Close

Category Archives Fantastiskt

Nu kan jag nog äntligen säga det. Två månader tog det, men nu är minsann allt på plats. Mitt hem är nu ett riktigt hem och inte längre en steril tom lokal med ett otroligt irriterande eko.
Mamma var på besök i helgen och då fick man alla smådetaljer på plats, så nu är det nästan lite mysigt härinne. Köket är väl ingen superhit, men å andra sidan så har jag bott här i två månader nu och käkat därinne tre gånger totalt så det gör mig inget.

Planlösningen][/spoiler] finns här för den som är intresserad förresten.



Sovrummet är funktionellt och enkelt. En stor dubbelsäng, två nattduksbord och två garderober räcker bra för mig. Lampan i taket gör att väggen ser randig ut, men så är inte fallet.
Tänkte först sätta upp en TV på väggen nedanför sängen men insåg att jag i så fall kommer spendera hela helgerna liggandes däri och det är ingen bra idé. Bättre att komma ur sängen och flytta sig till vardagsrummet, bara en sån liten grej brukar kunna leda till att man kommer igång och fixar frukost. Efter det brukar man vara igång och redo för nya helgäventyr.



Datorhörnan i vardagsrummet. Skärmen är så magiskt snygg när den är avstängd (!) att jag vill gråta en skvätt. För 1990 kronor är den ett kap utan dess like utseendemässigt, spelmässigt har jag inte hunnit testa den ännu.
Tangentbordet kostade nog alldeles för mycket egentligen, och det blev inte hundraprocentigt med vita tangenter, men jag tänker inte ta bort dom och sätta tillbaka dom svarta tangenterna igen då det tog mig en hel evighet att byta dom första gången. Satsar på att smutsa ner tangentbordet istället och på så vis lösa det problemet.
Tillsammans med musen så blev dock helheten helt klart över förväntan.



Men allra mest nöjd blev jag nog ändå med TV-delen av vardagsrummet. TVn är om möjligt ännu snyggare än datorskärmen, högtalarna matchar perfekt och man ser inte en enda enhet som inte behöver synas (PS3an, receivern, bredbandsmodemet och media-PCn finns alla gömda där).



Det är då något som sen tar oss till den största arbetsinsatsen av allt i lägenheten, min supergrymma webbsida för att styra allt. Har säkert lagt ner en 100-150 timmar (!) på att få allt på plats men nu så funkar det nästintill perfekt. Man kan styra [spoiler title=TVn/receivern][/spoiler], [spoiler title=media-PCns input][/spoiler], [spoiler title=vilken film][/spoiler] som ska visas på TVn, [spoiler title=Spotify][/spoiler] samt [spoiler title=lamporna
i lägenheten vilket gör att man i stort sett kan styra allt man behöver direkt från soffan. Oavsett om man har en laptop eller telefon närmast till hands. Hur coolt är inte det? Eller som en viss medelålders man som såg projektet kommenterade det hela: Du är singel va?”.

Han menade såklart att det var det coolaste han sett i hela sitt liv (yes)

Så var det då äntligen gjort. Mitt livs näst största beslut någonsin är taget och jag känner mig ruskigt nöjd med resultatet. Skönt att man inte ens blev 2 gånger miljonär i skulder också, priset hamnade nämligen strax under 2-miljonerströskeln tillslut. Men om vi tar det från början:



Första lägenheten jag tittade på var en tvåa vid Globen och hur jag än vrider och vänder på det så kommer den lägenheten alltid vara den där flickan som man var okristligt kär i men som man aldrig fick en chans att leva tillsammans med”. Superfräsch, perfekt läge med superduperusikt mot Globen (det syns inte hur bra den var på bilden) och allt var verkligen guld med den.
Men då jag åkte till Polen i precis samma vända så kunde jag inte riktigt hänga med i budgivningen. Men får man inte den första får man ta sikte på nästa.



Efter att ha fått en förhandsvisning på en andra lägenhet med magiskt balkong, fått vänta en vecka efter att jag budat för att sen få höra ”Säljaren vill inte sälja före visning” så blev jag så sjukt knäckt eftersom jag var helt säker på att jag skulle få den.



