Close

Category Archives Resor


Hela den här golfsemestern har i grund och botten handlat om en golfbana: Nefyn Golf Course i nordvästra Wales. Banan skulle enligt mängder av recensioner och bilder vara fantastisk, och vi var båda såpass sugna på att spela den att vi skippade golfspelandet igår för att vara i form inför idag.
Vi var dock lagom nöjda när vi kom in på hotellet igår kväll efter att ha sprungit i ösregnet och sen möttes av hotellkvinnan, som förövrigt var otroligt trevlig, som informerade oss om att det skulle bli riktigt skitväder under söndagen.
Men vi tittade väderprognosen och där stor det att det skulle ösregna klockan 08-10, sen skulle det regna lite 10-12 och efter det skulle det bli riktigt bra väder.

Men när vi imorse checkade ut från hotellet och satte oss i bilen så ösregnade det fortfarande, något som fick mig att tappa hoppet lite. Hade vi åkt 50 mils enkel resa för att mötas av piskande ösregn och stormvindar?


Kisspaus! Hihi :D

Efter att Jesper kissat på driving rangen som uppvärmning drog vi oss sen mot första tee. Vädret var fortfarande rätt risigt men regnet hade i alla fall gett med sig.


Men nog var banan vacker. Klipporna längs stranden blandades med vågorna och det kändes som att all den här väntan nog kunde ha varit värt det. Jesper firade med att skicka ut sina två första bollar i vattnet, och jag med att slå mitt utslag rätt snett och dåligt åt vänster. Allt var som det skulle vara med andra ord.

Slagen rullade på, och om Jesper spelade bra igår så spelade jag nog ännu lite bättre idag. Inledde banans tre första hål med att gå totalt två över par, någonting som med tanke på vädret och det faktum att banan var helt okänd får ses som mycket väl godkänt.


Och så plötsligt hände det. För första gången i världshistorien hade meteorologerna rätt! Molnen sprack upp och regnet försvann i all sin hast.

Resten av dom första nio hålen fortsatte i samma tecken och jag puttade inte bara som en gud, jag lyckades på något vis hålla mig stabil alla första nio hålen. Fick ihop totalt 17 poäng, någonting som på svenska betyder att jag spelade såpass bra som jag borde göra efter en lång sommar på min hemmabana. Jag nådde upp till min bästanivå och det på en helt okänd bana, med rätt sneda slag och med ganska dålig sömn och dålig frukost i kroppen.


Sen kom 11:e hålet… Jag hade under första tio hålen inte slagit mer än 7 slag på någon av banorna. På det 11:e hålet slog jag sexton stycken. Utöver det slog jag bort tre bollar och kastade även mitt självförtroende i havet.
Vi hade kommit in på den gamla banan på Nefyn, och det är den som går på en udde hela vägen ut i havet. Det är fem hål som varierar något enormt i höjd och man ser ofta inte ens i vilken riktning man ska slå. Omänskligt svårt och med tanke på att vare sig jag eller Jesper är någon Tiger Woods så blev det rätt mycket pannkaka av det hela.


Men vad gör det när man har den här utsikten?


Obligatorisk golf-selfie.


Hur vackert är inte det här? Lägg sen till att solen fullkomligt vräkte in solstrålar över banan och jag tror minsann att jag lyckats bli lite solbränd. I Wales. Fattar ni då vilket magiskt väder vi hade?


Dom hade sen en pub efter det 12:e hålet, och herre min skapare vilken utsikt. Herrrrrrrrre guuuud!


Lägg sen till en öl på det där så inser ni snabbt vilken succé det här var. Ölen smakade, precis som all annan walesisk öl, rätt intetsägande och tråkigt och saknade så klart bubblor. Men vad gör det när man har solen i ryggen, en makalös bukt framför sig och ytterligare några hål med golf framför sig?


14:e hålet. Lite tråkigt att när vi väl kom ut hit så mötte vi ett gäng lokala golfare som informerade oss om att hålen verkade stängda, men att vi ändå måste spela dom om vi är här. Så vi fick spela hålen utan flaggor på greenerna och utan utslagsmärkningar vilket förstörde en del av upplevelsen.


Men med den banlayouten och den utsikten var det svårt att bli upprörd.


Ibland räcker inte ens Björn Ranelid till för att beskriva utsikten vi fick, så jag låter bilderna tala för sig själva.


Magiskt.


Drömgolf. Vilken jävla bild!

När vi sen avrundade golfrundan kunde jag ändå räkna ihop 27-29 poäng nånting (har inte scorekortet här) och sett till förutsättningarna så är det nog den bästa golfrundan jag någonsin spelat. Både resultatmässigt och upplevelsemässigt. Var det värt det? Jag vet inte riktigt, det var ändå en lång lång resa för det här, men nog var det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan.


Just det. På vägen från golfbanan svängde vi sen förbi ett slott också. Ett magnifikt enormt superawesome slott! Fattar ni? Magisk golf och ett fett slott. Waoooowww! Jag roade mig med att hoppa som en fågel samtidigt som Jesper tog en bild, något som gav ett mycket elegant resultat.


Vi åkte sen igenom lite mer magisk natur, och jag inser här nånstans att Wales är ett fruktansvärt vackert land som tyvärr ligger lite för långt bort från resten av världen för att någonsin få en ärlig chans. Och när dom sen konkurrerar med Island, Skottland, Irland, Nya Zeeland, Asien och en massa andra platser om turismen så är det inte speciellt konstigt att landet förbises av många. Personligen lär jag nog inte åka tillbaka hit igen, men det har allt varit en upplevelse att ha varit här.

