Close

Category Archives Bra saker

Det har ju gått över 10 år sedan en fjunig Kausti satt i pojkrummet i källaren och slaktade bossar med hundra miljarders miljarder musklick i sekunden i Diablo II. Mycket har ändrats i mitt liv sen dess, ja nästan allt om jag ska vara ärlig. Det är väl bara skäggväxten som är på samma nivå nu som den var då.

Eller nej, det finns en sak till som är sig likt. Jag har samma datormus kvar nu som för åtta år sedan. Logitech MX510.
Den har hållit ihop i snart halva mitt datorspelsliv nu. Helt vansinnigt. Det enda som har behövt bytas är usb-sladden, annars är den helt fungerande. Då har den ändå klarat bra många timmars Diablo, World of Warcraft, poker, slösurfande plus en massa annat.
Man tycker att knapparna borde ha gett upp vid det här laget, men dom är precis lika fantastiska nu som när vi köpte den.

Jag kan inte förstå att jag var typ 17 år gammal när jag använde den första gången. Det är ju hur längesen som helst…
Men tack för att du orkar med mig! Vi har genomlidit en sjuhelsikes massa saker tillsammans, och ändå har jag inte ens tänkt på att du varit där. Likt en riktigt bra hockeydomare har du alltid funnits där i bakgrunden och gjort allt rätt på ett såntdär bra sätt att man aldrig lagt märke till dig.
Visst, jag var till och med otrogen mot dig med en Razer-mus ett tag, men även fast jag svek dig så förlät du mig utan att blinka. Vi hör ju ihop du och jag <3

Nästa gång jag får frågan Är du en man eller mus Kausti?” så vet jag vad mitt svar kommer bli. För vem vill inte vara pålitlig, välbyggd och felfri?



Efter lite mer än två års irlandsnärvaro så köpte jag för en vecka sedan mig en cykel! Med stötdämpare både fram och bak, total avsaknad av lysen och ett styre där bromsarna sitter på fel” sida så kändes 90 euro som ett riktigt kap. För någon månad sedan var det ju ”bye bye” till min älskade Ferrari-Nissan och nu var det förra veckan dags för ett ”tjena mittbena” till Ferrari-Hojen!

Men efter en kortare vinterförvaring på dryga sju-åtta dagar så var det idag dags för en mycket peppad Kausti att transportera hem sin nya favoritleksak från Dublins centralare delar. Efter en kortare idrottsmåltid på Subway så började planeringen för vad jag själv vill beskriva som en kortare variant av Tour De France.
Den totala sträckan för detta Tour De Dublin
mättes upp till en längd på strax under 10 kilometer och det var ungefär 6-7 kilometer kortare än förväntat.
Succén kändes redan här stensäker.



Men en cykel som står i vinterförvar drabbas ju, som vi cykelexperter vet, lätt av pneumatisk lunginflamation. Brist på luft i däcken är definitivt ingenting man vill lida av när man cyklar Tour De Dublin, så därför bad jag min käre stallkamrat Spiris, vars cykel haft punka i närmare ett halvår nu, att ta med sig våran cykelpump till jobbet så att jag kunde ta med mig den och pumpa cykeln.

Dock borde jag ju lärt mig att herr Spiris är ungefär lika pålitlig som en telefonförsäljare, och han har även jobbat som en sådan, men inte då. Jag litade blint på honom vilket ledde till att jag kopplade in en cykelpump med ett stort uppslaget hål i till cykelns hyfsat pumpade bakdäck. ”PPPSSSSSSFFFFFTTTT” lät det och innan jag riktigt kopplat att cykelpumpen var katastroftrasig hade jag lika mycket luft i däcken som en drunknad Titanic-resenär har i lungorna.

