God dammit!
Jag är en idiot, det är bara att erkänna. Förberedelser är någonting jag underskattar grovt och det sägs ju att förberedelser inför en stor och viktig händelse är nästan lika viktigt som the moment” sen är. Förberedet du dig bra så ökar chanserna att det går bra för dig.
Jag är inte sån, jag tar saker och ting lite som dom kommer. Jag kan hantera kaos sålänge det inte går till överdrift.
Och när det kommer till vanliga saker så är jag ännu sämre på att förbereda mig. Dåliga kostvanor, dåliga sovvanor och jag ska alltid ligga och dra mig någon extra minut på morgonen. Jag är lite av en hopplös slusk helt enkelt.
Idag är en såndär ”vanlig dag”. Fast en dålig sådan. En riktigt dålig en.
Det hela började med att jag var vaken alldeles för länge i lördags. Jag somnade strax före 5 på morgonen och sov till 12:30 ungefär. Det är alldeles för länge om man ska kunna somna en söndagkväll. ”Äsch, det löser sig” tänkte jag smidigt när jag vaknade igår.
Så jag var vaken där på dagen och låg med datorn fram tills klockan var på tok för mycket. Jag var hur pigg som helst, men när klockan slog 01:30 bestämde jag mig för att jag måste försöka somna. Jag hoppade in i duschen och gick och lade mig.
Men först skulle jag äta kvällsmat. En macka och såklart skulle jag, trots att jag kände den där förbjudna ”Michael, ska du verkligen dricka den där?”-känslan, dricka en Red Bull också.
3,5 timmar och en halv hjärtattack senare så somnade jag i alla fall tillslut. Jag fick sova två timmar inatt. Två timmar.
Som om inte det vore nog så gick jag klädd i en blöt vinterjacka i lördags och drog på mig en mildare variant av feber också. Den hänger såklart kvar i min kropp fortfarande.
Men jag tog mig upp imorse. Jag gick ur sängen 07:02, borstade tänderna och duschade ur morgonfrillan för att sen komma ut på trappen och se att bussen står vid rödljuset.
Därifrån gick det fort. Nästan 100 kilometer i timmen. För mig då, inte för bussen. Jag slog förresten nytt världsrekord på 200 meter – 8,9 sekunder tog det mig att Usain Bolt-löpa hela vägen ut till bussen. Såklart fick jag lov att springa ikapp den också, precis i sista sekunden. Full rulle hela vägen från dörren ut till bussen. Flåsandes som en flodhäst som precis jagat en Zebra klev jag sen på bussen och kastade i ungefär 1,15 euro i myntmaskinen som inte ger någon växel.
”How much?” frågade busschauffören som vanligt. Jag informerade honom om att dom 1,11 eurona som låg däri faktiskt var 1,15 och han svarade ”no”. En mildare chock senare pekade han på fönstret och visade att dom minsann höjt busspriset till jobbet med 4% till 1,20 euro.
Sen frös tiden i vad som verkade vara en evighet. Låten från ”The Good, the Bad and the Ugly” spelades i bakgrunden och vi spelade ett mindgame på elitserienivå innan herr busschaufför slutligen gav upp och visade att han minsann var en hyvens kille ändå. Den flåsande flodhästen verkade vara en såpass viktig kund att busschauffören avrundade dom där slantarna till 1,20 euro och gav flodhästen en biljett.
Väl framme vid busshållplatsen så kliver en något mindre flåsande flodhäst ut i det irländska morgonvädret och börjar gå mot kontorsbyggnaden till vilken han donerat sin själ.
Då kommer en vindpust vars styrka skulle ha vält dom tre små grisarnas hus på ett ögonblick och blåser tillbaka den klumpiga flodhästen halvvägs hem igen. Sen kommer en till. Och en till.
Jag var så trött att jag ett tag funderade på att sova lutandes mot vindpustarna som kom emot mig, men eftersom dom kom så oregelbundet så lade jag ner det projektet.
Men jag märkte en annan sak: eftersom jag bytte jacka hemma idag till den vattentäta vårjackan så hade jag inte med mig min badge. Den behövs, för om man blir påkommen inne i byggnaden med att inte ha den så blir man kidnappad av securitygubbarna, inlåst i ett mörkt litet rum och får lyssna på när en av gubbarna läser irländska barnböcker.
Så jag fick helt enkelt gå ”the walk of shame” och berätta att jag minsann glömt min badge hemma idag. Igen.
Men för att få min gula, skitfula, badge så var jag tvungen att uppge mitt namn. Rutinerad som man är så la jag fram mitt körkort på disken.
Snubben, som gav mig en temporär badge i fredags också, frågade som vanligt ”What's your first name?”. ”Kaustinen” pekade jag rutinerat. ”Your first name” sa han eftersom han antagligen inte hörde mig. ”Kaustinen” pekade jag igen.
”Your FIRST NAME” sa herr Shaquille O'neal bakom desken på ett onödigt hotfullt sätt. ”Oh… Michael” returnerade jag samtidigt som jag funderade varför han frågade efter mitt förnamn idag när han alltid annars frågar vilket som är mitt efternamn.
Nåja, jag fick min fula badge och kunde ta mig in i byggnaden för att märka att jag varit inloggad på telefonen hela helgen, att jag glömde min matlåda hemma och jag fick sen såklart lov att byta lösenord på min Lotus Notes också bara för att allt som skulle kunna gå fel skulle gå fel. ”Could not find 010” svarade Notes efter lösenordsbytet och jag kände att det här verkligen var en praktdag utan dess like.
Nu sitter jag här och räknar ner. Direkt jag loggat in på telefonen började jag räkna: 07:59:59, 07:59:58… Räknar annars kallt med att förstöra någon kunds dator, spruta ner hela mitt tangentbord med Red Bull, att mina snickers ska vara mögliga och att det ska ligga en mördarspindel bland mina bananer idag. Det är en sån dag helt enkelt…
”
Det var en av 15-20 spelare som skulle platsa i svenska division 5 i Dalarna, resten var sämre än dom flesta svenska korpenspelarna. 
