Close

Category Archives Jobba på Irland



Kort inledning
För er som vill ha en lite mer information kring hela förfarandet tänkte jag dra det lite kort:
Den irländska staten har av någon anledning bestämt att det ska vara möjligt att söka tillbaka en del av skatten man betalat på Irland om man flyttar därifrån efter att ha arbetat där. Anledningen till det hela förstår jag inte, och ingen annan heller verkar det som, samtidigt som taxback-djungeln är helt absurt krånglig. Vi snackar inte universitets-matematik, vi snackar in kärnfysik utan vi snackar nån slags kombo av dom båda.


Och för att krångla till det lite extra
Jag har sökt tillbaka min del av skatten nu. Jag sökte bara tillbaka min Personal Tax Credit + PAYE Tax Credit eftersom jag inte har kvitton kvar från hyran samt lite annat. Om du är duktig på detta så kan du säkert söka tillbaka fler delar än jag gjorde.
Dock är min situation lite annorlunda mot dom flesta av er andra, jag ansökte nämligen om en omräkning av min skatt redan i somras (märkte jag idag) och fick strax efter det en fin backpay på 448 euro på min lön. Jag fattade inte vart pengarna kom ifrån då, men jag var såklart nöjd och glad över extrapengarna jag fått. Idag märkte jag dock att jag sökte tillbaka på skatten för 2010 och 2011 den 6:e juni 2012, och fick pengarna på lönen veckan efter.
Därtill har jag varit ute och rest i somras, vilket antagligen krånglade till min skatt ännu mer eftersom jag fick en helknasig lön sista veckan. Då jag hade så kallad unpaid leave” under resan så borde jag inte fått ett öre i lön första veckan tillbaka på jobbet, men på grund av att det var en röd dag på Irland sista veckan under semestern så borde jag och min reskamrat fått tillbaka ungefär 80 euro var. Men på grund av dom helvirriga skattereglerna på Irland så fick vi ”betala” en skatt på -279 euro, vilket gjorde att vi fick en lön på drygt 350 euro var. Jag förstår fortfarande inte hur det där gick till om jag ska vara ärlig…


Avslutning
Att räkna ut hur mycket jag ”borde” ha fått är svårt, men baserat på några olika kompisar så har jag kunnat räkna ut att man får ungefär, och ta siffran med en stor nypa salt, 500 euro per år tillbaka i skatt tillslut när man ansöker om pengarna tillbaka. Exakt hur den här siffran räknas ut verkar ingen på hela internet veta om, och Revenue.ie säger ”Vi har ingen formel för det” när man frågar dom.
Men av det lilla jag förstått så är det en sjukhelvetes uträkning som handlar om tre olika skattesatser, några olika tax credits, skattejusteringar och en hel drös andra grejer som måste tas i åtanke, så jag har gett upp idén om att kunna presentera en uträkning där ni snabbt kan räkna ut eran uppskattade taxback själva.

Så då återstår kärnfrågan: hur mycket fick jag tillbaka totalt efter mina tre år på Irland? 612 euro enligt P21-blanketten jag fått ta del av. Det är betydligt lägre än dom kompisarna jag pratat med då båda fick kring 1 000-1 500 euro per person när dom flyttade hem, men om vi räknar in min back pay från i somras på 448 euro plus min minusskatt på lönen direkt efter semestern så får vi 612 + 448 + 279 euro vilket totalt för mig blir 1 339 euro totalt för tre år. och den siffran låter hyfsat nära 500 euro per år, speciellt eftersom jag inte jobbade hela 2012. Har inte fått pengarna än dock, så återkommer med om siffrorna stämmer eller inte.


Frågor?
Har du några frågor, eller har du problem att söka tillbaka pengarna? Skriv en kommentar så ska jag försöka dela med mig av så mycket kunskap som möjligt. I grund och botten är ansökningsförfarandet enkelt, det är 5 steg som inte tar mer än nån timmes tid för dig. Sen är det ungefär 2-3 veckors väntetid (om du gör det online).


