Close

Category Archives Upplevelser


I etthundratjugofem dagar har jag legat och nött min IKEA-madrass som jag köpte efter att jag kommit tillbaka från USA-resan. 79 euro kostade den vilket ger ett snittpris på 61 cent per sovdag sen dess att jag införskaffade eländet. Billigt eller dyrt? Inte vet jag, men engångspriset var dock ett hyfsat kap.

I början dominerade madrassen sen stort med sina 12 cm i höjd, men allt eftersom tiden gick muterade mitt kvadratmoln mer och mer från ett himmelrike till att, både i form, och färg anta ett mer plywoodskiveliknande format.
Så efter en sisådär 100 dagar nådde mitt och madrassens förhållande bokstavligt talat botten när jag tillslut kunde känna det iskalla irländska vardagssrumsgolvet såfort jag rörde mig på plywoodskivan.

Men, plötsligt så händer det. Julen står för dörren, alla på jobbet vägrade Lussetåga (inklusive jag) och julmaten behövde inhandlas. Då den irländska korvens betyg ligger strax under den svenska hundmaten i Michelinguidens årliga undersökningar så känns det alltid tryggt att ha lite svensk matshopping i närheten, även om den blivit betydligt sämre på senare tid.

Ännu en Sultan-madrass inhandlades och baxades ut i taxin för att placeras ovanpå plywoodskivan i min sovborg. Sovborgen som befinner sig i nån slags arktisk klimatzon här i vardagsrummet, men ändå bara tre meter från den afrikanska delen av lägenheten som går under det något spartanska namnet städskrubben”. Det området håller alltid minst 35 graders värme, men så fort man öppnar dörren in dit sticker minsta lilla värmepartikel direkt ut genom valfri springa i lägenheten istället för att hålla oss varma. Skitlägenhet…

Men efter lite slitande med att pressa in 99-eurosinköpet i den något för korta sovhörnan var madrassen äntligen på plats. Första provliggningen var en hejdundrande succé där playwoodskivan gått från brunt och stenhårt elände till nånting som bäst kan beskrivas som en kolossal mängd fluffiga hamstrar i puffsäcksformat.

Nu har jag bunkrat upp med skumtomtar (!!!) som proviant och en IKEA-kasse till att utföra mina behov så jag har nu beslutat mig för att jag aldrig mer kommer lämna detta magiska mjukisfort.


Efter.

Så var då dagen äntligen kommen. För 62 minuter sedan började äntligen min 62 dagar långa semester! Det har varit en lång väntan men som alltid när man tittar tillbaka i backspegeln så har tiden gått helt sjukt fort.
Ett år ungefär, så längesen var det som planerna tog fart: Om jag kan tågluffa genom Europa så borde jag väl kunna roadtrippa genom USA?”. Sen började jag lite smått planera hur jag skulle kunna sälja lillebror till nån snuskig österrikisk man vid namn Josef, hur jag skulle kunna få ledigt från jobbet i två månader utan att behöva muta mina chefer och hur jag skulle kunna skaffa mig nån kompis som kunde följa med.

Nu sket det där med att sälja lillebror till österrikaren sig, tydligen hade någon råkat springa på källaren som han hade byggt åt lillebror och det blev ett jäkla liv.
Sen fick jag inte tag i någon kompis heller så det föll sig tillslut naturligt att plocka med sig lillebror över till USA för att, om ungefär tre veckor, fråga Bellagio hur mycket han är värd och sen satsa honom på rött i hopp om att dubbla antalet lillebrorsnjurar jag kommer kunna sälja. Eller ska man satsa på svart istället?

Men härnäst på schemat så står det: IBM-fest ikväll. Jag kommer få frågan ”Hur känns det att ha semester!?!!?” ungefär tolhundratrettiosju gånger och jag har fortfarande inte utarbetat något vettigt svar. ”Köper du en sista-dagen-jag-är-här-öl åt mig?” får väl ses som ett vettigt sådant?
Sen verkar alla här tro att världen går under för att man är borta i två månader. Jag kommer återvända till Irland efter resan, om jag nu inte kvadrupelmegadubblar upp antalet lillebrorsor såpass att jag kan leva på organförsäljningen för resten av livet. Jag vet inte hur länge jag kommer stanna sen, men just nu har jag ingenting annat som lockar så jag får väl försöka börja plugga lite certifikat när jag kommer tillbaka och sen ta det därifrån.

