Close

Category Archives Fantastiskt

Nu kan jag nog äntligen säga det. Två månader tog det, men nu är minsann allt på plats. Mitt hem är nu ett riktigt hem och inte längre en steril tom lokal med ett otroligt irriterande eko.
Mamma var på besök i helgen och då fick man alla smådetaljer på plats, så nu är det nästan lite mysigt härinne. Köket är väl ingen superhit, men å andra sidan så har jag bott här i två månader nu och käkat därinne tre gånger totalt så det gör mig inget.

Planlösningen
finns här för den som är intresserad förresten.



Sovrummet är funktionellt och enkelt. En stor dubbelsäng, två nattduksbord och två garderober räcker bra för mig. Lampan i taket gör att väggen ser randig ut, men så är inte fallet.
Tänkte först sätta upp en TV på väggen nedanför sängen men insåg att jag i så fall kommer spendera hela helgerna liggandes däri och det är ingen bra idé. Bättre att komma ur sängen och flytta sig till vardagsrummet, bara en sån liten grej brukar kunna leda till att man kommer igång och fixar frukost. Efter det brukar man vara igång och redo för nya helgäventyr.



Datorhörnan i vardagsrummet. Skärmen är så magiskt snygg när den är avstängd (!) att jag vill gråta en skvätt. För 1990 kronor är den ett kap utan dess like utseendemässigt, spelmässigt har jag inte hunnit testa den ännu.
Tangentbordet kostade nog alldeles för mycket egentligen, och det blev inte hundraprocentigt med vita tangenter, men jag tänker inte ta bort dom och sätta tillbaka dom svarta tangenterna igen då det tog mig en hel evighet att byta dom första gången. Satsar på att smutsa ner tangentbordet istället och på så vis lösa det problemet.
Tillsammans med musen så blev dock helheten helt klart över förväntan.



Men allra mest nöjd blev jag nog ändå med TV-delen av vardagsrummet. TVn är om möjligt ännu snyggare än datorskärmen, högtalarna matchar perfekt och man ser inte en enda enhet som inte behöver synas (PS3an, receivern, bredbandsmodemet och media-PCn finns alla gömda där).



Det är då något som sen tar oss till den största arbetsinsatsen av allt i lägenheten, min supergrymma webbsida för att styra allt. Har säkert lagt ner en 100-150 timmar (!) på att få allt på plats men nu så funkar det nästintill perfekt. Man kan styra TVn/receivern
, media-PCns input
, vilken film
som ska visas på TVn, Spotify
samt lamporna
i lägenheten vilket gör att man i stort sett kan styra allt man behöver direkt från soffan. Oavsett om man har en laptop eller telefon närmast till hands. Hur coolt är inte det? Eller som en viss medelålders man som såg projektet kommenterade det hela: Du är singel va?”.

Han menade såklart att det var det coolaste han sett i hela sitt liv (yes)

Så var det då äntligen gjort. Mitt livs näst största beslut någonsin är taget och jag känner mig ruskigt nöjd med resultatet. Skönt att man inte ens blev 2 gånger miljonär i skulder också, priset hamnade nämligen strax under 2-miljonerströskeln tillslut. Men om vi tar det från början:



Första lägenheten jag tittade på var en tvåa vid Globen och hur jag än vrider och vänder på det så kommer den lägenheten alltid vara den där flickan som man var okristligt kär i men som man aldrig fick en chans att leva tillsammans med”. Superfräsch, perfekt läge med superduperusikt mot Globen (det syns inte hur bra den var på bilden) och allt var verkligen guld med den.
Men då jag åkte till Polen i precis samma vända så kunde jag inte riktigt hänga med i budgivningen. Men får man inte den första får man ta sikte på nästa.



Efter att ha fått en förhandsvisning på en andra lägenhet med magiskt balkong, fått vänta en vecka efter att jag budat för att sen få höra ”Säljaren vill inte sälja före visning” så blev jag så sjukt knäckt eftersom jag var helt säker på att jag skulle få den.



Tack och lov kom min kära mor upp på besök lite slumpmässigt strax efteråt så då kikade vi in nästa lägenhet, en kass tvåa uppe i Solna. Den ser superfin ut på bilderna men kändes ungefär lika stor (och ångestfylld) som en hytt på C-däck på någon Finlands-färja så den gick fetbort. Inte Finlands-färjan då, men väl lägenheten.