En längre svordomsramsa (som dessutom rimmade) hade jag sen traskat bort till cykelreparatören som låg 10 minuters gångväg bort. Väl där pumpade jag mina däck allt jag orkade, men då den trasiga cykelpumpen pajat ventilen så pyste luften ur snabbare än jag hann pumpa. Efter att ha meckat med nycklarna i ventilen i några minuter fick jag sen kontroll på eländet och började då äntligen fylla däcken med luft. Då stängde cykelfarbrorn sin butik och ville ha tillbaka sin pump! (evil)



Detta ledde till att jag fick till nån slags Skatteverket-pumpning av mina däck.
En sådan pumpning innebär att man måste skatta på all tid och möda man lägger ner på trampningen. I längden blir man därför av med ungefär 40-50% av all kraft man egentligen borde få ut i framåtdrift.
Det här blir svindrygt i längden, speciellt om man cyklar i uppförsbackar där man verkligen behöver allt framåtrullande man kan få.

Så där sitter jag på en cykel med 18 växlar där den högsta känns lika jobbig som växel 148 men med samma framåtdrift som ettans växel. Fantastiskt jobbigt och jag trodde stundtals att jag skulle dö. Efter att ha övervägt att utmana en buss på chicken race bestämde jag mig istället för att fixa den här skiten – jag skulle vinna Tour De Dublin!



Men innan jag kommit ut ur stadens centralare delar märkte jag att det minsann finns ett cykelsamhälle på gatorna därinne. Det är massa cyklister och det verkade finnas nån slags hierarki där den som hade smalast däck och fulast hjälm var den som var ballast i deras kollektiv. Ovan ses en bild där jag ”bondar” med dessa filurer genom att helt enkelt ta plats mitt i deras gäng.

Vägen hem var lite av en mardröm annars. Det var ju räksträcka hela vägen vilket alltså innebar att jag inte hade en aning om ifall jag hade cyklat 20% av vägen eller om jag nästan var hemma. Jag trampade och trampade men då mitt jävla bakhjul vägrade rulla mer än 37 centimeter åt gången så behövde jag trampa konstant likt nån slags elitcyklist som precis druckit 97 Red Bull och blivit akut kissnödig till följd av detta för att ta mig framåt.

Efter uppskattningsvis en tredjedel av vägen höll jag på att dö av kramp och mina ben tappade snart därefter känseln. Att då komma till vägens drygaste uppförsbacke gjorde att jag seriöst funderade på att ringa en taxi och bara ge upp.



Utan att varesig blivit nedslagen av knackers eller överkörd av någon buss anlände jag sen helt död hemma och höll på att falla ihop av utmattning när jag kev av cykeln.
Nu ligger jag här i min säng och kommer aldrig mer röra mig. Jag har då lärt mig att trötthet inte är ens i närheten av maxgränsen för en människa, efter trötthet kommer mjölksyra, sen kommer känselbortfallet innan man slutligen uppnår total muskelapati. Dagens fysikundersökning är avklarad, Tour De Dublin likaså, och min Ferrari-hoj är äntligen hemma! Nu kör vi rehab i en vecka eller tre, sen kanske man kan börja cykla till jobbet?

Svenska Spels poker är riktigt bra på ett sätt – det är såvitt jag vet den enda sajten som håller koll på exakt hur mycket pengar man vunnit/förlorat sen man började spela där. Man öppnar pokerklienten och klickar på egen spelgräns och väljer sen fliken spelstatus så ser man direkt exakt hur mycket pengar man tjänat/förlorat sen man gick med i den svenska pokersekten.

Dock finns det ingen liknande grej för Svenska Spels huvudsida. Man kan inte på något vis se hur mycket pengar man vunnit/förlorat på lotter, Stryktipset, Oddset med mera. Förståeligt såklart då dom antagligen blev tvingade av staten att införa den där fliken i pokerklienten när dom skulle starta upp pokersajten för något år sedan.

Men oavsett vad man spelar på så kommer alltid den där frågan som alla tycker är hyperintressant: Hur mycket har du förlorat då? När det kommer till pokern så har jag järnkoll eftersom jag är en snuskigt statistikgalen människa och har nuffror över det mesta när det gäller mitt spel.
Men jag hade ingen som helst aning om hur dålig jag var på att tippa. Min magkänsla var att jag antagligen var back några tusenlappar totalt på tippandet. Det skulle dock vara över nästan sju år nu så det är knappast hela världen, men samtidigt så ville jag ta reda på hur det egentligen stod till.