Och nej, jag kommer inte sakna er dublinbor när jag är borta. Jag ska snart åka på the trip of my life och jag känner att det bekväma med IBM och Dublin minsann finns kvar sen när jag kommer tillbaka hit igen.
Ni kommer inte glömma mig och jag kommer absolut inte glömma er heller (det är två månader, inte förevigt), men det vore tjänstefel av mig att längta tillbaka till slentrian-Dublin när jag får chansen att göra nåt som dom flesta aldrig någonsin kommer få tummen ur att göra. Det där med alla kompisar, kollegor och mögliga lägenheter utan isolering kan jag grotta ner mig i när jag kommer tillbaka igen sen. Nu är det fetinghamburgare, baywatchstränder, tjockisar och en massa kilometer väg som gäller!”

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]

Man får aldrig en lugn födelsedag. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig utan något uppvaktande idag när jag befann mig 160 mil hemifrån, men inte då :@ Katta och Isgren hade köpt en mycket vuxen tårta åt mig och bjudit in lite folk på fika. Det bankade på dörren och in kom Tom, Anna, Jesper, Johannes, Sara och Tina för att alla få del av den vackra tusenfotings-tårtan. Det fick bli två ljus med talet 26 på tårtan eftersom femman tydligen var slut, men det är trots allt tanken som räknas :i

Presenter fick jag också, Isgren och Katta hade slagit på stort och köpt mig ett fyrpack Red Bull och ett storpack Snickers. Johannes hade även han med sig en present till mig – han hade också köpt Snickers :i
Jesper, Tom och Anna överraskade sen en aning genom att bidra med att fylla mitt kylskåp med ett kilo bacon (mrg) Blir mycket Spaghetti Carbonara dom kommande veckorna känner jag :i

Sen fick jag en present tidigare idag också. Bex var först med att gratulera mig imorse, trots att hon var två timmar sen till jobbet. Hon hade köpt… Snickers och Red Bull :i :i Jag älskar hur alla vet om att 30% av min kost består av godis och andra onyttigheter och därför vet exakt vad jag vill ha (mrg)
Sen fick jag även en present av min kära mor. Hon gav mig reseförsäkringen inför USA-resan i present och det tackar jag vänligt för (yes)


Nej, jag är inte bra på såna här högtidsdagar. Jag tycker mest det är obekvämt och födelsedagar känns alltid så överskattade på nåt vis. Speciellt när man bara har två månader kvar till ett av sitt livs kanske största händelser.
Men tack alla som dök upp i alla fall. Presenterna uppskattades, sällskapet uppskattades och det blev en riktigt trevlig afton det här.

Men öl och tårta passar verkligen inte ihop alltså, även om vi är på Irland… [?]

Okej, vi kan börja med att säga att det inte var ett aprilskämt. Vi skulle jobba i lördags. Vi tog oss, efter många om och men, över till andra sidan stan där serverhallen som vi skulle arbeta i låg.
Det vi skulle göra var inte speciellt avancerat utan vi skulle mest bara kontrollera så att rätt server satt på rätt plats och sen skulle vi kontrollera vilka sladdar som satt i den också.
Varför? För att nån dåre bestämt sig för att flytta 40-50 servrar till något annat ställe under söndagen och därför måste ha absolut all information om dom.



Efter det så tog jag och Johannes en taxi (betald av jobbet) in till centrum och utforskade den östra delen av Dublin litegrann. Johannes ska nämligen jobba onsite i några veckor så han ville veta vart byggnaden han skulle till låg.
Det visade sig att den låg nästan rakt över bron sett från den lutande öltunnebyggnaden.

Vädret var annars fantastiskt, helt jäkla underbart! Solsken, värme och jag skämdes en aning när jag traskade runt i min vårjacka. Mössan som låg i jackfickan kändes fruktansvärt pinsam när man traskade längs Liffey och njöt av sommarvädret.



Efter att ha drömt lite om att bli sjöman samtidigt som jag kikade bort mot Dublins hamn så avvek vi sen från den vägen och mötte upp allas våran favoritdansk Jesper. Jesper hade inte käkat nåt så han tvingade in oss på Hard Rock för att han skulle få käka och jag kunde verkligen inte låta bli att beställa in en Hot Fudge Brownie Sundae – världshistoriens godaste efterrätt.

Hot Fudge Brownie Sundae
A mountain of our Hard Rock signature ice cream and hot fudge on a fresh brownie, topped with chopped walnuts, chocolate sprinkles, fresh whipped cream and a cherry.


Det är nån slags kladdkakeliknande brownie i botten med glass och supermegaperfekt grädde ovanpå. 50 arbetsminuter kostar den och den smakar helt fantastiskt. Äter ni någonsin på Hard Rock Café, prova för fasiken den där efterrätten.

