Close

Category Archives Fiasko


Jag ansökte idag om ett Visa-kort från min irländska bank inför Asien-resan. Dock såg jag att mina uppgifter inte riktigt stämde och att min inkomst var listad på tok för lågt. Men för att ändra den uppgiften måste man tydligen ringa till AIB. Lagom sugen på telefonpratande med en helpdesk efter att ha jobbat med just det hela dagen så lyfte jag ändå tillslut min lur och ringde. Och här nånstans började eländet…

Welcome to AIB blablabla. Please enter your registration number” svarade datorrösten vänligt och jag följde rådet. ”Please enter the first digit in your Personal Access Code” följde härnäst och jag matade in siffran. Sen kom första mindfucket…
”Please enter the last digit in your Personal Access Code” och jag gjorde även det. Till svar fick jag ”Your access code is not correct” och sen blev jag ombedd att ringa in och prova igen. Nåja, alla kan väl skriva fel tänkte jag och jag gick igenom allt igen. ”Your access code is not correct, please try again”.

Då kom jag på att min kod visst bara var fem siffror lång. När jag för tredje gången skulle slå in sista siffran i koden visste jag att det skulle vara en sjua, inte en etta och kände mig hur lugn som helst. ”Please enter blabla” började rösten i telefonen innan jag lyckades med konststycket att istället för att klicka en sjua så klickade jag på fel jävla knapp! ”Your Personal Acccess Code has been locked”.



”Toarulle, fan och helvete!” svor jag inombords samtidigt som jag klickade mig fram till kundsupporten. Damen jag fick prata med var väldans trevlig och hjälpsam och vi hade nog ett litet moment där under tiden hon väldans flörtigt frågade mig efter min adress, mina bankuppgifter och annan intressant information som en golddigger helt klart bara frågar folk hon är intresserad av.
Sen tog vårat moment abrupt slut. ”Can I have your account number?”. Såklart har jag inte den informationen nedskriven nånstans, så det sket sig nåt brutalt mellan oss. ”Sorry, I already have a girlfriend” mumlade jag innan jag slängde på luren.

Efter att ha letat igenom hela mitt rum, hela Spiris rum och slutligen rivit ut hela garderoben insåg jag att min kartong med allt mitt imponerande pappersarbete var spårlöst försvunnen. Jag hittade dock en mobilräkning med ett kontonummer på, men det numret visade sig vara min operatörs och inte mitt eget, så det kontonumret gick inte hem hos AIB den heller. Dock fick jag tipset att åka till en bankomat, där fanns all info jag behövde.



Femton minuters cykeltur, en Ben & Jerrys, 6 Miller och -20 euro senare så hade den äckliga lilla papperslappen äntligen hämtats hem. Segern var min! Jag ringde då banken och fick snacka med en herre vid namn Nigel. En riktigt trevlig pajsare som först golddigger-förhörde mig på alla mina uppgifter för att sen nästan totalt söva mig med 5 minuters disclaimers innan han slutligen kunde hjälpa mig låsa upp PAC-koden. Seger och magi, allt löste sig tillslut. Jublande glad tackade jag Nigel och lade på.

Då insåg jag att jag ännu inte, efter 2 timmars meckande, lyckats byta mina inkomstuppgifter hos banken. Det var ju därför jag ringde dom från första början!
Samtidigt som jag slog telefonnumret tänkte jag högt ”Inte samma kille igen, han kommer tro jag är lika mongo som jag tror att vissa av mina kunder är”. Och vem fan tror ni svarar? Av alla miljoner agenter som sitter där svarar den där jeffla Nigel igen. ”Hello…. its me Michael again…” kved jag samtidigt som jag skämdes som en hund. Sen förklarade jag att jag glömde ändra mina inkomstuppgifter och allt slutade lyckligt. Två timmar för att byta en uppgift hos banken, jag tackar jag :f


26 år gammal. 26 år gammal och dement. Minnet sviker, kroppen ger efter vid fysisk ansträngning och det är inte lång tid kvar tills jag kan börja klä mig i tweedkavaj och gubbhatt. Jag är mer än halvvägs till 50 nu och det märks…

Slutet av förra veckan var av utbrändhetskaliber fysiskt sett. Innebandy torsdag, fotboll fredag, innebandy lördag och innebandy söndag. Inte bra för en gammal gubbe som precis passerat sina bästa år. Ändå bestämde sig den 26-åriga gubben för att cykla bort till innebandyn där på söndagen. Jag är fortfarande 21, jag kan fixa detta” upprepades i hjärnan en triljon gånger under tiden jag trampade dom 10 minuternas cykelväg bort till sporthallen. Väl där var jag så trött att jag bara slängde på slanglåset på bakdäcket och låste det – trots att det finns perfekta bågar att totalt låsa fast cykeln i. ”Jag ska snart hem i alla fall” tänkte jag och gick in.

