Close

Category Archives London

Fortsättning från London, Den officiella Gör vad du vill”-dagen

(Jag pallar inte att korrekturläsa inlägget så eventuella stavfel får skyllas på någon i Färjestads hockeylag eller nåt)


… Väl nere i receptionen stod det en ganska kortväxt kille och väntade med en vit påse i sin hand. Jag kollar på honom, och han frågar ”Mr Kaustinen?”. Jag älskar England. Alla är så töntigt artiga :i Jag funderar starkt på att byta namn till Sir Mister Kaustinen istället :b Det är ascoolt att bli kallad Sir och Mister är inte så dumt det heller.

Den där snubben räckte i alla fall över påsen till mig. ”That will be 11 pounds and 90 cents” säger han sen. Nu måste jag ta en avstickare här känner jag;

När man är utomlands så verkar allt vett man har gå helt upp i rök. Man blir som förbytt. Hemma äter man McDonalds eller pizza, men inte fan betalar man 140 spänn för utkörning av, vad som skulle visa sig vara, sunkig indisk mat. Men är man utomlands så spelar pengarna lixom mindre roll. Inte för att jag är speciellt snål av mig egentligen, men vafan… nån måtta får det väl ändå vara? Som exempel betalade jag ungefär 170 spänn för min tallrik med pasta som jag åt tidigare under dagen. 170 spänn :i Det får man (nästan[?]) en helt ny bil för i Sverige. Jag betalade också 8 pund extra för taxiresan från konserten, men det var ock Stiv värd.

Så när jag nu får betala dom där 12 punden för maten så är jag så trött på allt krångel att jag helt enkelt sträcker över 20 pund och säger ”keep the change”.
Vet ni hur mycket 20 pund är? Det är nästan exakt 250 spänn. För en måltid… :i Vad ska man säga lixom? Jag lämnade 100 kronor i DRICKS. Det är så att man får lust att ge sig själv en bitchslap så att man vaknar till [?]

Det jag åt hette iaf ”Tandori Mixed Grill”…





… och det såg ut såhär. Det här kortet är typ värdelöst suddigt, men det var det enda kortet jag tog [?]. I alla fall var det typ nån slags köttbitar med röd krydda utanpå. Sen var det nån korvliknande sak med samma krydda på. Sen låg det en halv kråka (eller var det kyckling?) i botten, även den med samma krydda på. Kryddan smakade ungefär lika starkt som ströbröd.
Till detta fick man någonting som mest kan liknas vid en stenhård, ätbar, servett. Det var tydligen ett bröd av något slag, Nan bread tror jag det hette, men det var inte precis smakrikt.
Man fick även med lite sallad, men jag hade velat haft ris eller nåt till också. Dessutom fick man inte med några jävla bestick. Därför fick jag äta min mat med hjälp av saken man plockar is med ur minibaren [?]. Det gick ju iofs det med, men det var inte sådär jättestiligt.

Efter detta tog jag en dusch. Mina fingrar var kladdiga (åt först med händerna) och jag kände mig skapligt ofräsch efter en hård dag i storstan. Mot alla odds så använde jag faktiskt schampot igen, något jag inte tänkte på förrän jag kommit ut ur duschen. Jag kände mig ännu mer töntig än förra gången jag använde det, och den här gången skulle jag få igen. Klockan ställdes på 07:00 eftersom flyget gick typ 11:15 lokal tid.




Klockan ringde och min frilla var underbart. Lägg gärna märke till att jag har samma ögon-stil (?) som Jake hade i gårdagens inlägg. Inte bra att lägga sig och sova med blött hår när man rör sig som en simmare i sängen. Jag hade dock tid att ta en dusch innan jag åkte. Planeringen såg ut såhär:

Ge ner i receptionen 07:40 och fixa klart utcheckningen fram till klockan 08:00.
Efter detta, ta en taxi/buss/tunnelbana till Liverpool Street. Anländ där 08:30.
Ta sedan tåget ut till Gatwicks flygplats. Anländ 09:15 (exakt två timmar innan flyget går).
Checka in senast 1 timme innan avgång.

Det var planeringen det. Verkligenheten skulle såklart inte följa planen.





Muahahaha! Jag slapp bädda. Dessutom ser ni den osuttna stolen jag hade på mitt rum också.
Klockan 07:50 gick jag ner till receptionen sådär 10 minuter försenad. Jag fixade utcheckningen, och killen i kassan sa att jag hade använt hotellrummets telefon (jag ringde ju den där indiska restaurangen för att höra vart min mat var). Jag skulle få betala 2,25 pund för eländet. Jag slänger upp en 10-pundssedel och killen frågar om jag inte har något mindre. ”No” svarar jag.
Då måste han såklart gå bort till hotellrestaurangen för att fixa växel. Hejdå planeringen. 10 minuter senare kommer han tillbaka. Vi fixar det som behöver fixas, sen pyser jag därifrån. Baj baj hotellet!

Avstickare: Hur stavar man restaurang egentligen? Det finns ju nåt med restaurant också. Skillnaden är för mig okänd, nån språkpolis därute som orkar förklara? Google ligger under detta fönster, så jag orkar inte söka där.

Åter till London: Jag traskar ut från hotellet och får en smärre chock. Taxin som alltid står där utanför är försvunnen. Jag svär lite på svenska, och dom som står utanför tittar på mig som om jag vore en terrorist. Jag tar istället sikte på tunnelbanan.

Väl där framme så är helvetesjävlaskittunnelbanan stängd. Det står dock en snubbe där som säger ”Where are you going?”. Jag förklarar att jag ska till Liverpol Street för att ta tåget blablalbla. Han pekar på en buss som står 25 meter bort. ”Take that one and jump off at [jag har ingen aning om vilken station han nämnde sen]”.
Jag börjar traska mot bussen. Busschaffuören ser med all säkerhet att jag ska med bussen, så han trycker därför plattan i mattan.

Men var inte rädda! Jag har spelat innebandy sen jag var 7 år – jag är grymt vältränad. Jag ser hur bussen börjar åka, så jag lägger i rejserväxeln och börjar springa som en dåre för att hinna med bussen. Jag hinner ikapp den (Londons bussar gör väl 0-100 på ungefär 20 minuter) och börjar vinka åt chaffuören. Det är här jag börjar inse att han hatar mig (trots att han aldrig träffat mig). Fanskapet tittar på mig och lägger sen i trean. Jag springer för allt vad jag är värd och försöker få idioten att fatta att jag ska med. Han vägrar. Vroooooooooooooooom låter det, sen är bussen försvunnen. Klockan är då ungefär 08:15 och min planering börjar kännas lite väl tajt.

Så det blir till att börja traska. Jag har ingen riktig aning om vart jag ska gå, men jag bestämmer mig för att följa tunnelbanan (den går ovan jord, så man ser vart man ska). Efter ungefär 10 minuter ser jag en taxi. Löpsteget tar mig rakt över vägen på 1,5 sekund och taxin tvärnitar. Jag hoppar in och frågar ”Hao mutsh vill it kåst to gett to Liverpool Striiit? Hao lång vill it tejk?”. Jag får svaret att det tar ungefär 20 minuter och att det kommer kosta typ 15 pund. ”Gogogo!” skriker jag. Taxin börjar rulla.





Klockan 08:41 anländer vi till Liverpool Street. Jag är då 11 minuter efter planeringen – inte så farligt ändå. Jag har 1 timme och 20 minuter till godo i värsta fall. Jag kliver ut taxin och betalar dom 16 punden med en 20-pundssedel (dricksen dödar min ekonomi). Sen letar jag reda på Gatwick Express-tåget och hoppar på. Klockan är då 08:44, och jag är bara 15 minuter försenad. Stressen släpper.





Väl på tåget så lägger jag märke till att världens coolaste byggnad syns genom fönstret. Det är ”ägget” som finns i London. Jag vet inte riktigt vad det är för några som håller till därinne, men jag tror det är nån bank av nåt slag. Ni ser vilken byggnad jag menar om ni tittar rakt ovanför flinten som sitter i stolen där framme.





Vi anländer till flygplatsen 09:45. Jag är lite förvirrad, men efter ungefär 10 minuter hittar jag rätt. Jag checkar in och får sen gå igenom säkerhetskontrollen. Nej, det är inte jag som går genom den på bilden [?]
Jag slipper höra nåt pip från maskinen och börjar klä på mig alla småsaker igen. Mobiltelefon, hörlurar, halsband, bälte, plånbok klocka tar lite tid att få på sig.
Frihet! Men det är nästan 1,5 timme kvar innan planet går. What to do?





Jag börjar känna av hungern och bestämmer mig för att leta reda på ett schysst frukostställe. Jag hittar nåt litet caféliknande ställe som verkar okej. Dom hade ju i alla fall pizza, vad kan vara bättre som frukost lixom? :z Jag beställer en Soho Pizza med kyckling, röd chili, Schweisisk (orka stava det lixom?) ost, rödlök och tomat på. En cola, en vattenflaska och en burk med kakor beställs också. Frukost för 140 spänn, heja ekonomin igen.







Jag sätter mig ner vid ett bord. Såhär såg frukosten ut, även om vattnet mest var tänkt att användas som törstsläckare på flyget. Pizzan smakade väl inte nåt vidare, betyg: [!][!2][!/][!/][!/]
Colan smakade inte heller så hett, men kakorna… :n





Bredvid mig satt det en familj (som nog inte såg att jag knäppte ett antal kort på dom :i). Jag gillade den gröna parvelns sätt att äta mackan. In med tummen i mittenhålet, sen var det bara att äta runt alltihop. Jag satt bara å väntade på att hon skulle bita sig i fingret så att jag skulle få chans att ta ”årets bild 2009″.






Kakorna ja. Oreos i storleken miniminismå. Dom smakade ungefär som mariekex, fast med lite chokladsmak och en trevlig eftersmak av vanilj. Betyg på kakorna: [!][!][!][!][!]
Jag bestämde mig för att inte äta upp alla (jag hade lätt kunnat göra det) så att lillebror i Sverige skulle få smaka lite också. Jag kan meddela att han nog blev lika kär i kakorna som jag blev :i Kommentaren ”Men ta inte upp alla! Dom kommer ju äta upp dom” säger ju det mesta :i






När jag skrev miniminismå så menade jag verkligen miniminismå. Det här är en av kakorna som ligger ovanpå korken till en 50cl Cola. Så små, men ack så mumsiga.
När halva pizzan ätits upp och jag började inse att gröngölingen vid bordet bredvid antagligen aldrig skulle bita sig i fingret så fick jag nog. Det var dags att röra lite på sig.






