Close

Category Archives Fiasko


Jag ansökte idag om ett Visa-kort från min irländska bank inför Asien-resan. Dock såg jag att mina uppgifter inte riktigt stämde och att min inkomst var listad på tok för lågt. Men för att ändra den uppgiften måste man tydligen ringa till AIB. Lagom sugen på telefonpratande med en helpdesk efter att ha jobbat med just det hela dagen så lyfte jag ändå tillslut min lur och ringde. Och här nånstans började eländet…

Welcome to AIB blablabla. Please enter your registration number” svarade datorrösten vänligt och jag följde rådet. ”Please enter the first digit in your Personal Access Code” följde härnäst och jag matade in siffran. Sen kom första mindfucket…
”Please enter the last digit in your Personal Access Code” och jag gjorde även det. Till svar fick jag ”Your access code is not correct” och sen blev jag ombedd att ringa in och prova igen. Nåja, alla kan väl skriva fel tänkte jag och jag gick igenom allt igen. ”Your access code is not correct, please try again”.

Då kom jag på att min kod visst bara var fem siffror lång. När jag för tredje gången skulle slå in sista siffran i koden visste jag att det skulle vara en sjua, inte en etta och kände mig hur lugn som helst. ”Please enter blabla” började rösten i telefonen innan jag lyckades med konststycket att istället för att klicka en sjua så klickade jag på fel jävla knapp! ”Your Personal Acccess Code has been locked”.



”Toarulle, fan och helvete!” svor jag inombords samtidigt som jag klickade mig fram till kundsupporten. Damen jag fick prata med var väldans trevlig och hjälpsam och vi hade nog ett litet moment där under tiden hon väldans flörtigt frågade mig efter min adress, mina bankuppgifter och annan intressant information som en golddigger helt klart bara frågar folk hon är intresserad av.
Sen tog vårat moment abrupt slut. ”Can I have your account number?”. Såklart har jag inte den informationen nedskriven nånstans, så det sket sig nåt brutalt mellan oss. ”Sorry, I already have a girlfriend” mumlade jag innan jag slängde på luren.

Efter att ha letat igenom hela mitt rum, hela Spiris rum och slutligen rivit ut hela garderoben insåg jag att min kartong med allt mitt imponerande pappersarbete var spårlöst försvunnen. Jag hittade dock en mobilräkning med ett kontonummer på, men det numret visade sig vara min operatörs och inte mitt eget, så det kontonumret gick inte hem hos AIB den heller. Dock fick jag tipset att åka till en bankomat, där fanns all info jag behövde.



Femton minuters cykeltur, en Ben & Jerrys, 6 Miller och -20 euro senare så hade den äckliga lilla papperslappen äntligen hämtats hem. Segern var min! Jag ringde då banken och fick snacka med en herre vid namn Nigel. En riktigt trevlig pajsare som först golddigger-förhörde mig på alla mina uppgifter för att sen nästan totalt söva mig med 5 minuters disclaimers innan han slutligen kunde hjälpa mig låsa upp PAC-koden. Seger och magi, allt löste sig tillslut. Jublande glad tackade jag Nigel och lade på.

Då insåg jag att jag ännu inte, efter 2 timmars meckande, lyckats byta mina inkomstuppgifter hos banken. Det var ju därför jag ringde dom från första början!
Samtidigt som jag slog telefonnumret tänkte jag högt ”Inte samma kille igen, han kommer tro jag är lika mongo som jag tror att vissa av mina kunder är”. Och vem fan tror ni svarar? Av alla miljoner agenter som sitter där svarar den där jeffla Nigel igen. ”Hello…. its me Michael again…” kved jag samtidigt som jag skämdes som en hund. Sen förklarade jag att jag glömde ändra mina inkomstuppgifter och allt slutade lyckligt. Två timmar för att byta en uppgift hos banken, jag tackar jag :f


26 år gammal. 26 år gammal och dement. Minnet sviker, kroppen ger efter vid fysisk ansträngning och det är inte lång tid kvar tills jag kan börja klä mig i tweedkavaj och gubbhatt. Jag är mer än halvvägs till 50 nu och det märks…

