tänka dig att börja?
Jag kan åka den andra december om ni vill det. Jag har ingenting som håller mig tillbaka.

Okej, nu ska vi göra ett litet test på hur duktig du är att hantera kunder. Jag kommer med några frågor, och det viktiga är inte hur duktig du är tekniskt, utan hur trevlig du låter i telefonen. Tänk på att användaren är totalt okunnig och inte fattar nåt. Då kör vi:

Jag får upp en ruta med ett felmeddelande, vad gör jag?
– Vad står det på felmeddelandet?
Massa nummer och siffror
– Hur ser felmeddelandet ut? Är det en blå skärm eller en vanlig ruta med ett felmeddelande?
Det är en vanlig ruta
– När fick du upp felmeddelandet?
Direkt jag startade datorn
– Så du använde inte något program
Nej
– Eh… jag har slut på idéer

Det där var bra. Du tog upp dom viktigaste sakerna. Kanske att du skulle ha tagit upp (två saker som jag glömde och inte minns nu). Annars var det bra. Nästa fråga:

Min skrivare fungerar inte, vad gör jag?
– Är strömsladden ikopplad?
Ja
– Är skrivaren påslagen?
Ja
– Är sladden mellan skrivare och dator ikopplad?
Ja
– Finns det papper i skrivaren?
Ja
– Fan vad tråkigt du svarar (Okej, jag sa inte sådär). Får du nåt felmeddelande på datorn eller skrivaren?
Nej
– Nu kommer jag inte på något mer tror jag.
Det finns en väldigt enkel sak du glömt. Det enklaste man brukar titta först.
– Uh. Nä… Va?
Äsch, din idiot. Man kollar om det finns bläck i patronerna (jaja, jag överdriver ibland när jag skriver. Hon sa aldrig idiot)
– Doh [?]

Men annars var det bra. Kanske att du skulle kollat om det är fler som försöker skriva ut samtidigt på kontoret. Det kan bli köbildningar ibland. Okej, en sista kundfråga:

Jag kommer inte ut på www.nånsajt.ie, vad gör jag?
– Kommer du ut på någon annan sida?
Nej
– Är sladden mellan bredbandsmodem och dator ikopplad?
Ja
– Lyser bredbandsmodemet?
Ja
– Är datorn påslagen? (Nej, jag vågade inte dumma mig här heller, så det där sa jag inte).

Det där räcker bra. Det märks att du har jobbat med sånahär saker här förut (jag nickar belåtet i telefonen för att visa att jag håller med). Hur har du det under veckan? Är du tillgänglig för intervju när som helst, eller vill du att jag bokar en tid med IBM?
– Jag jobbar 8-17 tisdag, onsdag och torsdag. Sen jobbar jag 13-22 på fredag.

Okej, jag bokar in dig på fredag morgon nångång mellan 9 och 12 då?
:n Eh… va?… eh… okej… :c ._o Det blir bra det (no)

Blablabla bla blabla bla IBM blabla jättetråkigtblabla bla. Då hör vi av oss vid 9-tiden på fredag.
– Jättebra (no) En fråga: Jag har planerat in en resa den 1:a juni, påverkar det någonting?

Det bör inte vara något problem, då har du redan jobbat in din semester. Hur länge ska du vara borta? En eller två veckor?
– Eh… en månad (oops)

*pinsam tystnad*

Jag ska titta upp det. Vi hör av oss under veckan för lite mer information innan intervjun. Thank you for your time!
– Baaaj!

Sen lägger vi på

Vad som händer nu? Jag gör som jag alltid brukar göra när jag inte riktigt vet vad som kommer ske: Jag lutar mig tillbaka i stolen och ser så världsvan ut som jag bara kan. Saker och ting brukar lösa sig då ;)