Jag traskade bort till ”Departures”-skylten för att se när om jag kunde gå ombord på flyget. ”Please wait” stod det fortfarande. Så jag satte mig ner för att vänta och fick syn på denna donna. Sjukt söt liten sak som inte riktigt verkade ha lärt sig hur man äter ordentligt. Hon hade fått en bulle eller nåt liknande som hon försökte trycka in i munnen. Efter ett tag kom hon på att man kunde riva den i bitar med hjälp av händerna. DÅ såg det hela lite mer elegant ut. Sjukt söt sak, även om jag bara satt där i 5 minuter.





Sen kollade jag på skylten ”Now boarding”. W00t. Jag fick världens fart och började bege mig mot gate 44 för vidare transport mot Svea Rike. Väl framme vid boardingen fick jag vänta typ 20 minuter innan den där flygvärdinnan ville börja släppa ombord oss. Jag visade min biljett och hon rev sönder den :n
”Here you go” sa hon och gav mig halva tillbaka. Jag trodde tanten var tokig. Riva sönder min biljett sådär >=( Fy på dig.

Sen fick vi gå ner för ungefär 215 trappsteg. Det var då vi för första gången såg…





Världens största hårtork! Eller en av flygplanets motorer. Jag tror den funkar lika bra som båda sakerna. Kommer ni ihåg vad jag skrev i första London-inlägget? Gå alltid ombord bakvägen. Då slipper ni köa och ni slipper trängas för att komma ombord. Lär er från ett proffs från mig så slipper ni mycket krångel :z






Det var mobilförbud ombord på planet, man fick inte ens ha mobilen i offline-läge [?] Jag fuskade dock och knäppte lite kort när vi lyfte, mest för att jag ville vara lite av en bad guy :i Här ser ni en del av Gatwicks flygplats. Masssaaaaaa flygplan :n





Halva (nåja) England på bild. Det var typ helt molnfritt på vägen hem, så man såg riktigt bra hela vägen. Det är sjukt vad litet allt ser ut när man sitter däruppe.





Den här grunkan är underbar. Det är fjärrkontrollen till mobilen. Den gör så att man inte behöver titta på mobilskärmen bara för att byta låt. Otrolig uppfinning, kanske den bästa genom tiderna?





Hemma!!! Underbart väder med solsken och allt. Mycket trevligt. Jag gick igenom passkontrollen utan problem, och sen traskade jag ut till bilen. Jag betalade långtidsparkeringen (270 spänn för 3 dagar :n) och åkte ut. Nu var det bara några mil kvar, sen var jag hemma.
Bilresan tog väl ungefär 27 timmar eftersom jag svängde vänster nånstans där jag skulle svängt höger, men jag var väl hemma kring 18-tiden. Och därmed var resan slut. Känslan inför att komma hem till allt var delad, men ändå svagt positiv. Vad ska jag avsluta allt det här med nudå? Vi gör det på ett klassiskt sätt:

The end

London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Konserten
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: Du läser den just nu”
Fortsättning från London, Hotellrummet + lite annat



Det var alltså dags för min lediga Londondag. Det var dags att göra någonting minnesvärt!
Jag började traska bort mot tunnelbanan och fick syn på denna underbara skapelse. McDonalds gör att man känner sig hemma oavsett vart man befinner sig. En rosa bil placerades mitt på fotografiet för att piffa upp det hela lite.

Jag fortsatte vidare under bron (ni ser en bakdel av taxin som åker in där) och märkte att jag gick helt totalt fel. Jag rundade en rondell och såg att jag egentligen skulle gått UNDER alltihopa. Dock visste jag åt vilket håll tunnelbanan låg, så jag började traska ditåt. Jag gick där på trottoaren som gick bredvid den där 3-filiga vägen och såg att det var en två meter hög stenmur som följde hela vägen. Detta slutade med att jag fick lov att klättra upp på muren, gå igenom ett halvt snår, hoppa ner två meter för en annan mur, och sen gå tillbaka 1 kilometer. Allt detta för att jag tog min genväg” [?]





Jag stannade och knäppte kort på hotellet också. Man kan ju inte åka till London utan att ta kort på hotellet :n
Lägg gärna märke till kärnkraftverket som står framför byggnaden :i Undrar vad det är förnåt egentligen…






Jag tog tunnelbanan till Tower Gateway, sen vidare till Liverpool Street. Där frågade jag turistinformationen (jag älskar er!) vart man kunde käka nåt schysst italienskt.
Jag fick rådet att åka till Embankment eftersom det fanns ett område där som gick under namnet ”Little Italy”.
Det lät ju bra, så jag litade på gubben bakom glasrutan och började bege mig mot Lilla Spaghettilandet.
Det var när jag klev av tunnelbanan som jag såg denna restaurang. Sådär går det när två män sitter och ska bestämma vad deras restaurang ska heta. ”Fan… vi kommer ju inte på nåt. Ska vi döpa den till HaHa istället bara? Lätt att komma ihåg och vansinnigt snyggt” [?]

Jag kunde inte förmå mig själv att äta på ett ställe med ett så misslyckat namn, så jag letade vidare.





TIllslut hittade jag ett schysst ställe. Namnet minns jag inte och exakt vart det låg kommer jag inte heller ihåg. Det enda jag minns var att jag inte hade ätit på 2 dagar och var svinhungrig. Och att det stod en tjock kille utanför när jag kom dit. Han såg typiskt italiensk ut (tänk er Tony Soprano), och om det står en mafiosokille utanför en restaurang MÅSTE den vara bra.
Så jag gick in genom dörren och mötte en mustaschklädd man på 45-50 år. Han frågade ”One?” och jag svarade ”Jäs”, sen visade han mig det sämsta bordet på hela restaurangen [?]
Trångt som fan och inlåst i ett hörn fick jag min meny. Jag började med att direkt beställa en cola. Efter 1 minut fick jag ett glas med en citronskiva och cola i. Jag tror det var ungefär 10 cl i glaset.
Det var ungefär 100 grader varmt ute när jag letade efter restaurangen, så när jag väl hittade den var jag megatörstig.
Så jag öppnade menyn och slängde i mig hela colan samtidigt. Sen tittade jag lite snabbt i menyn. Jag hade ju kollat in den menyn som satt utanför dörren innan jag gick in, så målet var redan klart: Ge mig en fettuchine ala catteduorte ala nåt skitkonstigt namn. Omöjligt att uttala, ännu värre att stava.







På svenska översätts rätten till ”Spaghetti Carbonara”. Spaghetti, bacon, grädde och lite persilja var typ det som dom hade i. ”Do you want som parmesan?” frågade en av servitören. ”Eh, yes” svarade jag samtidigt som jag tyckte han liknade ett köttben. Jag var så galet hungrig. Han öste på 3 skedar med parmesan åt mig och jag njöt av att bli bortskämd. Att skämmas bort är alltid kul, för det är ju inte så att jag är 23 år gammal och själv kan ha på osten? :i
Snubben skulle precis gå när jag noterade att han inte gett mig nån ketchup. Så jag skyndade mig att slänga ur mig ett ”Do jo have ani ketshup?”.

Jäklar vilket ansiktsuttryck killen fick :i ”KETchup!?” halvskrek han. Han blev nog djupt chockad.
”Yes, ajm fråm sviden” svarade jag lite skämtsamt. Killen försvann snabbt och verkade faktiskt förolämpad.

Jag funderade på om han höll på att prata med mafiosokillen, som stod utanför när jag kom in, om ett eventuellt maffiamord på mig eller om han bara hämtade ketchupen. Tydligen hade dom ingen cement hemma, vilket gjorde att dom inte kunde fixa ett par cementskor åt mig (för att sänka mig i Themsen), så han gav mig helt enkelt ketchupen.

Jag åt fort som fasiken. Dels p.g.a. att jag var hungrig, dels p.g.a. att jag fruktade för mitt liv.





Såklart skulle spaghettin ätas med sked och gaffel också. Jag som är normal och svensk (inte som dig Jake alltså) äter min spaghetti med kniv och gaffel. Att nu ställas inför detta problem var extremt jobbigt. Här sitter man på en finrestaurang och försöker skära spaghettin med en sked :n
Misslyckandet var totalt, och jag kände mig lika smidig som grottmänniskan som för första gången upptäckte bilen. Jag började sakta lära mig snurra spaghettin med hjälp av skeden, och fick tillslut in en klump på ungefär 2 kilo i munnen…

Mat som tillagas blir ofta varm. Så blev även den här spaghettin. Där sitter jag, på en fin restaurang, med gaffel plus sked i handen, samt 2 kilo spaghetti i munnen. 2 kilo spaghetti som är ungefär 210 grader varm. Paniken är total, och min tunga gör ONT.

Så jag försöker hälla i mig min (andra) cola för att svalka min stackars tunga. Det funkar faktiskt rätt bra, och jag lyckas tugga sönder samt svälja spaghettin. Jag är just i denna sekund vansinnigt glad att jag åkte själv till London, och att jag fick det där värdelösa bordet inne i hörnet. Fy fan om någon sett mig där :i Jag måste sett helt efterbliven ut.

Maten smakade i alla fall otroligt gott. Jag har alltid svårt att äta mycket om jag inte fått i mig frukost innan, så det blev ganska mycket kvar på tallriken. Hoppas mafiosokillarna inte tog det som en förolämpning bara :n Då kanske dom kommer på besök sen ._o

Betyg på maten: [!][!][!][!][!2]
Betyg på colan: [!][!][!][!][!]






Maten var avklarad. Jag var tjock och nöjd. Kände mig nästan som mafiososnubben som stod utanför när jag kom in. En schysst kostym på mig bara så skulle jag nog sett rätt italiensk ut.
Nu uppstod ett problem: Jag hade INGENTING planerat för resten av dagen. Ingenting alls. Jag hade tänkt planera Londonresan med Angelica på onsdagen, dagen innan jag åkte, men det blev ju inte riktigt så…

När man är i Borlänge är det rätt enkelt att planera vad man vill göra. Man kan gå på Kupolen och handla, man kan äta på McDonalds/pizzerian Fortuna, man kan spela bowling, man kan spela biljard och man kan gå på bio. Man kan också uppleva… nej, det kan man inte. Man har i alla fall ungefär 5-6 olika saker att välja på.

I London är det lite annorlunda. Där har man för det första inte så stor koll på vad det finns för olika saker att välja på. För att få reda på detta måste man gå igenom böcker som är flera hundra sidor tjocka. Och då har man ändå 7000 olika saker att välja på.

Så vad gör man? Jag började i alla fall gå. Jag tänkte att jag skulle uppleva staden lite. Så jag började traska runt lite på måfå. Tog rygg på lite olika människor som såg upptagna ut. Tillslut hamnade jag på Piccadilly Circus. Det är ju ett sånt där typiskt turistställe, så jag var bara tvungen att ta kort på det igen.