Slutet av förra veckan var av utbrändhetskaliber fysiskt sett. Innebandy torsdag, fotboll fredag, innebandy lördag och innebandy söndag. Inte bra för en gammal gubbe som precis passerat sina bästa år. Ändå bestämde sig den 26-åriga gubben för att cykla bort till innebandyn där på söndagen. Jag är fortfarande 21, jag kan fixa detta” upprepades i hjärnan en triljon gånger under tiden jag trampade dom 10 minuternas cykelväg bort till sporthallen. Väl där var jag så trött att jag bara slängde på slanglåset på bakdäcket och låste det – trots att det finns perfekta bågar att totalt låsa fast cykeln i. ”Jag ska snart hem i alla fall” tänkte jag och gick in.

Vi spolar fram sex dagar till lördagen därefter. Solen skiner och den utbrända gubben Kausti sover fram till 14:30. Väl vaken inser han att det är kanonväder ute och han övertalar snabbt sina rumskamrater att dom minsann ska grilla. Ett ”Jag åker iväg och handlar, så gillar ni” står sen gubben ute vid cykelskjulet och inser att det inte står någon röd Trax-hoj där…

Och sen spelas plötsligt hela innebandysöndagen upp likt en sista dödsrycket-revy i huvudet på den gamle mannen. Han ser hur han cyklar bort till hallen, spelar innebandy och sen helt sonika går därifrån. Utan någon cykel. Katastrofen är ett faktum – cykeln var inte fastlåst ordentligt, den har stått utomhus i snart en vecka och enligt oddsen är den också stulen. Inte en chans att en cykel som står utomhus i den här staden förblir ostulen en längre tid.



En halvtimme senare är så det självklara ett faktum: cykeln står inte i idrottshallens cykelställ. Den är snodd, försvunnen och helt väck. Bye bye, sayonara och hejdå.
Lagom irriterad på sig själv traskade sen en sur 26-åring från hallen bort mot shoppingcentret när telefonen plötsligt ringde. Det var Jarno, snubben som är anvsvarig för innebandyn, som ringde. Han hade två timmar tidigare fått ett mail från idrottshallens manager som informerade att dom minsann hade hittat en cykel. Hej, halloj och tja cykeln. Helt plötsligt var den tillbaka igen.



Nu står den hemma i cykelskjulet och kommer aldrig mer släppas ut. Likt en eventuell framtida dotter får cykeln nu stå där inlåst och fastkedjad tills dess att jag finner den vuxen nog att släppas ut.”

Det här med att klippa sig alltså… Jag har väl aldrig haft någon egentlig toppfrisyr, men ändå är att klippa mig något av det värsta jag vet. Jag kan inte pinpointa exakt vad det beror på men nånstans långt bak i hjärnbarken sitter det en hårklipparnerv som är väldans sårbar. Och det suger.

Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?”. Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.

Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. ”Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?”. Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?

Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.

Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med ”make it thinner on the top and shorter in the front” och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här…
Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde…


Snel hest.”

McDonalds-ångesten är vad jag brukar kalla den. Den här ångesten som uppstår när man precis ska beställa mat på McDonalds och man inte riktigt vet vad man vill ha. Vill jag ha en Big Mac-meny eller vill jag ha två cheeseburgare och en Fanta? Ångesten faller sig på tills dess att man i ren panik tar steget fram och beställer två McFish och en latte för att sen spendera hela måltiden med att svära över idiotvalet man gjorde.
Och då gäller valet och ångesten någonting så otroligt oviktigt som snabbmaten för dagen. Man överlever väl ändå oavsett vad man väljer.

Nu har istället nästa nivå av ångesten anlänt. Min dator håller på att ge upp (för fjärde gången) och det är dags för en ny. Om ni då tänker er min beslutsångest vid McDonalds och tar den gånger 125 så får ni då kanske en uppfattning om den nuvarande ny-datorångesten.

