Close

Category Archives Mat

Då jag på något sätt lyckades kämpa mig genom årets första arbetsdag trots att jag stundtals kände mig katastrofdålig så passade vi på att fira detta med en lite annorlunda matupplevelse. Jag slängde på mig långskägget, kastade ner bredsvärdet i bältet och bröt sönder min tandborste innan jag sen mötte upp Sara och Peter för ett besök på Aifur, hufvudstadens (kanske?) enda vikingarestaurang.



Direkt vi kom in möttes vi av en skäggig snubbe vars röst, och lite till utseendet också, påminde om Runar i Hem till Midgård] [/spoiler]. Runar, eller vad han nu hette, visade oss väldans snällt till vårat bord där vi sen fick ta plats. Gammel-Sara kände direkt igen sig och utbrast snabbt åh, det känns precis som när jag var ung” samtidigt som lite-äldre-Peter mest klagade på att allt såg så modernt ut.



Ställde hade, såvitt jag kan tänka mig, en riktigt sköna vikinga-stil på allt därinne och dom flesta grejerna var mer än väl tilltagna för att kunna mörda någon vid bordet om man nu skulle blivit osams. Ljusstakar, bestick och mattor var alla av mordvapenskaliber och det kändes på något vis riktigt äkta att vara därinne.


Till en början fick vi beställa något att dricka, och jag lät dom andra välja som vanligt. Kan ingenting om okända öl/drycker så jag låter bli att ta på mig ansvar som eventuellt kan slå tillbaka om det man valt smakar prutt.
In på bordet kom ett varsitt glas mjöd och jag tänkte att jag minsann kommer att kräkas likt en häst med magsjuka av det där eländet.

Men det var inte så farligt faktiskt. Jag har alltid fått för mig att mjöd är nån slags ”buffligare” öl där man får sila ingredienserna mellan tänderna för att inte avlida av ingrediensförgiftning. Men så är det ju inte alls, utan
mjöd är faktiskt ett slags honungsvin som smakar riktigt fräscht. Om jag skulle beskriva smaken så skulle jag beskriva det som svagt mentholsmaksatt fräscht vatten, med en liten mellansmak av blomsteräng och en svag svag eftersmak av tuggumit [spoiler title=Jenka
. Inte alls farligt och jag kaskadkräktes inte alls som en häst av det där.



Bilden på maten blev väl inte helt hundra, men jag beställde i alla fall in Tore Hjorts Rullar & Svarta Vinbär med vad jag trodde var potatismos ända tills mina två vikingakamrater smaskade i sig mina rester och minsann förklarade att det var palsternacksmos, inte potatismos.
Maten smakade helt okej, även om det kanske inte var det absolut bästa jag ätit matmässigt. Men själva stämningen gjorde att det här stället absolut kommer besökas igen. Småsaker som att dom serverar ett bröd vid namn Bautabröd, ölet serverades i riktiga vikingabehållare, dom sätter främlingar bredvid varandra för att man ska börja prata samt att servitören rätt som det var skrek åt alla att ett nytt gäng var på väg in i restaurangen och att vi skulle hälsa dom välkomna med en applåd gjorde att man verkligen föll för stället på första försöket.
Som om inte det vore nog så är det E-Type av alla människor som äger stället, och jag som växt upp med hans musik på radion 24/7 ser det som ett litet plus faktiskt (trots det utbredda E-typehatet i Sverige idag).



Nej, om ni någonsin har vägarna förbi Gamla Stan så kika in på Aifur vettja, det är ett ställe ni kommer uppskatta för att det är lite speciellt och trevligt. Jag ger Aifur 3,75 pilbågsskyttar av 5 möjliga i betyg.”

Vi körde debut på Flippin Burgers igår. Stället ligger på Kungsholmen och har varit helt galet hajpat ända sen det startade för några månader sedan. Ägaren som startade stället började allt med att ta tjänsteledigt från sitt gamla jobb, sen åkte han på en sex veckors roadtrip genom USA där han testade totalt 64 olika hamburgare. Efter det tog han med sig sina erfarenheter, tog fram hamburgare på det sättet han gillade bäst och med hjälp av en crowdfunding-tjänst så kunde han samla in 36 000 kronor som hjälpte till att starta restaurangen.