Men det gick ju inte… Svenska Spels kundtjänst sa bara du får räkna ut det själv genom att titta din historik” och med tanke på att den innehåller nästan 250 rader med transaktioner för egen del så kändes det där kalkylatormarathonet inte speciellt lockande. Så jag gav upp. Det här var säkert ett år sedan nu.

Men för någon timme sedan gav jag mig fan på att ta reda på hur det stod till. Statistiknörd som jag är så började jag knacka ihop ett PHP-script som går igenom all den där kontohistoriken och räknar ut hur mycket pengar jag satsat på spel och hur mycket jag vunnit.
Och nu blev det nyss funktionabelt. Tyvärr kan man bara hämta kontohistorik från dom senaste 12 månaderna med resultatet därifrån är chockerande nog positivt: +760 kr :n
Vem hade kunnat tro det? Då är lotter och Stryktipset inräknat också vilket gör det hela till ett mindre mirakel.

Om du vill titta hur det står till för egen del så har jag lagt upp scriptet på servern här. Det enda du måste ha är ett kontot på Svenska Spel, sen följer du guiden spelöversikt för Svenska Spel. Jag vet att sidan ser ut som nån slags piratverksamhet för nigeriabrev men klockan är fyra på morgonen nu och jag orkar bara inte bry mig.
Jag sparar heller ingen information som laddas upp och sidan kommer inte göra någonting farligt mot dig. Du väljer t.o.m. själv vilken data som laddas upp så det är totalt ofarligt. Jag kan dock inte garantera att siffrorna stämmer till hundra procent, men jag tror att det ska vara i sin ordning.
Jag har hittat ett ställe som serverar kebabpizza!” ropade Stefan högt. Plötsligt stannade allting upp och alla blickar vändes mot herr Tillman. ”Var det någon som sa kebabpizza?” började någon ropa innan alla snart slängde av sig sina headset och likt en zombiehord började släpa sina slitna gråa kroppar mot honom med armarna utsträckta och munnarna öppna.

Okej, riktigt så såg det inte ut, men det var en stor nyhet på desken när kebabpizzerian på Lower Doorset Street upptäcktes av våran egen Marco Polo. Med en besättning på åtta starka män och kvinnor (och Sara) så tog vi sen fartyget ”IBM-bussen” in till stan för att upptäcka denna irländsklagade, men ändå typiskt svenska, delikatess.
Forte's Takeaway hette ställe och efter några felsteg navigerade kapten Tillman oss mitt i prick.



Det första intrycket av stället var nåt slags krigsdrabbat 60-talsställe. Magsjukerisken gick upp med tusentals procent direkt vi äntrade byggnaden.
Väggarna hade tydliga skador från det andra världskriget och det saknades delar både här och där, borden var placerade precis utanför toalettdörren och lukten därinne påminde om någonting väldigt gammalt. Ändå var vi fast beslutna att, om det så behövdes, tvinga i oss den irländska kebabpizzan.

Kassörskan var en 112-årig dam som verkade hur trevlig som helst, men efter att ha vunnit klunsen mot sop-Marcus så fick han ta smällen och ta kontakt med den ena av dom gamla tanterna bakom disken och beställa en ”16-inch kebab lamb pizza with chips”.

Första intrycket: 1



Lukten av pizzan var dock förvånansvärt positiv när vi inväntade den. Det luktade verkligen högkvalitativ svenskpizza av den när den tillagades och det ”snudd på andra världskriget”-ställets betyg steg plötsligt lite. När pizzan sen kom in så såg den fantastiskt bra ut.
Visst, vi fick pizzan i pizzakartonger, men det kändes ändå lite sådär sunk-kebabigt på något vis. Lite passande eftersom kebabpizza trots allt inte ska vara speciellt lyxig.
Pizzan i sig såg riktigt fräsch och grön ut. Inte grön på det irländska ”shit, nu har den här skiten möglat redan innan vi fått den”-stuket utan mer på ett ”WTF? Har Jamie Oliver gjort den här eller? Den ser förvånansvärt fräsch ut för att vara från Irland”-sätt.
Den smakade även helt okej, speciellt för att vara en irländsk pizza. Hade det varit en svensk pizza hade den kanske fått 2,5 i betyg, nu var det på Irland så på grund av inavlet som skett här och den katastrofala matkulturen så boostas betyget lite. Dessutom var pizzan enormt jäkla megastor. 16 tum är, som damerna brukar säga till mig, ”lite för mycket för att man ska få i sig hela”.