Någonting som är väldigt typiskt för London under en somrig fredag är alla jävla människor som ska trängas med mig på gatorna. Det var verkligen sjukt trångt att gå runt där. Jag fick nog av all trängsel och satte mig istället på en buss. Mina ben var ganska trötta efter gårdagens äventyr. Jag tänkte vara smart att ta kort på hur trångt det var på gatorna, men såklart lyckades jag ta kort preciiiis när det var öppna landskap på gatan. Heja tajmingen.





Jag hade dock planerat tre saker som jag absolut skulle göra när jag var i London eftersom jag inte hann med det förra gången. Det var:

– Åka London Eye (det stora pariserhjulet mitt i stan, mer info kommer)
– Äta fish n chips (fisk och pommes frites typ)
– Gå runt i Hyde Park

Mitt humör var dock tyvärr inte på topp dom här dagarna. Jag tänkte först skippa Hyde Park helt eftersom jag och Angelica pratat lite om att vi skulle gå en sväng där när vi åkte till London. Jag ville bara tänka på något annat.
Men efter ett tag så kände jag att jag inte ville låta all skit påverka det jag gjorde. Jag skulle i alla fall ha besökt den där jävla parken innan jag lämnade London. Så jag hoppade av bussen vid Marble Arch och tog sikte på parken.

Det var galet mycket folk där. Inte så att det var trångt, men det var människor överallt. Dom satt, spelade fotboll, spelade handboll, solade och gjorde lite allt möjligt. Det syns inte på den här bilden hur mycket folk/hur stort det var, men jag hade inte ork nog att knäppa några fler kort.

Jag satte mig i alla fall i skuggan mot ett träd och kollade mobilen. Brorsan hade ringt 3 gånger och jag hade 1 sms från honom också. ”Varför svarar du inte?”.
Anledningen var att jag hade mobilen på ljudlöst eftersom att jag var turist idag. Om jag inte har den på ljudlöst låter min kamera ”KLICK!” varje gång jag knäpper ett kort. Att då knäppa 100 kort när man satt på bussen skulle bara kännas dumt, så därför stängde jag av ljudet.
Skickade ett sms till lillebror och bad honom ringa upp mig. Detta eftersom mitt Comviq kontant inte går att använda i England tydligen :< SkitComviq.
Vi pratade i alla fall i några minuter. Jag förklarade vart jag var och vad jag gjorde, sen lade vi på så att jag skulle slippa världens nota på mobilräkningen.

Nu hade jag i alla fall besökt Hyde Park så att jag kunde kryssa av det från listan. Mot bussen!





Jag klev på bussen och hann sitta där i ungefär 2 minuter när denna klockrena affär dök upp. Man måste ju älska det där namnet :i Superdrug :i :i :i Undrar om dom säljer heroin eller nåt där :i





Denna butik är väl, om jag inte minns helt fel, hyfsat känd i alla fall. Jag fortsätter dock med mitt ”roliga namn”-tema och skrattar åt namnet :i ”Fcuk you” kan det bli om man är arg på någon på MSN och ska skriva ett fult ord…

… Min humor är nog inte sådär jättehet just nu… :@





Jag har ju varit i London för nästan exakt ett år sedan. Då med herr Imrell och hans familj, och vi kollade bland annat på korpfotboll (Arsenal) :i
När vi då var där så tänkte jag alltid på hur smutsigt allt var. Alla byggnader som skulle vara visa var gråa/svarta av all skit. Den här skylten har inget alls med det att göra egentligen, och den har inget med ”roliga namn”-temat att göra heller.

Det roliga med den här skylten är att den var fasttejpad med silvertejp :i Säkert galet bra kvalité på sakerna i den butiken :i





Efter ett tags bussåkande började jag fundera på nästa sak på listan: London Eye. Jag tittade på kartan jag hade med mig och lokaliserade snabbt denna turistfälla. På väg dit såg jag ett polisgripande in action. Eller… det var en kille som precis hade blivit skithäftigt polisgripen. Eller… det var en kille som stod med tre poliser i alla fall.
Jag vågade inte stanna för att fråga vad han gjort för fel, men det är alltid coolt med polisbilder i bloggen, därför får denna plats ;)

När jag gick av bussen gick jag av bussen gick jag åt totalt fel håll i ungefär 25 minuter. Jag hade kunnat gå åt vänster istället för höger direkt när jag klev av bussen så hade jag varit framme direkt.
Nu fick jag lov att gå genom nån ful biltunnel och virra runt en massa innan jag hittade…





London Eye! Det syns nog inte på bilden hur stort det egentligen var…





Är det ett cykelhjul? Är det en enhjuling? Nej, det är ett enormt pariserhjul som ser ut att vara lika stort som ett cykelhjul på bild!… 135 meter högt är det. Och det är verkligen ENORMT. Att förklara det med en bild tagen av en mobilkamera… Not gonna happen.





”Houston, we have a problem”. The problem är att kön till hjulet är ungefär 23 timmar lång. Alla Londons turister verkade ha blivit ditbeställda bara för att jag skulle dit.
Jag insåg snabbt att det skulle ta mig hela dagen att köa där, så jag bestämde mig för att ge upp denna punkt på listan.





Mina ben värkte nåt otroligt, så jag bestämde mig för att sätta mig ner en stund. Big mistake.

Ser ni killen med gitarren?… Nä, bilden var inte vidare bra… Det är den svara saken till vänster om trädet i alla fall.
Han var en såndär gatuartist. En artist som sjöng samtidigt som han spelade gitarr. När man spelar gitarr så sjunger man ofta sentimentala låtar. Gärna låtar som handlar om oväntade händelser som verkar inträffa helt utan att man förstår varför.
Såklart var denna snubben en sådan artist. Han började sjunga, och jag bröt typ ihop. Jag satt där, och jag började gråta. Och jag grät. Och grät.
Jag satt där och lyssnade på hans jävla låtar och tyckte synd om mig själv. Jag satt där i nästan två timmar och bara deppade. Tårarna på marken torkade snabbt av solen för att i 2 minuter senare komma tillbaka.
Det gick säkert förbi 1500-2000 personer under tiden jag satt där och grät, det var skaplig trafik. Jag gömde mig under huvan till tröjan för att jag det inte skulle synas hur kasst jag mådde.

Efter två timmar så bestämde gitarrmannen sig för att sluta för dagen. Jag kunde återhämta mig, och reste mig upp för att gå. Mina ben var avdomnade och när jag vacklade därifrån såg jag nog ungefär lika smidig ut som en 80-åring med ryggskott.





Efter ungefär 150 meter stannade jag till. Framför mig såg jag en ganska stor folkmassa som stod och skrattade. Jag blev nyfiken…

Jag klev fram och såg en kille som var fastbunden med kedjor. ”Härligt att dom börjat göra något åt ficktjuvarna i stan” tänkte jag.
Det visade dock sig att snubben var en utbrytarartist. Eller nåt sånt i alla fall. Det han gjorde var väl inte sådär jättemärkvärdigt. Han tog sig ur kedjorna på 2 minuter och skojade friskt med publiken. Det var egentligen inte så viktigt. Det viktiga med den här mannen var dock det han sa.

Han var ganska rolig att lyssna på. Han stod där uppe på stegen och behövde hjälp av någon ung människa från publiken. Det kom fram en liten flicka på 6-7 år (hur söt som helst) och hjälpte honom. Hon skulle ta hans hatt ur lådan, stänga lådan, ställa sig på den, och sätta hatten på den kedjade killens fot. Sagt och gjort lydde hon (efter lite trubbel). Kedjekillen slängde då upp hatten från foten upp på huvudet. Ingen stor grej sådär, men kan man showa (som han kunde) så får man applåder ändå.

Observera att det här blir lite segt att beskriva nu, sorry för det. Det kommer dock en poäng.

Sen bad han tjejen ställa sig bakom honom. Han skulle nu slänga av sig hatten bakåt genom att skaka på huvudet. Om tjejen fångade hatten (kedjekillen såg ju inte bakom sig) skulle publiken, som bevis på att hon fångat den, börja applådera och heja på henne.
Kedjekillen såg ju inte bakom sig, så att han sade ”Jag kommer lita på publiken. Om dom applåderar tar jag för givet att du fångade hatten”. Om hon fångade hatten så skulle hon få 5 pund av honom.

Sagt och gjort kastade han av sig hatten, och tjejen missade. Alla började ju såklart applådera och heja på henne ändå, och kedjekillen sade sedan ”Vad duktig du var. Här får du 5 pund. Ta emot dom, sen vänder du dig om och bugar för alla runtom, så ska du få en jättestor applåd av publiken för att du var så duktig”.
Sagt och gjort fick hon sedeln, hon bugade sig (som värsta proffset), och alla applåderade. Galet söt liten flicka det där. Efter detta fick hon springa tillbaka till sin plats och sätta sig.

Kedjekillen fortsatte med sitt stunt, och han hade ett såntdär humör som kunde få vem som helst att skratta. Han sade någonting roligt mitt i stuntet, och alla började skratta (för 24:e gången). Då sa han någonting som jag nog aldrig kommer glömma:

”Har in tänkt på en sak? Här står ni, en stor folkmassa och skrattar och är glada. Alla är trevliga och ingen verkar vara arg på den som står bredvid. Världen skulle behöva mer av det här”


Nu är min översättning vansinnigt kass, och en text i en blogg kan inte förklara hur magiskt det var när han sade detta, men jag fylldes faktiskt av lite hopp. Lite hopp om att världen faktiskt inte är så farlig. Att det finns väldigt många människor här, och att majoriteten faktiskt är riktigt trevliga.

Jag ångrar som fan att jag inte skänkte den där killen några pund. Jag bara gick därifrån med allt det positiva som han sagt, och tackade inte ens honom. Jag hoppas verkligen jag träffar honom igen. I så fall ska jag baskemig tacka honom och berätta vad dom där orden betytt för mig.





När jag traskade iväg så såg jag stora Ben också. Jag var bara tvungen att ta ett kort på honom, även om jag inte var så speciellt intresserad av denna megaklocka. Så mina damer och herrar, låt mig presentera: Big Ben!… :@





Efter detta så gick jag runt lite i London, men klockan började bli mycket. Jag tror den var kring 20:00 nånting, och jag började bli nödig. Dessutom var jag hungrig. Då tänker ni ”McDonalds!”, men det var inte riktigt vad jag var sugen på. Jag tog tunnelbanan tillbaka till Blackwall, och gick sedan sista biten till hotellet.





