Close

Category Archives Jobba på Irland



Kort inledning
För er som vill ha en lite mer information kring hela förfarandet tänkte jag dra det lite kort:
Den irländska staten har av någon anledning bestämt att det ska vara möjligt att söka tillbaka en del av skatten man betalat på Irland om man flyttar därifrån efter att ha arbetat där. Anledningen till det hela förstår jag inte, och ingen annan heller verkar det som, samtidigt som taxback-djungeln är helt absurt krånglig. Vi snackar inte universitets-matematik, vi snackar in kärnfysik utan vi snackar nån slags kombo av dom båda.


Och för att krångla till det lite extra
Jag har sökt tillbaka min del av skatten nu. Jag sökte bara tillbaka min Personal Tax Credit + PAYE Tax Credit eftersom jag inte har kvitton kvar från hyran samt lite annat. Om du är duktig på detta så kan du säkert söka tillbaka fler delar än jag gjorde.
Dock är min situation lite annorlunda mot dom flesta av er andra, jag ansökte nämligen om en omräkning av min skatt redan i somras (märkte jag idag) och fick strax efter det en fin backpay på 448 euro på min lön. Jag fattade inte vart pengarna kom ifrån då, men jag var såklart nöjd och glad över extrapengarna jag fått. Idag märkte jag dock att jag sökte tillbaka på skatten för 2010 och 2011 den 6:e juni 2012, och fick pengarna på lönen veckan efter.
Därtill har jag varit ute och rest i somras, vilket antagligen krånglade till min skatt ännu mer eftersom jag fick en helknasig lön sista veckan. Då jag hade så kallad unpaid leave” under resan så borde jag inte fått ett öre i lön första veckan tillbaka på jobbet, men på grund av att det var en röd dag på Irland sista veckan under semestern så borde jag och min reskamrat fått tillbaka ungefär 80 euro var. Men på grund av dom helvirriga skattereglerna på Irland så fick vi ”betala” en skatt på -279 euro, vilket gjorde att vi fick en lön på drygt 350 euro var. Jag förstår fortfarande inte hur det där gick till om jag ska vara ärlig…


Avslutning
Att räkna ut hur mycket jag ”borde” ha fått är svårt, men baserat på några olika kompisar så har jag kunnat räkna ut att man får ungefär, och ta siffran med en stor nypa salt, 500 euro per år tillbaka i skatt tillslut när man ansöker om pengarna tillbaka. Exakt hur den här siffran räknas ut verkar ingen på hela internet veta om, och Revenue.ie säger ”Vi har ingen formel för det” när man frågar dom.
Men av det lilla jag förstått så är det en sjukhelvetes uträkning som handlar om tre olika skattesatser, några olika tax credits, skattejusteringar och en hel drös andra grejer som måste tas i åtanke, så jag har gett upp idén om att kunna presentera en uträkning där ni snabbt kan räkna ut eran uppskattade taxback själva.

Så då återstår kärnfrågan: hur mycket fick jag tillbaka totalt efter mina tre år på Irland? 612 euro enligt P21-blanketten jag fått ta del av. Det är betydligt lägre än dom kompisarna jag pratat med då båda fick kring 1 000-1 500 euro per person när dom flyttade hem, men om vi räknar in min back pay från i somras på 448 euro plus min minusskatt på lönen direkt efter semestern så får vi 612 + 448 + 279 euro vilket totalt för mig blir 1 339 euro totalt för tre år. och den siffran låter hyfsat nära 500 euro per år, speciellt eftersom jag inte jobbade hela 2012. Har inte fått pengarna än dock, så återkommer med om siffrorna stämmer eller inte.


Frågor?
Har du några frågor, eller har du problem att söka tillbaka pengarna? Skriv en kommentar så ska jag försöka dela med mig av så mycket kunskap som möjligt. I grund och botten är ansökningsförfarandet enkelt, det är 5 steg som inte tar mer än nån timmes tid för dig. Sen är det ungefär 2-3 veckors väntetid (om du gör det online).