Och det är nu det det slår mig att jag precis visat upp tre helt galet vackra lägenheter och byggt upp en förväntan som, och vi kan fortsätta med Finlandsbåts-jämförelserna, kan liknas vid förväntan man har innan man för första gången i livet kliver ombord på en 24-timmarskryssning. Man tror det ska vara party, glädje och fest men sen visar det sig mest vara en massa gamla tanter, sorgliga småstads-människor och misär ombord. Fast nu finns det varken gamla tanter, sorgiga småstads-mä… vafan, jag är ju från Borlänge…

Äsch, skit i den där jämförelsen, den var kass…

Men mitt första egna boende någonsin, ligger skojigt nog på Mögelv… förlåt, Möckelvägen och ser ut som såhär:



Så av alla bilder jag har på lägenheten just nu är det här alltså det bästa jag har att komma med. Ett rum som likaväl skulle kunna komma från ett mentalsjukhus. Imponerande va? Hannibal
skulle kunna sitta där liksom. Kanske ska man ringa Sir Anthony Hopkins och be honom spela in ”Hannibal: Mögelvägenm 15, 40 kvadratmeter tredje trappan med grym planlösning”? Då kanske man kan tjäna tillbaka en bråkdel av den förmögenheten man lagt ut på lägenheten.

För det är ju lite skrämmande när man tänker på det. Inte Hannibal då, jag har faktiskt aldrig blivit riktigt rädd för ”När lammen tystnad” av någon anledning. Däremot är summan man lagt ut på lägenheten helt absurd egentligen. Lägenheten är imponerande 54 gånger större än mitt tidigare största köp (min kära Nissan-Ferrari
) vilket så klart är helt sjukt. Men det är ju i grunden en investering och månadsavgiften på blyga 1 770 kronor gör att jag kan amortera typ 0,00001% av lägenhetslånet extra varje månad.

Jag funderade lite på hur jag skulle avsluta det här inlägget när jag började skriva det. Jag nojar onödigt mycket när det gäller inlägg om stora livshändelser. Jag funderade i alla fall kring om huruvida jag skulle avsluta på ett typiskt bittert och sarkastiskt Kausti-sätt med att förklara hur otroligt hemskt det känns att sätta sig i skuld för resten av livet eller hur jag skulle göra. Men i slutändan kom jag fram till att jag i framtiden kommer se tillbaka på det här inlägget och när jag då gör det vill jag avsluta med en skön känsla som faktiskt förklarar hur jag känner inför det här.

Och jag är överlycklig. Faktiskt. Lite rädd för vad framtiden har att erbjuda och jag tror inte jag riktigt har förstått att jag nog är rätt fast i Stockholm nu. Men ändå har en känsla av lugn infunnit sig. Ett lugn som på något vis börjar cementera fast känslan av att jag nu är stockholmare på riktigt och att jag nu kan börja planera nästa fas i livet. Och det känns faktiskt helt fantastiskt!”
Åtta år och 17 dagar, så lång tid har det tagit mig att ta mig från en fjunig nybörjare till ett (hyfsat) välkänt namn på Sveriges näst största forum efter att ha snittat 3,40 inlägg per dag. Fyra stycken varningar har jag också lyckats dra på mig, tre av dom för regel 0.03 som är Trams och off-topic” och en för regel 1.02 som är ”Upphovsrättsskyddat material” när jag klistrade in en hel Aftonbladet-artikel i en post. Det fick man tydligen inte göra.
Det har överlag varit en lång resa och det känns faktiskt lite väl mycket ballare än vad det nog egentligen är.

Men vilket var då det första inlägget? Helt slumpmässigt så visade det sig faktiskt idag att det första inlägget jag postade på Flashback postades för exakt 8 år sedan på dagen. Jag som ville nå 10 000 inlägg på min födelsedag fick istället nå talet på min första post-dag istället. Alltid nåt.

Men vad var då det första inlägget jag postade?



Smått oimponerande om jag får säga det själv. Hade hoppats på nån post som hade handlat om att rädda världen som sen visat sig vara lösningen på nästan alla våra problem idag. Så blev inte fallet.