Tack och lov kom min kära mor upp på besök lite slumpmässigt strax efteråt så då kikade vi in nästa lägenhet, en kass tvåa uppe i Solna. Den ser superfin ut på bilderna men kändes ungefär lika stor (och ångestfylld) som en hytt på C-däck på någon Finlands-färja så den gick fetbort. Inte Finlands-färjan då, men väl lägenheten.

Och det är nu det det slår mig att jag precis visat upp tre helt galet vackra lägenheter och byggt upp en förväntan som, och vi kan fortsätta med Finlandsbåts-jämförelserna, kan liknas vid förväntan man har innan man för första gången i livet kliver ombord på en 24-timmarskryssning. Man tror det ska vara party, glädje och fest men sen visar det sig mest vara en massa gamla tanter, sorgliga småstads-människor och misär ombord. Fast nu finns det varken gamla tanter, sorgiga småstads-mä… vafan, jag är ju från Borlänge…

Äsch, skit i den där jämförelsen, den var kass…

Men mitt första egna boende någonsin, ligger skojigt nog på Mögelv… förlåt, Möckelvägen och ser ut som såhär:



Så av alla bilder jag har på lägenheten just nu är det här alltså det bästa jag har att komma med. Ett rum som likaväl skulle kunna komma från ett mentalsjukhus. Imponerande va? Hannibal] [/spoiler] skulle kunna sitta där liksom. Kanske ska man ringa Sir Anthony Hopkins och be honom spela in ”Hannibal: Mögelvägenm 15, 40 kvadratmeter tredje trappan med grym planlösning”? Då kanske man kan tjäna tillbaka en bråkdel av den förmögenheten man lagt ut på lägenheten.

För det är ju lite skrämmande när man tänker på det. Inte Hannibal då, jag har faktiskt aldrig blivit riktigt rädd för ”När lammen tystnad” av någon anledning. Däremot är summan man lagt ut på lägenheten helt absurd egentligen. Lägenheten är imponerande 54 gånger större än mitt tidigare största köp (min kära [spoiler title=Nissan-Ferrari
) vilket så klart är helt sjukt. Men det är ju i grunden en investering och månadsavgiften på blyga 1 770 kronor gör att jag kan amortera typ 0,00001% av lägenhetslånet extra varje månad.

Jag funderade lite på hur jag skulle avsluta det här inlägget när jag började skriva det. Jag nojar onödigt mycket när det gäller inlägg om stora livshändelser. Jag funderade i alla fall kring om huruvida jag skulle avsluta på ett typiskt bittert och sarkastiskt Kausti-sätt med att förklara hur otroligt hemskt det känns att sätta sig i skuld för resten av livet eller hur jag skulle göra. Men i slutändan kom jag fram till att jag i framtiden kommer se tillbaka på det här inlägget och när jag då gör det vill jag avsluta med en skön känsla som faktiskt förklarar hur jag känner inför det här.

Och jag är överlycklig. Faktiskt. Lite rädd för vad framtiden har att erbjuda och jag tror inte jag riktigt har förstått att jag nog är rätt fast i Stockholm nu. Men ändå har en känsla av lugn infunnit sig. Ett lugn som på något vis börjar cementera fast känslan av att jag nu är stockholmare på riktigt och att jag nu kan börja planera nästa fas i livet. Och det känns faktiskt helt fantastiskt!”
Åtta år och 17 dagar, så lång tid har det tagit mig att ta mig från en fjunig nybörjare till ett (hyfsat) välkänt namn på Sveriges näst största forum efter att ha snittat 3,40 inlägg per dag. Fyra stycken varningar har jag också lyckats dra på mig, tre av dom för regel 0.03 som är Trams och off-topic” och en för regel 1.02 som är ”Upphovsrättsskyddat material” när jag klistrade in en hel Aftonbladet-artikel i en post. Det fick man tydligen inte göra.
Det har överlag varit en lång resa och det känns faktiskt lite väl mycket ballare än vad det nog egentligen är.