Surprise! Gårdagen slutade med en… intressant ointressant kväll i den där lilla walesiska staden som vi sen vaknade upp i. Hotellrummet höll stundtals trehundrafemtioåtta graders värme under natten och jag tror minsann att Jesper torrjuckade sitt täcke något enormt eller någonting, för jag vette fasiken hur det kunde bli så otroligt varmt i rummet annars. Isolering existerar ju knappt i det här landet så någonting konstigt skedde nog på andra sidan rummet när jag sov, och det under en väldigt lång tid.



Nåja, oavsett torrjuck eller inte så måste man ändå käka frukost. Vi tog sikte på ett ställe i det lilla samhället, cafet hette någonting i stil med Strand café och Jesper ville, trots att mitt skarpa öga rekommenderade Tee House som låg närmare hotellet. Jesper grinade som en femåring som inte ätit på sex månader och fick därför som han ville ganska snabbt.
Så vi gick på huvudgatan och Jesper såg sen cafet på en sidogata. Däer äer däet ju” tjoade han och jag orkade med mer tjurande så jag spelade min ”När man är med en kvinna man känner väl och inte orkar krångla mer”-reaktion och tjoade glatt ”Jaaaa, perfekt!”.

Så vi svängde in på gatan och fick en gammal tant precis framför oss. Hon gick med en krycka i höger arm och bar sin bruna väska på vänster dito när hon spatserade mitt på gatan. Plötsligt fick hon för sig att hon skulle köra lite terräng-promenerande och tog därför sikte på att ta sig upp för trottarkanten.
Här nånstans går historierna isär. Jesper hävdar att tanten helt enkelt snubblade och ramlade ganska hårt ner i backen, jag tror dock att jag nånstans såg en lätt knuff utdelad av Jesper mot den stackars tantens bakre delar.
Oavsett vilket så drattade hon i marken, och det rätt otäckt. Jag sprang direkt snabbt fram för att hjälpa henne, slängde upp henne på axeln, kontrollerade hennes höftkula som var okej och satte sen försiktigt ner henne på marken samtidigt som jag Zlatan-sparkade upp kryckan från marken med högerbenet och fångade den i handen för att sen återge denna till damen. Hon tackade hjärtligt och tog sig sen för egen maskin in på cafét.



Jag och Jesper gick sen in på cafét via den andra dörren, satte oss ner och beställde. Jag beställde mig en elegant kostcirkelfrukost i form av toastmackor med marmelad, en pannkaka med chokladsås och glass samt en Coca Cola. Innan vi hann få in maten kom dock den anställda på stället fram och frågade om det var jag och Jesper som hjälpt damen som ramlat utanför. Vi informerade om att ja, det var jag som Zlatan-dominerat med hennes krycka samt servat tantens höftkula och han tackade med ett ”She would *ohörbart* very *ohörbart* thank you *ohörbart* tea coffee *ohörbart*”.
Vi fattade ingenting men avslutade ganska elegant vår frukost.

När vi sen skulle betala visade det sig att tanten var den anställdas farmor och att han var jättetacksam för min hjälteinsats, och att vi därför inte behövde betala någonting alls. Vi blev lite smått chockade men tackade och sade adjö innan vi sen lämnade staden bakom oss för alltid.



Som den professionella utlandskorrespondenten jag är passade jag dock så klart på att köpa med mig vad som för ett otränat öga, något som ni alla har, kan ses som lokala godbitar. Det var en lokal energidryck för 50 pence, popcorn täcka med choklad samt chipsstrutar som även dom var täckta i choklad.
Resultatet av smaktestandet av dom olokala lokala läckerheterna kan sammanfattas som att energidrycken var acceptabel, popcornchokladen var god och chipsstrutarna med choklad var ännu lite godare.



Nu var ju hela den här resan tänkt att vara en golfresa, men då jag inte har en bra bortförklaring till varför vi inte spelade golf idag så vill jag först visa er dom här pinnarna. Av någon anledning så har man i Wales planterat massa träd längst vägen på vissa ställen. Och alla dessa ställen har såna här pinnar för att hjälpa träden att stå upp eller nåt. Otroligt konstigt och oklart.



Kan även informera om att det fortfarande finns telefonkiosker i landet. Och dom står typ alltid mitt ute i ingenstans längs landsvägarna. Vi såg totalt sex stycken idag och det ger telefonkioskerna typ åtta gånger som bra täckning som det genomsnittliga WiFi:et har på det genomsnittliga hotellet här i landet…



Men landsvägarna ja. Vi har i detta nu kört nästan exakt 50 mil över två dagar. Etapp ett gick från London till yttre delarna av Bristol, och efter det åkte vi över bron in till Wales och en bit till efter det. Dom körningarna vi gjorde då var alla gjorda på kvällen/natten vilket gjorde att vi inte såg mycket av vägen, men idag bestämde vi oss då för att skippa golfrundan vi hade planerat för att istället sikta på att köra lite sightseeing.



Och jäklar i mig vad fint landskapet här är. Även om det fortfarande är vår och det saknas grönska så är naturen magisk. Höga kullar och djupa dalar smyckas med får (!) vilket gör det hela otroligt pittoreskt.
… och den där meningen går nog till historien som en av dom mest underliga jag någonsin skrivit. Från en rätt alldaglig gnutta text till att besmycka någonting med får till ordet pittoreskt. Fem av fem Björn Ranelid på det där eländet!