Menyn är ganska enkel. Hamburgare, Cheeseburgare, Burgler, Flippin, Cricket samt nåt vegetariskt skräp är det som erbjuds i matväg, sen finns det milkshakes, floats (läsk med glasskulor i) och lite efterätter också. En halvtaskig bild på den exakta menyn finns här om ni vill kika, dom har inte lagt upp den på hemsidan ännu av någon anledning.



Stället är väldigt litet, och tar in en 30-40 personer ungefär. Detta, i kombination med hajpen, gör att det är kötid nästan jämt om man vill äta där. Vi fick köa ungefär 30 minuter utomhus (känseln i tårna försvann helt kanjag säga) och sen fick vi vänta ungefär lika länge inomhus för att få ett bord. Vill man sitta i baren går det dock lite snabbare, men vi var inte så sugna att sitta i rad och käka så vi avböjde och väntade en kvart extra för att få ett bord.
Ölutbudet var annars helt okej. Ett gäng IPAs, ett gäng lageröl och sen lite annat som jag inte lade så stor märke till.

Prisnivån var inte farlig heller. 115 kronor för den billigaste hamburgaren, 125 kronor för den dyraste Flippin-burgaren. Visst, det är lite mer än vad McDonalds tar för en Big Mac-meny, men det är väl kanske inte exakt samma sorts hamburgare.



Men bort i all onödig info, ni kom antagligen hit för att få höra hur maten smakade. Om vi börjar med pommesen så var det nog dom bästa pommes fritesen jag någonsin ätit. Tunna, krispiga och med en riktigt najs potatissmak. Redan här kände man att stället var någonting utöver det vanliga…
Alla ni (två) fans (hej mamma och random flashbackare) som hängt med under tiden jag bloggat har ju koll på att jag var i Asien, eller närmare bestämt Tokyo, i somras. Där provade jag en Wagyu-burgare som i stort sett är kobe-klassat kött i hamburgarform. Det är den absolut bästa, totalt överlägset, hamburgaren jag någonsin ätit och att jämföra den med Sibylla, en vanlig restauranghamburgare eller liknande går inte. Ska man ge er en analogi så är det ungefär som att jämföra kebabpizza med en sopkvast. Hur förklarar man skillnaderna när det är så vitt skilda saker?

Jag hade ändå väldigt höga förväntningar på Flippin Burgers när jag lyfte ur burgaren ur korgen för att provsmaka och burgaren överträffade dom redan löjligt höga förväntningarna.
Då ska vi tillägga att när jag väl har förväntningar på någonting så blir jag nästan alltid besviken. Men min första tanke när jag stoppade burgaren i munnen var men shit, jag måste ha ett nytt betygsystem på bloggen. Eller kan man ge någonting sju av fem Happy Meals i betyg?”. Min andra tanke var ungefär samma, och så fortsatte det genom hela burgaren.
Det som framför allt skiljer en bra hamburgare från en suverän burgare är konsistensen. Den ska liksom ligga närmare en Big Mac i konsistensen än den ska likna en hemmastekt hamburgare som ger ”motstånd” när man biter i den. En suverän burgare är lika mjuk som brödet, fast i köttform. Därtill ska smaken vara riktigt mustigt köttig, och även på den punkten levererade Flippins burgare.

Den når inte upp i samma nivå som Wagyu-burgaren i Tokyo, men samtidigt så kostar en Flippin-burgare hälften så mycket samtidigt som den finns att få tag i här i Sverige. Är ni någonsin i Stockholm så måste ni käka på Flippin Burgers. Fem av fem hårtofsar i betyg är givet, och jag kan lova att jag kommer gå dit både en och tjugotre gånger framöver.”