Betyg på Hard Rocks Hot Fudge Brownie Sundae: 5



Jesper var jättenöjd med sin steak :i



Efter Hard Rock var det dock dags för dagens, och helgens, huvudattraktion. Croke Park var stället där det hände grejor den här lördagen. Amandas sjukt somriga hatt syns förövrigt fint i bildens underkant också.
Efter att först ha samlat dagisbarnen Isgren, Katta, Amanda, Bex, Theo, Jesper, Tom, Anna och Johannes så tog vi sikte på ingången som vi trodde var rätt. Den var fel och vi fick en vägbeskrivning av en funktionär vart vi skulle bege oss.

Här nånstans visade det sig att Croke Park inte riktigt är Emirates i London. Nä, Croke Park är mer… en irländsk variant fast med en jävla massa murar, hus och elände runtikring vilket gör att man inte bara kan gå från en entré till en annan. Istället måste man gå från en entré, ut till stora gatan, in på en mindre gata, in i en gränd där rånrisken ökade med 345%, ut på en till gata, över en bro, in på ännu en liten gata och sen bort till den entrén man letade efter från första början. Helt vansinnigt och så typiskt irländsk icke-fungerande… [?]



Men tillslut så hittade vi våra platser. Stol AA28 blev stället där jag lugnt och sansat kunde placera min bakdel för att direkt inse att vi missat 10 minuter av första halvlek… period… halvlek?
Resterande delen av gänget såg alla måttligt roade ut av matchen och Johannes kikade in den irländska damen Sinead på läktaren istället.



Ja, sporten vi skulle se var såklart hurling! En totalt irländsk sport där det bara finns ett land i världen som har ett landslag – Irland. Sporten är mindre än innebandyn, mindre än den holländska sporten korfball och troligtvis även mindre än den finska sporten boboll. Nu funkar dock Irland lite som så att dom inte har register över någonting alls, inklusive hur många som bor i landet och vem som bor på vilken adress, så det är omöjligt att få fram siffror på exakt hur många utövare som sysslar med hurling.



Sporten utövas med en boll som är väldigt lik basebollens (den är steeeenhård!). För att skicka runt bollen används en klubba” som är gjord av trä – något som leder till en herrans massa gula kort eftersom dom gärna klubbar ner varandra med dom där träpåkarna.
Avståndsmässigt så kan dom skicka iväg den basebollsliknande bollen 100-120 meter, så som ni kanske förstår så blir det målchanser stup i ett. Matchen slutade till exempel 20-20, så ni kanske förstår :i



Målen ser ut som fotbollsmål med rugbystolpar på. Gör man mål på ”rugbyvis” genom att skjuta bolluslingen över ribban men mellan dom höga stolparna så får man en poäng. 28 stycken sådana mål fick vi uppleva under dom 35 + 35 minuterna som matchen höll på.
Nu är det inte alltid så lätt att se om någon skjuter ett megaskott från egen zon och gör mål, så dom har även två måldomare. Den ena håller koll på om bollen gick in i ”rugbymålet” och den andra… gör mest ingenting. Jag såg aldrig att han rörde på sig över huvud taget faktiskt…
Nåja, gör man däremot mål i det ”riktiga” målet (”fotbollsmålet”) så får man tre poäng.



Och här nånstans kommer vi in på frågan: Vem FAN ställer sig i mål i en sånhär sport!? Målvakterna har som utrustning en klubba och en hjälm med galler på precis som utespelarna – och det är allt!
Idioten står alltså där mitt i målet och försöker rädda bollarna genom att vifta med sin spade samtidigt som anfallaren gör allt för att göra mål. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle försöka stoppa en stenhård boll som kommer farandes i 150 km/h med hjälp av endast en träpåk!?



Som tur är har han i alla fall hjälp av 14 utespelare. Offside existerar inte i den här sporten så det blir en massa tjongbollande fram och tillbaka innan någon kommer i skottläge och kan göra mål. Dom gjorde mål i snitt varannan minut, så det hände ju någonting hela tiden i alla fall. Dock var det förvånansvärt många avblåsningar hela tiden och medicingubbarna fick kuta ut bra många gånger för att silvertejpa ihop nån stackare som fått sitt ben knackat av en träpåk.




Man får använda vilken kroppsdel man vill för att föra fram bollen, men om du håller den i handen så får du bara hålla i den i max 3 sekunder, sen måste du släppa den. Men man får släppa upp bollen i luften och sen jonglera med den på klubban, då räknas det som att man släppt bollen så man får hålla i den i 3 sekunder till.
Under tiden har du 15 motspelare som gör allt för att massakera dig. Tacklingar var tillåtna, men ibland så blev det frislag lite här och där, så jag snappade i ärlighetens namn inte upp exakt allt om hur det fungerade.
Straffslag slogs dock från halva planen av någon anledning och vi hann uppleva några sådana med.