Men till och med Björn Ranelid hade älskat det här landskapet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, när det kommer till landskap och naturupplevelser så finns det inte en bild i världen som fångat den känslan man får av att se någonting riktigt vackert. Naturupplevelser, när dom är som bäst, går inte att beskriva vare sig i bilder eller i ord. Dessa upplevelser är i fyra dimensioner och måste upplevas med blott ögat för att kunna förstås.



Under gårdagen låg jag och tittade på lite saker som kunde vara intressanta längs resvägen. Jag hittade ingenting i stort sett, men lade ”Devils Bridge” på minnet eftersom det såg rätt fint ut. Och av en händelse råkade vi se skylten för stället så vi svängde in där.
För er som inte varit dit och aldrig upplevt stället kan jag säga att det är skit. Åk inte dit. Det var jobbigt som fan att gå upp och ner för dom där äckliga jävla trapporna och stället har djävulen med i namnet av en anledning.

Sammanfattning av Devlis Bridge: misär, elände och skit. Avgå djävulen. Det fanns en trappa där dock som gjorde sig okej på bild. Annars avgå alla.



Spola fram en timme. Vi tog sikte på staden Aber… Abesw… Abwer… A… en stad på västra kusten av Wales. Väl där såg vi två ascoola måsar som stod och stampade på marken.

Hur är då det coolt kanske ni undrar? Jo, dom steppar eftersom det under marknivå låter som ljudet av regn vilket lockar upp maskar och andra insekter. Fattar ni hur ballt det är? Trutar som steppar för att kunna äta. Så jävla smarta vissa djur är!

Nu kollade jag namnet på staden på Google Maps och skrev av det, men lyckades ändå stava fel på skiten. Men Aberystwyth hette staden i alla fall, och den ligger precis vid havet.



Och hur vackert är inte detta? Strålande solsken, 15 grader och frisk havsluft. Man kan ha det sämre.
125 000 pund, motsvarande 1,59 miljoner svenska kronor, får man lägga för en etta med utsikt över havet här. Fett ovärt, men ändå ack så intressant.



Men titta vilka charmiga hus! Som en liten fiskeby utanför Göteborg, men med regn hela somrarna istället. Förtjusande minst sagt. Strandpromenaden var så fantastisk att jag inte ens kommer lägga upp en bild på den, för det går inte alls att se hur förtrollande området var. En liten bild som ska försöka täcka havet, solen och en kilometers semesteridyll håller inte. Det är inte värdigt. Det är som att försöka få in mitt ego, mina magrutor och mina ögonfransar i samma bild. Ordet ”omöjligt” räcker inte till för att beskriva det hela.



När man åker längs med vägarna här så är hastighetsgränserna dels helt galna, vem fan kan åka 100 km/h på vägar som slingrar sig värre än valfri politiker som ska svara för vad dom åstadkommit? Men sen ligger det jättemånga små charmiga byar längs med vägen också. Stenhus efter stenhus följer sidan av vägen i någon kilometer och sen är man ute i fantastiska landskap igen.



Naturen. Herrrrrrrre guuud som herr Ranelid brukar säga. Vilket mirakel!



Och dom små husen. Herrrrrrre guuud.



Sa jag att dom har en massa slott också? Heeeeeeeeeerrrrrrre guuuuud vilket ställe.

Vi är nu framme i Nefyn i norra Wales, och har för en timme sedan avslutat en tvårätters middag på ett hotell nere vid vattnet. Utsikten var… kolsvart och regnig, men säkert fantastisk om man sett längre än fönsterrutan. Efterrätten var topp två av vad jag någonsin ätit och väderprognosen inför imorgon lovar en miljard millimeter regn och sen uppehåll och halvt stormvindar när vi ska slå ut på första tee på Nefyn Golf Course. Enligt alla vi pratat med ska banan vara helt magnifik och jag litar fullt på deras ord, så hajpen är maxad. Räknar kallt med tre hole-in-ones och en riktigt dålig runda imorgon. Men oj vad kul det ska bli!

Årets första golfrunda kom att ta plats på Manor House Golf club strax utanför Bristol i västra England. Anledningen till detta är att vi flög till London och landade sent, så att köra 6 timmar till en golfbana i Wales kändes rätt overkill.

Väl på plats på golfbanan, där vi inte hade bokat nån tid, fick vi glatt veta att vi skulle behöva vänta i två timmar på att få slå ut så vi nöjde oss med att slå några hinkar med bollar på drivingrangen. Redan här dominerade stället stort genom att bjuda på Callaway-bollar som range-bollar och vi var mäkta imponerade. Vi hann även med att få se ett riktigt lågt flygande flygplan
som svängde in strax över rangen och vi fick snabbt veta att det var en av golfklubbens medlemmar som visade sina kollegor var han brukar spela golf.



Vi spolar fram en timme till. Utrustad med sprillans nya, blåfula, golfskor så tog en Kausti (vars hållning tydligen inte är optimal) plats på första tee. Första drivern slicades som vanligt ut en bit till höger, men det fanns ändå viss kvalitet i den övervintrade kroppen.
Vädret var annars fantastiskt och jag tror minsann att det stundtals nog var närmare 20 grader varmt i solen.



Banan i sig var tänkt att vara en mellanlandning mer än någonting annat, men den visade sig faktiskt stundtals vara en riktig skönhet. Gräset var grönt trots att vi bara är i mars, och ån som rinner genom området hade tagits tillvara på riktigt smart.



Jesper fick i all sin iver för sig att köra golf-aerobics på greenen också. Oklart varför.