Det är ju rätt poppis att göra sushi nuförtiden, och eftersom alla i hela Dublin ser mig som nån slags snabbmatskung så tänkte jag idag slå alla tvivlare på fingrarna och bevisa att jag minsann kan laga mat – även fast det inte är nyårsafton eller julafton.



Enligt alla recept som finns på Google så ska man skölja riset av någon konstig anledning. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det verkade lite ballt så jag följde även jag rådet. Grupptryck är ballt, och varför ifrågasätta saker när man bara kan go with the flow?
Efter det kokades riset i 2 minuter innan jag ställde över kastrullen på en annan platta på väldigt låg värme. Tror inte ens riset kokade riktigt där, men det blev mjukt tillslut i alla fall så jag antar att det gick bra.



När det sen var klart så kastade jag avokadon. Då jag är helt grön (höhö) på avokado-området hade jag köpt en stenhård avokado som var helt omöjlig att använda till något annat än hammare. Och då vi redan har en hammare fick avokadon helt sonika hälsa på i skräpkorgen.



Efter det skar jag upp laxen, något som var betydligt krångligare än förväntat. Jag körde på två små laxfileer
och det gjorde det lite onödigt svårt att få till tunna bitar. Det gick inte riktigt att hålla i fileerna på något smidigt sätt, och när våran kniv var ungefär lika vass som en rulle toapapper ställde det till en hel massa krångel.
Tips från coachen #1: Skaffa en übervass kniv! Det går knappt att göra sushi utan en. Tänker ni äsch, det fixar jag” så kan jag informera er om att det blir skitkrångligt, och att resultatet blir sisådär också.

Tips från coachen #2: Frys in den färska fisken i minst 2 dagar innan ni tillagar den. Detta för att döda eventuella paraster. Ni kan ju skippa det steget om ni vill, men skyll inte på mig om ni bajsar fiskrom eller nåt sen.



Riset ska egentligen svalna på en träyta så att träet kan suga åt sig all fukt, men i brist på annat funkar en tallrik och en plastlåda precis lika bra.



Klibbiklibbklibb. Klibbigt ris. Gott klibbigt ris som smakade mumma. Detta eftersom riset ska blandas med vatten, risvinäger och lite socker. Kausti gillar socker och ris, kombinerat blir dom båda ännu godare.



Produktionsbandet i sin helhet. Riset läggs på sjögräset tillsammans med dom övriga ingredienserna, sjögräset rullas ihop och läggs sen på en tallrik.



Den första prototypen innan ihoprullningen. Wasabi på underkanten, risvinäger blandat med vatten på ovansidan. Ha på vattnet precis innan ni rullar ihop rullen, annars rullar kanten ihop sig.



Nailed it! Första rullen gick som ni ser helt åt skogen, men man lär av sina misstag (dessutom blev Borgen glad då han fick gratis sushi).



Den andra rullen blev däremot en supersuccé! Titta på den lilla goingen, är den inte vacker? Innehållet i denna blev räkor, gurka och majonäs. Räkorna fick bli en nödlösning eftersom jag inte hittade några crabsticks.



Den tredje rullen tillägnade jag Irlands EM-trupp i fotboll genom att helt enkelt göra innandömet i samma färger som deras lands flagga. Lax, gurka och majonäs blev det däri.



En av t-r-e tallrikar med maki-bitar. Överskattade mitt behov av sushi en aning och det slutade med att jag fick ihop en 5-6 portioner totalt. Oops.



Jag gjorde även 15 bitar nigiri, som även dom blev förvånansvärt fräscha. Toppa det med lite wasabi, soja och en Miller och du har en perfekt måltid för en elegant lördagskväll.

Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar
. Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?



Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”

Så var det då dags. Efter månader av uppvärmning, utforskande och fystränande så hade dagen äntligen kommit. Efter att endast ha ätit korv stroganoff en gång dom senaste 15 månaderna så upptäcktes i helgen Lidls falukorvsliknande korv – Gebirgsjäger-würsten.
Visste ni förresten att Gebirgsjäger betyder bergsjägare? Nåt slags elitförband med überstollar som härjade uppe i Alperna före- under- och efter andra världskriget.
Ordet Gebirgsjäger använt i en mening: Hallo das bergsmonster, ich bin ein Gebirgsjäger und ich habe ein blau skjorta”.

Dagen var i alla fall kommen – idag skulle det lagas korv stroganoff!




Gebirgsjäger-würstens konsistens var annars en aning sämre än falukorvens och hade man släppt dels en falukorv och dels en Gebirgsjägerkorv från ett hustak hade falukorven garanterat studsat högre än Gebirgsjägerkorven. Den tyska fusk-varianten kändes liksom… levarpastejigare i konsistensen ungefär. Lite mjukare och lite mjukporösare. Dock höll den ihop utan några problem – det var knappast frågan om någon irländsk korv-konsistens inte.
Nej, konsistensen som Gebirgsjägerkorven höll var faktiskt helt okej i jämförelse med falukorven.

Konsistensen får åtta av tio falukorvsringar i betyg.



Men innan skite… korven fick åka ner i stekpannan bestämde jag mig för att göra ett såntdär klassiskt ”Shit vad jag är hungrig, jag måste smaka lite”-test. En rå korvskiva for in i munnen och den smakade…

Inget vidare. Smaken påminde mig starkt om korven som fanns på den münchianska frükostfrallan i München, fast i en större form och med en katastrofalt vidrig skolmats-eftersmak. Inte gott alls med andra ord.

Smaken på Gebirgsjägerkorven får tre av tio falukorvsringar i betyg.



Men jag hade en emergency-plan! Tanken var att jag skulle ha i en sjujäkla massa lök i maten om korven smakade skit.
Jag hade ju självklart räknat med det faktum att tyskarna oftast är riktigt dåliga på mat och därför lagt upp den här planen. Och sen glömt köpa lök…

Nåväl, efter att på ett riktigt Splinter Cell/ninja-vis ha smugit mig mig fram till andra sidan köket snodde jag helt sonika en lök av Isgren. Mycket rutinerat av mig där.



Annars kan jag informera er om att det börjar bli riktigt najs vår här i Dublin. Jag var själv på jakt efter en matlåda i kylen när jag hittade våran egna odling videkissar.



Mycket visuellt stimulerande gebirgsjägerkorv stroganoff



Tre matlådor och en tallriksmodellentallrik utan grönsaker senare så var maten äntligen klar, och jag skulle ljuga om jag sa att det bara var en positiv väntan på att få smaka eländet. Snarare var det nån slags skräckblandad förtjusning som låg framför mig.

Sen insåg jag vilken katastroganoff som precis inträffat – ketchupen tog slut! Min nödräddning som alltid brukar backa upp mig vid katastrofala matlagningsmisslyckanden hade lämnat mig åt mitt öde… Det räckte preciiiiis till att göra maten, men man vill ju alltid ha lite i backup ifall maten smakar riktig katastrof.

Men det var faktiskt inte så farligt. Maten smakade faktiskt helt okej, ja nästan bra om jag ska vara ärlig. Visst, eftersmaken smakade härsken belgisk slaktare, men gräddsmaken kombinerat med en exceptionellt lagom mängd ketchup gjorde att riset kom fram bra i rätten och korven hade stekts precis såpass mycket som den behövde. Den irländska kürv stroganoffen smakade helt enkelt lite bättre än okej.


Totalt får maträtten sex av tio falukorvsringar i betyg. G+ helt enkelt.”

Sprang in på Lidl i helgen för att handla lite. Eftersom jag inte hade käkat någon frukost så blev det såklart lite impulshandling också. Men för en gångs skull blev impulshandlingen inte Red Bull och Snickers – fastän det var rätt billigt därinne.
Lidl överlag känns som ett totalt outforskat område på den kulinariska kartan här i Dublin. Dunnes kan jag utantill, Superquinn är ungefär som en svensk variant av Ica men rätt dyrt och Apache Pizza kan jag lukta mig till. Men Lidl har jag aldrig riktigt vågat mig in på tidigare. I Borlänge håller man sig gärna därifrån eftersom Ica Maxi utklassar allt som har med matbutiker att göra i Sverige.