PAYE for dummies
1. Be din arbetsgivare att skicka dig P45-blanketten (dom vet vad det är). Denna kan du inte få förrän du slutat jobba och fått din sista lön.
2. Ladda ner och fyll i blankett P50. Irländska adressen i första rutan överst, den svenska fylls i längre ner.
3. Skriv ut P50n, skriv under den och scanna in den igen.
4. Skicka in P45 plus P50 till dublinnorthcityvat@revenue.ie om du bott i Dublin, annars hittar du rätt adress om du klickar på kartan här. Skriv ”Claim back tax” eller liknande som rubrik på mailet, dom vet vad det handlar om.
5. Luta dig tillbaka och invänta dina gratispengar!”

Så befinner man sig då plötsligt i den där situationen som man försökt undvika att tänka på under den senaste månaden. Morgonvädret är typiskt irländskt, grått, eländigt och snudd på regnigt och det är ungefär precis så jag känner mig. Jag borde vara ledsen, arg eller nånting men jag känner inte ens det. Jag är bara grå och utan energi.
Kliver ur sängen för att packa ner dom sista sakerna. Tar ur lakanen ur sängen och slänger det sista skräpet. På samma sätt som jag i fredags sagt hej då till precis alla mina kompisar kastar jag Snickers-papperena i soppåsen och säger hej då till dom med. Skillnaden mellan papprena och kompisarna är till stor del minimala. Jag kommer inte träffa dom flesta igen utan dom tillhör nu det förflutna. Skillnaden som finns kvar nu är minnena. Av hur dom senaste tre åren varit dom bäsa tre åren i mitt liv. Nu är allt plötsligt slut…

Ringer taxibolaget för att beställa min livs sista irländska taxi och då brister allt. Gråtande beställer jag en taxi av en telefonsnubbe som nog rynkar lite på pannan och undrar varför jag börjar gråta direkt han säger att han har en taxi ledig. Men jag bryr mig inte riktigt, det känns som att inget spelar någon roll i det här läget. För en av dom första gångerna i livet är jag inte längre rädd för vad andra tror om mig. Fuck it, jag träffar dom aldrig igen.

Karin hjälper mig att bära ner väskorna och taxigubben plockar in dom i bilen. Sen sitter jag gråtandes i baksätet och önskar att saker och ting hade varit annorlunda. Det är så bitterljuvt fortsätta jaga drömmen och samtidigt tvingas bryta helt med sin bästa kompis, och flickvän, och att nånstans komma till insikten att det inte går att lösa på något annat sätt. Det känns så orättvist på något vis. Tänk på barnen i Afrika” försöker jag. Det hjälper inte.

Väl framme vid flygplatsen lastar chauffören ur väskorna och säger hej då. Likt ett till Snickers-papper kastas även han i papperskorgen. Får hjälp av Karin att checka in väskorna innan vi långsamt går bort till avgångsgaterna. Börjar gråta ännu mer och står där och håller om henne i vad som känns som en alldeles för kort tid. Vill inte släppa taget, men vet att jag måste göra det förr eller senare. Säger hej då en sista gång och går in genom gaten. Ser henne stå där och den sista blicken hon ger mig innan vi helt skiljs åt känns som en evighet. ”Livet är orättvist” tänker jag, ”Men det går vidare såsmåningom”.

Livet är hårt ibland. Vissa dagar måste man göra saker man inte alls känner för. Hur säger man hej då till alla sina kompisar utan att helt bryta ihop? Den 26:e oktober 2012 var kommen och det var dags att äta den där sista middagen för att sen, likt en scout i Warcraft II, bege sig ut på minimap-utforskande i en del av världen där kartan fortfarande var totalt mörk.
Rebecca hade dock underlättat arbetsdagen med supercupcaken hon bjöd mig på. Tolv kilo rent socker och lite choklad var tydligen receptet, och jag fick ont i magen efter att ha ätit en fjärdedel av cupcaken själv.




Restaurangen i fråga blev The Larder som ligger i dom östra delarna av Temple Bar. Schyssta steakar och en trevlig miljö kändes som en lagom elegant avslutning på hela Irlands-äventyret.
Satt hela middagen och hade ont i magen, men vet inte om det berodde på det faktum att jag skulle lämna alla eller om det berodde på att jag käkat alldeles för mycket socker på morgonen där.