Men åter till banan. Hålen var verkligen stundtals otroligt annorlunda sett till hur andra banor man spelat sett ut. Här har vi till exempel en bana där bunkern slingrar sig fram över banan ända från tee fram till greenen. Mycket visuellt imponerande och Kausti ger tummen upp!



Här kanske det ser ut som att jag slagit ut min andra boll i rad i skogen, men icke då. Skenet bedrar. Jag skyddar faktiskt ett gäng kaninungar från en löst springande tiger som fanns i närheten.
Tydligen är engelska tigrar ett stort problem på dom engelska golfbanorna och golfbanans manager var snabbt på plats för att tacka mig personligen.



Just det! Vi fick även ett tips inför golfrundan att hyra en golfbil då banan is very challenging if you dont”. Så vi hyrde en golfbil eftersom det kunde vara bra inför dom kommande golfrundorna. Tre rundor på tre dagar kräver fokus, och då vill man inte vara trött i onödan.

Och jäklar vilka backar det bjöds på. Vågade in ens knäppa kort i backarna eftersom jag var tvungen att hålla i mig och samtidigt torka tårarna från mina livrädda ögon. Men herre gud vad kul det är att köra golfbil, och roligast på hela rundan var en 70-årig gubbe och hans kumpan som kom ikapp oss på typ 14:e hålet. Det var ett hål där man slår ut väldigt högt upp och sen ligger greenen kanske 150 meter bort och 50 meter lägre i höjdskillnad. Och det var en rätt stor backe ner till första tee också.
Så dom körde ner till oss, mobbade Jesper (!) för hans nya vita golfskor och blev sen skällda på av en kille på banan. Då bestämde dom sig för att backa upp för den slingriga vägen igen, vilket ledde till en massa skratt och att dom slutligen backade in i en papperskorg i högsta fart :i Fem av fem i betyg på packade 70-åringar!



Det här hålet var verkligen riktigt grymt. Svårt att se på en liten bild, men oj vilken utsikt vi bjöds på. Riktig PGA-känsla var det faktiskt och när solen sen gassade på så blev allt ännu lite bättre.



Inspelet mot greenen, som ni ser längst borta i bild, var sen helt magiskt vackert. Otroligt imponerande med tanke på den låga greenfeen. Den låg på ungefär 30 pund vilket får ses som riktigt bra.



Kisspaus.



Obligatorisk golfbaneselfie. Sjukt nöjd kis.



”KOLLA KAUSTI, JAG KÖR BEACH 2015 I MARS!!!!”



Höjdskillnaderna på banan var verkligen extrema. Vet inte om man ser hur högt upp utslaget på det här hålet är, men Jesper slog i alla fall sin boll i vattenhindret bakom trädet här. Själv lyckades jag sänka min boll ner under marknivå på ett enda slag. För det otränade ögat kan nog detta ses som en hole-in-one, men jag lyckades faktiskt med bedriften att få min boll att helt gräva ner sig under markytan utan att för det ligga i hålet. Fri dropp på pluggad boll gäller dock, och jag fixade en av få parputtar på rundan tillslut.

Sammanfattningsvis kan man säga att Jesper golfade som en gud idag, jag spelade som en kratta. Grymt av honom ändå att vara två poäng från att gå på sitt handikapp under årets första runda och på en helt okänd golfbana. Danmark producerar ännu en (?) stor golftalang!



Efter golfrundan tog vi sikte på Aberystwyth i Wales, som ligger 3,5 timmar från Bristol. Efter att ha åkt över bron till Wales och sen gett oss in på vad som visade sig vara riktigt minismå vägar för att köra i 2,5 timmar till så gav vi upp halvvägs och stannade i en liten stad som heter Builth Wells och som ligger halvvägs mellan ingenstans och ingenting i Wales. Här har vi hittills bjudits på okej pizza och riktigt katastrofdålig öl. Seröst, varför har ni bara öl som saknar kolsyra och smakar skit eller knäckebrödsmacka? Buuuuu.



Två ölsorter utan kolsyra. Smakar antingen som nåt reningsmedel som används på pissoarer eller bara sött och sliskigt. Buuuu.



Funderar ni nånsin på att åka till Builth Wells så har ni härmed sett hur staden ser ut och kan sikta på att göra någonting vettigare. Wales däremot är rätt fascinerande, och deras eget språk kymriska (waelsiska) är riktigt fascinerande. Låter som polska med inslag av japanska samt en massa harklande däremellan. Skumt men faktiskt rätt intressant.

Nu snarkar Jesper i sin säng. Måste kasta en kudde på honom. Godnatt!”

Wales. Vem åker till Wales egentligen? Jag gör tydligen det, för i eftermiddags fann jag mig själv sittandes på flygbussen på väg ner till Skavsta. Och vad finns det i Wales? Vad är dom kända för? Kreatur som säger bäääääää”? Har dom fin natur? Nån sa till nån som hade pratat med nån att det finns fina slott i Wales. Huruvida det stämmer eller ej vette fasiken.



Med mig hade jag i alla fall golfbagen, som mer såg ut som en liksäck, samt bäste golfkompisen Jeppson. Alla var vi fast beslutna om att försöka lista ut vad Wales är känt för.