PAYE for dummies
1. Be din arbetsgivare att skicka dig P45-blanketten (dom vet vad det är). Denna kan du inte få förrän du slutat jobba och fått din sista lön.
2. Ladda ner och fyll i blankett P50. Irländska adressen i första rutan överst, den svenska fylls i längre ner.
3. Skriv ut P50n, skriv under den och scanna in den igen.
4. Skicka in P45 plus P50 till dublinnorthcityvat@revenue.ie om du bott i Dublin, annars hittar du rätt adress om du klickar på kartan här. Skriv ”Claim back tax” eller liknande som rubrik på mailet, dom vet vad det handlar om.
5. Luta dig tillbaka och invänta dina gratispengar!”

Så befinner man sig då plötsligt i den där situationen som man försökt undvika att tänka på under den senaste månaden. Morgonvädret är typiskt irländskt, grått, eländigt och snudd på regnigt och det är ungefär precis så jag känner mig. Jag borde vara ledsen, arg eller nånting men jag känner inte ens det. Jag är bara grå och utan energi.
Kliver ur sängen för att packa ner dom sista sakerna. Tar ur lakanen ur sängen och slänger det sista skräpet. På samma sätt som jag i fredags sagt hej då till precis alla mina kompisar kastar jag Snickers-papperena i soppåsen och säger hej då till dom med. Skillnaden mellan papprena och kompisarna är till stor del minimala. Jag kommer inte träffa dom flesta igen utan dom tillhör nu det förflutna. Skillnaden som finns kvar nu är minnena. Av hur dom senaste tre åren varit dom bäsa tre åren i mitt liv. Nu är allt plötsligt slut…

Ringer taxibolaget för att beställa min livs sista irländska taxi och då brister allt. Gråtande beställer jag en taxi av en telefonsnubbe som nog rynkar lite på pannan och undrar varför jag börjar gråta direkt han säger att han har en taxi ledig. Men jag bryr mig inte riktigt, det känns som att inget spelar någon roll i det här läget. För en av dom första gångerna i livet är jag inte längre rädd för vad andra tror om mig. Fuck it, jag träffar dom aldrig igen.

Karin hjälper mig att bära ner väskorna och taxigubben plockar in dom i bilen. Sen sitter jag gråtandes i baksätet och önskar att saker och ting hade varit annorlunda. Det är så bitterljuvt fortsätta jaga drömmen och samtidigt tvingas bryta helt med sin bästa kompis, och flickvän, och att nånstans komma till insikten att det inte går att lösa på något annat sätt. Det känns så orättvist på något vis. Tänk på barnen i Afrika” försöker jag. Det hjälper inte.

Väl framme vid flygplatsen lastar chauffören ur väskorna och säger hej då. Likt ett till Snickers-papper kastas även han i papperskorgen. Får hjälp av Karin att checka in väskorna innan vi långsamt går bort till avgångsgaterna. Börjar gråta ännu mer och står där och håller om henne i vad som känns som en alldeles för kort tid. Vill inte släppa taget, men vet att jag måste göra det förr eller senare. Säger hej då en sista gång och går in genom gaten. Ser henne stå där och den sista blicken hon ger mig innan vi helt skiljs åt känns som en evighet. ”Livet är orättvist” tänker jag, ”Men det går vidare såsmåningom”.

Livet är hårt ibland. Vissa dagar måste man göra saker man inte alls känner för. Hur säger man hej då till alla sina kompisar utan att helt bryta ihop? Den 26:e oktober 2012 var kommen och det var dags att äta den där sista middagen för att sen, likt en scout i Warcraft II, bege sig ut på minimap-utforskande i en del av världen där kartan fortfarande var totalt mörk.
Rebecca hade dock underlättat arbetsdagen med supercupcaken hon bjöd mig på. Tolv kilo rent socker och lite choklad var tydligen receptet, och jag fick ont i magen efter att ha ätit en fjärdedel av cupcaken själv.




Restaurangen i fråga blev The Larder som ligger i dom östra delarna av Temple Bar. Schyssta steakar och en trevlig miljö kändes som en lagom elegant avslutning på hela Irlands-äventyret.
Satt hela middagen och hade ont i magen, men vet inte om det berodde på det faktum att jag skulle lämna alla eller om det berodde på att jag käkat alldeles för mycket socker på morgonen där.