Men vilket var då det första inlägget? Helt slumpmässigt så visade det sig faktiskt idag att det första inlägget jag postade på Flashback postades för exakt 8 år sedan på dagen. Jag som ville nå 10 000 inlägg på min födelsedag fick istället nå talet på min första post-dag istället. Alltid nåt.

Men vad var då det första inlägget jag postade?



Smått oimponerande om jag får säga det själv. Hade hoppats på nån post som hade handlat om att rädda världen som sen visat sig vara lösningen på nästan alla våra problem idag. Så blev inte fallet.

Jag har hängt på Flashback i säkert 9-10 år nu men det var först för 8 år sedan som jag registrerade mitt konto och jag måste säga att jag lärt mig så sjukt mycket under den här tiden. Dom flesta tänker nog på Flashback som ett dödsknarkarforum för pedofiler men det finns så otroligt mycket mer där och jag kan lova att om du har en fråga som kan besvaras med fakta så kan Flashback svara på den. Kunskapskällan som vi idag ser som forum kommer såklart försvinna i framtiden och automatiseras av Google och dylikt, men idag så är det fortfarande betydligt större chans att få hjälp med ett problem på ett forum än att fråga en bekant/googla det.

Utan Flashback hade jag mest troligt aldrig lärt mig PHP, jag hade aldrig lärt mig HTML/CSS/JavaScript och jag hade egentligen aldrig ens fått igång min första hemsida som i sin tur ledde till bloggen (det gick tillslut så långt med mina frågor om programmering att kausti.com fick en egen tråd i systemutvecklings- forumet för många år sedan).
Jag hade heller aldrig hittat FAQ: Bo och Arbeta i Dublin-tråden som i slutändan tog mig till Dublin, så man kan egentligen säga att jag hade varit någon helt annan om jag inte joinat Flashback.

Kände därför att det inte var mer än rätt att jag postade mitt 10 000:e inlägg i just den tråden. Den tråden har helt förändrat mitt liv och tagit mig dit jag är idag via Irland, Västeuropa, USA och Asien och jag har även inför alla dom där resorna fått otroligt mycket hjälp i planerandet via reseforumet.

10 000:e inlägget:

Firar med hamburgare och öl ikväll i goda vänners sällskap. Bättre kan det knappt bli!”

Nu är det i alla fall så officiellt som det någonsin kan bli! Och tjenis vad excited (svengelska är det nya rosa här på PayPal) man blev när man äntligen fick sina fantastiskt eleganta visitkort. Om man förut gått och kastat pengar kring sig så kan jag nu säga att jag rycker upp mig i framtiden för att sen börja kasta visitkort på alla som så mycket som tittar på mig.



Och det är inte vilka visitkort som helst heller. Här snackar vi inte 2-öres pappersbitar som viker sig så fort det blåser ute, utan här snackar vi kanonkvalitet i ett material som snudd på påminner om elegant metall i pappersformat. Med en böjkraft på 127 kg per kvadratcentimeter (true story!) samt en design som får självaste Da Vinci att bli grön av avund så dominerar mina kort lika hårt som Carolina Klüft en gång i tiden gjorde på sjukampsscenen. 500 exemplar är första batchen, men fler lär dyka upp senare.

Det här är helt enkelt en stor dag i Kaustis liv! Karriärens första officiella visitkort är framtagna och härifrån kan det bara bli ännu bättre!

Näst sista helgen på Irland bjöd på någonting som jag borde ha gjort för längesen: en roadtrip! Peter, Johannes, Karin och jag slängde oss in i en sketen fransk bil för att bege oss mot Irlands västra kust.
Franska bilar är förövrigt bajs, och dom kommer nu även med en nyckeln som ser ut som ett kanontjockt kreditkort. Man behöver inte ens nån nyckel, det är bara ett kort som måste vara i närheten av bilen och sen kan det startas. Skulle ha varit intressant att testa med att hålla nyckeln i handen samtidigt som bilen åkte iväg. Undrar hur den betett sig när nyckelns räckvidd tar slut? Kan man tekniskt sett åka ifrån nyckeln till sin egen bil om man har en fransk sådan?