Kommer ni ihåg att jag åkte tunnelbana och gick runt i 1,5 timme för att hitta ett italienskt ställe? Det här stället låg 13 sekunders gångväg från hotellet. Jag hade gått förbi det 3 gånger tidigare utan att se det. Nu fick jag istället åka till Lilla Italien för att få min mat. Rätt pinsamt hur blind man är när man befinner sig i nya miljöer.





Väl inne på hotellrummet noterade jag min nybäddade säng <3 Finns det nåt bättre än nybäddad hotellsäng? Jag tror inte det. Jag fyllde en colaflaska med vatten och fick en idé. Jag tänkte jag skulle ringa ner till receptionen för att få reda på om det låg några fler restaurangen i närheten. Dock hade jag inte telefonnumret. Så jag började leta i den där informationspärmen (den syns på vänstra sidan på nattduksbordet).

Jag hittade dock inget nummer. Men, jag hittade en annan sak… En lapp. En förtryckt hotell-lapp. Där stod det någonting som fick mig att sätta mitt vatten i halsen (fritt översatt):

”Vi vet att många av våra kunder är väldigt miljömedvetna. Därför vill dom ofta återanvända sina sängkläder istället för att dom byts varje dag. Skulle du VILJA att vi byter dina sängkläder, lämna då denna lapp på sängen”


Va i helv…!? Jag som luktade svettig apa igår när jag somnade :< Jag orkade inte duscha eftersom jag VISSTE att ALLA hotell BYTER sängkläder efter varje natt. Men det hade inte dom här snikna jävlarna gjort... Dom hade bara bäddat min äckliga svettsäng istället >=( Jag var upprörd. Men det var bara det att jag var 10 gånger hungrigare än vad jag var upprörd. Matbehovet var större än ilskan, så maten prioriterades.

Jag fick en idé. En genial idé: Tejk aväj! Eller på svenska: Utkörning av mat! Jag var just nu i London, det var fredag, och klockan var 20:45. Nåt ställe i hela stan borde väl vara öppet? Så jag halade fram min (underbara, vackra, funktionella och ascoola) mobiletelefon. Med hjälp av den anslöt jag till hotellets trådlösa internet. Sen frågade jag herr Google vilken sida jag skulle beställa mat ifrån.

Jag fick ett förslag på en sida vars namn jag faktiskt inte minns. Loggan var ett par bestick, och den hette nåt med home tror jag. I alla fall så kunde man där beställa mat från jättttttemånga olika sorters restauranger. Italiensk, kinesisk, indisk, ja allt du kan tänka dig.
Jag är ganska tråkig av mig, och jag brukar alltid äta typ pizza eller hamburgare när jag äter ute. Jag vet att jag oftast gillar det samtidigt som jag aldrig kommer behöva beställa nåt annat p.g.a. att det smakar bajs.

Men efter det som hände i onsdags så vill jag försöka ändra mig. Jag vill inte vara den där enformig och tråkig som jag alltid har varit. Jag vill leva och göra roliga saker, uppleva nya saker och bara njuta av livet.





Så det skulle inte bli hamburgare/pizza idag. Det skulle bli något annat. Någonting jag aldrig tidigare ätit. Jag fastnade för indien. Indisk mat, vad i hela friden är det? Så jag beställde min mat från ett ställe som hette Royal Spice. Man klickade i vad man ville ha, när man ville ha det, och vart man ville ha det levererat. Sen fick man en ungefärlig tid. Jag beställde klockan 21:30, och maten skulle komma melllan 22:20 och 22:40. Jag skrev ett meddelande om att jag skulle lämna pengar nere i receptionen och klickade på ”order”. Jag gjorde också en liten tabbe skulle det visa sig: Jag angav en slumpad mailadress, inte min egen.
Den här menyn fick jag såklart när maten kom, men jag var tvungen att ha nån bild [?]

Sen tog jag hissen ner till receptionen och berättade vad jag gjort (eh… det där låter konstigt). Jag förklarade att maten skulle anlända och att jag ville lämna pengar i receptionen så att dom kunde betala och sen ringa mig när maten var här. Han svarade då ”No sir, we will send the the deliveryman to your room”. Åh, smart tänkt ju.

Jag tog hissen upp igen och lade mig för att kolla på Britains Got Talent. Det var semifinal och det var dags för en 10-årig flicka vid namn Hollie. Hon skulle sjunga Eidelweiss, en låt från Sound of Music om jag minns rätt. Hon står där och börjar sjunga, sen tappar hon texten, live, inför X miljoner tittare. Hon börjar gråta och är alldeles förstörd :n Chock… Stackars lilla flicka. Hon har glömt texten, och programledarna försöker trösta henne.
Tjejen är 10 år… och hon säger helt plötligt ”kan jag få börja om? Snälla, kan jag få börja om?”. Programledaren säger, och man ser på honom hur det tar emot att säga det, ”Tyvärr, vi har inte tid” och Hollie blir helt förtvivlad. Stackars liten. Hon upprepar bara ”Snälla, låt mig försöka igen”… Tillslut säger Simon Cowell (den elaka domaren) ”Vi ska se till så att du hinner. Jag vet inte hur eller var, men du ska få tid att försöka igen i programmet”.

Dom går till reklam, och sen när dom kommer tillbaka så får hon en ny chans. Jävlar vad duktig hon är. Hon är 10 år och bryter ihop totalt. Live, inför masssssa tittare. Sen går hon in och gör det där… Hollie, du är min idol.





Jag tittar klart på programmet och tänker på två saker. 1, jävlar vad varmt det är härinne. 2, vart fan är min mat? Klockan är 23:00, och jag har inte hört ett ord. Jag börjar bli orolig. Först av allt ställer jag in luftkonditioneringen på 18 grader, sen tar jag upp min underbara mobil igen. Jag kollar upp numret till restaurangen jag beställt från och ringer dom med hotellets telefon (2 minuters samtal som kostade 30 spänn. Najs).
Jag får då veta att dom varit till hotellet med min mat men att det inte fanns några pengar i receptionen.

Vad i hela…!?!?!?! Receptionisten sade ju att dom skulle skicka upp er till mitt hotellrum. Jag och telefonkillen förstår inte rikigt varandra verkar det som, men jag frågar om dom kan köra ut maten igen. ”Ill send our driver” säger han. Jag tackar.

Fly förbannad (ingen mat plus att hotellet krånglar) ringer jag ner till receptionen (hittade numret: 8000).
Jag frågar vad dom sysslar med och vad det är som händer. Han svarar ”Du hade ju inte lämnat något rumsnummer till dom”. Nähä… Men du SA ju att ni skulle skicka upp dom till mitt rum? ”Dom visste ju inte rumsnumret” svarar puckot (han är puckot enligt mig, jag är nog puckot enligt alla andra).
Jag får i alla fall veta att maten varit där, men att dom inte visste VEM som beställt den.
Jag antar att dom inte får lämna ut namnen på gästerna, så han kunde inte få tag i mig på det viset. Inte hade jag lämnat en korrekt mailadress heller, och som telefonnummer hade jag bara angett numret till hotellet (jag trodde ju dom kunde vidarebefordra samtalen till mig, dessutom är dom säkert inte så sugna på att ringa en svensk mobil). Alltså kunde restaurangen inte få kontakt med mig alls.

I alla fall ber jag hotellreceptionen ringa mig när maten är här så att jag kan gå ner och betala. 5 minuter senare så ringer det. Maten är där. Jag tar på mig skorna och beger mig ner…

Fortsättning följer… Nästa del: Indien, England och sängen

Nu är klockan sådär störigt mycket igen. Min dygnsrytm är helt fuckad, och jag SKA till golfbanan klockan 13 för att skriva in brorsan på nybörjarkursen så att han kan börja spela golf med mig. Därför vore det väldigt bra om jag kunde vända tillbaka dygnet lite nu iaf. Så tyvärr måste jag avbryta Londonberättelsen för denna gång.
Jag kommer lägga upp fortsättningen såfort jag skrivit klart den.


London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Konserten
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Du läser den just nu
DEL 5: London: Indien, England och sängen
Fortsättning på London, Konserten

Efter att konserten var slut skulle ju ALLA ut därifrån. Det var väl typ fullsatt, så det var 20 000 pers som skulle ut därifrån. Det gick vansinnigt smidigt ändå. Ytorna var enorma utanför där, så det var inga problem att ta sig ut. Dom flesta verkade dra sig mot tunnelbanan, men jag tänkte ta en taxi istället.
Jag var ganska snabb på att ta mig ut, men det finns ju alltid folk som är snabbare så kön till taxin var ungefär 60 personer/par lång.
Det verkade dock som att varenda taxi i London kände till konserten eftersom det kom en ny taxi typ varje 30 sekunder. Så efter typ 20 minuter fick jag äntligen en taxi.




Min taxichaffuör hette Stiv. Eller, jag tror inte han stavar det så, Steve är nog mer rätt. I alla fall är det inte Stiv som är på bilden. Det är taxin jag åkte innan konserten som är på bilden, men eftersom jag inte tog nån bild på resan från arenan (batteritidshelvetesskit) så fick jag ingen bild på Stiv och hans taxi.

Stiv var en såndär megamysig taxichaffuör, ja, jag skulle nog vilja säga att han var den perfekta taxidrivern. Jag hoppade in och gav honom min skrynkliga lapp med hotellets adress på, sen började resan. Stiv presenterade sig som just Stiv, sen frågade han om jag hade varit på konserten. Jag svarade jakande (jo, jakande är ett riktigt ord).

Efter det frågade Stiv vad jag tyckte om konserten. Jag förklarade att jag hade haft en ganska jättekass dag igår, och att det var svårt att känna den där riktiga glädjen efter allt som hänt. Stiv visade sitt medlidande genom att utbrista Oh no! All at the same day?”. Sen började vi prata om livet. Om hur vissa saker bara sker utan att man kan göra nåt åt det. Vi pratade om hur vissa människor kan överraska dig helt plötsligt. Man tror man känner någon, men i själva verket är hon/han någon helt annan.

Stiv berättade att han hade varit gift med sin fru i bra många år (tror det var 27 år). Han förklarade att hon ibland gjorde val i vardagen som han inte alls var beredd på hon skulle göra. Jag minns inte riktigt vad han hade för exempel (vi åkte in i en tunnel precis när han snackade, och det lät jävligt illa därinne).
Vi pratade vidare lite och kom fram till att sånahär småsaker är bra för ett förhållande. Det hjälper till att inte göra allting sådär jättevardagligt.