Jag har hängt på Flashback i säkert 9-10 år nu men det var först för 8 år sedan som jag registrerade mitt konto och jag måste säga att jag lärt mig så sjukt mycket under den här tiden. Dom flesta tänker nog på Flashback som ett dödsknarkarforum för pedofiler men det finns så otroligt mycket mer där och jag kan lova att om du har en fråga som kan besvaras med fakta så kan Flashback svara på den. Kunskapskällan som vi idag ser som forum kommer såklart försvinna i framtiden och automatiseras av Google och dylikt, men idag så är det fortfarande betydligt större chans att få hjälp med ett problem på ett forum än att fråga en bekant/googla det.

Utan Flashback hade jag mest troligt aldrig lärt mig PHP, jag hade aldrig lärt mig HTML/CSS/JavaScript och jag hade egentligen aldrig ens fått igång min första hemsida som i sin tur ledde till bloggen (det gick tillslut så långt med mina frågor om programmering att kausti.com fick en egen tråd i systemutvecklings- forumet för många år sedan).
Jag hade heller aldrig hittat FAQ: Bo och Arbeta i Dublin-tråden som i slutändan tog mig till Dublin, så man kan egentligen säga att jag hade varit någon helt annan om jag inte joinat Flashback.

Kände därför att det inte var mer än rätt att jag postade mitt 10 000:e inlägg i just den tråden. Den tråden har helt förändrat mitt liv och tagit mig dit jag är idag via Irland, Västeuropa, USA och Asien och jag har även inför alla dom där resorna fått otroligt mycket hjälp i planerandet via reseforumet.

10 000:e inlägget:

Firar med hamburgare och öl ikväll i goda vänners sällskap. Bättre kan det knappt bli!”

Nu är det i alla fall så officiellt som det någonsin kan bli! Och tjenis vad excited (svengelska är det nya rosa här på PayPal) man blev när man äntligen fick sina fantastiskt eleganta visitkort. Om man förut gått och kastat pengar kring sig så kan jag nu säga att jag rycker upp mig i framtiden för att sen börja kasta visitkort på alla som så mycket som tittar på mig.



Och det är inte vilka visitkort som helst heller. Här snackar vi inte 2-öres pappersbitar som viker sig så fort det blåser ute, utan här snackar vi kanonkvalitet i ett material som snudd på påminner om elegant metall i pappersformat. Med en böjkraft på 127 kg per kvadratcentimeter (true story!) samt en design som får självaste Da Vinci att bli grön av avund så dominerar mina kort lika hårt som Carolina Klüft en gång i tiden gjorde på sjukampsscenen. 500 exemplar är första batchen, men fler lär dyka upp senare.

Det här är helt enkelt en stor dag i Kaustis liv! Karriärens första officiella visitkort är framtagna och härifrån kan det bara bli ännu bättre!

Näst sista helgen på Irland bjöd på någonting som jag borde ha gjort för längesen: en roadtrip! Peter, Johannes, Karin och jag slängde oss in i en sketen fransk bil för att bege oss mot Irlands västra kust.
Franska bilar är förövrigt bajs, och dom kommer nu även med en nyckeln som ser ut som ett kanontjockt kreditkort. Man behöver inte ens nån nyckel, det är bara ett kort som måste vara i närheten av bilen och sen kan det startas. Skulle ha varit intressant att testa med att hålla nyckeln i handen samtidigt som bilen åkte iväg. Undrar hur den betett sig när nyckelns räckvidd tar slut? Kan man tekniskt sett åka ifrån nyckeln till sin egen bil om man har en fransk sådan?



Vi drog iväg direkt efter jobbet så att vi skulle vara framme innan det blev bäcksvart ute. På vägen dit hann vi fånga den skapligt vackra solnedgången också. Antingen det, eller så brann det i skogen där borta. Kanske inte ska grotta mer i det, så vi säger att solnedgången var fin helt enkelt.



Karin var nöjd över chips med löksmak-inköpet, Johannes stoppade precis in nånting i byxorna och Peter övade in Zidane-stångningen för att på riktigt franskt manér göra reklam för den elegant bilen vi hyrt under helgen.



Roundstone hette stället vi skulle övernatta i, och vi hade där hyrt en lägenhet under helgen. Totalt pris för lägenheten: otroligt överkomliga 150 euro för fyra personer.



På köpet ingick även en irländsk surfbräda.



Havsutsikt från rummet!