Till huvudrätt beställdes i alla fall en av dom magiska steakarna in. Dom är riktigt goda men av någon anledning så smakade all mat bara papper under middagen. Det är svårt att njuta av maten när man vet att livet är på väg att vändas upp och ner en timme senare.



Vi blev väl 17 personer totalt till slut om jag räknade rätt. Esa, Peter J, Hrafnkell, Rebecca, Karin, Sara, Jag, Johannes, Sanna, Peter, Melinda, Kim, Bex, Kristian, Peter B, Tom och Anna.
Efter middagen var den sen dags att säga hej då till alla, och även om jag höll masken rätt bra under kramkalaset så kan jag säga att det föll en liten tår ner för kinden när jag vände mig om och gick för att möta framtiden. Ta hand om er alla och jag hoppas att vi ses snart igen!

En arbetsdag, 8 timmars jobb, sen är det slut. En middag, en sista kväll med alla och sen är allt bara över. Imorgon kommer jag träffa en massa människor som jag sen aldrig någonsin kommer träffa igen. Några av dom är jag säker på att jag kommer träffa igen, men vissa av dom jag kommer säga hej då till imorgon har kommit att bli mina bästa vänner. Och sen klipps alla band bara rakt av…

Det känns helt fruktansvärt.

Och det känns jättekonstigt att sitta och packa ner sitt liv i några väskor. Sakerna i sig är knappast ovärdeliga, men det jobbiga är att inse att vänskapsbanden med dom människorna jag träffat här på Irland inte heller är ovärdeliga. Allt har ett pris, hur hårt det än må låta, och nånstans måste man ändå inse att man inte kan stanna på samma ställe hur länge som helst utan att avancera. Nånstans måste man inse vad man måste göra för att fortsätta utvecklas, både som människa och professionellt.

Men det gör inte det hela lättare. Inte alls. Tankarna snurrar och allt känns bara konstigt. Att flyttpacka suger ännu hårdare än jag minns det :(

Näst sista helgen på Irland bjöd på någonting som jag borde ha gjort för längesen: en roadtrip! Peter, Johannes, Karin och jag slängde oss in i en sketen fransk bil för att bege oss mot Irlands västra kust.
Franska bilar är förövrigt bajs, och dom kommer nu även med en nyckeln som ser ut som ett kanontjockt kreditkort. Man behöver inte ens nån nyckel, det är bara ett kort som måste vara i närheten av bilen och sen kan det startas. Skulle ha varit intressant att testa med att hålla nyckeln i handen samtidigt som bilen åkte iväg. Undrar hur den betett sig när nyckelns räckvidd tar slut? Kan man tekniskt sett åka ifrån nyckeln till sin egen bil om man har en fransk sådan?



Vi drog iväg direkt efter jobbet så att vi skulle vara framme innan det blev bäcksvart ute. På vägen dit hann vi fånga den skapligt vackra solnedgången också. Antingen det, eller så brann det i skogen där borta. Kanske inte ska grotta mer i det, så vi säger att solnedgången var fin helt enkelt.



Karin var nöjd över chips med löksmak-inköpet, Johannes stoppade precis in nånting i byxorna och Peter övade in Zidane-stångningen för att på riktigt franskt manér göra reklam för den elegant bilen vi hyrt under helgen.



Roundstone hette stället vi skulle övernatta i, och vi hade där hyrt en lägenhet under helgen. Totalt pris för lägenheten: otroligt överkomliga 150 euro för fyra personer.



På köpet ingick även en irländsk surfbräda.



Havsutsikt från rummet!



Sen begav vi oss ut på fotograferingsäventyr. Peter som äger en kamera med ett värde i stil med ett mindre lands BNP dominerade stort med trippelknäppningar, egentillverkade stativ och en tröja grönare än Irlands växtlighet en perfekt sommardag. Själv glömde man kameran hemma och fick köra på mobilkameran…



Men vad gör det när motiven är fantastiska? Kylemore Abbey är ju helt makalöst ballt, och jag har bestämt mig att bygga en liknande bostad när jag blir gammal. Bakom mitt Taj Mahal-liknande hus och inom min slottsmur på västra sidan av min ö som jag kommer ha på nåt najs ställe.