(Avstickare) Wow, Two and a hlaf men är vansinnigt roligt :i

Vi pratade vidare och kom in på ämnet London. Han frågade vad jag tyckte om staden och jag förklarade att jag tyckte den var helt okej. Då utbrast han ”Why dont you move here?” ._o
Mitt svar var typ ”Whaetteaahhehhuu?”. Han sa att det ju bor 6 miljoner människor där och att många har gått den vägen. Dom har tröttnat på sina liv och helt enkelt flyttat till London för att väl där skaffa sig ett helt nytt liv med jobb m.m.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag förklarade att jag egentligen inte har någonting kvar här nu. Visst har jag mamma och lillebror, men så mycket mer är det inte. Så att starta ett nytt liv där skulle säkert inte vara omöjligt. Dock känns det väl förhastat att flytta dit.

Han fortsatte och sade att det verkade som att mitt självförtroende inte var sådär jättebra. Han tyckte att jag skulle behöva göra någonting kul, någonting som fick mig på bättre humör. Jag berättade om tjejen på flygplanet och mina tankar kring det och han peppade mig.
Han berättade också om att han skjutsat 3 svenskar för typ 1 år sedan. Dom hade som hobby att en gång i månaden flyga till London på fredagen. Väl där drog dom 3 Premier League-matcher på en helg, och åkte sen hem på måndagen. Han tyckte dom var tokiga :i

Och nu började vi närma oss hotellet. Jag betalade dom 14 punden med en 20-pundssedel och tackade för resan med ett ”Keep the change Stiv”. Vi skakade hand, och jag fick ett minne för livet. Allt detta för 20 pund. Må du få ett underbart liv Stiv.





Jag klev in i hotellreceptionen väldigt positiv. Stiv hade fått mig på bra humör igen. Jag snackade med receptionisten på hotellet och förklarade att jag nog behövde fylla i diverse saker eftersom jag hade så bråttom när jag checkade in.
Han förstod ingenting.

Jag förklarade igen, och han frågade efter mitt namn. Jag uppgav Michael Kaustinen och efter 3 felstavningar hittade han mig.

Han gav mig ett papper jag skulle skriva på och sen fick jag nyckeln. ”You got room three oh six sir”. Åh vad jag älskar hotell. Kan inte alla kalla mig Sir här i Sverige också? :i

Jag traskade in i hissen, och direkt efter mig klev det in en 40-årig man och hans fru. ”Witsh flår?” frågade jag. ”Seven” svarade mannen. Jag tröck på både 3:an och 7:an, men inget hände. Jag förstod ingenting.
Gubben suckade och stoppade in kortet i hissens kortläsare. Det pep till, och plötsligt startade hissen. Pinsamt att man missade det där.

Jag klev iaf av på 3:e våningen (306 brukar ju stå för tredje våningen, rum nummer 306). Jag svängde vänster och såg en vägg.

Snurrade 180 grader och kom till en korridor. Jag hann se en ismaskin (inte en såndär man har till hockeyplaner!) innan jag slutligen anlände till dörr 306. Jag drog mitt kort och öppnade dörren…



Och kom in i ett riktigt fräscht rum. Sängen var enorm (Queensize ftw!) och rummet andades verkligen kvalitet. Golvet var täckt av en heltäckningsmatta och det fanns ett skrivbord, ett vanligt bord och två stolar därinne. Sen fanns det en lampa, ett tangentbord och lite annat.






Jag dök direkt ner i sängen. Direkt jag landade kändes det som om jag var i himlen. Den var helt underbar att lägga sig i efter en jobbig dag. Jag tog fram TV-dosan och slog på TVn. Det var golf som visades :i
TVn var inte speciellt stor, tror det var typ en 23-tummare, men det var skönt å bara ligga där och titta. Jag kollade igenom pärmen som låg bredvid sängen. Där fanns info om lite saker som fanns i närheten. Det fanns ett spa, ett träningscenter och lite annat.
Det stod också vad det skulle kosta att ringa utomlands från hotelltelefonen. 4,80 pund, typ 50 kronor per minut att ringa till Sverige. Heja.






Efter att ha tittat igenom TV-kanalerna och bara hittat rugby, fotboll och en massa tråkprogram så bestämde jag mig för att utforska resten av hotellrummet. Det enda som fanns kvar att utforska var badrummet. Det fanns både badkar och dusch därinne. Tufft.





Det gick inte att få plats med hela badrummet på ett kort eftersom min mobil inte har vidvinkel (eller hur man nu säger). Det här är i alla fall handfatet. Jodå, man fick med två badmössor och en massa bomullstussar i priset för hotellrummet också :D

Efter upptäcksfärden lade jag mig i sängen för att titta lite mer på TV. Efter att ha tittat i 5-10 minuter så somnade jag med både lysen och TV på helt oduschad, svettig, illaluktande och påklädd.

Jag vaknade nångång mitt under natten där och tog av mig kläderna, släckte och stängde av TVn. Så mycket mer minns jag inte.




Jag vaknade kring 10:30 dagen efter. Lillebror stod det på telefonen. Jag hann också se att jag hade 3 sms väntandes. Lillebror frågade vad jag gjorde, jag svarade lite trött ”Jag sover”. Vi pratade i några minuter, och sen lade vi på. Jag tog sikte på duschen.

Och vilken dusch det var sen! Vattenstrålarna var perfekta, temperaturen ställdes in med två riktigt snygga handtag och jag mådde som en gud. Tvåle och hårschampot luktade riktigt najs, och jag provade t.o.m. hårbalsamet bara för att :i Jag kände mig råtöntig efteråt och lovade mig själv att aldrig mer använda balsam.

Efter duschen användes alla 4 handdukarna till att torka mig med. Mest bara för att jag kunde :i
Fram med en ren T-shirt, rena kalsonger och rena strumpor. Sen på med byxorna. Då fick jag syn på the window…





Grymt med havsutsikt tänkte jag. Jag fick nöja mig med att se en liiiten del av McDonaldsskylten. Undrar vad dom ska göra mitt på sandhögen därnere?
Längst till höger på kortet ser ni tunnelbanestationen jag åkte från, Blackwall.

Efter att ha beskådat utsikten siktade jag mot dörren. Klockan var nästan 13, och jag hade inte kommit ut från hotellrummet än. Pinsamt.






Jag stannade som sagt till för att beskåda den enorma arenan när jag kom ut. Den var så enorm, och lämnade sånt intryck på mig, att jag måste visa bilden igen.






Efter att ha beskådat mästerverkat bestämde jag mig för att traska bort till tunnelbanan…



Fortsättning följer… Nästa del: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen


London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Konserten
DEL 3: Du läser den just nu
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: London: Indien, England och sängen
Jag vill börja med några saker: Jag tror inte någon bryr sig i vilket betyg alla separata låtarna under konserten får. Jag tror inte heller någon kommer orka lyssna igenom dom alla. Inte tror jag heller någon bryr sig vilka låtar jag har filmat och vilka låtar som någon annan filmat. Jag lägger upp den informationen bara för att jag kan :z


Konserten

Som sagt anlände jag till arenan jäkligt sent. O2 Arena som den hette såg ut såhär från hotellet. Den var vansinnigt mäktig när man stod där och tittade, korten speglar inte alls hur sjukt cool den var.





Det är svårt att se på dom här bilderna hur jäkla stort det var därinne. Det här är utanför själva konsertområdet där det fanns restauranger med mera. Hann inte ta några fler kort då jag hade så jäkla bråttom. Det var dock bra att jag inte hann ta fler innan konserten skulle det visa sig…

Jag hade dock ett problem innan jag kunde ge mig in på konserten. Jag hade två biljetter, och jag var ensam. Därför kom jag på den smarta idén att ge bort

biljetten. Det måste ju vara skapligt roligt att få gå på en gratis konsert bara sådär. Jag hade dock (som jag nämnt 100 gånger nu) skitbråttom att komma in. Jag letade efter något offer som kunde få biljetten, och den första personen jag såg var en 35-40 årig kvinna. Jag gick fram till henne, och såg att hon hade sin son med sig. Jag inledde samtalet (fritt översatt):

Jag: Hej, vill ni ha en biljett? (genial start på samtalet, jag vet :i)
Hon: Vad är det för fel på den?
Jag: :< ... Det är inget fel på den. Jag blev dumpad igår, och nu har jag en biljett för mycket. Vill ni ha den eller? Jag har bråttom.
Hon: Men det är ju bara en biljett…
Jag: Okej… (sen kastade jag helt enkelt iväg biljetten och gick)

Kvinnans reaktion när jag gick därifrån är nåt jag aldrig kommer glömma :i Den där minen hon hade på sitt ansikte när jag vände mig om och gick sen :i Ovärdelig.
Vad som hände med biljetten vet jag tyvärr inte. Jag vände som sagt bara och gick därifrån. Jag hoppas någon fick nytta av den, men jag vet faktiskt inte. Jag har ett svagt minne av att hennes unge började röra sig i riktningen dit jag kastade biljetten, men jag hade inte tid att kolla.
Dryga fruntimmer som inte ens tar emot en gratis biljett [?]



Jag gick till 3 olika ingångar innan jag slutligen hittade rätt. Jag lämnade fram min biljett och snubben som tog emot den rev av den biten som skulle ryckas av, sen slänge han biljetten :o
Kan aj hav it bak?” frågade jag snabbt. ”You get it at the end of the concert” svarade han. Okej då, hoppas på det. Skynda skynda in! Fick ett rött armband som bevis på att jag haft en biljett, sen var det bara att traska in.

Jag stannade i kiosken som var precis utanför själva ståplatserna. Skulle köpa en cola eftersom jag varken ätit eller druckit något på hela dagen. Tjejen sa att det kostar blabla, jag brydde mig inte riktigt. 20-30 spänn eller nåt. Vem bryr sig vad drickan kostar. Hon ger mig min växel, och börjar fylla på drickan.

Då kommer hennes chef. ”Hey! You gave him the wrong change.” säger snubben. ”Jaha, vad är det nudå?” hinner jag tänka innan man hör ”And now its time for Black Stone Cherry!” i högtalarna. HELVETES jävla idiotgubbe. Sluta krångla med min växel! Säg vad jag ska betala så betalar jag!
Jag försöker få kassatjejens uppmärksamhet så att jag kan få drickan, men hon är fullt upptagen med att räkna vilken växel jag egentligen ska ha TILLBAKA. Jag försöker få kontakt med henne så att jag kan förklara att jag inte bryr mig. Hon kan ta dom där 5 punden (65 spänn) för drickan. Jag bryr mig inte! Gimme drickan nau pliiiiis!

”Here you go” säger hon efter 3 minuters betänketid och ger mig drickan plus 25 cent (3 kronor) tillbaka. Jag funderar snabbt på att karatesparka henne för att hon slösat min tid, men jag inser mina begränsningar samtidigt som jag hör dom första tonerna ute på scen. Jag springer dom där 40 metrarna till scengolvet på ungefär 1,5 sekunder.