Vi spolar fram sex dagar till lördagen därefter. Solen skiner och den utbrända gubben Kausti sover fram till 14:30. Väl vaken inser han att det är kanonväder ute och han övertalar snabbt sina rumskamrater att dom minsann ska grilla. Ett ”Jag åker iväg och handlar, så gillar ni” står sen gubben ute vid cykelskjulet och inser att det inte står någon röd Trax-hoj där…

Och sen spelas plötsligt hela innebandysöndagen upp likt en sista dödsrycket-revy i huvudet på den gamle mannen. Han ser hur han cyklar bort till hallen, spelar innebandy och sen helt sonika går därifrån. Utan någon cykel. Katastrofen är ett faktum – cykeln var inte fastlåst ordentligt, den har stått utomhus i snart en vecka och enligt oddsen är den också stulen. Inte en chans att en cykel som står utomhus i den här staden förblir ostulen en längre tid.



En halvtimme senare är så det självklara ett faktum: cykeln står inte i idrottshallens cykelställ. Den är snodd, försvunnen och helt väck. Bye bye, sayonara och hejdå.
Lagom irriterad på sig själv traskade sen en sur 26-åring från hallen bort mot shoppingcentret när telefonen plötsligt ringde. Det var Jarno, snubben som är anvsvarig för innebandyn, som ringde. Han hade två timmar tidigare fått ett mail från idrottshallens manager som informerade att dom minsann hade hittat en cykel. Hej, halloj och tja cykeln. Helt plötsligt var den tillbaka igen.



Nu står den hemma i cykelskjulet och kommer aldrig mer släppas ut. Likt en eventuell framtida dotter får cykeln nu stå där inlåst och fastkedjad tills dess att jag finner den vuxen nog att släppas ut.”

Det här med att klippa sig alltså… Jag har väl aldrig haft någon egentlig toppfrisyr, men ändå är att klippa mig något av det värsta jag vet. Jag kan inte pinpointa exakt vad det beror på men nånstans långt bak i hjärnbarken sitter det en hårklipparnerv som är väldans sårbar. Och det suger.

Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?”. Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.

Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. ”Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?”. Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?

Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.

Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med ”make it thinner on the top and shorter in the front” och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här…
Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde…


Snel hest.”

McDonalds-ångesten är vad jag brukar kalla den. Den här ångesten som uppstår när man precis ska beställa mat på McDonalds och man inte riktigt vet vad man vill ha. Vill jag ha en Big Mac-meny eller vill jag ha två cheeseburgare och en Fanta? Ångesten faller sig på tills dess att man i ren panik tar steget fram och beställer två McFish och en latte för att sen spendera hela måltiden med att svära över idiotvalet man gjorde.
Och då gäller valet och ångesten någonting så otroligt oviktigt som snabbmaten för dagen. Man överlever väl ändå oavsett vad man väljer.

Nu har istället nästa nivå av ångesten anlänt. Min dator håller på att ge upp (för fjärde gången) och det är dags för en ny. Om ni då tänker er min beslutsångest vid McDonalds och tar den gånger 125 så får ni då kanske en uppfattning om den nuvarande ny-datorångesten.

För tänk om man väljer fel dator? Om tangentbordet är svindåligt, om grafikkortet inte håller för spel eller om skärmen inte ens är full HD. Och jag som inte ens spelar spel på min dator oroar mig ändå över grafikkortets prestanda. Jag är nog dum i huvudet. Det handlar i och för sig om en 10 000 kronor nu. Man vill inte gärna kasta 10 000 kronor i havet. A Dell rolling in the deep” liksom.

Det kommer sluta med att jag sitter här med den där MSI-datorn med 127 olika blinkande lampor på, eller den där Pride-datorn från Alienware som ser superbögig ut med en plånbok som är tunnare än madrassen jag sover på. ”Tänk på barnen i Afrika” brukar man säga, men jag ser inte hur dom ska kunna hjälpa mig här? Dom kan väl inget om datorer?…”

Så var då dom 365 dagarna som år 2011 bjudit på alldeles strax slut. Ett år som varit bland dom bättre i karriären om jag ska vara ärlig. USA-resande, nytt jobb, nya rumskamrater och en hel del vardagslunkande har avklarats. Och 2012 ser på alla fronter (förutom resandet) ut att bli ännu bättre.

Men idag firar vi nyår. Let's go out with a bang!” tänkte jag och karateslog sönder hårddisken på min dator. Bra gjort Michael, verkligen bra gjort. Nu är det t-r-e-d-j-e hårddisken den här sketna Vaion käkar upp (dock med viss hjälp av mina ninja-nävar idag då) och jag börjar fundera på om det kanske är dags att uppgradera?

En sak är dock klar. Den här gången ska jag se till att köpa till tolv meter bubbelplast till datorn så att jag kan göra den hundra procent stötsäker. Tacka gudarna för att man varit smart nog att börja använda Dropbox i alla fall. Alla bilder, alla script och allt annat viktigt ligger backuppat där trots att hårdvaran vägrar boota Windows.