Måttligt imponerad ung man med sin fantastiska flickvän.



Vattenfall som var betydligt högre än vad bilden visar.



En stund senare på dagen anlände vi sen vid världens ände.



Det är nåt där med världens ände… Karin var överlycklig och sprang runt och sminkade sig konstant i fem minuter efter att hon märkt att hon hade en enorm spegel under sig. Kolla, jag ser ut som Jokern” följdes av ett ”Kolla, nu är jag Michael Jackson” innan vi fick hejda henne.


Vandringen tillbaka från världens ände känns alltid lite deppig, speciellt om det blåser som jäkligt som det gjorde just denna dag.



Breakdown assistance-bilen till eran undsättning! Dom svenska företagen jublar när vi turnerar i Sverige, på Irland har dom knappt datorer så ingen använder Lotus Notes här.



Franska bilar tål ingenting. Hur lyckas man ens med det där?



Shadowing av rutinerad fotograf. Det första man lär sig är att om någon har en dyrare kamera än dig så gör du exakt samma sak som honom. Det andra man lär sig är att göra den saken när snubben med den dyra kameran flyttat sig…



Man behöver dock inte göra exakt allt som snubben gör. Speciellt inte om man har byxor som lätt åker ner lite för långt…………..



Förutom den grottan så var utsikten annars riktigt mysig. Lite svårt att visa landskapsbilder i såhär små format, men ta mitt ord för det: Irland är riktigt vackert, även om det stundtals är blåsigt och kallt.



Vi bjöds även på Irlands bästa (enda?) sandstrand! Riktigt nice och en aning malplacerat. Lägg stället nånstans där dom har sol och värme istället. Det ger nog bättre avkastning i euro/sandkorn.



Baywatch-Kausti var såklart på sin vakt och höll stenkoll på alla som badade. Det var faktiskt en dåre som tog sig ett dopp. Enkelt sammanfattat kan man säga att Baywatch-Kausti inte hade ryckt ut om en nödsituation uppstått.



Arg ko med grymt kontor. Fattar ni? KO-ntor. KO som i kossa! :i Sicken humor man har!

Gud var arg kossan ser ut… Tur man överlevde där alltså.



Sjuk beach för att vara Irland…



Det irländska landskapet bjöd annars på en hel del vackra bilder. Dom flesta gör sig dock bättre i verkligheten, eller i huvudet, men inte i bloggformat.



Cliffs of Moher bjöd på betydligt bättre väder idag än sist vi var här. Då såg vi inte ens ut över kanten, idag strålade solen som om ozonlagret helt bestämt sig för att rymma till Mars en sväng.
Motljuset dödade dock mobikameran, men vad gör det när man har trevligt sällskap och Peter en kamera värd mer än tre JAS-plan? Copyright-regler gör dock att dessa mest sannolikt inte kommer besöka denna fantastiska blogg.



Utan motljus så levererar mobilkameran dock magi utan dess like. Harry Potter hade varit avundsjuk kan jag säga!



Stabilare än såhär blir det inte. Jäklar vad elegant man ser ut! Årets Kausti-bild 2012?



Den irländska grönskan är nåt helt annat mot den svenska. Det är som om man odlat gräs och sen kramat ur den gröna färgen ur en lime istället för juicen, och sen smetat in det i gräset. Lite kontrast från himlen gör att allt ser lite extra grönt ut, och när man sen placerar ett miniatyrslott så är det här snudd på årets naturbild 2012.

Här nånstans somnade jag, och när jag sen vaknade så var vi typ hemma. Överlag så sov jag mig nog igenom en sisådär 73% av resan så det här med att få se den irländska naturen failade väl en aning för egen del. Men vad gör det när man har trevligt sällskap i bilen, och när Peter har en kamera som är värd mer än vad den amerikanska armén gör av med på ett helt år?