Jag kommer in och ser Black Stone Cherry ståendes på scen. Känslan är… tom. Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag var verkligen sjukt avtrubbad. Jag har längtat hit sen i slutet av mars, och när jag väl är här så känner jag… ingenting typ. Det kändes som att min hjärna/kropp inte fungerade riktigt. Som om jag inte kunde utnyttja mer än 30% av dom positiva känslorna som man har.

En negativ sak angående arenan måste nämnas: Man fick ha öl/cola/godis/chips med sig in på golvet. Det innebar att risken att man skulle bli nergeggad var överhängande. Alltså fickman placera sig lite strategiskt. Man ställde sig inte gärna framför två biffar som höll i varsitt glas öl. Hittade en plats i mitten av arenan, lite snett till höger om scenen sett från mitt håll, där det bara stod människor UTAN dryck/mat/godis typ. Den platsen fick duga sålänge. Orkade inte bråka mig fram längre än så.





Jag har gillat Black Stone Cherry ända sen jag hörde dom på nåt musikprogram på TV förståa gången. Tror det var nåt morgonprogram på TV4 för 2-3 år sedan.
I alla fall så spelade dom låten Hell and High Water (plus nån mer) den gången, och jag blev helt fast. Tankade deras självbetitlade (svenglish ftw?) album direkt efteråt, och sen dess har jag spelat albumet säkert 100 gånger.

Därför kändes det jävligt bajsigt att stå där och se dom framför 10 000 personer som inte alls verkade uppskatta dom. Det verkade inte vara många som kunde deras låtar, och det var knappt någon som rörde sig alls. Alla verkade mest vänta på att dom skulle kliva av så att Nickelbackarna skulle kunna kliva upp på scen.

Jag sjöng (otroligt falskt) i alla fall med och började faktiskt tycka att det var riktigt trevligt det här. Låten Please Come In var ju ganska mitt i prick :<

Please come in, dont pretend like the girl I had before,
Please come in, dont pretend, I dont wanna hurt anymore

It must be the time for me to leave it behind,
Cause theres a new day out there where the sun will always shine


Jag är lite besviken på några saker när det gäller Black Stones spelning. Först och främst var dom inte speciellt bra på att spela live, det lät skapligt illa vid några tillfällen. Sen spelade dom inte deras kanske bästa låt, Hell and High Water. Det sista felet dom gjorde var att dom avslutade med en sjukt seg låt. Orka avsluta med en tråklåt lixom :(

Betyg på Black Stone Cherrys spelning: [!][!][!][!2][!/]






Arenan kändes inte sådär megastor ändå. Den tar tydligen 20 000 personer i jämförelse med Globens 16 500, men själva golvet framför scenen kändes inte sådär enormt. Visst kändes den större än Globen, och det var galet högt i tak, men jag blev ändå inte så imponerad som jag trodde jag skulle bli.





Efter det att Black Stone Cherry klivit av blev det ombyggnadspaus.
Dom spelade musik (bl.a. Van Halens låt Jump :i) i högtalarna under tiden dom byggde om scenen, och det tog säkert 1 timme att fixa allt. Skapligt segt att bara göra ingenting. Dum som man var så satte man sig inte heller, något man fick igen senare på kvällen…





Sen var det äntligen dags! Mitt under en av låtarna som spelades i högtalarna så small det plötsligt. Tre jävla smällar som fick mina vita kalsonger att anta en lite mörkare färg. Sjukt vad rädd jag blev. Sen spelades ett litet intro, och sen var konserten igång.
Dom öppnade, precis som alla förväntat sig, med låten Something In Your Mouth
(klickar ni på länkarna med en såndär bild bredvid så slajdar ni fram videon som ligger gömd). Vansinnigt bra låt om ni frågar mig.





Jag hade väl en helt okej plats där snett framför scenen. Det gick bra att se sålänge som killen framför höll sig ur vägen (har var typ 2,5 meter lång). Huvudsaken är väl iofs att man hör musiken när man är på konsert :P





Sångaren i bandet, Chad Kroeger, är sjukt duktig på att sköta mellansnacket. Han skojade om en jäkla massa saker (Timmey!) och fick med sig med sig många skratt från publiken. Riktigt bra mellansnack helt enkelt… Han har dock fortfarande musikvärldens fulaste frisyr (vilket man dock inte ser på den här bilden [?])

Jag har filmat några låtar från konserten, men det tar ju 100 år att slänga upp dom på Youtube, och dessutom var det HÖG volym därinne. Min mobil är inte van vid att ta in ljud på ungefär 200 miljoner decibel. Försöker lägga upp videorna nu iaf, och förhoppningsvis hinner jag få upp några stycken innan jag publicerar det här inlägget iaf.





Det fanns såklart både bra och dåliga saker med konserten, även om dom positiva nog övervägde dom negativa. Därför börjar jag med dom negativa sakerna:

Batteriet på mobilen dog
Mitt i min favoritlåt (Burn it to the ground) dog batteriet. Trots att jag laddade det på flygplatsen hela tiden när jag kunde. Dum som man var lyssnade man på musik hela flyget fastän jag hade en separat mp3-spelare med mig BARA för att jag inte skulle slösa batteri på mobilen. Att jag sen satt och aktiverade ljuset på skärmen på mobilen HELA tiden också gjorde ju inte saken bättre. Skaplig tabbe helt enkelt. Sen hann jag inte spela in dom sista låtarna (Too Bad!!!!!!) heller. Buuu för batteritider.

Dom sega låtarna
Nickelback har ju gjort många tråklåtar. Om jag säger How You Remind Me, Someday, Photograph, Rockstar och Gotta Be Somebody så säger ni antagligen ”Åh, jag känner igen en/flera av dom där!”.
Det är tråkigt att det inte finns en endaste vettig radiostation som spelar riktig rockmusik härikring. NRJ, Mix Megapol och Rix FM spelar jättegärna dom där lugna låtarna eftersom dom passar in så bra i deras bajsmusikblandning.
I alla fall så är jag inget större fan av just dom låtarna. Att dessutom ha blivit tokdumpad dagen innan gjorde ju inte att man gillade låtarna mer precis. Låten Savin Me var riktigt jobbig att höra. Värst var nog när dom spelade Photograph… Sjukt jobbigt :(


Every memory of looking out the back door
I Had the photo album spread out on my bedroom floor
It`s hard to say it
Time to say it
Goodbye, Goodbye
Every memory of walking out the front door
I found the photo of the friend that I was looking for
Its hard to say it
Time to say it
Goodbye, Goodbye


:c





Trumsolot
Varför varför varför slänger man in ett 7 minuters trumsolo mitt i en konsert? Deras trummis satt och hamrade på dom där trummorna alldeles för länge. Visst var han duktig, men snälla… Ni kan ju titta själva får ni se hur kul det är: Trumsolot
.
Han ser ut att ha damp där kring 2:45. Alla trodde han skulle sluta då, men nädå, då fortsätter han i 3 minuter till istället [?]

Kosten
Inte Nickelbacks fel, men jag hade typ inte ätit någonting dom senaste 48 timmarna. Att sen sova 4 timmar och flyga till London för att där stressa som en tok för att hinna till konserten… Det var ju inte precis den ultimata uppladdningen. Att stå på konserten i 4 timmar tog också det på krafterna. Jag var sjukt trött i benen, och att hoppa där i slutet var inte precis skönt.






Det fanns såklart massa saker som var bra också. Jag tar upp några här:

Mellansnacket
Som jag tidigare nämnde så var Chads mellansnack vansinnigt bra. Det är svårt att återge någonting så abstrakt som mellanprat på ett bra sätt, så jag nöjer mig med att säga att han var duktig på det.

Black Stone Cherrys sångare
Det här har väl egentligen mer med Black Stone Cherry att göra, men Chris Robertson var äckligt jävla bra. Han fick sjunga en låt med Nickelback också, och jävlar vad bra det blev. Att beskriva hans röst med ord är ju omöjligt, men om jag säger såhär: Jag postar en länk med en video till låten dom spelade tillsammans strax så får ni höra.

Too Bad, Animals, Burn it to the ground och… ja, dom flesta låtarna
Dom spelade såklart några av deras bästa låtar också. Även om varesig Never Again, Just to get high m.fl. inte var med så spelade dom Too Bad! Den låten är så bra så att jag faktiskt tog mitt Lunarstormnick efter den låten. Då förstår ni. ALLA hoppade när dom sjöng refrängen. Vansinnigt skön stämning därinne. Jag led av energibrist plus att luft försvann, så jag var väl bara sekunder från att svimma. Klarade mig dock (skapligt pinsamt om man däckat utan en droppe alkohol).

Transformersgolvet
Scenen såg ut ungefär som ett T. Alltså var det en gång där dom kunde gå ut i publiken om dom ville. Dock verkade det vara rätt bortkastat eftersom dom aldrig kom ut dit.
Men så plötsligt så vände golvet på sig därframme, och det kom fram ett trumset och två stolar. Såg sjukt coolt ut. Sen satte dom sig där framme och spelade Rockstar
(gillar inte den låten). Notera Timmey! och Pornstar! :i
Sing-a-longen på låten var riktigt bra iaf, även om det inte hörs så bra i klippet. Ljudet därinne var så högt så att man inte ens hör mig fastän jag sjung/skriker så högt jag bara kan :i
Observera att det inte är mina händer som är ivägen. Det är 2,5-meterskillen som stod framför mig. Jag håller upp kameran så högt jag bara kan, men ändå ska han vara ivägen.
Kvaliten är också pinsam nu när videon är upplagd på Youtube, inget jag kan göra åt dock. Ni får skylla er själva att ni inte följde med :z

Covern!!!!!!!
Om det är något jag minns bäst från konserten så är det låten Nickelback spelade tillsammans med Black Stone Cherrys sångare. Dom sjöng AC/DCs låt Highway To Hell
, och den var så jävla bra. Jag tyckte Too Bad var bättre och roligare att höra, men jag älskade verkligen den här versionen av Highway To Hell. Sorry igen för kvalitén på musiken. Mobilen klarade inte riktigt trycket :i



Kameran lade som sagt av mitt i favoritlåten. Jag höll på att spela in en video då, men den stängdes av automatiskt när batteriet var akutdåligt. Jag hann ta ett sista kort, och det blev på killen framför mig igen. Han hade tydligen fyra armar… Världsrekord i antal armar tro?

Jag har filmat rätt många videor i alla fall. Jag tänkte att jag är så snäll så att jag postar länkar till alla låtar dom spelade under konserten, även om alla videor inte är filmade av mig:


Something in Your Mouth
(Den låter illa i början, spola till 0:57)
Betyg: [!][!][!][!][!2]

Because of You

Betyg: [!][!][!][!/][!/]

Photograph

Betyg: [!][!][!/][!/][!/]

Figured You Out
(Min)
Betyg: [!][!][!/][!/][!/]

Savin Me

Betyg: [!][!][!2][!/][!/]

Far Away

Betyg: [!][!/][!/][!/][!/]

Highway To Hell
(Galet bra!) (Min)
Betyg: [!][!][!][!][!]