Men jag vågade mig in på Blanchardstowns Lidl i helgen och hittade någonting fantastiskt! Pico pizza är tolv stycken minipizzor i en förpackning – för 2 euro!
Och dom smakar faktiskt riktigt bra också. Visst, det är säkert mer nyttigheter i kartongen än i själva minipizzorna, men vem bryr sig i det när skiten är gott och mättande? 12 pizzor är också en precis lagom Kausti-portion vilket underlättar portionsplanerandet som bara den.

Nej, pico pizzorna är kanske det kommande nya rosa? Dunnes lasagne och Icas potatisgratäng får akta sig på tronen där över bästa färdigmaten i världen. Och pico pizzorna finns i Sverige också om ni undrar ;)

Betyg på Lidls pico pizzor: 4,5

Efter ett mycket intellektuellt stimulerande galleribesök kände jag att hungerkänslorna som all denna djupa tankeverksamhet framkallat började göra sig påmind. Vad passade då bättre än att traska mot Chinatown? Ja, jag tyckte i alla fall att gå åt fel håll i tron om att det är rätt och samtidigt se väldigt självsäker ut” kändes som en mycket bättre idé så jag ägnade mig åt det istället. 45 minuter senare sprang jag dock på ett Burger King med gratis trådlöst nätverk vilket gjorde att min mobils Google Maps kunde peka ut att jag stod en sketen gata ifrån Chinatown…

Måste här inflika att det där trådlösa nätverket är det enda bra Burger King någonsin framställa.

Porten till Chinatown var inte sådär mörk som bilden visar utan den var mer… röd. Men min mobilkamera fungerar ännu sämre än vad min kompaktkamera gör när den möter motljuset från den ljusa himlen så det blev inte så mycket rött på bilden. Men jag kan berätta att det luktade Kinesien där.

Ordet Kinesien kommer förövrigt från min lillebrors ungdomsår när han inte riktigt visste vad Kina hette, så han kallade det helt enkelt för Kinesien. Om svenskar kommer från Sverige, taiwaneser kommer från Taiwan och nigerianer kommer från Nigeria så kommer såklart kineser från Kinesien. Barnsligt enkel logik.



Betfred, eller Siboyatasemsemseeshii som det heter på kinesiska. Det är där alla kinesiska genier sitter och spöar odssättarna genom att spela stora pengar på azerbajansk division 3-fotboll.



Annars måste jag nämna alla dom där jäkla helgrillade ankorna som hängde i varenda fönster. Det hängde 15-20 stycken i fönstren på dom där kinarestaurangerna och jag kan inte i min vildaste fantasi inbilla mig att någon skulle vilja äta dom där…

Men nu skiter vi i ankorna ett tag. Nu kommer jag leverera världshistoriens bästa London-tips, så lyssna noga:



Mi-sa-to. Miiiisatooo. Misato. Lägg det namnet på minnet. Det ligger i dom västra delarna av Chinatown och restaurangens utsida är ganska anonym. Jag traskade runt på måfå i den kinesiska provinsen av London när jag plötsligt fick syn på detta under och jag kan ärligt säga att jag var minst sagt tveksam till stället när jag gick förbi.

Men så stod jag där och tänkte på hur jag brukar resonera kring okända saker. Jag brukar alltid vara väldigt försiktig och väljer hellre att avvika från platsen än att gå in och ställas inför en situation där jag inte är förberedd på allt som kan hända. Sen såg jag en liten annons däruppe i fönstret. Jag minns inte exakt vad det stod, men det var ett urklipp från någon tidning där restaurang Misato fick beröm både för prisnivån och maten. Så jag trotsade min initiala rädsla, slog undan osäkerheten jag känt och klev med lagomt bestämda steg in. Och vilken fullträff jag fick in!