Ryanair fick äran, kort sammanskrivet Ryan-äran, att frakta oss över vattenpölen som skiljer alla Europas I-länder från U-länderna Irland och Storbritannien[].
Någonting som slog mig är att jag börjar få fler och fler varningar för att min ålder börjar närma sig 30 nu. Min kropp är stel och gammal, jag får ont i ryggen, jag åker på golfsemestrar, jag tycker att Mercedes bilar börjar bli rätt snygga och min mage börjar peta ut på ett sätt som gör att jag får en obehagligt djup navel. Jag har även börjat att inse varför folk inte gillar Ryanair.

När jag var yngre så älskade jag Ryanair eftersom det är så fruktansvärt billigt att flyga med dom. Det kostade t.ex. 350 kr totalt för att flyga mig till London och tillbaka till Sverige (golfbagen inte inräknad då dock). Det är mindre än vad det kostar att åka taxi från Stockholm till Arlanda…
Men när jag nu satt där i planet och såg all reklam, kände trängseln bland folk och hörde alla utrop som gjordes i högtalarsystemet under flygningen så insåg jag att det här är lite som att tillåta företag att tapetsera ens hem med reklam mot en ersättning som inte är speciellt stor. Man ger upp en del av sitt välbefinnande för en liten summa pengar helt enkelt.

Är det värt det? Jag vet inte alltså… Gubb-Kausti börjar bli tveksam i all fall.



Viss oro fanns dock innan vi lämnade in våra golfklubbor i specialbagage-inlämningen. Trots att det kostade totalt 1000 kronor för att frakta bagen fram och tillbaka till London så fanns där rädslan av att klubborna skulle kunna gå sönder.
Ryanairs tidning lugnade dock nerverna en aning med att rapportera att dom under januari månad hade blyga 0.78 klagomål per 1000 fraktade bagage. Trygghet infann sig och jag somnade sen kvickt på flyget efter att ha läst denna mycket intressanta fakta.



Sen landade vi på London Stansted och möttes av en enorm jättekö till passkontrollen. Den rullade dock på rätt bra så efter en kvart hade vi tagit oss förbi den… Upp till den riktiga kön som var på kanske 400 personer. Till dessa 400 personer fanns det då t-r-e stycken passkontrollanter. Något som ledde till att vi fick stå och vänta på att få våra pass kontrollerade (något som tog 10 sekunder) i över 1,5 timme!

Storbrittanien[] ffs, kan ni gå med i Schengen ordentligt snart eller? Skitland.



På tal om skit. Säg hej till Manuel. Manuel var en liten idiotunge som stod i kön, stökade runt, slog runtikring sig och t.o.m. började ta på folk framför sig. En riktigt idiotisk spansk skitunge helt enkelt. Jag hatade honom av hela mitt hjärta 12 sekunder efter att jag först noterade honom och jag drömde ljuva drömmar om hur jag råkade tappa min ryggsäck på honom, hur jag skulle tipsa vakterna om att han var en knarkkurir och det gick även så långt att jag tänkte igenom hur jag bäst skulle kunna använda honom som vapen i en zombie-attack. Topp två idéerna var att antingen ta tag i benen på honom och använda honom som basebollträ, alternativt hålla fast honom i bakbenen så att han fick slå och bita zombiesarna när dom attackerade.
Nånstans i passkontrollen försvann sen Manuel och hans bedrövliga morsa och jag hoppas innerligt att dom glömt passen hemma så att dom fick vända hem till Spanien igen.



Lite mer än en timme in i köandet. Jesper ser som vanligt ut som en livsfarlig teddybjörn och jag ser ut som… en duckface-liknande misslyckad rockstjärna med tröja på sig. Inte helt okej…
Noterbart är annars att det fanns TV-skärmar vid passkontrollen där man kunde läsa om hur man skulle göra för att skicka in klagomål på passkontrollerna med mera. Dels rullade den informationen förbi alldeles för fort, mobiltelefoner och kameror var förbjudna där men sen hade dom även en helt idiotisk mailadress som var compliments&complaints@homegroup.nsl.gov.uk vilket gjorde att det var omöjligt att komma ihåg den om man nu ville klaga i efterhand. Statliga myndigheter alltså…



Två timmar senare kunde vi i alla fall hämta ut golfbagarna bland barnvagnar, skidor med mera. Allt hade även klarat sig fint.



Sen tog vi bussen för att hämta upp vår hyrbil. Hyr man billigaste möjliga bil så får man tydligen gå till en koja för att hämta den. Det här var då kontoret där man hämtade ut bilen, och stället kändes mer som någonting en biltjuv skulle hålla till i än en faktiskt biluthyrningsfirma.



Bilen vi sen fick var en MG som väl var helt okej, men känns väldans plastig inuti. Satt sen även och höll på med radion i bilen, och plötsligt slocknade hela instrumentpanelen och skärmen blev svart. Sen efter några sekunder dök MG-loggan upp – systemet hade kraschat och startat om. Känns stabilt. Heja MG!

Nu är vi i alla fall framme i… Badminton. Stället heter tydligen så enligt hotellbokningen. Det är inte riktigt Wales än, men det tog oss ungefär 2,5 timmar att köra hit så vi kände att det fick räcka. Vi har en golfbana här i England som vi ska prova spela på imorgon så får vi se vart det leder.

Mina tips inför morgondagen:
– Jag kommer få skavsår i händerna.
– Jag kommer få skavsår av dom nya golfskorna.
– Jag kommer slå bort 7 golfbollar.
– Jag kommer ha en birdieputt som jag missar, samt 14 trippelbogeys.

Återkommer med resultatet…”

Berlin. Staden som vunnit så många svenskars hjärtan har även vunnit mitt. Tredje gången jag är här nu och jag vet inte ens riktigt hur det gått till att det redan blivit tre gånger på fem år. Men men, jag är här nu och ingen bryr sig i personliga mysterier så vi tar en sammanfattning av dagen.