Gotta Be Somebody
(Hittade ingen bättre kvalite)
Betyg: [!][!][!/][!/][!/] (Palla den här låten efter det som hände)

If Everyone Cared
(Min)
Betyg: [!][!][!][!][!2]

If Today Was Your Last Day
(Taskig kvalite här också)
Betyg: [!][!][!][!][!2]

Rockstar
(Timmey!!! :i ) (Min)
Betyg: [!][!][!][!2][!/] (Mest för att alla sjöng med)

Burn it to the Ground

Betyg: [!][!][!][!][!]

How You Remind Me

Betyg: [!][!2][!/][!/][!/]

Too Bad

Betyg: [!][!][!][!][!]<3<3<3

—- Extranummer —-

Use Somebody (Cover with Ryan on Vocals)
(Cover på en Kings of Leon låt)
Betyg: [!][!][!][!][!]<3

Animals

Betyg: [!][!][!][!][!]



Det var konserten det. Jag tror dom spelade i 1 timme och 45 min, sen var det väntan och förband också. Så det tog nog uppemot 4-5 timmar innan det var slut. Det går inte att betygsätta hela konserten, inte när jag är såhär trött som jag är nu iaf (klockan är 06:05) så jag låter bli det.

Och så upprepar jag det jag började inlägget med: Jag tror inte någon bryr sig i vilket betyg alla separata låtarna får. Jag tror inte heller någon kommer orka lyssna igenom dom alla. Inte tror jag heller någon bryr sig vilka låtar jag har filmat och vilka låtar som någon annan filmat. Jag lägger upp den informationen bara för att jag kan :w


Fortsättning följer… Nästa del: Hotellrummet + lite annat



Förresten: Det här inlägget tog mig faktiskt 6,5 timmar att skriva. Helt sjukt när man tänker på det. Därför tänkte jag be er om en tjänst: Har ni faktiskt orkat läsa igenom hela texten, skriv gärna en kommentar eller ge inlägget ett betyg. Jag bryr mig inte om ni bara skriver ”asfasfsaf” eller vad som helst, men det vore trevligt att veta om ni faktiskt orkar igenom texten.
Visst är bloggen mest en dagbok för mig själv som jag ska kunna titta tillbaka i sen, men det kan vara kul att veta vad ni tycker om inläggen.


London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Du läser den just nu
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: London: Indien, England och sängen
Intro
Så var Londonresan slutligen avklarad. Bloggen har legat nere i helgen p.g.a. flytten som jag nämnde tidigare, så den har varken hackats eller lagts ner. Det finns ganska mycket att skriva om nu när det gäller London, så jag kommer dela upp resan i några olika inlägg. Jag tror jag börjar såhär:

(Jag har inte korrekturläst texten nu p.g.a. att jag ska iväg och fiska. Ni får leva med eventuella stavfel/felsyftningar/annat)

Resan dit

Klockan 07:55 började resan hemifrån. Jag somnade typ 02:00 på natten, och vaknade typ 06:15 av en rätt otrevlig dröm. Jag försökte verkligen somna om, men det gick lixom inte. Tog mig iaf ur sängen, packade det sista, och sen traskade jag upp för trapporna.

Lillebror ville absolut inte att jag skulle åka. Detta eftersom han var orolig för vad jag skulle hitta på.
Så jag smet helt enkelt ut ur huset strax före 8. Åkte ner till SSAB och hämtade flygbiljetterna av mamma (man är tvungen att skriva ut egna om man ska flyga billigt med Ryanair). Efter att ha hämtat biljetterna så började den långa färden mot Englands huvudstad.





Vädret var ju inte precis det roligaste man upplevt under sitt liv. Det tokregnade och jag kände mig skapligt nere. Man har ju åkt roligare vägar än den som leder till Hedemora om man säger så. Jag tänkte lite lätt på om jag skulle hitta på nåt elakt när jag ändå var där i närheten, men jag hade varken ork eller lust, så det fick vara. Svischade förbi den där skitstaden i rätt hög fart, och sen fortsatte jag bara. Ungefär 1 timme efter att jag lämnat Borlänge så fick jag ett telefonsamtal. Hemligt nummer” stod det på mobilen. Spännande.

Det var från jobbet (där jag slutade igår [?] ). Killen som är ansvarig för utbildningen hade tydligen inte riktigt koll på att jag fått ledigt torsdag + fredag. Det verkar vara bra kommunikation mellan skrivborden därinne.





Jag åkte som sagt hemifrån kl 08:00 ungefär. Då tänkte jag att jag skulle anlända i Västerås 3 timmar innan flyget gick. Då hade jag t.o.m. lite tid på mig att åka fel :)
Problemet var inte att jag åkte vilse. Nä, jag åkte raka vägen till Västerås. Jag åkte också lite fortare än vad som var tillåtet, så det gjorde ju att resan gick ännu lite snabbare än beräknat.
Att jag också hade tagit fel på tiden när flyget skulle gå gjorde också att jag hamnade ännu lite sneare i planeringen. Flyget gick ju 15:00, inte 13:00 som jag trodde.

Så jag fick ta in på McDonalds sålänge. Beställde en cheeseburgare och en cola. Satte mig längst ner i hörnet av restaurangen och deppade. Satt där i typ en timme och bara tyckte synd om mig själv. Varken åt eller drack någonting alls. Däremot funderade jag en massa.Jag förstår fortfarande inte hur en människa kan vara så feg att hon inte ens vågar berätta vad det är som händer. Att vara otrogen i 2 år, och sen inte ens ha mod nog att säga ”Nej, jag har en annan. Jag vill inte följa med till London”. Istället fick jag betala resan, vara pissjävla orolig hela onsdagen, för att sen åka hem till henne och hitta henne sådär. Tummen ner för sånt.





När deppandet var över så började jag fundera på vad jag skulle ägna den sista timmen åt. Kom ihåg att jag såg en golfbana precis när jag kom in i Västerås, så jag åkte dit. Hälla Golfbana hette den. Jag slog 3-4 hinkar på ranchen innan jag bestämde mig för att sluta (träningsvärk vill man ju inte riskera).
Tror faktiskt jag fick ordning på svingen också. Jag skruvar ju jämt bollen åt höger (fadear som det heter på golfspråk), men jag fick lite fason på det där. Återkommer med recension när jag provat mig fram lite mer ;)





Såhär såg det ut inne i vänthallen på flygplatsen. Kolla in den där saken i taket. Jag fick många onda idéer om vad man skulle kunna använda den till :w Tur att jag inte är så aggressiv av mig :P





Jag hade ju inte käkat speciellt mycket dom senaste 36 timmarna, så hungern började tränga sig på. Väl inne i boardinghallen (eller vad den nu kallas) så hade dom iaf en kiosk. Dom hade några baguetter där som såg otroligt goda ut, så jag ställde mig i kön. Problemet var ju det att kön var 40 personer lång, och antalet baguetter var 2. Detta betydde att baguetterna tog slut 3 jävla personer före mig. Skitgubbe som köpte båda >=(
Jag fick nöja mig med den här halväckliga trekantsmackan. Det var kyckling, sallad och nåt annat (som jag inte vill veta vad det var) på mackan.
Betyg på mackan: [!][!][!2][!/][!/]





Boardinghallen (sista anhalten innan flygplanet). Man fick verkligen känna sig som en makrill på burk därinne [->] Sjukt trångt.





Star Pilots sångare var där också. Eller åtminstonde var han väldigt lik, kanske var sångarens son?





Flygmaskinen vi skulle åka i. Planet landade 20 minuter innan vi skulle åka, sen tankade dom, och så åkte vi direkt. Sjukt egentligen. Dom måste hinna åka många vändor per dag i den där farten.
Det var dock en sak som oroade mig… Planet var 15 minuter försenat. Inte bra alls skulle det visa sig senare…
Dock var det väldigt enkelt att flyga. Man checkade in online hemma innan man åkte, gick igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen och sen var det en passkontroll. Sen var man färdig. Sjukt smidigt.





”Tittut!”. Flygvärdinnorna visade hur flytvästarna fungerade. Dom visade t.o.m. hur man tar på sig bältet :i Är man så jävla dum att man inte fattar det… då har man antagligen inte ens lyckats öppna dörrarna för att komma in på flygplatsen :i





Omg!!! Vart är planet!? Vingen har lossnat!





Här har vi en kille som hette… jag har ingen aning om vad han hette. Med 20 minuter kvar av flygningen så började han stirra på mig. Han verkade tysk. Han snackade tyst och konstigt, även om jag har enorma deutcheskills så förstethade ich nichts vad han sagen gjorde. Dryg var han iaf. På slutet snodde han min Aftonbladet samtidigt som han var allmänt mongo.
Betyg på ungen: [!2][!/][!/][!/][!/]





Det jag ångrar mest från den här resan är en sak. När jag gick ombord på planet så tog jag bakvägen (det finns en ingång fram och en bak). Jag satte mig, och direkt efter jag satt mig kom det en sjukt söt tjej som satte sig i sätet bredvid mig. Det pinsamma är att jag knappt sade ett ord till henne på hela resan. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tänka. Tokdumpad igår, fin tjej bredvid idag. Dessutom hade jag en Nickelbackbiljett över…
Allt kändes konstigt, och jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Hon hade iaf svart hår och en svart/vitrandig tröja samt jeans på sig, och hon går precis bakom gubben i röd tröja till vänster på bilden.
Kärlek vid första ögonkastet? Hell no, men hon såg ju rätt bra ut, så jag ångrar verkligen att jag inte ens sa nåt. Skit samma om hon inte ens svarat/varit totalt ointresserad. Bara jag hade vågat göra nåt istället för att (som vanligt) fega ur och välja det enkla alternativet. Det hade behövts som moralhöjare samtidigt som det faktiskt fanns en 2 procentig chans att hon ev. kunnat följa med på konserten. Nu tittade hon inte ens på mig under hela resan (jag kollade dock rätt friskt :P), men som sagt: Jag borde ha vågat för en gångs skull. Hade det blivit skitpinsamt och hon toknekat så hade jag iaf aldrig träffat henne igen.
Nu blev det inget av det, och jag fegade ur igen. Kaustis typiska egenskap nummer 1: Han väljer alltid den enkla vägen.