Annars blev man smått chockad när någon tjongar upp en ”löpboll” och 6 spelare går upp i närkamp om bollen. Fyra stycken viftar vilt med träpåkarna för att få tag i bollen och två dårar sträcker upp handen för att fånga den. Helt vansinnigt och jag vill inte ens tänka på hur många händer som fått amputeras i samband med hurling.



Sen började det plötsligt att regna. Det fina vädret från dublinpromenaden var helt bortblåst och det fullkomligt öste ner regn. Isgren drog rutinerat upp jackan och böjde sig framåt, Tom skrek som en liten flicka istället. Personligen plockade jag fram mössan och kände att valet att stoppa ner den i fickan var ett väldigt bra initiativ av mig själv.

Sen regnade det. Turligt nog var det paus precis efter att det börjat regna, för plötsligt haglade det också. Katastrofvädret visade sig såklart på den enda dagen då jag faktiskt klivit utanför mitt eget rumför första gången på sisådär 6 månader [?]



Men plötsligt chockerade irländarna med regn-rutin! Iofs, är det nåt dom ska vara duktiga på så är det regnkaos, men dom kom i alla fall på den utmärkta idén att öppna övervåningen på arenan så att vi som inte hade platser under tak kunde sitta där och mysa. The upper tier hade nämligen tak över hela läktaren.
Mycket bra initiativ där Irland!

Matchen spelades förövrigt mellan Dublin och Kilarney. 20-20 blev så slutresultatet efter att Dublin kvitterat med 30 sekunder kvar av matchen. 74 minuter (4 minuters tilläggstid) senare så kunde jag äntligen kryssa av ännu en sak på min ”Saker att göra innan jag dör”-lista:

Se en hurlingmatch [?]

Betyg på sporten hurling: 4



Tyvärr fick jag även kryssa av en punkt på någon random irländsk 12-årings lista också:

Se Jedward live [?]

Mindre nöjd där alltså. Dom tokigt friserade pop-killarna kändes förövrigt otroligt malplacerade på ett såpass testosteronsint evenemang som hurling ändå var. Nåja, nu köpte vi öl istället för att höra alla låtarna, men tydligen så är det dom som representerar Irland i Eurovision Song Contest med den otroligt maskulina låten… Lipstick]
om ni är intresserade av hur sporten utövas. En riktigt bra video som förklarar hur sporten fungerar på ett väldigt pedagogiskt sätt.

Själv siktar jag på sängen nu.”

… 27 bedrövelser och ännu fler fula ord senare klev vi klockan 12:01 in genom dörren till idrottshallen. Första intrycket av hallen var Jaeklar vad fräscht det är härinne, är vi i Sverige?” när vi traskade läktarvägen ner till omklädningsrummen. Väl nere på planen hälsade vi på irländarna vi skulle spela mot och gick vidare in i omklädningsrummen för att byta om.



Ombytta och klara så traskade vi sen ut till planen. Spiris intog såklart direkt den enda positionen där han är ohotad etta – som bänkvärmare.



Vårat lag, inofficiellt döpt till Dublin Leprechauns av oss i den punkterade bilen.

Laget sett uppifrån vänster:
Lettisk målvaktstjej (förvånansvärt duktig), Jarno, Spiris, irländsk domare, lettisk marathonlöpare som springer som fan, Kausti (som inte springer alls), lettiska svaret på Hulken, lettiska Eiffeltornet-snubben (sjukt lång), ännu en okänd lett,
(främre raden) Elias, ATL-David, Ännu en lettisk målvakt



Första träningsmatchen spelades mot Killarney Viking IBCs förstalag och det blev en bekväm seger med 5-1 eller nåt liknande. Intressant fakta: planen var för liten för att spela 5 utespelare i varje lag, så det blev 4 + målvakt på planen bara.

Dock reagerade jag på en sak under den här första träningsmatchen:

Irländarna var jättedåliga på innebandy. Inte för att vara elak eller nåt, men dom var verkligen jättejättejättedåliga. Man undrade stundtals om dom ens visste vilket håll på klubban som var upp och vilket som var ner :i Det var en av 15-20 spelare som skulle platsa i svenska division 5 i Dalarna, resten var sämre än dom flesta svenska korpenspelarna.
Men, dom var förjäkla trevliga allihopa. Jag förväntade mig galna irländare med hurling-klubbor
och rugbytokar (vilket många iofs var), men dom var hur lugna och trevliga som helst. Inte en enda skada drabbades vi av heller. Tummen upp för irländskt sportsmanship.