Lite snopet var dock det faktum att vi fick plastbestick, riktigt dåliga sådana, till pizzan. Då käkade vi ändå inte takeaway utan inne på stället… Sunkigt? Absolut! Lite för sunkigt? Tyvärr så ja, det kändes inte okej att få vita plastbestick när man betalat 16 euro för en pizza (som vi delade på två).

Presentation: 4
Smak: 3,5
Besticken: 0,5



Lite kul var annars att vi fick ett pussel med på köpet. Lite som en kebabinderägg typ. Rebecca hade nämligen väldiga problem med att vika ihop den lilla pizzakartongen där hon prompt skulle spara sig en doggybag med pizzan som blev över.
Att den skulle få stå i rumsvärme i 5-6 timmar framöver brydde hon sig inte i, den skulle med.

Gratulerar dig i förskott till magsjukan Rebecca.



Efter kebaberian, som får godkänt med ett litet svagt plus i kanten, så begav vi oss till sportbaren Living Room i centrala Dublin för att se Sverige krossa Tyskland i hockey-VM.



Marcus beställde då in ett…. nån stor grej med vodka och Red Bull som han och Rebecca delade på. Elina som absolut ville joina bilden körde själv på öl och verkade bli kanondyng, eller så var hon bara fruktansvärt peppad under matchen.
Rebecca lär annars ha dom största problemen imorgon. Har aldrig sett henne full tidigare, men vi fick oss alla ett gott skratt åt hennes något ostabila sittställning och hennes fantastiskt glada humör. Håller tummarna för att hennes pojkvän Adde inte får en alltför jobbig natt med att ta hand om henne :lol:

Magsjuk plus bakis imorgon, jag sätter mina slantar på att någon ringer in sjuk ^^

Klockan 06:10 kom taxin förbi Waterville och hämtade upp oss för den drygt en mil långa resan in till Dublins centralare delar där vi mötte upp resten av dom klippsugna ungdomarna. Tom, Anna, Andreas, Rebecca, Isgren, Katta, Kattas kompis Pia, Johannes, Andreas 2 var vi 10 som orkade upp i tid och kände för ett tidigt lördagsäventyr.

För att ta oss till den, enligt alla, fantastiska naturupplevelsen hade vi bokat plats på en tourbus som skulle ta oss på en heldagstur bort till klipporna som årligen lockar till sig närmare en miljon turister per år. Bussen var nog den fräschaste bussen jag sett på Irland och första intrycket av touren var verkligen galet mycket över förväntan.



Vi spolar fram en sväng, mest eftersom jag inte minns så mycket av vägen fram till det första delstoppet – jag somnade såklart stenhårt direkt vi gått på bussen.
I alla fall var det första stoppet nåt slott som jag inte minns namnet på. Det var dock mest ett toastopp med ett slott i närheten eftersom vi varesig fick gott om tid att besöka slottet eller biljetter in dit. 15 euro för att springa igenom ett slott kändes också otroligt ovärt eftersom vi bara hade ungefär 30 minuters paus på stället. Slott är dock jäkligt balla så jag har bestämt mig för att bygga mig ett eget när jag blir gammal.



Lagom nöjda turister mitt ute i ingenstans.



Nu komme vi till en väldigt speciell del av resan – våran guide. En ganska elegant gentleman vars kromosomantal definitivt inte matchade 46. En herre som började med att förklara för oss att vägen vi skulle åka på från och med nu var väldigt smal och att det var stor risk att han skulle krocka med en lastbil eller tvärnita eftersom alla turister inte kan köra”. Ni ser t.ex. på bilden hur tajta vägarna skulle bli enligt honom.
Han var även våran chaufför, något han gärna kombinerade med att snacka i mikrofonen på bussen. Det låter ju helt okej, men det var verkligen något fel på den här snubben.