För tänk om man väljer fel dator? Om tangentbordet är svindåligt, om grafikkortet inte håller för spel eller om skärmen inte ens är full HD. Och jag som inte ens spelar spel på min dator oroar mig ändå över grafikkortets prestanda. Jag är nog dum i huvudet. Det handlar i och för sig om en 10 000 kronor nu. Man vill inte gärna kasta 10 000 kronor i havet. A Dell rolling in the deep” liksom.

Det kommer sluta med att jag sitter här med den där MSI-datorn med 127 olika blinkande lampor på, eller den där Pride-datorn från Alienware som ser superbögig ut med en plånbok som är tunnare än madrassen jag sover på. ”Tänk på barnen i Afrika” brukar man säga, men jag ser inte hur dom ska kunna hjälpa mig här? Dom kan väl inget om datorer?…”

Så var då dom 365 dagarna som år 2011 bjudit på alldeles strax slut. Ett år som varit bland dom bättre i karriären om jag ska vara ärlig. USA-resande, nytt jobb, nya rumskamrater och en hel del vardagslunkande har avklarats. Och 2012 ser på alla fronter (förutom resandet) ut att bli ännu bättre.

Men idag firar vi nyår. Let's go out with a bang!” tänkte jag och karateslog sönder hårddisken på min dator. Bra gjort Michael, verkligen bra gjort. Nu är det t-r-e-d-j-e hårddisken den här sketna Vaion käkar upp (dock med viss hjälp av mina ninja-nävar idag då) och jag börjar fundera på om det kanske är dags att uppgradera?

En sak är dock klar. Den här gången ska jag se till att köpa till tolv meter bubbelplast till datorn så att jag kan göra den hundra procent stötsäker. Tacka gudarna för att man varit smart nog att börja använda Dropbox i alla fall. Alla bilder, alla script och allt annat viktigt ligger backuppat där trots att hårdvaran vägrar boota Windows.

IIIIIII don't want a lot for Christmas, there is just one thing I neeeeed. Mariah Carey spelas öve-fucking-rallt i hela Dublin och julstämningen infinner sig inte alls. Utöver det består varenda butiks julmusiks-spellista av totalt fyra låtar: Wham! – Last Christmas, Valfri version av Oh holy night, Valfri version av Silent Night samt ovan nämnda All I want for Christmas. F-y-r-a låtar lyckas alla butikerna på shoppingcentret totalt samla ihop för att skapa sin Best of Blanch shopping center – Christmas version”-playlist. Horribelt.
Jo, ni gissade rätt, jag har varit och handlat julklappar.

Att handla julklappar är någonting som absolut inte platsar på min personliga topplista över roliga saker att göra här i livet. Tvärtom hamnar eländet nånstans mellan att gå ut med soporna och att klippa mig. Och att klippa mig är det absolut värsta jag vet. Saker såsom att tvingas slicka på grävlingar går bra, bli parkerad på av en traktor likaså, men att julshoppa motsätter jag mig starkt.

Idag spenderade jag t-r-e timmar på shoppingcentret och fick ihop totalt noll julklappar. Två par jeans åt mig själv, tre t-shirtar, julklappspapper, ett sexpack öl, en fryspizza och två Pringles-rör fick jag däremot tag i.
Nåja, jag vet i alla fall vad jag ska köpa förnåt till alla nu. Dock ska jag masa mig ner på stan imorgon för att kika lite vad som erbjuds där innan jag slår till. Behöver ju inte ha köpt klart grejerna förrän vid 23-tiden på söndag kväll, så än är det gott om tid.

(Sådär, nu kan ni klaga på all tvätt som ligger på golvet i bakgrunden av bilden)”

Lotus Notes är ett skojigt program. För er som inte vet vad Lotus Notes är så är det en mailklient, ungefär som Outlook, bara det att man kan göra lite extra saker i Notes såsom att ha databaser liggandes i mailen och… ja, typ det var väl typ det.