Vi drog iväg direkt efter jobbet så att vi skulle vara framme innan det blev bäcksvart ute. På vägen dit hann vi fånga den skapligt vackra solnedgången också. Antingen det, eller så brann det i skogen där borta. Kanske inte ska grotta mer i det, så vi säger att solnedgången var fin helt enkelt.



Karin var nöjd över chips med löksmak-inköpet, Johannes stoppade precis in nånting i byxorna och Peter övade in Zidane-stångningen för att på riktigt franskt manér göra reklam för den elegant bilen vi hyrt under helgen.



Roundstone hette stället vi skulle övernatta i, och vi hade där hyrt en lägenhet under helgen. Totalt pris för lägenheten: otroligt överkomliga 150 euro för fyra personer.



På köpet ingick även en irländsk surfbräda.



Havsutsikt från rummet!



Sen begav vi oss ut på fotograferingsäventyr. Peter som äger en kamera med ett värde i stil med ett mindre lands BNP dominerade stort med trippelknäppningar, egentillverkade stativ och en tröja grönare än Irlands växtlighet en perfekt sommardag. Själv glömde man kameran hemma och fick köra på mobilkameran…



Men vad gör det när motiven är fantastiska? Kylemore Abbey är ju helt makalöst ballt, och jag har bestämt mig att bygga en liknande bostad när jag blir gammal. Bakom mitt Taj Mahal-liknande hus och inom min slottsmur på västra sidan av min ö som jag kommer ha på nåt najs ställe.



Måttligt imponerad ung man med sin fantastiska flickvän.



Vattenfall som var betydligt högre än vad bilden visar.



En stund senare på dagen anlände vi sen vid världens ände.



Det är nåt där med världens ände… Karin var överlycklig och sprang runt och sminkade sig konstant i fem minuter efter att hon märkt att hon hade en enorm spegel under sig. Kolla, jag ser ut som Jokern” följdes av ett ”Kolla, nu är jag Michael Jackson” innan vi fick hejda henne.


Vandringen tillbaka från världens ände känns alltid lite deppig, speciellt om det blåser som jäkligt som det gjorde just denna dag.



Breakdown assistance-bilen till eran undsättning! Dom svenska företagen jublar när vi turnerar i Sverige, på Irland har dom knappt datorer så ingen använder Lotus Notes här.



Franska bilar tål ingenting. Hur lyckas man ens med det där?



Shadowing av rutinerad fotograf. Det första man lär sig är att om någon har en dyrare kamera än dig så gör du exakt samma sak som honom. Det andra man lär sig är att göra den saken när snubben med den dyra kameran flyttat sig…



Man behöver dock inte göra exakt allt som snubben gör. Speciellt inte om man har byxor som lätt åker ner lite för långt…………..



Förutom den grottan så var utsikten annars riktigt mysig. Lite svårt att visa landskapsbilder i såhär små format, men ta mitt ord för det: Irland är riktigt vackert, även om det stundtals är blåsigt och kallt.



Vi bjöds även på Irlands bästa (enda?) sandstrand! Riktigt nice och en aning malplacerat. Lägg stället nånstans där dom har sol och värme istället. Det ger nog bättre avkastning i euro/sandkorn.



Baywatch-Kausti var såklart på sin vakt och höll stenkoll på alla som badade. Det var faktiskt en dåre som tog sig ett dopp. Enkelt sammanfattat kan man säga att Baywatch-Kausti inte hade ryckt ut om en nödsituation uppstått.



Arg ko med grymt kontor. Fattar ni? KO-ntor. KO som i kossa! :i Sicken humor man har!

Gud var arg kossan ser ut… Tur man överlevde där alltså.



Sjuk beach för att vara Irland…



Det irländska landskapet bjöd annars på en hel del vackra bilder. Dom flesta gör sig dock bättre i verkligheten, eller i huvudet, men inte i bloggformat.