Till huvudrätt beställdes i alla fall en av dom magiska steakarna in. Dom är riktigt goda men av någon anledning så smakade all mat bara papper under middagen. Det är svårt att njuta av maten när man vet att livet är på väg att vändas upp och ner en timme senare.



Vi blev väl 17 personer totalt till slut om jag räknade rätt. Esa, Peter J, Hrafnkell, Rebecca, Karin, Sara, Jag, Johannes, Sanna, Peter, Melinda, Kim, Bex, Kristian, Peter B, Tom och Anna.
Efter middagen var den sen dags att säga hej då till alla, och även om jag höll masken rätt bra under kramkalaset så kan jag säga att det föll en liten tår ner för kinden när jag vände mig om och gick för att möta framtiden. Ta hand om er alla och jag hoppas att vi ses snart igen!

En arbetsdag, 8 timmars jobb, sen är det slut. En middag, en sista kväll med alla och sen är allt bara över. Imorgon kommer jag träffa en massa människor som jag sen aldrig någonsin kommer träffa igen. Några av dom är jag säker på att jag kommer träffa igen, men vissa av dom jag kommer säga hej då till imorgon har kommit att bli mina bästa vänner. Och sen klipps alla band bara rakt av…

Det känns helt fruktansvärt.

Och det känns jättekonstigt att sitta och packa ner sitt liv i några väskor. Sakerna i sig är knappast ovärdeliga, men det jobbiga är att inse att vänskapsbanden med dom människorna jag träffat här på Irland inte heller är ovärdeliga. Allt har ett pris, hur hårt det än må låta, och nånstans måste man ändå inse att man inte kan stanna på samma ställe hur länge som helst utan att avancera. Nånstans måste man inse vad man måste göra för att fortsätta utvecklas, både som människa och professionellt.

Men det gör inte det hela lättare. Inte alls. Tankarna snurrar och allt känns bara konstigt. Att flyttpacka suger ännu hårdare än jag minns det :(

Näst sista helgen på Irland bjöd på någonting som jag borde ha gjort för längesen: en roadtrip! Peter, Johannes, Karin och jag slängde oss in i en sketen fransk bil för att bege oss mot Irlands västra kust.
Franska bilar är förövrigt bajs, och dom kommer nu även med en nyckeln som ser ut som ett kanontjockt kreditkort. Man behöver inte ens nån nyckel, det är bara ett kort som måste vara i närheten av bilen och sen kan det startas. Skulle ha varit intressant att testa med att hålla nyckeln i handen samtidigt som bilen åkte iväg. Undrar hur den betett sig när nyckelns räckvidd tar slut? Kan man tekniskt sett åka ifrån nyckeln till sin egen bil om man har en fransk sådan?



Vi drog iväg direkt efter jobbet så att vi skulle vara framme innan det blev bäcksvart ute. På vägen dit hann vi fånga den skapligt vackra solnedgången också. Antingen det, eller så brann det i skogen där borta. Kanske inte ska grotta mer i det, så vi säger att solnedgången var fin helt enkelt.



Karin var nöjd över chips med löksmak-inköpet, Johannes stoppade precis in nånting i byxorna och Peter övade in Zidane-stångningen för att på riktigt franskt manér göra reklam för den elegant bilen vi hyrt under helgen.



Roundstone hette stället vi skulle övernatta i, och vi hade där hyrt en lägenhet under helgen. Totalt pris för lägenheten: otroligt överkomliga 150 euro för fyra personer.



På köpet ingick även en irländsk surfbräda.



Havsutsikt från rummet!



Sen begav vi oss ut på fotograferingsäventyr. Peter som äger en kamera med ett värde i stil med ett mindre lands BNP dominerade stort med trippelknäppningar, egentillverkade stativ och en tröja grönare än Irlands växtlighet en perfekt sommardag. Själv glömde man kameran hemma och fick köra på mobilkameran…



Men vad gör det när motiven är fantastiska? Kylemore Abbey är ju helt makalöst ballt, och jag har bestämt mig att bygga en liknande bostad när jag blir gammal. Bakom mitt Taj Mahal-liknande hus och inom min slottsmur på västra sidan av min ö som jag kommer ha på nåt najs ställe.