Piiiip. Klockan är 06:00 och alarmet går. Öööööööörn, och plötsligt är vi på Arlanda. Swoooooooooosh och vi landar i Berlin.


Resan gick väl så bra som den nånsin kan göra. Jag sov som vanligt 98% av tiden och kände mig lika pigg som en paralyserad kamel när jag klev av planet. Allt var som vanligt och jag känner mig ännu äldre nu än senast jag var ute och flög.
Hotellet ligger fyra minuters gångväg från Alexanderplatz och rummet var fräscht och vad man förväntade sig.



Utsikten däremot dominerade stort med en felfri utsikt över TV-tornet! Rummet var nästan exakt som på bilden på hotels.com
och bara det är väl en skräll i sig.

Vi bor ju några minuter från Alexanderplatz, men på dom få minuterna så hinner man dock gå förbi en gammal kär kompis från Irland. Där kallas hon Pennys, i resten av Europa går hon under namnet Primark. En klädbutik med snorbilliga kläder (skjortor för 8 euro, tröjor för 10!) som kanske inte håller Hugo Boss-kvalitet men för priset så är det som ser snyggt ut ett riktigt kap. Och det finns en hel del schyssta grejer där.



Eller vad sägs om dom här pommes- och hamburgarkalsongerna? Tre par för 8 euro! Fanns dock tyvärr inte i min storlek, annars hade jag lätt köpt 8 par.
Det fanns även en massa sjukt roliga jultröjor i olika former, bland annat en med jultomtens renar på och inbyggda blinkande lampor. Och onepieces i form av Stålmannen, Captain America, Batman och en banan (!). Det ryckte kraftigt i köptarmen, men då jetlaggen gjorde sig påmind så blev det inget av det. Däremot en övertröja och två skjortor, ett par värmesockor (jag fryser jämt om fötterna!) och några julklappar.



Efter Primark tog vi sen sikte på Dolores, ett amerikanskmexikanskt ställe som serverade burritos. Recensionerna på Tripadvisor var lysande, maten likaså.



Marlene var dock inte lika lysande när hon djupt koncentrerad försökte lista ut vilken av colaflaskorna som hade minst läsk kvar i sig :i



Sen blev det lite annan julshopping, och jag blev duktigt imponerad av den här Red Bull-inspirerade snöbacken som hade byggts upp på Potsdamer Platz. Tydligen nåt jippo för den nya Pingvinerna från Madagascar-filmerna”-filmen. Kul idé var det i alla fall. Något som även trehundrafemtiosjutusen andra människor tyckte. Trehundrafemtiosjutusen människor som även tyckte det var kul att köa till aktiviteten.

Marlene var inte lika sugen och släpade därför en gråtande Kausti bort från backen och in i närmsta shoppingcentrum istället. Buu för Marlene!



På vägen in fick vi syn på ”helfriterad fisk i macka”-mackan, något som för stunden fick mig att sluta gråta och bli helt hänförd av hur konstigt det såg ut. Ett kort senare fortsatte jag storgråtandet.



Dom hade däremot en massa roliga saker som såldes i stånden ute på julmarknaden vid Potsdamer Platz. Här ser ni potatisformade marsipanklumpar som passande nog hette just Marzipankartoffel. Varför just i form av en potatis kan man fråga sig, men samtidigt var den ju gjord av marsipan så då finns det inte längre någon anledning att ifrågasätta varför. Allt blir bättre av marsipan! Ska prova marsipanpotatispotatismos nångång, det måste ju vara awesome!



Dom sålde även schneeballen. Verkade vara nån slags bakverk och visade sen sig när jag googlade att den är gjord av mjöl, ägg, smör, socker, grädde och plommonsnaps. Wtf?



Konstigheterna fortsatte sen med chokladgodis i form av allt möjligt. Vad sägs om en nyckelformad chokladgodis? En chokladbit formad som en skiftnyckel? Hästsko? En bil? Eller som på bilden en fucking kamera! Seriöst, jag kan inte ens rita en streckgubbe och folk skapar chokladgodiskameror. Vad gör jag med mitt liv egentligen?…



Coola leksaker är alltid roligt! Jag minns att jag ångrade så hårt att jag inte köpte ett Angry Birds-brädspel när jag var i Asien. Nu hittade jag ett Angry Birds Starwars-spel idag. Och jag köpte inte det heller. Prutt också. Kommer ångra mig. Jag vet det. Buuu för Kausti.



Har annars märkt att den tyska strukturen som man alltid trott funnits där verkar börja krackelera. Första tecknet på detta har funnits rakt framför mig men utan att jag kunnat sätta fingret på det tidigare. Övergångsställenas gröna gubbar är alldeles för snabba på att slå om till rött, och dom gör det även utan förvarning. Man hinner nästan aldrig över hela vägbanan innan gubben slår om till rött, och färgen går på en millisekund från grönt till rött också. Så man riskerar ju att dö i den här stan om man är lite äldre och går med rullator. Något jag mest troligt kommer göra om 5 år om min kropp fortsätter vara såhär stel…

Inte okej nåt av dom!



Tonårskausti gillade starkt den übertöntiga tyska vodkaflaskan som fanns att köpa i matvarubutiken i ett av shoppingcentrumen. Hur ballt är inte FUCKOFF Vodka med sloganen ”provocerar tyskar sen 2012″? Inte alls? Inte alls…



Tyskar alltså. Om FUCKOFF-vodkan var ball (jaja, den var inte ball. Okeeeeej jag fattar) så… alltså… vad ska man säga? Ketchup-chips!? Jag är mållös. Vad kommer härnäst? Chokladsås med Kalles kaviar?



