Fiasko

  • Fiasko,  Jobba på Irland

    Från Meireles syntharfrilla till hästköp


    Det här med att klippa sig alltså… Jag har väl aldrig haft någon egentlig toppfrisyr, men ändå är att klippa mig något av det värsta jag vet. Jag kan inte pinpointa exakt vad det beror på men nånstans långt bak i hjärnbarken sitter det en hårklipparnerv som är väldans sårbar. Och det suger.

    Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?”. Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.

    Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. ”Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?”. Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?

    Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.

    Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med ”make it thinner on the top and shorter in the front” och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här…
    Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde…


    Snel hest.”

  • Fiasko,  Förväntan,  Kameradump

    McDonalds-ångesten x 125


    McDonalds-ångesten är vad jag brukar kalla den. Den här ångesten som uppstår när man precis ska beställa mat på McDonalds och man inte riktigt vet vad man vill ha. Vill jag ha en Big Mac-meny eller vill jag ha två cheeseburgare och en Fanta? Ångesten faller sig på tills dess att man i ren panik tar steget fram och beställer två McFish och en latte för att sen spendera hela måltiden med att svära över idiotvalet man gjorde.
    Och då gäller valet och ångesten någonting så otroligt oviktigt som snabbmaten för dagen. Man överlever väl ändå oavsett vad man väljer.

    Nu har istället nästa nivå av ångesten anlänt. Min dator håller på att ge upp (för fjärde gången) och det är dags för en ny. Om ni då tänker er min beslutsångest vid McDonalds och tar den gånger 125 så får ni då kanske en uppfattning om den nuvarande ny-datorångesten.

    För tänk om man väljer fel dator? Om tangentbordet är svindåligt, om grafikkortet inte håller för spel eller om skärmen inte ens är full HD. Och jag som inte ens spelar spel på min dator oroar mig ändå över grafikkortets prestanda. Jag är nog dum i huvudet. Det handlar i och för sig om en 10 000 kronor nu. Man vill inte gärna kasta 10 000 kronor i havet. A Dell rolling in the deep” liksom.

    Det kommer sluta med att jag sitter här med den där MSI-datorn med 127 olika blinkande lampor på, eller den där Pride-datorn från Alienware som ser superbögig ut med en plånbok som är tunnare än madrassen jag sover på. ”Tänk på barnen i Afrika” brukar man säga, men jag ser inte hur dom ska kunna hjälpa mig här? Dom kan väl inget om datorer?…”