Cliffs of Moher bjöd på betydligt bättre väder idag än sist vi var här. Då såg vi inte ens ut över kanten, idag strålade solen som om ozonlagret helt bestämt sig för att rymma till Mars en sväng.
Motljuset dödade dock mobikameran, men vad gör det när man har trevligt sällskap och Peter en kamera värd mer än tre JAS-plan? Copyright-regler gör dock att dessa mest sannolikt inte kommer besöka denna fantastiska blogg.



Utan motljus så levererar mobilkameran dock magi utan dess like. Harry Potter hade varit avundsjuk kan jag säga!



Stabilare än såhär blir det inte. Jäklar vad elegant man ser ut! Årets Kausti-bild 2012?



Den irländska grönskan är nåt helt annat mot den svenska. Det är som om man odlat gräs och sen kramat ur den gröna färgen ur en lime istället för juicen, och sen smetat in det i gräset. Lite kontrast från himlen gör att allt ser lite extra grönt ut, och när man sen placerar ett miniatyrslott så är det här snudd på årets naturbild 2012.

Här nånstans somnade jag, och när jag sen vaknade så var vi typ hemma. Överlag så sov jag mig nog igenom en sisådär 73% av resan så det här med att få se den irländska naturen failade väl en aning för egen del. Men vad gör det när man har trevligt sällskap i bilen, och när Peter har en kamera som är värd mer än vad den amerikanska armén gör av med på ett helt år?

Efter en kamp utan dess like så blev det äntligen klart i torsdags: Jag och Johannes ska till Asien i sommar! Vi har fått slita med statistik om ticketsystem och agenter, vi har fått be på våra bara knän och vi har fått lov att skära bort en del av EM för att kunna göra det här, men det kommer vara så jäkla värt det!

Den 20:e juni, om 37 dagar, åker vi och vi hade inte bokat någonting förrän idag. Men nu är två flygbiljetter till Dehli, och hem från Tokyo, bokade. Monsterresan är påbörjad och det här kan bli hur bra som helst! 54 dagar i Asien bör räcka för att man både ska hinna dra på sig Salmonella, hinna tröttna på sushi och slösa vartenda öre man har på banken.
För tillfället är resvägen långt från spikad, men om vi får som vi vill kommer vi hinna med galet mycket på galet lite tid. En skiss över resvägen finns att se på min egensnickrade reseplanerare, men det är som sagt inte alls spikat.

Tips mottaget tacksamt, men nu ska jag försöka återgå till mitt gråa och tråkiga jobb samtidigt som jag räknar ner dagarna som är kvar…
Det har ju gått över 10 år sedan en fjunig Kausti satt i pojkrummet i källaren och slaktade bossar med hundra miljarders miljarder musklick i sekunden i Diablo II. Mycket har ändrats i mitt liv sen dess, ja nästan allt om jag ska vara ärlig. Det är väl bara skäggväxten som är på samma nivå nu som den var då.

Eller nej, det finns en sak till som är sig likt. Jag har samma datormus kvar nu som för åtta år sedan. Logitech MX510.
Den har hållit ihop i snart halva mitt datorspelsliv nu. Helt vansinnigt. Det enda som har behövt bytas är usb-sladden, annars är den helt fungerande. Då har den ändå klarat bra många timmars Diablo, World of Warcraft, poker, slösurfande plus en massa annat.
Man tycker att knapparna borde ha gett upp vid det här laget, men dom är precis lika fantastiska nu som när vi köpte den.

Jag kan inte förstå att jag var typ 17 år gammal när jag använde den första gången. Det är ju hur längesen som helst…
Men tack för att du orkar med mig! Vi har genomlidit en sjuhelsikes massa saker tillsammans, och ändå har jag inte ens tänkt på att du varit där. Likt en riktigt bra hockeydomare har du alltid funnits där i bakgrunden och gjort allt rätt på ett såntdär bra sätt att man aldrig lagt märke till dig.
Visst, jag var till och med otrogen mot dig med en Razer-mus ett tag, men även fast jag svek dig så förlät du mig utan att blinka. Vi hör ju ihop du och jag <3

Nästa gång jag får frågan Är du en man eller mus Kausti?” så vet jag vad mitt svar kommer bli. För vem vill inte vara pålitlig, välbyggd och felfri?