Han berättade en massa om dom olika ställena, men när man lyssnat på några av hans otroliga berättelser så började man fundera på om han nog inte blandade ihop verkligheten med TVn som han antagligen har hemma. Det var den ena otroliga historien efter den andra och efter ett tag blev det bara löjligt.
Sen gillade han att skämta också. Problemet var bara det att han verkligen inte hade någon tajming i sina skämt över huvud taget. Nej, han hade inte ens någon humor i sina skämt. Han drog sina lines, bussen var knäpptyst och han stod där framme med mikrofonen och garvade för sig själv.
Nu ville det sig dock som så att hans skratt var ganska underhållande, så man började skratta av det faktum att han skrattade. Detta i sin tur ledde såklart till att han fortsatte att skämta i tron om att han var rolig…



Nåja, vi glömmer honom för en stund och spolar framåt. Bussen vi åkte med hade förresten air condition. Något som verkligen uppskattas under en såpass varm sommardag som det ändå var idag. Nu var problemet dock det att air conditionen inte var påslagen, antagligen för att herr tourguide inte visste hur man slår på den.
Så bussen, som höll en ganska modest temperatur på morgonen, började ju längre dagen led att bli varmare och varmare. Av någon anledning blev det även 5-10 grader varmare längst bak i bussen – precis där Tom tyckte att vi skulle sitta. Det är svårt att beskriva, och det låter helt galet, men när man gick förbi det fjärde sista sätet i bussen så gick temperaturen helt plötsligt upp med flera grader. Som nån slags klimatzon fast i bussen. Varmt var det i alla fall och kombinerat med guidens jävla skämt så började ett hopp ut från den rullande bussen kännas mer och mer lockande…



Men så kom vi till nästa stopp på resan…



Det var en strand som kändes som paradiset i jämförelse med den växthuseffektdrabbade bussens insida. Det är svårt att visa på bilder hur vackert det var, men jag kände att det bara fanns ett sätt att få stället att se lite vackrare ut:



Genom att printa ner IBM-loggan i sanden på stranden! Räknar kallt med att IBM kommer vilja sponsra bloggen nu.



Det bästa var annars det faktum att man kunde surfa där! Nu var det säkert svinkallt i vattnet, men enligt våran mytoman-guide så låg Golfströmmen utanför kusten här vilket gjorde att vattnet inte var så fasansfullt kallt ändå.



Isgren och Elin passade även på att leka Blanka och Zangief från Street Fighter genom att hoppsparkas lite.



Efter att ha lekt på stranden en stund så packades vi in i den hemska igen för att bege oss vidare. Precis bredvid stranden låg dock en fantastisk linksgolfbana. En linksbana är en av dom äldsta sorternas golfbanor man kan hitta och dom innehåller oftast inga vattenhinder alls (YEEEEEES!!!), väldigt få eller inga träd och terrängen är fruktansvärt ojämn. Kullar och dalar överallt vilket gör att banan i stort sett aldrig är jämn utan alltid lutar åt något håll. Sen är ruffen hemskt tjock (Nooooo!) och det blåser ofta även väldigt hårt då banan ligger precis vid kusten.

Men jävlar vad gärna jag ville spela golf där. Skriver upp en sak till på min ”Things to do before you die”-lista idag: Spela på en linksbana på Irland. Det måste jag verkligen göra, även om det lär kosta mig flera tusen kronor bara i borttappade golfbollar…



Ännu en halvtimmes bussresa senare så var vi i alla fall tillslut framme. Vädret var strålande sol och vädret kunde inte ha varit bättre. Förväntningarna var enorma när vi klev ur bussen…