Det är skumt det här ändå. Jag har varit i Dublin nästan tre år, jag har hatat mitt jobb minst hälften av den tiden och jag har längtat så hårt efter att bara kunna lämna eländet bakom mig en vacker dag. Så plötsligt dyker ljuset i tunneln upp, och snart kommer jag kunna lämna allt det jag avskytt bakom mig.

Det är först då man inser alla dom små sakerna som varit bra med Dublin. Eller små och små, det finns både stora och små saker här som man uppskattar så hårt. Saker såsom Karin, alla kompisar, alla arbetskamrater, innebandylaget, publivet, fish & chips, sunkmackan på jobbet, Pennys, The Counters hamburgare, Yamamoris sushi och en massa andra saker som man inte ens lagt någon vikt vid förut. Varför såg jag inte, och uppskattade, dom här sakerna tidigare?
Man brukar ju säga att gräset är grönare på andra sidan”, men frågan är om inte Irland har det grönaste gräset i världen? Kommer jag ångra mig när jag sitter där i Stockholm? Jag vet inte. Kanske, kanske inte.

Det känns som om man nånstans genomgår en förvändling från att vara en bitter gammal surgubbe till att bli en ung vilsen man med PMS ungefär. Ena sekunden är man deppig och sur över att man kommer behöva klippa precis varenda band man har, sen svänger det över en lunchrast och man är hyperglad inför det nya jobbet som verkar intressantare och roligare ju längre man tänker på det. Sen tänker man på alla balla människor man aldrig kommer träffa igen, och så är man nere igen.

Ska nog äta choklad när jag kommer hem idag. Har hört tjejerna på jobbet säger att det hjälper. Ben and Jerrys chokladglass och en chokladkaka. ”

Under tiden jag backpackade runt i Asien så lyssnade jag rätt mycket på låten ovan. Den är väl helt okej som låt bara sådär, men det som fastnade hos mig var en mening som dyker upp mitt i låten. Meningen i fråga lyder We can't spend our life waiting to live” och är egentligen sådär megadjup att man skulle kunna analysera sönder den i evigheter. Men vi skippar det.
En dag under resan så sammanföll låten plötsligt med ett email. Ett email från en kompis vid namn Kenneth som frågande undrade om jag letar jobb just nu eller inte. Egentligen var jag ju på jakt efter någonting bättre, vem är inte det, men samtidigt så var jag på semester i en månad till på andra sidan jorden. Så jag tackade nej, och tänkte inte mycket mer på det.

Sen gick det en månad och jag strösökte väl lite jobb sådär, men ingenting av intresse dök upp. Då blev jag än en gång kontaktad av samma Kenneth med samma fråga, eftersom dom ännu inte hittat nån som passade för rollen ännu. En månad och några Skype-intervjuer senare med en fransman vid namn Orkun hade jag plötsligt ett jobberbjudande…
Men till en början var jag inte speciellt intresserad när det i slutet av intervjuerna visade sig att jobbet skulle innebära en massa säljande. Så jag tackade nej med motiveringen att jobbrollen inte passade mig, samt att lönen var för låg.

Då blev fransmannen förnärmad och ringde upp mig igen. Antingen så ljög han för mig, eller så hade jag missförstått honom från första början, men efter att jag haft det där samtalet med honom den 24:e september kändes allt plötsligt mycket bättre. Rollbeskrivningen lät bättre, han höjde lönen med några procent och han erbjöd mig en flytthjälpsbonus på en summa som nästan motsvarar 2 IBM-månadslöner.
Ändå kände jag mig tveksam – att lämna den trygga tillvaron i Dublin kändes främmande och rent utsagt skitläskigt. Men när jag sen började tänka efter så trivs jag väl visserligen här, och jag har dom bästa vännerna man kan tänka sig, men mitt jobb motiverar mig inte längre. Hur jobbigt det än känns är det dags att växa upp på riktigt nu.