Men det här programmet är inte alltid så logiskt. Bland annat är menysystemet inte alltid helt intuitivt och när man plötsligt har tre menyer för samma sak så snurrar man lätt bort sig…

Överlag tror jag dock att programmet är en bra grej (mest för att jag helst vill behålla mitt jobb om någon viktig IBMare nu skulle få för sig att läsa det här). Faktum är dock det att det inte finns något annat program som egentligen kan jämföras med Lotus Notes (så vitt jag vet), så någonting måste dom ha gjort rätt för att bli så stora som dom blivit.

Men det här inlägget skrivs inte på grund av att min kära mor klagat över att bloggen är död, inte heller för att lillebror gjort detsamma. Nej, det här inlägget skrivs eftersom jag fick en såndär fniss-upplevelse idag när jag satt och tittade till min ticketkö i Lotus Notes.
Där bredvid en av ticketarna kikade en liten ikon som såg ut som ett brev fram.

Vad kan det här betyda?” tänkte jag lite för mig själv. Det fanns ingen kolumn för mailet, betyder det kanske att jag fått ett mail som uppdaterat ticketen idag? Nä, inte det. Mailboxen hade inga nya mail när jag kontrollerade den.
Så jag kikade om det möjligtvis kunde vara så att ticketen skapats av ett mail och att det var därför ikonen fanns där. Näe, det var ingen skillnad på den där ticketen och en annan ”normal” ticket.

Men alla vet ju att man kan hålla muspekaren över saker och ting för att få reda på vad dom betyder, så jag provade det. Varför inte liksom? Får jag ingen information på 3-4 sekunder så får jag inte, men kanske kan dom där sekunderna lösa mysteriet. Så jag placerade min muspekare över brev-ikonen och väntade spänt.

Resultatet jag fick var dock inte helt väntat… ”Unopened white envelope icon” stod det i rutan som poppat upp för att förklara för mig vad ikonen betyder. ”En ikon som ser ut som ett oöppnat brev” tycker Lotus Notes är en bra förklaring på vad det där brevet betyder. Hur tänkte dom där? Och vad f-n betyder brevikonen!?


”Unopened white envelope icon”

Iklädd en Lacoste-piké, ett par mjukisbyxor och mina fantastiska Homer Simpson-tofflor omsluts nu en ung man i 25-årsåldern av verkligheten igen. Eller som han själv kallar sig, Mästaren av jetlag”, efter att under dom senaste två månaderna kommit underfull med hur man motverkar denna elakartade livstumör.
Vardagen består av en stabil Dunnes lasagne-frukost, en tvättmaskin som tvättar för fullt och Magnus Uggla som ljuder genom högtalarna på den smått avlidna laptopen. Den stackars laptopen vars laddaruttag just nu är silvertejpat samtidigt som datorn än en gång har börjat gnälla över att hårddisken minsann inte hänger med i svängarna längre. Det är nog dags för en ny snart, men eländet får nog hänga med så länge den orkar.

Hur känns det då att vara här igen? Jag kan knappast säga att Dublin är paradiset, speciellt inte eftersom min senaste referens är Miami, men så jäkla illa är det ändå inte. Nog för att jag mer längtar efter Miami än IBM, men livet rullar vidare oavsett vad jag tycker så man får väl acceptera det.
Det finns ändå en positiv sak med jobbet: man får gnälla hur mycket man vill och man får ändå betalt för det!

Sen har vi regnet också, fantastiskt skönt att vara tvungen att ha ett paraply med sig så fort man ska ut och slänga soporna! Nåt annat som är bra med Irland? Ja, att man har fått tillbaka 3G-kontakten på mobilen också!

För om man ska vara ärlig, vad är Frihetsgudinnan, Golden Gate-bron, Miamis stränder, Yosemites vattenfall och Death Valleys öken i jämförelse med 3G-kontakt, regn och min desk på IBM? Ingenting, absolut ingenting…

:<

Det händer inte så speciellt mycket här på bloggen just nu, men jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag har skaffat mig någonting som, med lite extra fantasi, kan kallas för ett liv vilket gör att bloggen får lida.
Det är hockey-VM, golf, solande och lite annat smått och gott som ockuperar min fritid just nu så bloggen har prioriterats ner några hack.