Sony Ericssons mobiltelefoner har aldrig varit någonting jag riktigt gillat. Det har snarare varit tvärtom. Plastiga telefoner med dålig mjukvara och en uppdateringsfrekvens av mjukvaran som ligger i fas med hur ofta Blizzard släpper nya spel ungefär.
Men efter två år med min älskade Nexus One kände jag att det var dags för nåt nytt. Trots att Nexus-telefonerna får uppdateringar direkt dom släpps och trots att det är den smartphonen som jag haft längst så vågade jag mig ut på nya vatten, och här kommer min berättelse om min nya kompis Sony Xperia S:

Den största styrkan med telefonen är helt klart skärmen. Den har en upplösning på 720 x 1280 pixlar och skärmen är verkligen knivskarp. Som hardcorespelare av Angry Birds innebär detta framför allt att jag slipper problem med att reklamen i spelet stör spelandet, men även att det är en fröjd att bara sitta och stirra in i skärmen.
Hårdvaran är jag annars inte så brydd om – klarar den Angry Birds så klarar den av allt annat jag vill kunna göra.

Det som överraskade mig mest med telefonen var annars ljudet. Visst, jag är ingen audiofil som köper hörlurar för en halv månadslön och jag har vid enstaka tillfällen (host host) lyssnat på Rebecca Blacks låt Friday, men jag måste säga att skillnaden i ljudkvalitet mellan Nexusen och Xperian är överväldigande. Ljudet känns fylligare och renare” på något vis, även om ljudvolymen på Xperian är en liten besvikelse. Hur ska man kunna förstöra hörseln om ljudvolymen inte ens klarar av att skärma bort en griande irländsk knackerunge?



Men om vi ska återgå till dom positiva sakerna så kan man helt klart räkna in designen där. Xperia S är den snyggaste telefonen på marknaden just nu om du frågar mig. Även materialmässigt hänger den med betydligt bättre än dom gamla plastbitarna Sony Ericsson levererade. Kantigt är det nya runda!
Sony gjorde en bra grej när dom sparkade ut Ericsson ut företaget, helt klart.
Notera även den galet vackra listen som finns nedanför hem-, bakåt- och menyknappen. Den lyser upp på ett löjligt vackert sätt när man håller på med telefonen.


Men några negativa saker har jag hittat hittills, även om jag bara ägt telefonen i drygt 20 timmar.
På-knappen som sitter på ovansidan av telefonen är placerad precis där den ska. Problemet är bara att hörlursuttaget är placerat precis bredvid vilket gör att hörlurssladden liksom vrids och lägger sig helt otroligt korkat rakt över knappen.
Ljudknapparna sitter även dom sämre placerade än på Nexusen. Dom sitter mitt på sidan av telefonen vilket gör att du får svårt att ändra volym utan att knöla ner hela handen i fickan.

Men överlag är Xperia S en riktig fullträff! Vill du ha en übersnygg telefon med en magisk skärm som är perfekt för att spela Angry Birds och samtidigt vara som din idol (mig) så köp den. Jag har svårt att se hur någon inte ska kunna gilla den.”

Det är ju rätt poppis att göra sushi nuförtiden, och eftersom alla i hela Dublin ser mig som nån slags snabbmatskung så tänkte jag idag slå alla tvivlare på fingrarna och bevisa att jag minsann kan laga mat – även fast det inte är nyårsafton eller julafton.



Enligt alla recept som finns på Google så ska man skölja riset av någon konstig anledning. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det verkade lite ballt så jag följde även jag rådet. Grupptryck är ballt, och varför ifrågasätta saker när man bara kan go with the flow?
Efter det kokades riset i 2 minuter innan jag ställde över kastrullen på en annan platta på väldigt låg värme. Tror inte ens riset kokade riktigt där, men det blev mjukt tillslut i alla fall så jag antar att det gick bra.