Visst, jag fick vänta nästan 20 minuter på att dom skulle tillaga den råa fisken jag beställde, men det var det verkligen värt. Jag passade på att förunnas av hur hårt hållna dom asiatiska servitörerna på stället samtidigt som dom verkligen sprang fram och tillbaka med maten i den trånga lokalen.
Jag noterade också hur alla (förutom jag då) verkade ha beställt en megaportion med ris, nån sås, nåt kycklingliknande på en tallrik som med den storleken lätt kunde ha misstagits för att vara ett UFO. Jag vet inte vad det var för rätt, men om jag någonsin äter där igen måste jag prova den.



Samtidigt så gick sushiportionen, eller sushi-bentolådan som jag beställt verkligen inte av för hackor och det smärtar mig lite att säga det här, men Yamamori – släng er i väggen!
Den här lådan var helt fantastiskt god och portionen var såpass stor att jag skämdes över att ha beställt in en extra skål med ris som jag slutligen fick tvångsmata mig själv med i slutet bara för att inte förolämpa någon.
Det bästa med det hela var sen att lådan kostade å-t-t-a euro. Eller 8,50 om vi ska vara noggranna. Det är ju nästan vad en Big Mac och kompani kostar idag!
Ölen fick jag för 3 euro och hela notan slutade totalt på 13,50 euro. Helt sjukt billigt för en portion sushi, en öl och en tallrik extra ris…

Nej, om ni någonsin letar ett matställe i Chinatown, eller dess närhet, så prova verkligen Misato! Stället är fantastiskt och helt klart en av mina favoritrestauranger.

Betyg på Misato: 5[!][!] (sju av fem möjliga!)



Efter denna kulinariska festmåltid rullade jag tacksamt ut från stället och begav mig in till Piccadilly Circus eftersom jag hade för mig att Hamleys leksaksbutik kanske låg där. Det gör den såklart inte, men jag vet inte riktigt hur fan mitt lokalsinne var inställt under hela den här resan…

Jag började gå runt där kring reklamskyltarna och fick syn på ett donutbageri så jag dreglade mig förbi det, vidare upp på en större gata där jag hoppade jämfota mellan skuggorna i ett desperat försöka att hålla mig i det varma sköna solljuset utan någon egentlig koll på vart jag var på väg. Jag tror jag gick förbi den italienska mafiosorestaurangen på vägen också innan jag helt plötsligt och totalt oväntat sprang rakt på leksaksbutiken jag letat efter…

Fortsättning följer

Inte för att se ner på er som åt nån torr kyckling eller köttfärssås idag, men jag käkade fantastiskt goda hamburgare till middag istället. Vad jag fixade för matlåda till imorgon? Världens mest avancerade hamburgerlåda!
Jag kommer få sitta och förbereda den i sisådär 25 minuter innan jag kommer kunna äta den, men… det är så värt det. Hamburgare über alles!

Mor skickade hit ett stort paket fyllt med godbitar. En massa annat och sen tre stycken chokladkakor i form av Marabou polka.
Vanlig sunkig Marabou-choklad förbättrad med bitar av krossad polkagris. Inte en hel gris dock, dom har bara tagit det bästa från polkagrisen och krossat det och tillsatt i chokladen. Annars skulle det ju bli för mycket. En polkagris väger ju några hundra kilo…

I alla fall rekommenderas Marabou polka starkt! Bästa Marabou-chokladen jag ätit och inte bli illamående av efter två bitar. Polkagrisen fräschar upp lite i munnen och man känner nästan som att man är nyttig när man får den fräscha polkasmaken i munnen mitt i chokladätandet. Jag funderade på att dra en parallell här av att äta bajs och borsta tänderna samtidigt, men för det första så låter det helt fel och för det andra står det fortfarande kvar på min lista över Things to do before I die”. Eller inte…

Betyg på Marabou polka: 4,5”