Men misströsta inte, om en månad är jag i USA och skriver som aldrig förr. Tills dess laddar jag upp på det sättet som passar mig bäst – genom att vila mig i form. Några korta inlägg kommer dyka upp, men det blir nog inte lika frekvent bloggande dom kommande 2-3 veckorna som det varit tidigare.

#slashhängmatta
Jag fick en idé för några år sedan. Året var 2007, min Nissan var bara en vanlig Nissan och jag var fortfarande hyfsat ung och fräsch när en smått genial tanke slog mig.

Jag brukar alltid jämföra mig själv med Zlatan när diskussionen om mitt efternamn, och i längden mitt smeknamn Kausti, dyker upp. Vi är båda stora stjärnor på den mörka natthimlen, och ja, om man ska vara ödmjuk kan man helt enkelt säga att vi är två av dom starkast lysande stjärnorna på himlen och att vi är två ljusglimtar som många ser upp till.

Jag gillar mitt smeknamn och tycker det är riktigt ballt om jag ska vara ärlig. Det är unikt, enkelt och personligt istället för att vara ett vanligt Gurra”-, ”Adde”- eller ”Tompa”-smeknamn (inget ont mot er som kallas det).

Jämförelsen med Zlatan är därför inte helt galen – vi har båda ett smeknamn som folk direkt känner igen om dom hört det tidigare. Jag vet att väldigt många på IBM har läst min blogg och det är lika självförtroendeboostande varje gång man pratar med någon för första gången och dom nämner mitt smeknamn redan i första konversationen. Jag heter helt enkelt Kausti för dom flesta, inte Michael Kaustinen, och jag har flera gånger fått frågan ”Du Kausti… vad heter du egentligen?” :i

Nåja, den där frågan som dök upp i mitt huvud den där kvällen för flera år sedan var i alla fall om man på nåt sätt kunde reservera en specifik registreringsskylt hos Vägverket. Eftersom alla nya bilar som kommer in i Sverige förses med en registreringsskylt så tillhörde då regskylten redan en specifik bil. Den skylten var nu sammanslagen med bilen och dom två skulle följas åt tills dess att bilen kolade vippen.
Därför kunde man inte bara komma överens med ägaren till en skylt att få köpa den, utan man måste vänta på att bilen skrotas innan skylten blir tillgänglig. Och är man inte snabb så fästs skylten på första bästa bil som kommer in i landet och blir sen fast på detta nya chassi tills den skrotas.

Jag visste såklart om att man kunde skaffa en personlig registreringsskylt för 6 000 kronor och fästa på sin bil, men det kunde precis vem som helst göra. Det var inte det jag var ute efter. En sån kunde ju till och med Zlatan skaffa…
Nej jag var ville ha en specifik, redan existerande registreringsskylt, på min framtida bil och var beredd att vänta i flera år för att få den. Den satt vid det tillfället på en skruttig röd Volvo V70 och jag började smått planera hur jag skulle ”råka” preja den av vägen precis på toppen av Kebnekajse för att få tag i skylten med dom sex specifika bokstäverna och siffrorna.

Men det visade sen sig att det jag ville åstadkomma var omöjligt. Man kunde inte reservera en specifik registreringsskylt för att få den associerad med sin redan svenskregistrerade bil. Det gick helt enkelt inte och mitt hjärta gick i tusen bitar. Det skulle aldrig bli vi två och jag och skylten skulle få leva våra liv åtskilda. Det sägs att olycklig kärlek är bland det värsta man kan uppleva och jag är nog villig att hålla med om det.

Idag har jag lite smått kommit över den, men jag kan ändå inte helt släppa tanken på att skruva fast den på min Nissan och ge mig ut på vägarna. Så för skyltens skull hoppas jag att den trivs bra på den där skruttiga Volvon och att den i sitt nästa liv hamnar på en vacker importerad Ferrari…

The registreringsskylt”