När det sen var klart så kastade jag avokadon. Då jag är helt grön (höhö) på avokado-området hade jag köpt en stenhård avokado som var helt omöjlig att använda till något annat än hammare. Och då vi redan har en hammare fick avokadon helt sonika hälsa på i skräpkorgen.



Efter det skar jag upp laxen, något som var betydligt krångligare än förväntat. Jag körde på två små laxfileer
och det gjorde det lite onödigt svårt att få till tunna bitar. Det gick inte riktigt att hålla i fileerna på något smidigt sätt, och när våran kniv var ungefär lika vass som en rulle toapapper ställde det till en hel massa krångel.
Tips från coachen #1: Skaffa en übervass kniv! Det går knappt att göra sushi utan en. Tänker ni äsch, det fixar jag” så kan jag informera er om att det blir skitkrångligt, och att resultatet blir sisådär också.

Tips från coachen #2: Frys in den färska fisken i minst 2 dagar innan ni tillagar den. Detta för att döda eventuella paraster. Ni kan ju skippa det steget om ni vill, men skyll inte på mig om ni bajsar fiskrom eller nåt sen.



Riset ska egentligen svalna på en träyta så att träet kan suga åt sig all fukt, men i brist på annat funkar en tallrik och en plastlåda precis lika bra.



Klibbiklibbklibb. Klibbigt ris. Gott klibbigt ris som smakade mumma. Detta eftersom riset ska blandas med vatten, risvinäger och lite socker. Kausti gillar socker och ris, kombinerat blir dom båda ännu godare.



Produktionsbandet i sin helhet. Riset läggs på sjögräset tillsammans med dom övriga ingredienserna, sjögräset rullas ihop och läggs sen på en tallrik.



Den första prototypen innan ihoprullningen. Wasabi på underkanten, risvinäger blandat med vatten på ovansidan. Ha på vattnet precis innan ni rullar ihop rullen, annars rullar kanten ihop sig.



Nailed it! Första rullen gick som ni ser helt åt skogen, men man lär av sina misstag (dessutom blev Borgen glad då han fick gratis sushi).



Den andra rullen blev däremot en supersuccé! Titta på den lilla goingen, är den inte vacker? Innehållet i denna blev räkor, gurka och majonäs. Räkorna fick bli en nödlösning eftersom jag inte hittade några crabsticks.



Den tredje rullen tillägnade jag Irlands EM-trupp i fotboll genom att helt enkelt göra innandömet i samma färger som deras lands flagga. Lax, gurka och majonäs blev det däri.



En av t-r-e tallrikar med maki-bitar. Överskattade mitt behov av sushi en aning och det slutade med att jag fick ihop en 5-6 portioner totalt. Oops.



Jag gjorde även 15 bitar nigiri, som även dom blev förvånansvärt fräscha. Toppa det med lite wasabi, soja och en Miller och du har en perfekt måltid för en elegant lördagskväll.

Efter lite mer än två års irlandsnärvaro så köpte jag för en vecka sedan mig en cykel! Med stötdämpare både fram och bak, total avsaknad av lysen och ett styre där bromsarna sitter på fel” sida så kändes 90 euro som ett riktigt kap. För någon månad sedan var det ju ”bye bye” till min älskade Ferrari-Nissan och nu var det förra veckan dags för ett ”tjena mittbena” till Ferrari-Hojen!

Men efter en kortare vinterförvaring på dryga sju-åtta dagar så var det idag dags för en mycket peppad Kausti att transportera hem sin nya favoritleksak från Dublins centralare delar. Efter en kortare idrottsmåltid på Subway så började planeringen för vad jag själv vill beskriva som en kortare variant av Tour De France.
Den totala sträckan för detta Tour De Dublin
mättes upp till en längd på strax under 10 kilometer och det var ungefär 6-7 kilometer kortare än förväntat.
Succén kändes redan här stensäker.