Måttligt imponerad ung man med sin fantastiska flickvän.



Vattenfall som var betydligt högre än vad bilden visar.



En stund senare på dagen anlände vi sen vid världens ände.



Det är nåt där med världens ände… Karin var överlycklig och sprang runt och sminkade sig konstant i fem minuter efter att hon märkt att hon hade en enorm spegel under sig. Kolla, jag ser ut som Jokern” följdes av ett ”Kolla, nu är jag Michael Jackson” innan vi fick hejda henne.


Vandringen tillbaka från världens ände känns alltid lite deppig, speciellt om det blåser som jäkligt som det gjorde just denna dag.



Breakdown assistance-bilen till eran undsättning! Dom svenska företagen jublar när vi turnerar i Sverige, på Irland har dom knappt datorer så ingen använder Lotus Notes här.



Franska bilar tål ingenting. Hur lyckas man ens med det där?



Shadowing av rutinerad fotograf. Det första man lär sig är att om någon har en dyrare kamera än dig så gör du exakt samma sak som honom. Det andra man lär sig är att göra den saken när snubben med den dyra kameran flyttat sig…



Man behöver dock inte göra exakt allt som snubben gör. Speciellt inte om man har byxor som lätt åker ner lite för långt…………..



Förutom den grottan så var utsikten annars riktigt mysig. Lite svårt att visa landskapsbilder i såhär små format, men ta mitt ord för det: Irland är riktigt vackert, även om det stundtals är blåsigt och kallt.



Vi bjöds även på Irlands bästa (enda?) sandstrand! Riktigt nice och en aning malplacerat. Lägg stället nånstans där dom har sol och värme istället. Det ger nog bättre avkastning i euro/sandkorn.



Baywatch-Kausti var såklart på sin vakt och höll stenkoll på alla som badade. Det var faktiskt en dåre som tog sig ett dopp. Enkelt sammanfattat kan man säga att Baywatch-Kausti inte hade ryckt ut om en nödsituation uppstått.



Arg ko med grymt kontor. Fattar ni? KO-ntor. KO som i kossa! :i Sicken humor man har!

Gud var arg kossan ser ut… Tur man överlevde där alltså.



Sjuk beach för att vara Irland…



Det irländska landskapet bjöd annars på en hel del vackra bilder. Dom flesta gör sig dock bättre i verkligheten, eller i huvudet, men inte i bloggformat.



Cliffs of Moher bjöd på betydligt bättre väder idag än sist vi var här. Då såg vi inte ens ut över kanten, idag strålade solen som om ozonlagret helt bestämt sig för att rymma till Mars en sväng.
Motljuset dödade dock mobikameran, men vad gör det när man har trevligt sällskap och Peter en kamera värd mer än tre JAS-plan? Copyright-regler gör dock att dessa mest sannolikt inte kommer besöka denna fantastiska blogg.



Utan motljus så levererar mobilkameran dock magi utan dess like. Harry Potter hade varit avundsjuk kan jag säga!



Stabilare än såhär blir det inte. Jäklar vad elegant man ser ut! Årets Kausti-bild 2012?



Den irländska grönskan är nåt helt annat mot den svenska. Det är som om man odlat gräs och sen kramat ur den gröna färgen ur en lime istället för juicen, och sen smetat in det i gräset. Lite kontrast från himlen gör att allt ser lite extra grönt ut, och när man sen placerar ett miniatyrslott så är det här snudd på årets naturbild 2012.

Här nånstans somnade jag, och när jag sen vaknade så var vi typ hemma. Överlag så sov jag mig nog igenom en sisådär 73% av resan så det här med att få se den irländska naturen failade väl en aning för egen del. Men vad gör det när man har trevligt sällskap i bilen, och när Peter har en kamera som är värd mer än vad den amerikanska armén gör av med på ett helt år?