Dock har dom tänkt starta en irländsk nationell innebandyserie till hösten, något som känns en aning optimistiskt :i Men jag tror faktiskt att dom kommer få ihop 8 lag och kunna starta en serie. Riktigt kul att sporten kliver in på outforskat territorium :)



Vi hade delat upp Dublin-laget i två olika. Dublin 2 bestod rakt igenom av letter med löpstyrkan och passningsspelet som största tillgångar. Dom slog Killarneys andralag med 4-0 om jag minns rätt och imponerade ganska stort. Inte med svenska mått mätt då, utan med irländska…



Tredje träningsmatchen spelades mellan Killarneys båda två lag och är nog en av dom sämre innebandymatcherna jag någonsin sett under min nästan 20 år långa innebandykarriär (jag har spelat innebandy i snart 18 år, det är helt sjukt…).



Notis 1: Dom hade ett Nalle Puh-tält i hallen också.



Notis 2: Jag tror att Dora och Spindelmannen är döda. På medeltiden ägnade vi oss ju åt att se på när folk hängdes på torgen, här på Irland kör dom hängningar av barnleksaker varje lördag när det är innebandyturnering.

RIP Dora och Spindelmannen. Iofs ser Dora ganska nöjd ut.

Efter att ha sörjt Dora och herr nätkastare så spelade vi en andra träningsmatch, då mot det lettiska Dublinlaget. Vi fick pisk med 4-2 eller nåt, men det är fusk att möta marathonlöpande letter när man själv är lika vältränad som Svullo typ. Letter som dessutom spelat i den högsta lettiska ligan.

Skyller även till stor del förlusten på mina lagkamrater, speciellt på Spiris.



Sen var det lite paus där, vad vi tror var, stadens borgmästare iklädd världens största halsband höll ett tal om ”den nya sporten som kommit till staden”. Han var väldigt imponerad av den och gillade att många unga människor utövade den, men han nämnde aldrig ens namnet på sporten varför jag undrar om han bara kör på ett standardsnack varje gång han får en sånhär inbjudan.



Han fick även lära sig hur man skjuter när man spelar innebandy. Han imponerade inte, men fick i alla fall iväg ett ”skott” som målvakten räddade.



Sen hade vi nästa stora grej på schemat. Irlands Paralympicslag fick visa upp sig och jag måste säga att… dom verkligen visade upp sig.
Först ut på planen var storstjärnan vi ser till vänster här. Han hade lätt platsat i båda Killarneylagen, så han var knappast dålig. Han klev också in på planen med shortsen ut och in – mycket elegant :i

Varför två spelare i samma lag tekade mot varandra förstod jag inte heller riktigt, men dom såg ut att ha kul i alla fall (yes)

Visste ni förresten att Irland tog brons i senaste upplagan av European Special Olympics som spelades i Österrike? Det syntes faktiskt på dom att dom var rätt duktiga. Speciellt killen med shortsen ut och in och hans kedjekamrat dominerade rätt stort.



Dominerar stort.



Avslutningsmatchen, som var den ”riktiga” matchen som skulle spelas spelades mellan Dublin Leprechauns och Killarney Vikings. Matchen började med att Killarney överraskade genom att göra 1-0, men sen tappade dom (klubborna?) och vi dublinerare vann matchen med sisådär 12-1.
Personligen gjorde jag väl ungefär 8-9 mål fler än Spiris under turneringen och vann platsen i framsätet under hemvägen hem som pris. Problemet var ju bara det att vi inte hade nån bil…



Prisutdelning efter matchen. Dublins lagkapten ATL-David fick mottaga den enorma pokalen efter ett stort jubel.



På äkta Stanley Cup-vis så skickades pokalen runt och alla fick känna på den.



Sen ville alla irländarna prova på min zorro-klubba (en klubba man kan snurra runt bollen i luften med typ). Det tog väl en 2-3 sekunder sen dallrade varenda glasruta i närheten av innebandybollarna som flög runt överallt i receptionen.