Jag skrev tidigare att planet var försenat. Vi landade ungefär 16:30 lokal tid. Det var 25 minuter senare än vad jag planerat. Illa. När sen kön till passkontrollen var enorm så började paniken komma. Stressen till tåget var total, ni ser på bilden hur fort jag springer.





Jag hade satsat på att hinna med tåget till Londom klockan 16:30. Det sket sig. Inte hann jag med 16:45-tåget heller. Så 17:00 startade resan mot Liverpool Street i centrala London. Den randiga flickan satt även på tåget, men inte i samma vagn. Jag fegade ur igen.





Det var faktiskt väldigt skönt att bara sitta på tåget och bara finnas. Jag tittade på den skittråkiga naturen som svischade förbi och bara njöt.





Väl framme vid Liverpool Street var stressen ännu värre. Konserten började släppa in folk 18:30, och klockan var nu 17:49. Jag letade snabbt som ögat reda på en taxi: ”How mush vill it kost to get to this adräss? Hau lång vill it tejk?” frågade jag samtidigt som jag gav honom en lapp med hotellets adress. ”15-20 pounds, and with this traffic approximatley (stava det jävla ordet den som kan) 30 minutes. I think you will get there faster with the underground though”.
Skitskitskitskitskit. Klockan är nu 17:51 och jag måste vara på hotellet så fort som möjligt. Jag tar väl tunnelbanan då. Får försöka ta mig fram bland alla människor på nåt sätt.





Problem 1 med Londons tunnelbana: Jag har ingen biljett.
Problem 2 med Londons tunnelbana: Kön till biljetterna är 5 minuter lång. Jag har inte den tiden. Har dock inget val så jag väntar.
Problem 3 med Londons tunnelbana: Jag hittar inte för fem öre.




Jag fick en karta över Londons tunnelbanesystem av turistinformationen iaf. Han ritade ut dom viktigaste punkterna för mig. Liverpool Street var där jag befann mig. Jag skulle åka till Tower hill och där byta till Tower Gateway (150 meter gångväg) och därifrån åka till Blackwall.
London är stort, så det är svårt att få en riktig bild på hur jag åkte, men ni kanske förstår på den där bilden iaf.






Efter att ha virrat runt i 25 minuter hittade jag tack och lov. Tacka gubben som sålde pajer för det! Jag fattade inte riktigt hur tunnelbanetågen fungerade, men han förklarade sjukt bra.
Insläppet till konserten börjar just i detta ögonblick, och jag sitter på tunnelbanan påväg till hotellet. ”Fack!” som man säger i England.





Efter att ha hoppat av tunelbanan på rätt ställe och irrat runt lite där så hittade jag äntligen till hotellet! Jag kliver in och möts av en stor reception som var vansinnigt stilren. Lite kärlek där.
Betyg på receptionen: [!][!][!][!][!2]
(Bilden är dock fusktagen i efterhand, nämligen på morgonen när jag åkte, eftersom jag hade lite för bråttom när jag anlände)
Killen i receptionen var så vansinnigt underbart serviceinriktad. Jag förklarade att jag hade lika bråttom iväg som en jude i koncentrationsläger (opassande skämt, förlåt) och han förstod. Lämnade väskan till honom och frågade om det fanns något brev till mig som väntade i receptionen. ”Here you go sir” sa han samtidigt som han gav mig kuvertet.
Sir!!! Han kallade mig sir! Jävlar vad viktig jag kände mig :i
”Tank jo” skrek jag samtidigt som jag sprang ut till taxin utanför.





Biljetten!





Nu måste jag komma med lite klagomål här. Jag bokade just det här hotellet för att det låg ”800 meters from O2 Arena”.
Jo tjenare. Och jag bor i Australien.
Hotellet låg på ena sidan Themsen (den där stora floden som går genom London) och O2 Arena på andra sidan floden. Så dom där 800 metrarna var alltså fågelvägen. Och jag kan varken flyga eller simma som en Gud, så jag fick helt enkelt ta taxin. Och den vägen var INTE 800 meter kan jag säga er.
Eftersom allt vatten var ivägen fick taxin lov att åka en jävla omväg. Eller så ville han bara ta en omväg för att tjäna lite extra pengar… Ni ser på kartan ungefär hur vi åkte.
Det hade ju gått betydligt fortare att åka tunnelbanan, men stationerna efter Blackwall var avstängda för reparationer :<
20 minuter tog det att åka dom där ”800” metrarna. Inte bra. Jag kom fram till arenan klockan 19:20, 50 minuter försenad :(


Fortsättning följer…

London
DEL 1: Du läser den just nu
DEL 2: Konserten
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: London: Indien, England och sängen
Alla bra historier har en twist, en konstig vändning. För några timmar sedan var jag inriktad på att åka till London. Nu… är allt lite sådär upp och ner…

Det här jag kommer skriva nu är 100% sanning, 100% barnförbjudet och 100% sinnessjukt. Är du en sån människa som inte tål att höra hemska saker (mamma, du bör inte läsa detta), gå in på nån annan sida. Jag är inte speciellt rädd för att dela med mig av saker som är roliga med livet, men jag är inte heller rädd för att skriva om kassa stunder i mitt liv, så here we go:

Jag och Angelica har bokat biljetter till London imorgon. Klockan 15:00 går flyget från Västerås. Sjukt kul ju, se Nickelback och besöka London. Underbart. Hade tänkt se We Will Rock You-musikalen när vi var där, mest för att Angelica är ett stort Queen-fan.

Så idag tänkte jag att vi skulle diskutera om vi skulle göra något mer när vi ändå är där. Så jag skickade ett SMS imorse. Fick ett kort svar, och tänkte inte mer på det. Sen hörde jag inte av henne mer. Skickade några SMS, och fick ett Jag är hos Lena” på MSN (Angelica var online i 4 minuter) vid 20-tiden. Sen hörde jag inget mer. Så jag började bli orolig. Jo, ni börjar nog förstå vart detta leder.

Jag ringde henne 30 gånger och skickade 4-5 SMS, men fick inget svar. Vilket är väldigt ovanligt. Hon svarar alltid på mobilen. Klockan var då 21:00 ungefär. Vid 21:45 hade jag fortfarande inte hört något, och jag började bli orolig. Vi ska åka om 12 timmar, och hon har inte hört av sig.
Så jag började ringa runt till hennes vänner. Fick tag i Angelicas kompis Lena, där Angelica tydligen skulle ha varit på kvällen. Ringde Lena och fick svaret ”Näe, har inte sett henne sen igår”. Lena verkar dock vara väldigt aggressiv och inte speciellt pratglad. Jag säger hejdå och lägger på. Paniken började komma. Vad hade hänt?

Nu måste vi gå tillbaka lite i tiden för att förstå resten. För 2,5 år sedan var Angelica otrogen med en kille, vi kallar honom Henrik. Jag och Angelica gjorde slut, och dom var tillsammans en kort tid. Jag mådde skit, orka bli dumpad lixom.
Dock framkom det efter en tid att denna Henrik inte var så trevlig mot Angelica, så dom gjorde slut. Jag fick veta vad han gjort, och tyckte synd om henne samtidigt som jag fortfarande älskade henne. Så vi försökte igen. Det var nu 2,5 år sedan.

Efter att ha ringt Angelicas kompis Lena och fått det där svaret började jag bli väldans orolig. Henrik var inte speciellt snäll mot henne, kunde han kanske ha gjort nåt mot henne? ._o Jag var helt skakis, och när ingen visste var hon var så var jag tvungen att åka hem till henne (6 min enkel resa) för att kolla om hon var där.

Direkt jag satt mig i bilen ringde jag polisen. Det är inte normalt av Angelica att inte höra av sig sådär, och när vi skulle åka till London imorgon… Nåt var fel helt enkelt.
Att anmäla henne som försvunnen kändes dock lite väl avlägset, men jag tänkte kolla om dom hade några uppgifter om olyckor i närheten. Dom hade ingen sån info. Jag fick rådet att åka och titta om hon var hemma, men var hon inte det skulle jag återkomma för en eventuell efterlysning.

Jag är helt förstörd vid det här laget. Fan om det hänt henne nåt. Snitthastigheten till Hedemora låg nog på 140 km/h, och jag anlände där ungefär 22:45. Jag springer ner för att kolla om dörren är upplåst, och plingar på samtidigt som jag rycker i dörren. Det är öppet.

Snälla mamma[comma
läs inte det här]
Jag kliver in, och där ligger Henrik och Angelica tillsammans i sängen. Detaljer behövs inte, men man förstod vad som hänt om man säger så. Hejdå drömmar och framtid, hej krossade hjärtat.

Jag vänder direkt och går ut i bilen. Gasen i botten på vägen hem. På väg hem så ringern jag Angelicas kompis Lena. Jag märkte ju på henne att nåt var fel tidigare. Nu vet jag ju vad som händer, så ringer henne för att fråga ”Hur länge har dom hållt på?”. Får veta att Angelica hållt på såhär i ungefär 2 år.

2 ÅR!?

Seriöst. Om jag nångång ska vara otrogen så ska jag iaf ha hjärta nog att berätta för min partner hur det ligger till. Inte fan håller jag på i 2 år utan att säga nåt.

Det sjuka är ju att jag varit på naiv. Jag har ju märkt på henne att nåt varit fel, men alltid tänkt ”Nä, men jag kan lita på henne”. Vi har snackat om att flytta ihop, men jag har inte riktigt vågat ta steget eftersom vi haft det lite knackigt på sista tiden (jo tjenare). Hon frågade mig senast för 1 vecka sedan om jag ville flytta in hos henne.

Alltså… Jag skulle kunna skriva så mycket skit om henne här om jag ville. Jag har en massa mörka hemligheter osv, men det känns inte nödvändigt. Det gör knappast någonting bättre.

Angelica är nu ett avslutat kapitel med ett rubbat slut. Men 2 år. Sicken jävla idiot man har varit. Att hon inte kunde säga nåt INNAN jag bokade en Londonresa för 6000 spänn är ju också helt jävla otroligt. Tack som fan för det [<|3]


Jag antar att många kommer tycka det är rätt åt mig allt som hänt. Om man märker diverse tecken borde man reagera. Ni har helt rätt. Ibland blir man så förblindad att man inte riktigt ser vad som händer. Jag var (är?) ung och naiv, men jag lär mig förhoppningsvis av mina misstag.

Men… Att någon kan göra nåt sånthär… Det är inget annat än sjukt. Helt jävla stört.

Till alla er som vill tycka synd om mig:Gör det om ni vill, men skicka inga sms. Ring mig inte. Vill ni skriva nåt, gör det i bloggen. Jag läser och svarar på det jag känner för. Men ring/smsa inte. Tack. Det gäller dig med mamma. Jag vill bara vara ifred. Jag har brorsan om det är nåt, jag tar det med honom.”