Sen begav vi oss ut på fotograferingsäventyr. Peter som äger en kamera med ett värde i stil med ett mindre lands BNP dominerade stort med trippelknäppningar, egentillverkade stativ och en tröja grönare än Irlands växtlighet en perfekt sommardag. Själv glömde man kameran hemma och fick köra på mobilkameran…



Men vad gör det när motiven är fantastiska? Kylemore Abbey är ju helt makalöst ballt, och jag har bestämt mig att bygga en liknande bostad när jag blir gammal. Bakom mitt Taj Mahal-liknande hus och inom min slottsmur på västra sidan av min ö som jag kommer ha på nåt najs ställe.



Måttligt imponerad ung man med sin fantastiska flickvän.



Vattenfall som var betydligt högre än vad bilden visar.



En stund senare på dagen anlände vi sen vid världens ände.



Det är nåt där med världens ände… Karin var överlycklig och sprang runt och sminkade sig konstant i fem minuter efter att hon märkt att hon hade en enorm spegel under sig. Kolla, jag ser ut som Jokern” följdes av ett ”Kolla, nu är jag Michael Jackson” innan vi fick hejda henne.


Vandringen tillbaka från världens ände känns alltid lite deppig, speciellt om det blåser som jäkligt som det gjorde just denna dag.



Breakdown assistance-bilen till eran undsättning! Dom svenska företagen jublar när vi turnerar i Sverige, på Irland har dom knappt datorer så ingen använder Lotus Notes här.



Franska bilar tål ingenting. Hur lyckas man ens med det där?



Shadowing av rutinerad fotograf. Det första man lär sig är att om någon har en dyrare kamera än dig så gör du exakt samma sak som honom. Det andra man lär sig är att göra den saken när snubben med den dyra kameran flyttat sig…



Man behöver dock inte göra exakt allt som snubben gör. Speciellt inte om man har byxor som lätt åker ner lite för långt…………..



Förutom den grottan så var utsikten annars riktigt mysig. Lite svårt att visa landskapsbilder i såhär små format, men ta mitt ord för det: Irland är riktigt vackert, även om det stundtals är blåsigt och kallt.



Vi bjöds även på Irlands bästa (enda?) sandstrand! Riktigt nice och en aning malplacerat. Lägg stället nånstans där dom har sol och värme istället. Det ger nog bättre avkastning i euro/sandkorn.



Baywatch-Kausti var såklart på sin vakt och höll stenkoll på alla som badade. Det var faktiskt en dåre som tog sig ett dopp. Enkelt sammanfattat kan man säga att Baywatch-Kausti inte hade ryckt ut om en nödsituation uppstått.



Arg ko med grymt kontor. Fattar ni? KO-ntor. KO som i kossa! :i Sicken humor man har!

Gud var arg kossan ser ut… Tur man överlevde där alltså.



Sjuk beach för att vara Irland…



Det irländska landskapet bjöd annars på en hel del vackra bilder. Dom flesta gör sig dock bättre i verkligheten, eller i huvudet, men inte i bloggformat.



Cliffs of Moher bjöd på betydligt bättre väder idag än sist vi var här. Då såg vi inte ens ut över kanten, idag strålade solen som om ozonlagret helt bestämt sig för att rymma till Mars en sväng.
Motljuset dödade dock mobikameran, men vad gör det när man har trevligt sällskap och Peter en kamera värd mer än tre JAS-plan? Copyright-regler gör dock att dessa mest sannolikt inte kommer besöka denna fantastiska blogg.



Utan motljus så levererar mobilkameran dock magi utan dess like. Harry Potter hade varit avundsjuk kan jag säga!



Stabilare än såhär blir det inte. Jäklar vad elegant man ser ut! Årets Kausti-bild 2012?



Den irländska grönskan är nåt helt annat mot den svenska. Det är som om man odlat gräs och sen kramat ur den gröna färgen ur en lime istället för juicen, och sen smetat in det i gräset. Lite kontrast från himlen gör att allt ser lite extra grönt ut, och när man sen placerar ett miniatyrslott så är det här snudd på årets naturbild 2012.

Här nånstans somnade jag, och när jag sen vaknade så var vi typ hemma. Överlag så sov jag mig nog igenom en sisådär 73% av resan så det här med att få se den irländska naturen failade väl en aning för egen del. Men vad gör det när man har trevligt sällskap i bilen, och när Peter har en kamera som är värd mer än vad den amerikanska armén gör av med på ett helt år?