Så när vi hade firat klart och samtidigt trashat receptionen så dök ju nästa problem upp: Hur fan skulle vi ta oss hem? Det fanns ingen plats i nån bil och Jarno visste inte när hans skit-Volvo skulle kunna fixas…
Vi fick i alla fall skjuts ner till tågstationen av den lettiska målvaktsdamen. ”It will cost you about 20-25 euros to take the train home” lovade hon samtidigt som hon körde som en dåre. Vi jublade över priset och grät över bilkörningen…

En katastrofvändning med bilen utanför tågstationen senare stod vi inne vid maskinen där man kunde köpa biljetter. Maskinen visade dock inte 20-25 euro, den visade 69.90 euro per person för en enkelbiljett…
Det tog 2-3 minuter, sen kom vi på att det stod bussar utanför tågstationen också. Jag kollade busstabellen och såg att bussen bara kostade 25.50 euro till Dublin! ”Scoooore!” jublade vi samtidigt som vi fortsatte att kolla när nästa buss skulle gå.
10:00, 12:00, 14:00 och den sista gick 16:00. Vad var då klockan? 16:06.

Ridå…

Här nånstans spelades Timbuktus berömda låt ”The botten is nådd” i mitt bakhuvud och jag grät lite inombords. Då gjorde vi det som alla irländare gör när allt går åt helvete och livet känns hopplöst: vi bestämde oss för att ta en pint.



En hamburgare och en (två, tre) pint(s) senare så ringde plötsligt Jarno: ”I probably will get the car fixed today”. Hoppet tändes lite smått och mitt motto ”Det ordnar sig” visade sig än en gång stämma (yes)

Jarno rallykörde som en dåre hem, såpass hårt att vi nästan hann ikapp letterna som åkte en timme före oss… Och det var väl typ det, irländska innebandy-mästerskapen på några tiotusenmiljoner tecken.

Lördag den 29:e januari. Det var dags. En enorm mängd packning, fem förväntansfulla unga män, betydligt fler Red Bull-kopior och en muffins packades in i den stackars lilla Volvon som skulle ta oss till målet.
302 kilometer outforskad väg låg framför oss. Klockan var bara barnet, närmare bestämt strax efter sju när herr assisterande teamleader David slutligen hittade rätt och kunde inta mittenpositionen i baksätet så att vi kunde börja våran resa.



Bilägaren, och vårat svar på Tommi Mäkinen, hade tagit på sig att köra hela vägen. Egentligen heter han Jarno, men han körde stundtals som en rallydåre,
så Tommi Mäkinen passar honom bättre.

The car needs repairs for about 710 euros. Hopefully it will stay in one piece all the way” skämtade herr Mäkinen när vi svängde ut från parkeringen. Orutinerat värre. Man jinxar inte saker och ting sådär. Det slutar aldrig bra.



Ungefär hälften av alla Irlands innebandyspelare satt i baksätet. Jonas, David och Elias hette dom tre små pojkarna som orutinerat nog inte utropat ”SHOTGUN!” tre dagar innan avresan. Jag är ju lite smidigare än så, dessutom är jag näst minst av oss som åkte också. Skönt att trycka in två stora pojkar och en David i baksätet samtidigt som jag och min muffins satte oss fram.



Under den 30 mil långa resan noterades ett antal saker, men näst viktigast av dessa var det faktum att gult verkade vara det nya gråa här i landet. Det var gula hus överallt längs vägen. Grått och gult verkar vara dom enda färgerna som används för att färglägga hus i det här landet. Inget ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” här inte.

Undrar om dom har Falu Rödfärg här?… Tvek va?



Sen kan jag informera er om att en GPS är ungefär lika användbar i bilen som Jonas är på planen. Helt sjukt hur GPSen helt plötsligt markerade för att det fanns en stor motorväg bredvid vägen där vi åkte. GPSen tyckte vi var helt värdelösa när vi körde på asfalten och menade att åkern 20 meter bredvid faktiskt var N8:an. Och det var inte bara ibland det blev såhär, rätt ofta var GPSen helt sjukt fel ute.

Betyg på irländska kartor: 1



Annars var det ganska kul att få se lite andra delar av Irland. I svenskan finns det ett ord som uttalas trafiksäkerhet, men inom irländskan har jag faktiskt inte hittat det ordet. ”No results found” fick jag när jag sökte efter ordet i irländska ordlistan. Och tro på det.
Rätt som det var när vi åkte så dök det helt plötsligt upp en by längs vägen. Det var hushushushushushus på rad i några hundra meter, sen var byn helt plötsligt slut. Det går inte att jämföra med Sverige, där är det liksom avstånd mellan vägarna och husen. Och det är mellanrum mellan husen också. Men inte här. Hushushushushushushushus. Slut. That's it. Men det var rätt charmigt. Lite mer gemytligt och grannskapligt liksom. Inte sådär osocialt svenskt. Jag gillade det. Tummen upp för irländska byar (även om jag inte såg ett enda McDonalds på hela vägen).