Skiter det sig och jobbet visar sig vara en katastrof så kan jag alltid börja plugga igen, eller så får jag väl börja jobba som webbutvecklare istället. Lösningarna är många, det eventuella problemet existerar inte ens ännu. Det är dags nu, och det är med en tår i ögat jag säger det, men den 26:e oktober lämnar jag Irland för att söka jobblyckan i Stockholm. Allt annat har jag egentligen här, men samtidigt måste man få jaga sina drömmar även om livet för tillfället är sådär svenssonbekvämt som det blivit här…

Det här med att klippa sig alltså… Jag har väl aldrig haft någon egentlig toppfrisyr, men ändå är att klippa mig något av det värsta jag vet. Jag kan inte pinpointa exakt vad det beror på men nånstans långt bak i hjärnbarken sitter det en hårklipparnerv som är väldans sårbar. Och det suger.

Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?”. Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.

Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. ”Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?”. Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?

Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.

Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med ”make it thinner on the top and shorter in the front” och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här…
Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde…


Snel hest.”

Irlands första internationella innebandyturnering. Smaka på det ni! Eller ja, så ballt är det kanske inte egentligen men det var i alla fall vad jag slösade min tid med i helgen.
Då jag inte bloggat speciellt mycket på sista tiden tänkte jag därför bjuda på en mildare sammanfattning av resan:

Sist vi åkte till Killarney höll vi ju på att dö på vägen, så den här gången påbörjades resan alldeles för tidigt. 05:45 var det uppstigning för den strax över tre timmar långa resan tvärs över den gröna ön.



Väl på plats intogs en läktarposition för att kika in det omtalade schweiziska lagets insats. Tjena att lyckas stava schweisiska” rätt två gånger i rad. Nej, ni ser…
I alla fall hade Killarney Vikings, som innebandylaget i Killarney heter, lyckats locka dit ett, vad som ryktades vara, halvprofessionellt innebandylag från joddlingens hemtrakter. Mystiken var stor och nervositeten påtaglig tills dess att vi fick se deras första match. Dom krossade förvisso det irländska Limerick-laget i inledningsmatchen, men det utan att glänsa speciellt mycket.

Snart framkom det även att det ”halvprofessionella innebandylaget” egentligen var ett gäng halvprofessionella gymnaster som spelade innebandy på fritiden tillsammans… Nåja, trevliga pajsare visade dom sig vara senare i alla fall.



Vi kom annars till spel med en riktigt snygg specialinköpt matchtröja, en porrmustasch och ett lag som nog inte hade gjort bort sig i svenska division tre.
Åtta stycken östeuropeer, två svenskar och en finne som nästan alla var bättre än den bästa spelaren i dom andra lagen skulle visa sig vara ett framgångsrikt recept för dagens matchande.

Vi, för dagen kallade Coolmine Giants, spelade våran inledningsmatch mot Tralee Hunters och krossade dom med 6-0. Ett resultat kraftigt i underkant eftersom skottstatistiken slutade på en 172-1 eller nåt.

Sen dog nästan en av spelarna på planen…



Vi stod och tittade på en av matcherna när en av backar plötsligt fick för sig att vända sig om och springa bakåt utan att först lyfta på högerbenet. Detta resulterade i ett kabrak och ett skrik jag nog aldrig hört maken till. Sen satt hans knäskål på sidan av knäet istället för mitt på knäet. Det såg ut lite som insekterna som kryper under skinnet i filmen Mumien om ni minns den. Katastrof såklart och ambulansen ringdes in illa kvickt.

En 45 minuter senare så bars en överlycklig snubbe ut på båren, fortfarande med knäskålen hängandes på sidan av knäet men nu med ett stort ”lustgas är det nya rosa!”-leende på läpparna. Happy gas is the new pink liksom. Sex veckor i gips blev hans dom enligt rapporterna som kom på kvällen sen.