Den här butiken var annars rätt ball. Den hette 3D Your Body och såg ut som nån slags futuristisk bioupplevelse innan jag insåg vad det var: en butik där man kan 3D-skriva ut figurer av sig själv! 3D-skriva. Kan man säga så? Tredeskriva? Trede-skriva? Oklart.



Själva upplägget och konceptet som butiken hade var rätt fräscht och kändes väldigt ”framtid”, och figurerna var inte så illa pinkade faktiskt. Mitt ego var lite småsuget på att få en till klon av mig själv i figurform, men problemet är att det är så jäkla dyrt idag. Vem lägger 500 spänn för en 7 cm hög figur, eller 3000 spänn för en 25 cm sådan?
Däremot kan jag tänka mig att när priserna gått ner så kan det vara en kul grej att ha. Fotoautomater där man kan skriva ut sig själv, Marlene kom på att t.ex. skolfotograferna skulle kunna sälja klassfoton i 3D osv.

Det finns många möjligheter, men vi är inte där riktigt än.



Hehe. Hehehe. Ehehehehehehehe.



Kvällen avslutades i den nya övertröjan jag köpte på sOliver (jo, det heter sOliver) samt skjortan från Primark och jag måste säga att herre gud vilken stilig snubbe som står där. Damen bredvid roade sig med att försöka få sitt hår att stå upp med hjälp av hårblåsen och jag känner att livet bra gärna får fortsätta rulla på såhär. För jag trivs så sjukt bra med allt just nu, och än bättre lär det bli efter nyår!


Då jag precis fått en ny jobbdator utan minneskortsläsare så kan jag inte ladda upp alla kamerabilder från dagen, så det här inlägget kommer upp imorgon (idag för er som läser) istället. Sidonotis, nya jobblaptopen har förvånansvärt bra ljud och bjussar på magisk rock från Heats senaste album. Sidonotis på sidonotisen, deras senaste album är fruktansvärt bra. Sidonotis på sidonotisens sidonotis, deras förra album var även det awesome. Sidonotis på… ja, ni fattar. Jag har, då jag är en stark förespråkare för att prova inhemsk kultur under mina resor, försökt lyssna lite på isländarnas kanske mest kända artist men jag måste säga att antingen är jag för okultiverad för att förstå storheten med henne, eller så är Björk helt fruktansvärt estetiskt överdriven och rentav kass. Okej, Army of me är väl hyfsat ball under introt men sen blir allt bara… för mycket. Hittade i alla fall slutligen ett band som heter Á Móti Sól (apostrofer är the shit i det här landet) som ändå funkar helt okej att lyssna på. Lite melodi och skönt gung är aldrig fel, även om dom sjunger på nåt slags hittepå-trollspråk.



För det är ju faktiskt så, deras språk är alldeles omöjligt att förstå. Det får mig att fundera på om Island verkligen är en ö, eller om det bara är ett skepp som avgått innehållandes alla dom värsta finska fylleskallarna och där samhället sen byggts upp av finska konstant drickande troll. Antingen det, eller så är Island en utbrytargrupp från Holland där en grupp människor för många hundra år sedan bestämde sig att holländskan minsann ska pratas baklänges och att det är den enda vägen. Sen har dom dragit hit och bosatt sig och fortsatt med det där, och nu har det slutat upp som ett helt eget språk.

Oavsett så är språket helt sjukt vackert både i tal och i skrift. Fem av fem gamla svenskalärare i betyg på det!



Se bra ut.

Andra rapporter som kan avges är att vädret här är som på Irland, fast tre gånger (japp, helt vetenskapligt uträknat) värre. Det växlade idag mellan regn, sol, regn och sol under samma tid som det tog min kollega Sami att röka upp en cigarett. Vi hann väl uppleva ungefär tre år med årstider under våra första timmar på ön, så här gäller det att packa ner alla kläder du kan i väskan om du vill ha en chans att överleva. Temperaturmässigt så ligger vädret på samma antal grader som Stockholm gjorde imorse (11 grader när vi landade) men luften känns mycket kallare här.
Men på tal om Irland, Islands internetuppkopplingar verkar vara så fruktansvärt dåliga att även dom är tre gånger sämre än dom irländska uppkopplingarna. Om man då har i åtanke att en irländsk uppkoppling ligger på en standard som typ Ukraina skulle skämmas av så förstår ni kanske hur illa det är ställt här på Island.

Naturen däremot, herre min skapare. När jag blir gammal ska jag skaffa en babelfisk, stoppa in den i örat och sen lyssna på allt som alla säger till mig på isländska samtidigt som jag sitter i en brassesol och bara tittar på naturen här. Och då har jag ändå bara varit i stan ännu. Det är så fruktansvärt vackert med alla berg eller vad man nu kallar det som står längs vikarna på kusten att man blir lite sugen på att flytta hit. Sen börjar det plötsligt regna igen och man tappar helt lusten till såna impulsflyttar.

Intressant sidofakta: jag gick upp 03:15 lokal isländsk tid när jag vaknade i Stockholm, så det här blir nog en rätt lång dag totalt innan jag kraschar i sängen.