Trafiksäkerhet ja :i Jag minns när dom skulle bygga den nya riksvägen mellan Borlänge och Falun. Fantastiskt många miljoner, separerade vägbanor, tvåfiligt och vägräcken. Om jag minns rätt så ville Vägverket ändå bara sätta 100 km/h på vägen först. Jag fattade ingenting, inte resten av alla som bodde i Dalarna heller. Men dom ändrade sig sen. Det blev 110 km/h. Alla var nöjda.
På bilden som ni ser ovan så har vi en snudd på 90-gradig irländsk kurva med enkelfiligt som är 1 dm bredare än bilen på båda sidorna. För att rama in det hela har vi två murar på sidorna också. vet ni vad dom har för hastighetsgräns här? 100 km/h!

Vi fattade ingenting :i Hur kan man sätta ett hundra kilometer i timmen på en väg som är ojämnare än puckelpisten och smalare än en bob-banan i ett vinter OS?

Betyg på irländska vägverket: 0.5



Okej, säga vad man vill om irländska trafiksäkerheten, men nog fan är det fint i naturen här. Visst, nu var det frost och totalt o-grönt ute, men jag fick enorma World of Warcraft-vibbar när vi åkte igenom det här stället. Det var precis som när man tog steget i WoW från Teldrassil till den andra staden som nybliven Night Elf hunter.

Kort därefter fick jag tag i mitt första djur i spelet. En megastor spindel som kunde attackera dummingar. Ingen sådan skymtades dock i skogen här.



Vi låg bra till tidsmässigt. Vi passade därför på att unna oss lite lyx. Jonas hittade en skylt där det stod ”Hot dog, 1,80 euro” och han högg direkt. I sin hand fick han någonting som bäst beskrivs som… jag vet inte alls. Ni ser bilden. Hans betyg? ”Smakar typ som wienerbröd med äcklig korv i”. G minus eller nåt då?



100 km/h.

Nämnde jag att vi låg bra till tidsmässigt förresten? Även fast vi inte ens var i närheten av att hålla dom där 100 km/h som man skulle för att kunna lita på den osäkra GPSens information om när vi skulle anlända så var vi ute i god tid. Vi hade ungefär en timme på oss med 20 minuters resande kvar.

Då hände det.



”Is that the road or the car?” frågade Jarno. ”The road” svarade jag snabbt och rutinerat.

Men det var inte vägen. Det var bilen. Eller rättare sagt hjulet. Plötsligt hade vi jättebråttom. 15 minuter från hallen satt vi med tre hjul och en enorm pyspunka.



Jarno försökte med mun-mot-munmetoden men den funkade inte. Pyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys lät hjulet. Det var kört. Riktigt kört.

Här står alltså fem unga män mitt ute i en liten by som ingen, inte ens invånarna själva, visste namnet på. Vi försökte att ringa letterna som vi skulle spela med men fick inget svar. Vi försökte ringa snubben som anordnade turneringen – inget svar (det visade sen sig att det inte fanns nån täckning inne i idrottshallen [?]).

Men vi hade turligt nog stannat precis bredvid en mindre affär i ett mindre samhälle. Jag klev helt sonika in för att försöka få reda på om det fanns en häst eller två att hyra så att vi kunde ta oss dom sista kilometrarna till hallen. ”In baely caechi alti caeli tuef” svarade gubben bakom disken.

Jag fattade ingenting.

Sen slog det mig. Det värsta tänkbara hade hänt! Vi hade hamnat mitt i en gaelisk by nästan 30 mil hemifrån :s
”Do you have a number to a taxi?” försökte jag. ”Defreachten tum un boure defrechta dorscht” svarade gubben. Hoppet sinade. Jag grät inombord och förbannade mig själv för att jag aldrig lärt mig gaeliska.

Men så dök det upp en ung tjej som antagligen extrajobbade där. ”I have a number in my phone” svarade hon. Så hon gav mig det. 087 914 37 81 eller nåt. ”It is to Gary, he has a taxi” informerade hon mig.
Efter att först ha ringt fel nummer så fick vi tag i rätt snubbe och en 25 minuter senare dök ”The Gary” plötsligt upp.



Den gamle gubben gav mig tummen upp och ett ”Erhe menchi eren djene quad can ashi”. ”Zlatan är bättre än Roy Keane” svarade jag på riktigt dalmål och hoppade sen in i taxin fort som ögat.

”Där fick du din sketna skitgubbe!” tänkte jag stolt samtidigt som vi rullade ut från parkeringen.

