Close

Category Archives Upplevelser


I etthundratjugofem dagar har jag legat och nött min IKEA-madrass som jag köpte efter att jag kommit tillbaka från USA-resan. 79 euro kostade den vilket ger ett snittpris på 61 cent per sovdag sen dess att jag införskaffade eländet. Billigt eller dyrt? Inte vet jag, men engångspriset var dock ett hyfsat kap.

I början dominerade madrassen sen stort med sina 12 cm i höjd, men allt eftersom tiden gick muterade mitt kvadratmoln mer och mer från ett himmelrike till att, både i form, och färg anta ett mer plywoodskiveliknande format.
Så efter en sisådär 100 dagar nådde mitt och madrassens förhållande bokstavligt talat botten när jag tillslut kunde känna det iskalla irländska vardagssrumsgolvet såfort jag rörde mig på plywoodskivan.

Men, plötsligt så händer det. Julen står för dörren, alla på jobbet vägrade Lussetåga (inklusive jag) och julmaten behövde inhandlas. Då den irländska korvens betyg ligger strax under den svenska hundmaten i Michelinguidens årliga undersökningar så känns det alltid tryggt att ha lite svensk matshopping i närheten, även om den blivit betydligt sämre på senare tid.

Ännu en Sultan-madrass inhandlades och baxades ut i taxin för att placeras ovanpå plywoodskivan i min sovborg. Sovborgen som befinner sig i nån slags arktisk klimatzon här i vardagsrummet, men ändå bara tre meter från den afrikanska delen av lägenheten som går under det något spartanska namnet städskrubben”. Det området håller alltid minst 35 graders värme, men så fort man öppnar dörren in dit sticker minsta lilla värmepartikel direkt ut genom valfri springa i lägenheten istället för att hålla oss varma. Skitlägenhet…

Men efter lite slitande med att pressa in 99-eurosinköpet i den något för korta sovhörnan var madrassen äntligen på plats. Första provliggningen var en hejdundrande succé där playwoodskivan gått från brunt och stenhårt elände till nånting som bäst kan beskrivas som en kolossal mängd fluffiga hamstrar i puffsäcksformat.

Nu har jag bunkrat upp med skumtomtar (!!!) som proviant och en IKEA-kasse till att utföra mina behov så jag har nu beslutat mig för att jag aldrig mer kommer lämna detta magiska mjukisfort.


Efter.

Så var då dagen äntligen kommen. För 62 minuter sedan började äntligen min 62 dagar långa semester! Det har varit en lång väntan men som alltid när man tittar tillbaka i backspegeln så har tiden gått helt sjukt fort.
Ett år ungefär, så längesen var det som planerna tog fart: Om jag kan tågluffa genom Europa så borde jag väl kunna roadtrippa genom USA?”. Sen började jag lite smått planera hur jag skulle kunna sälja lillebror till nån snuskig österrikisk man vid namn Josef, hur jag skulle kunna få ledigt från jobbet i två månader utan att behöva muta mina chefer och hur jag skulle kunna skaffa mig nån kompis som kunde följa med.

Nu sket det där med att sälja lillebror till österrikaren sig, tydligen hade någon råkat springa på källaren som han hade byggt åt lillebror och det blev ett jäkla liv.
Sen fick jag inte tag i någon kompis heller så det föll sig tillslut naturligt att plocka med sig lillebror över till USA för att, om ungefär tre veckor, fråga Bellagio hur mycket han är värd och sen satsa honom på rött i hopp om att dubbla antalet lillebrorsnjurar jag kommer kunna sälja. Eller ska man satsa på svart istället?

Men härnäst på schemat så står det: IBM-fest ikväll. Jag kommer få frågan ”Hur känns det att ha semester!?!!?” ungefär tolhundratrettiosju gånger och jag har fortfarande inte utarbetat något vettigt svar. ”Köper du en sista-dagen-jag-är-här-öl åt mig?” får väl ses som ett vettigt sådant?
Sen verkar alla här tro att världen går under för att man är borta i två månader. Jag kommer återvända till Irland efter resan, om jag nu inte kvadrupelmegadubblar upp antalet lillebrorsor såpass att jag kan leva på organförsäljningen för resten av livet. Jag vet inte hur länge jag kommer stanna sen, men just nu har jag ingenting annat som lockar så jag får väl försöka börja plugga lite certifikat när jag kommer tillbaka och sen ta det därifrån.

Och nej, jag kommer inte sakna er dublinbor när jag är borta. Jag ska snart åka på the trip of my life och jag känner att det bekväma med IBM och Dublin minsann finns kvar sen när jag kommer tillbaka hit igen.
Ni kommer inte glömma mig och jag kommer absolut inte glömma er heller (det är två månader, inte förevigt), men det vore tjänstefel av mig att längta tillbaka till slentrian-Dublin när jag får chansen att göra nåt som dom flesta aldrig någonsin kommer få tummen ur att göra. Det där med alla kompisar, kollegor och mögliga lägenheter utan isolering kan jag grotta ner mig i när jag kommer tillbaka igen sen. Nu är det fetinghamburgare, baywatchstränder, tjockisar och en massa kilometer väg som gäller!”

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]

Man får aldrig en lugn födelsedag. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig utan något uppvaktande idag när jag befann mig 160 mil hemifrån, men inte då :@ Katta och Isgren hade köpt en mycket vuxen tårta åt mig och bjudit in lite folk på fika. Det bankade på dörren och in kom Tom, Anna, Jesper, Johannes, Sara och Tina för att alla få del av den vackra tusenfotings-tårtan. Det fick bli två ljus med talet 26 på tårtan eftersom femman tydligen var slut, men det är trots allt tanken som räknas :i

Presenter fick jag också, Isgren och Katta hade slagit på stort och köpt mig ett fyrpack Red Bull och ett storpack Snickers. Johannes hade även han med sig en present till mig – han hade också köpt Snickers :i
Jesper, Tom och Anna överraskade sen en aning genom att bidra med att fylla mitt kylskåp med ett kilo bacon (mrg) Blir mycket Spaghetti Carbonara dom kommande veckorna känner jag :i

Sen fick jag en present tidigare idag också. Bex var först med att gratulera mig imorse, trots att hon var två timmar sen till jobbet. Hon hade köpt… Snickers och Red Bull :i :i Jag älskar hur alla vet om att 30% av min kost består av godis och andra onyttigheter och därför vet exakt vad jag vill ha (mrg)
Sen fick jag även en present av min kära mor. Hon gav mig reseförsäkringen inför USA-resan i present och det tackar jag vänligt för (yes)


Nej, jag är inte bra på såna här högtidsdagar. Jag tycker mest det är obekvämt och födelsedagar känns alltid så överskattade på nåt vis. Speciellt när man bara har två månader kvar till ett av sitt livs kanske största händelser.
Men tack alla som dök upp i alla fall. Presenterna uppskattades, sällskapet uppskattades och det blev en riktigt trevlig afton det här.

Men öl och tårta passar verkligen inte ihop alltså, även om vi är på Irland… [?]