Men en cykel som står i vinterförvar drabbas ju, som vi cykelexperter vet, lätt av pneumatisk lunginflamation. Brist på luft i däcken är definitivt ingenting man vill lida av när man cyklar Tour De Dublin, så därför bad jag min käre stallkamrat Spiris, vars cykel haft punka i närmare ett halvår nu, att ta med sig våran cykelpump till jobbet så att jag kunde ta med mig den och pumpa cykeln.

Dock borde jag ju lärt mig att herr Spiris är ungefär lika pålitlig som en telefonförsäljare, och han har även jobbat som en sådan, men inte då. Jag litade blint på honom vilket ledde till att jag kopplade in en cykelpump med ett stort uppslaget hål i till cykelns hyfsat pumpade bakdäck. ”PPPSSSSSSFFFFFTTTT” lät det och innan jag riktigt kopplat att cykelpumpen var katastroftrasig hade jag lika mycket luft i däcken som en drunknad Titanic-resenär har i lungorna.

En längre svordomsramsa (som dessutom rimmade) hade jag sen traskat bort till cykelreparatören som låg 10 minuters gångväg bort. Väl där pumpade jag mina däck allt jag orkade, men då den trasiga cykelpumpen pajat ventilen så pyste luften ur snabbare än jag hann pumpa. Efter att ha meckat med nycklarna i ventilen i några minuter fick jag sen kontroll på eländet och började då äntligen fylla däcken med luft. Då stängde cykelfarbrorn sin butik och ville ha tillbaka sin pump! (evil)



Detta ledde till att jag fick till nån slags Skatteverket-pumpning av mina däck.
En sådan pumpning innebär att man måste skatta på all tid och möda man lägger ner på trampningen. I längden blir man därför av med ungefär 40-50% av all kraft man egentligen borde få ut i framåtdrift.
Det här blir svindrygt i längden, speciellt om man cyklar i uppförsbackar där man verkligen behöver allt framåtrullande man kan få.

Så där sitter jag på en cykel med 18 växlar där den högsta känns lika jobbig som växel 148 men med samma framåtdrift som ettans växel. Fantastiskt jobbigt och jag trodde stundtals att jag skulle dö. Efter att ha övervägt att utmana en buss på chicken race bestämde jag mig istället för att fixa den här skiten – jag skulle vinna Tour De Dublin!



Men innan jag kommit ut ur stadens centralare delar märkte jag att det minsann finns ett cykelsamhälle på gatorna därinne. Det är massa cyklister och det verkade finnas nån slags hierarki där den som hade smalast däck och fulast hjälm var den som var ballast i deras kollektiv. Ovan ses en bild där jag ”bondar” med dessa filurer genom att helt enkelt ta plats mitt i deras gäng.

Vägen hem var lite av en mardröm annars. Det var ju räksträcka hela vägen vilket alltså innebar att jag inte hade en aning om ifall jag hade cyklat 20% av vägen eller om jag nästan var hemma. Jag trampade och trampade men då mitt jävla bakhjul vägrade rulla mer än 37 centimeter åt gången så behövde jag trampa konstant likt nån slags elitcyklist som precis druckit 97 Red Bull och blivit akut kissnödig till följd av detta för att ta mig framåt.

Efter uppskattningsvis en tredjedel av vägen höll jag på att dö av kramp och mina ben tappade snart därefter känseln. Att då komma till vägens drygaste uppförsbacke gjorde att jag seriöst funderade på att ringa en taxi och bara ge upp.



Utan att varesig blivit nedslagen av knackers eller överkörd av någon buss anlände jag sen helt död hemma och höll på att falla ihop av utmattning när jag kev av cykeln.
Nu ligger jag här i min säng och kommer aldrig mer röra mig. Jag har då lärt mig att trötthet inte är ens i närheten av maxgränsen för en människa, efter trötthet kommer mjölksyra, sen kommer känselbortfallet innan man slutligen uppnår total muskelapati. Dagens fysikundersökning är avklarad, Tour De Dublin likaså, och min Ferrari-hoj är äntligen hemma! Nu kör vi rehab i en vecka eller tre, sen kanske man kan börja cykla till jobbet?