Men vad ska man säga? När jag klev bort till kanten och tittade ut över utsikten så blev jag lite smått tagen. Kroppen fick liksom nån slags ny energi och livet kändes verkligen fantastiskt. Det går verkligen inte att beskriva hur sjukt magiskt det här stället är, men om ni klickar på bilden så kan ni se en större version av den. Men det räcker liksom inte…



Jag knäppte kort på kort på kort på kort men det går verkligen inte att beskriva en naturupplevelse av det här slaget. ”En bild säger mer än tusen ord” sägs det, men var gör man när tusentals ord inte räcker till då? Och när tusen bilder inte heller räcker till…



Vi sprang sen upp för trapporna och in i utsiktstornet som stod däruppe för att se hur allt såg ut därifrån…



… men det var inte så stor skillnad mer än att vi blev två euro fattigare.



Cliffs of Moher.



I was there!



Turturduvorna häckade på klipporna.



Ball harpaspelande dam. Hon hade tydligen suttit där nästan varje dag i 26 år. Innan henne hade hennes far den platsen. Feta stålar lär hon göra i alla fall med tanke på hur många turister som går förbi där per år. Om en miljon personer går förbi och var tionde ger henne en euro så får hon in en miljon kronor per år – skattefritt. Samtidigt får hon jobba på en rätt schysst arbetsplats.

Livet är orättvist.



Klippan vi knäppte kort från. Ni ser tornet som vi var upp i längst ut på bilden så det var ganska höga klippor där. Högsta punkten ska vara 214 meter över havet enligt uppgifter på Wikipedia.



Efter att ha spenderat cirka två timmar vid klipporna så var det sen dags att börja bege sig iväg igen. Det kändes verkligen snopet att behöva lämna paradisutsikten vid Cliffs of Moher för att börja bege sig tillbaka till gråtråkiga Dublin igen (vsad)
Vi stannade på ett helt okej ställe och käkade. Jag åt nån slags friterad torsk som smakade gudomligt efter dagens utflykt.



Hela Cliffs of Moher-gänget på bild.

Det här äventyret blev slutligen en mycket minnesvärd dag. Man kände sig inte alltför fräsch klockan 6:00 när man vaknade men samtidigt så var resan sjukt värd allt slit. Sen kan jag äntligen kyssa av Cliffs of Moher från min ”To do before you die”-lista också!

[ll=1]Besöka Cliffs of Moher[/ll]

Hotell Marriott i Manhattan, centrala New York. Där ska jag, lillebror, hans dam och Jaker bo. Två dubbelsängar, ett treochetthalvtstjärnigt rum och sex nätters boende kostade oss alla ungefär 350 kronor per natt/person. Fast nu när jag kollar står det att hotellet är fyrstjärnigt?…

I alla fall så kostade hotellet oss totalt 8 242 kronor och femtio öre och vi är alla mycket nöjda med att ha bokat hotell i det stora äpplet såpass tidigt som vi ändå gjorde.
Det är ju nämligen amerikanarnas svar på nationaldagen den 4:e när vi räknas anlända i New York och det känns som att det kan bli både dyrt och svårt att få tag i ett vettigt boende om man bokar allt för sent. Sen landar Jaker den 4:e juli i New York också så vi måste helt enkelt vara där då.
Vi planerar annars att checka in och sen eventuellt traska ner till Hudson River för att kika på megafyrverkerier. Det ska tydligen vara ganska många smällare som firas av där under kvällen. Såklart kommer jag stå där med en donut i min hand och titta.


Det hela började med att jag skulle skriva ett inlägg om hotellet vi bokat i New York och slutade med två nätter med alldeles för lite sömn och en fantastisk funktion.
Jag ville bifoga en bild på hotellet i inlägget, som jag inte ens har börjat skriva än, men hittade ingen vettig på hotellets hemsida så jag kikade in på Google Maps en sväng för att plocka fram något vettigt där istället.
Först tänkte jag bara peka ut på en karta vart hotellet låg och sen slänga in en av dom halvsunkiga bilderna från hotellets hemsida i inlägget, men sen kom jag på att man kan använda sig av Google Street View för att faktiskt titta på hotellet på riktigt”. Man pekar ut var man vill stå på kartan, vilken riktning man vill titta i samt hur högt upp/ner man vill titta så visar sen Street View-funktionen exakt det.