Efter det passade vi på att återigen krossa ett lag, den här gången stod Limericks B-lag på tur. Vi hade väl en 7-0 en bit in i andra halvlek när våran supersopa till back Spiris bestämde sig för att det var för ojämnt och därför gjorde en soloprestation som t.o.m. hade gjort självaste Mari Lemieux avundsjuk.
Efter en enastående solodribbling i eget målområde lyckades herr Spiris på något vänster slagskjuta in bollen i egen kasse för att sen ramla och avsluta sitt fantastiska mål med en Anja Pärson-säl som målgest…

Sista gruppspelsmatchen avslutades mot det schweis… rödvita laget från Alperna och där fick vi faktiskt kämpa lite. 1-0 blev 1-1 innan vi kunde göra 2-1 och sen 3-1 i tom kasse. Vinsten där innebar en, inte helt oväntad, finalplats.



Då klev allas våran ärkeklant Spiris in i handlingen igen! Han dömde nämligen matchen mellan Limericks A-lag och schwei… suck… det här är ju hopplöst. Laget därifrån hette TV Herzogenbuchsee och hur fasiken ska jag kunna stava till det!? Skitland.
Nåja, Spiris dömde då matchen mellan Limerick och Herzogennåntings andra lag i gruppen som vi inte spelade i, och orsakade sen en skriftlig protest efter ett av domsluten i matchen (som slutade 5-4 till Herzogenbuchsee).

Det som hände var att Limericks målvakt räddade ett skott och skulle kasta ut bollen. Då stod en Hozenhabenhofskenspelare ivägen och blev träffad, sen gjorde Hosenhoffen mål och det blev en massa klagande. Om den matchen istället slutat oavgjort hade Limerick istället tagit finalplatsen.
Men av överklagan blev det inget. Inte kan man gå in och ändra domslut i efterhand, det skulle ju förstöra hela sporten. Men jag håller såklart med Limerick, Spiris gjorde tokfel och borde stängas av från dömandet för resten av livet.

Eller inte.



Finalen kom då att spelas mellan Coolmine Giants (som var jätte-stora favoriter, höhö) mot TV Hasselhoffen från Alperna.
Schweizarna visade direkt varför dom tillverkar ostar och inte Ahlgrens bilar genom att ställa upp med ett schweizerostförsvar av sällan skådat slag. Efter sju minuter stod det 5-1 och vi började korka upp champagnen i periodpausen. Sen började andra periden…

Pang sa det så stod det 6-5 till ostarna. Jag fattade ingenting och Spiris grät ”Time out, vi måste ta time out” som en liten flicka. Jag skällde ut honom, spelade fram Martin till 6-6 och satte sen 7-6 själv innan vi tillslut kunde vinna matchen med 9-7.
Alla jublade och var toknöjda, jag själv höll på att avlida av akut otränad-ning. Det var längesen jag var så trött som jag var där i slutet…



14 kassar blev det för egen del, och som bevis på det fick jag inte ”Most valuable player”-priset utan fick nöja mig med ”Top scorer”-priset, även om jag själv tycker att jag borde fått båda dom plus priset för bästa back bara för att. Anfall är bästa försvar liksom…



Vinnarna av Irlands första internatinella innebandyturnering blev samma gäng som vann den första inhemska turneringen för lite mer än ett år sedan. Weeee are the champiooooons!”

Efter lite mer än två års irlandsnärvaro så köpte jag för en vecka sedan mig en cykel! Med stötdämpare både fram och bak, total avsaknad av lysen och ett styre där bromsarna sitter på fel” sida så kändes 90 euro som ett riktigt kap. För någon månad sedan var det ju ”bye bye” till min älskade Ferrari-Nissan och nu var det förra veckan dags för ett ”tjena mittbena” till Ferrari-Hojen!

Men efter en kortare vinterförvaring på dryga sju-åtta dagar så var det idag dags för en mycket peppad Kausti att transportera hem sin nya favoritleksak från Dublins centralare delar. Efter en kortare idrottsmåltid på Subway så började planeringen för vad jag själv vill beskriva som en kortare variant av Tour De France.
Den totala sträckan för detta Tour De Dublin
mättes upp till en längd på strax under 10 kilometer och det var ungefär 6-7 kilometer kortare än förväntat.
Succén kändes redan här stensäker.