Jo, jag är ganska mogen för min ålder…



Sju minuter tog det oss sen var vi framme. Bilen la av sju minuter från Killarneys sporthall. Skapligt flyt ändå. Tänk om den lagt av 15 mil därifrån, mitt mellan Dublin och Killarney? Huuu.
Gary tackade för att få ha skjutsat oss med att ta ett rånarpris på körningen. 25 euro för 7 minuters bilkörning – det är mer än vad dom flesta läkarna tjänar per timme!

Men vi var i alla fall där…”

Jag må ha sett många coola saker under min uppväxt. Transformers, Turtles, Lego och en massa annat. Men det här tar definitivt priset som Ballaste leksaken ever” – figurer av en massa olika hockeyspelare! McFarlane heter märket och dom har alla möjliga stollar i figurformat. Dom har monstret Alexander Ovechkin, eleganta Patrick Kane och pensionären Peter Forsberg. Dom har (tyvärr) till och med Sveriges svar på Wikileaks – Tommy Salo!

Fattar ni hur ballt det här är? Jag sitter här och känner att 99 dollar plus frakt ändå inte är så jättemycket för en Henrik Lundqvist-gubbe. Jag vill ha en Lundqvist, en Belfour, en Kane och en Chelios. Och en Gretzky, en Lidström, en Datsyuk och… jag vill ha allihopa! Utom Salo…”

Betnérkvällen är avklarad. En svag smak av tokgrillade hamburgare och en riktigt krullig frisyr är det som jag tar med mig från den här kvällen. Burgaren kom från Burger King och jag kan ärligt säga att Burger King fortfarande gör hemsk snabbmat. Att den dessutom tog 5 minuter att få säger egentligen allt…

Den krulliga frisyren satt faktiskt inte på någon het dam, istället satt den på en irländsk herre vid namn Andrew Stanley
. Andrew var killen som höll i hela standupframträdande och han var briljant. Han skämtade om amerikanare, Henry-handsen och han skämtade till det något enorm med en stolle vid namn Viktor som satt närmast scenen. Sättet Andrew improviserade imponerade stort på mig och jag tror inte det var en enda människa som kunde hålla sig för skratt.

Betyg på Andrew Stanley: 5

Sen kom pausunderhållningen. Det var nån tillsynes randomtjej som inte riktigt klarade av det här med humor. Det blev mest pinsamt under dom 20 minuterna hon höll på, så vi lämnar henne och går vidare.

Betyg på den tråkiga damen: 0.5


Herr Betnér stod under dom två första framträdandena längst bak i lokalen och knappade på sin mobil. N00ben noterade att hans stod där, så jag kunde inte låta bli att japan-fotografera honom. En tumme upp från mig fick honom att bjuda på ett leende, och när min kamera väl bestämt sig för att ta kortet hade han ledsnat :i
Var annars lite sugen på att gå fram och prata med honom, men vad säger man till en såndär ironiskt människohatande människa? Tja, jag vet att du hatar människor och så, men… jag hatar dig också”? Det funkade lixom inte att komma på någon icebreaker, så det fick vara.
Lite intressant ändå att se att han är en människa precis som oss average joes. Han stod där bak som vem som helst och tittade på dom andra uppträdandena och det kändes skumt på något vis. Han har ju varit med på TV – ska inte han kunna sväva eller nåt då? Är han bara en människa precis som alla andra? Tydligen var han det…


Betnér då, hur var han på engelska? Han körde några av dom gamla skämten från sin repetoar, men överlag gillade jag hans framförande. Han drev friskt med bland annat religioner, feta människor och sig själv, men jag älskar verkligen hans ironiska sätt att presentera allt. Han verkligen dumförklarar allt han snackar om och lämnar sen en tystnad som gör att allt får sjunka in hos dom som lyssnar. Man kan inte förklara ett framträdande i ord egentligen, men jag gillar hans stil. Överanalyser är coola btw (yes)

Betyg på Betnér: 4

Efter att Betnér uppträtt skippade vi resten av kvällen – alla vi som var dit ska ju jobba imorgon. Jag satsar dock på ett besök hos IBM-doktorn klockan 07:54 och sen direkt hem i säng. Underbart att man bara kan boka 6-minuterstider hos doktorn. Han har alltså 6 minuter på sig att komma fram till vad jag lider av. Hoppas han skippar allt det där självklara (storhetsvansinne m.m.) och hör hur jävla krasslig jag låter. Då får jag vara hemma och få lön i alla fall. Hem ska jag oavsett i alla fall, att jobba som telefonsupport med halsproblem fungerar inte sådär jättebra…”