Det fungerar dock endast på dom vägarna som Google redan har kört med sin speciella kamerabil, men tack och lov så är det på ganska många ställen. Ni kan redan prova och se exakt var det fungerar om ni öppnar kartan som finns på bloggen och sen tar tag i den orangea gubben uppe till vänster ovanför zoom-baren och drar. Då kommer kartan blåfärgas på dom ställena där det går att streetwalka. Sätt ner gubben på nån av dom platserna så kan ni sen traska runt lite i valfri stad, kolla på pyramiderna i Egypten eller varför inte åka den Transsibiriska Järnvägen?



Men om vi då, som ett exempel, pekar Street View på GPS-koordinaterna 40.688977,-74.043978 och säger att vi vill se i riktningen 140.37, hålla huvudet i höjden 0 (rakt fram) och sen zooma i 1 gånger storleken så får vi då alltså en bild på Golden Gate-bron i USA (exakt förklaring]
Exempellänk som pekar på följande länk: http://maps.google.com/maps?f=q&source=s_q&hl=sv&aq=0&t=h&z=16&layer=c&cbll=37.828848,-122.486178&cbp=12,140.37,0,1,0

Om vi sen färgkodar lite så kanske ni förstår bättre vilken variabel som innehåller vad:
GPS-koordinater på platsen du vill stå på
360-graders riktning vart du vill titta (0 = rakt fram, 180 = rakt bakåt)
Zoomnivå (1-10 tror jag den är)
[b]Headingen, dvs hur högt upp du vill titta. 0 är rakt fram, -50 är rakt upp i luften och 50 är dina egna fötter[/b
).
Med lite modifiering kan man också implementera detta i kartan som redan finns här på bloggen och då visa exakt vilken plats man vill, utan att ha knäppt kort eller ens varit där. Det är sjukt ballt om ni frågar mig och riktigt smidigt om man sen vill visa/tipsa om ställe under till exempel roadtrippen genom USA.

Funktionen är dock inte implementerad riktigt än, lite testkörning måste först klaras av, men ikväll eller imorgon så bör funktionen göra premiär i inlägget ”Hotell i New York bokat!”.

Stay tuned…

Ibland händer det konstiga saker i konstiga sammanhang. Som när man springer runt i Dublin och letar efter en så obskyr sak som ajvar relish. Det är nån slags sås med paprika som basingrediens och används i Tinas mammas kycklinglasagne.

Uh… Hoppas inte det där är nån familjehemlis nu bara :f Jag vet iofs att Tinas mamma läser bloggen, så hon lär väl klaga i så fall :z

Nåja, vi var till Tesco för att handla den nyligen nämnda såsen men hittade den inte. Tina traskar fram till en av snubbarna som jobbar där, putar lite, och frågar på sin bästa engelska Do you have ajvar relish?”. Killen hade såklart inte en aning om vad det var, men han svarade ”Ajvar relish? I dont think that exists”. Tina, som var på sexårig-Tina-humör, surande till och blev puttig.

In i handlingen kliver en fruktansvärt peppad och ovanligt optimistisk Kausti som säger ”Men vi traskar förbi den asiatiska butiken och kikar där då?” i hopp om att vända det negativa humöret till ett litet gladare sådant. Svaret han fick var ”AJVAR RELISH ÄR JU INTE ASIATISKT!!!!” och Tina surade till ännu mer.

Mission failed.

Efter att Kausti gett den unga damen en mindre tillrättavisning av damen i fråga så kom hon på den smarta idén att vi skulle gå till polackbutiken eftersom dom kanske skulle ha den orangea såsen i sitt sortiment. Kausti, vars smeknamn låter lite polskt, var inte svår och kände att det kunde vara värt ett försök.