Men en cykel som står i vinterförvar drabbas ju, som vi cykelexperter vet, lätt av pneumatisk lunginflamation. Brist på luft i däcken är definitivt ingenting man vill lida av när man cyklar Tour De Dublin, så därför bad jag min käre stallkamrat Spiris, vars cykel haft punka i närmare ett halvår nu, att ta med sig våran cykelpump till jobbet så att jag kunde ta med mig den och pumpa cykeln.

Dock borde jag ju lärt mig att herr Spiris är ungefär lika pålitlig som en telefonförsäljare, och han har även jobbat som en sådan, men inte då. Jag litade blint på honom vilket ledde till att jag kopplade in en cykelpump med ett stort uppslaget hål i till cykelns hyfsat pumpade bakdäck. ”PPPSSSSSSFFFFFTTTT” lät det och innan jag riktigt kopplat att cykelpumpen var katastroftrasig hade jag lika mycket luft i däcken som en drunknad Titanic-resenär har i lungorna.

En längre svordomsramsa (som dessutom rimmade) hade jag sen traskat bort till cykelreparatören som låg 10 minuters gångväg bort. Väl där pumpade jag mina däck allt jag orkade, men då den trasiga cykelpumpen pajat ventilen så pyste luften ur snabbare än jag hann pumpa. Efter att ha meckat med nycklarna i ventilen i några minuter fick jag sen kontroll på eländet och började då äntligen fylla däcken med luft. Då stängde cykelfarbrorn sin butik och ville ha tillbaka sin pump! (evil)



Detta ledde till att jag fick till nån slags Skatteverket-pumpning av mina däck.
En sådan pumpning innebär att man måste skatta på all tid och möda man lägger ner på trampningen. I längden blir man därför av med ungefär 40-50% av all kraft man egentligen borde få ut i framåtdrift.
Det här blir svindrygt i längden, speciellt om man cyklar i uppförsbackar där man verkligen behöver allt framåtrullande man kan få.

Så där sitter jag på en cykel med 18 växlar där den högsta känns lika jobbig som växel 148 men med samma framåtdrift som ettans växel. Fantastiskt jobbigt och jag trodde stundtals att jag skulle dö. Efter att ha övervägt att utmana en buss på chicken race bestämde jag mig istället för att fixa den här skiten – jag skulle vinna Tour De Dublin!



Men innan jag kommit ut ur stadens centralare delar märkte jag att det minsann finns ett cykelsamhälle på gatorna därinne. Det är massa cyklister och det verkade finnas nån slags hierarki där den som hade smalast däck och fulast hjälm var den som var ballast i deras kollektiv. Ovan ses en bild där jag ”bondar” med dessa filurer genom att helt enkelt ta plats mitt i deras gäng.

Vägen hem var lite av en mardröm annars. Det var ju räksträcka hela vägen vilket alltså innebar att jag inte hade en aning om ifall jag hade cyklat 20% av vägen eller om jag nästan var hemma. Jag trampade och trampade men då mitt jävla bakhjul vägrade rulla mer än 37 centimeter åt gången så behövde jag trampa konstant likt nån slags elitcyklist som precis druckit 97 Red Bull och blivit akut kissnödig till följd av detta för att ta mig framåt.

Efter uppskattningsvis en tredjedel av vägen höll jag på att dö av kramp och mina ben tappade snart därefter känseln. Att då komma till vägens drygaste uppförsbacke gjorde att jag seriöst funderade på att ringa en taxi och bara ge upp.



Utan att varesig blivit nedslagen av knackers eller överkörd av någon buss anlände jag sen helt död hemma och höll på att falla ihop av utmattning när jag kev av cykeln.
Nu ligger jag här i min säng och kommer aldrig mer röra mig. Jag har då lärt mig att trötthet inte är ens i närheten av maxgränsen för en människa, efter trötthet kommer mjölksyra, sen kommer känselbortfallet innan man slutligen uppnår total muskelapati. Dagens fysikundersökning är avklarad, Tour De Dublin likaså, och min Ferrari-hoj är äntligen hemma! Nu kör vi rehab i en vecka eller tre, sen kanske man kan börja cykla till jobbet?