Och vilken chock han fick när han traskade in där. Inne i butiken luktade det ungefär i en bajamaja på Hultsfred och dom hade massa konstiga saker där. Typ frysta fiskar i som låg opacketerade i frysen ._o

Men han uppskattade bajamajalukten, tänkte på den inställda Linkin Park-konsertetn för nåt år sedan och traskade runt där och kikade på alla dom konstiga sakerna dom hade. Massa glasburkar med potatis, pepperoni, rödbetor, torkad fisk som låg fritt i mjölkhyllorna och annat märkligt hann upptäckas innan han och Tina fått tag i den mystiska ajvar relishen.



Den mäktiga Kausti fick tag i ett litet kap på 250 ml – en energidryck vid namn 9 mm vars förpackning som ser ut som en pistolkula. Kausti gillar balla förpackningar starkt och ger tummen upp för paketeringen. Det var lätt värt att betala 90 cent bara för att få förpackningen (yes)

Smaken var lite som dom vanliga billiga Red Bull-kopiorna. Man märker att dom försökt kopiera deras recept men dom har inte riktigt lyckats. Det blir en svag eftersmak av nån konsgjord bitter smak när man druckit en klunk.

Betyg på 9 mm: 2,5

Avslutar inlägget med Tinas kommentar efter polackbutiken:

Tina: Har du varit i Polen nångång?
Jag: Näe? Har du?
Tina: Aaa. Var till Auschwitz och kikade. Det var najs. Eller alltså, det var inte najs på så vis. Det var kul… eller alltså…
Jag [tänker]: Auschwitz – Kul och najs för familjen? ._o
Tina: Det var intressant!!! Det var intressant! Okej!?


Det är lite creepy när helt okänt folk kommer fram och hälsar på en. Det är ännu mer creepy när okänt folk kommer fram och hälsar på en och säger tack för din blogg. Den är en guldgruva inför flytten”.
Och det har hänt ett antal gånger nu. Nytt folk som kommer in på IBM och nämner mitt namn, eller min blogg, utan att någonsin ha träffat mig…

Senast igår var det en snubbe, vars namn jag tyvärr inte uppfattade, som kom fram och hälsade. Och jag skämdes som en hund :i Blev smått ställd och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Man är ju svensk, och som svensk ska man vara tillbakadragen och inte sticka ut för mycket. Gör man det blir man plötsligt skrytig och folk tittar snett på en. Så jag agerade svenskt och skämdes istället.

Men jag kan ändå inte låta bli att le åt det lite sådär lagom nu i efterhand. Det är lite ballt att folk hittar hit och läser det jag skriver för att förbereda sig inför ett helt nytt liv. Man kan nästan se det som att jag är deras irlandsförälder…
Jag borde nog lägga upp en deal med Manpower snart. Jag ska ha en såndär 300 euros referalbonus för alla som läst min blogg :z Eller rättare sagt, om du funderar på att börja jobba på IBM så hör av dig. Vi splittar den där 300 euros referalgrejen 50/50 ;)

Men jag ska inte skämmas. Det är pepp att folk gillar bloggen och att dom finner den intressant. Jag har lovat mig själv att träna på att ta emot positiv kritik (säger man så?). Alla människor jag träffat har varit rätt dåliga på att ta emot komplimanger på ett snyggt sätt, och jag är likadan. Hur ska man reagera? Vad ska man säga? ”Tack vad snällt”? Men nu har jag kommit en liten bit i alla fall:

Steg 1: Skäms som fan och ta åt dig av det positiva i efterhand [x]”

Jag ska vara ärlig och säga att det har inte alltid varit helt lätt att komma åt bloggen dom senaste veckorna. Det har stundtals varit omöjligt, hopplöst och löjligt svårt att ens få se startsidan. Skickade för två-tre veckor sedan in ett klagomål till One.com som levererar webbhotellet där hemsidan är upplagd och fick ganska snart ett svar om att servern som min hemsida legat på var i underkant och att sidan nu flyttats till en nyare och stabilare burk.

Så nu bör det fungera lite bättre. Sidan laddar fortfarande inte riktigt som jag vill fortfarande, men det handlar nog mer om all min dåliga kod [?] Men det får jag ta och fixa när jag får tid, och det är definitivt inte dom kommande veckorna.