Valutan här är också en intressant tingest. Den kallas för kronor lokalt och förkortas kr, vilket gör att man drabbas av en mindre hjärnblödning när man läser priserna överallt. En öl – 490 kr, får en att reagera hyfsat hårt innan man inser att den isländska kronan (ISK) är värd nästan exakt en sjuttondel av den svenska. Så alla priser delas på 17 här, vilket nu har fått mig att inse att huvudräkning inte alltid är så enkelt… Så jag gör som man alltid ska göra när det gäller matematik, jag fuskar. Dela priset på 20 och se det som summan och tänk sen på att jag slipper betala ett öre av vad grejen ändå kostar. Enkelt och bra. Taxiresan från flygplatsen in till Reykjavik kostade förövrigt strax över 12 000 kronor. Isländska kronor då.



Mer då? Jo, vi hade inte så mycket tid på oss mellan att vi landat här tills vi skulle ha mötet så vi bestämde oss för att slänga i oss lite mat på hotellet. Det visade sig att det enda dom hade här var en buffé, men vi tänkte att hur illa kan det vara? Magsjukan tar några timmar på sig innan den slår ut så vi hinner i alla fall ha mötet” och gick loss där.
Och vilken buffé det var! Herre min skapare. Dom hade inte trehundra saker att välja på, däremot hade dom den godaste laxen jag ätit i hela mitt liv. Och sen hade dom nån slags färskpotatis med lök också som även det var en höjdare. Men laxen (näst längst till vänster på bordet), och den andra fisken dom hade, var helt absurt god. Jag köttade på en halv fiskebåts laxfångst med lax på tallriken och käkade upp det på en sisådär 12 hundradelars sekund för att sen springa två vändor till och hämta precis lika mycket mat. Sen skämdes jag så mycket att jag inte hade något annat val än att tröstäta en massa choklad-bakelser istället :$

Planen var sen att försöka se lite natur. Vi hade bara 24 timmar totalt på ön men då mötet var slut 14:00 så drog vi till hotellet, gick in till turistbyrån där och signade upp oss för en tour som skulle ta 5-6 timmar och låta oss se både vattenfall och gejsrar. Bussen skulle hämta oss klockan 16:30-16:45 nångång, men när ingen buss kommit och klockan var 17:10 gick vi för andra gången in och frågade turistbyrå-tjejen om touren var inställd. Då visade det sig att hon råkat glömma rapportera till tourbolaget att dom skulle hämta upp oss och att bussen redan avgått. Vi fick i alla fall tillbaka pengarna för touren och bestämde oss istället för att utforska Reykjavik.



Så vi åkte ner till viken som Reykjavik ligger i och försökte fånga hur mäktig den är med vattnet och dom höga bergen i bakgrunden. Av det ser man absolut ingenting på bilderna, så det sket sig rätt fint, men samtidigt är det omöjligt att med ett foto fånga storheten i diverse naturfenomen. Man måste liksom uppleva dom på plats för att få en känsla av hur enorma dom här vyerna var.



Middagen intogs sen på en grillrestaurang som rekommenderades av en turistbyrå i stan och jag måste säga att Islands matkultur är bland det bättre jag ätit. Är ett stort fan av vietnamesisk, indisk och amerikansk mat men inget av dessa kommer ens i närheten av fräschheten som det isländska köket bjuder på.
På tallriken ovan ser ni vad som var dagens fångst, Icelandic Cat fish. Har ingen aning om vad cat fish är på svenska, men enligt Wikipedia är det nån slags mal, men oavsett så smakade det här så otroligt gott. Fisken hade perfekt konsistens och hade sen en ytlig smak av grillat, till det serverades en citrussås och potatismos. Och det var så sjukt gott. Helt galet. Fem av fem smakfulla vulkanutbrott i betyg.



Efter det begav vi oss till en isländsk bar, Islensk Barinn, och tog några öl där. Rapporten från den isländska ölkulturen blir att dom, som precis alla andra länder, har rätt tråkiga lager-öl. Sen hade dom den här ölen, Einstök, som var en isländsk IPA som var riktigt bra.



Sen hade dom även en öl som hette Snorri. Det hade så klart varit tjänstefel om jag inte provat den, oavsett hur osmakligt namnet låter, så jag tog en för laget. Kan rapportera att den här ölen smakar och luktar ungefär som tvättmedel, en fräsch doft och smak av sommar blandat med citrus typ. Inte alls gott och jag rekommenderar ingen att prova Snorri.



Isländskan är riktigt vacker i skrift, även om man inte fattar nånting såklart.



Intressant sidofakta: Island har Taco Bell, en amerikansk snabbmatskedja som fövandlar vilken mage som helst till en bullrande vulkan efter att man ätit där, men däremot inget McDonalds alls. Vi pratade lite med en av våra taxichaufförer om det och anledningen till att McDonalds inte finns på Island är för att deras valuta tidigare kraschade så hårt att det inte längre är vinstgivande att ha kedjan kvar. Så dom stängde ner för X antal år sedan då alla McDonalds råvaror köps in från Tyskland och det hade kostat mer att köpa in råvarorna än vad man kunde sälja menyerna för.

Men sammanfattningsvis då, vad kommer jag minnas från min korta korta vistelse på Island? Språket, den friska och kyliga luften, att dom bara hade fula tjejer på ön (verkar vara ett ö-problem. Irland är ju likadant. Inavel är farliga grejer) och sen såklart den makalöst goda maten.

Det är så klart inte helt realistiskt att kunna ge ett helt land ett korrekt betyg efter att bara ha varit där i drygt 24 timmar, men jag skulle ändå ge Island fyra av fem vikingaskägg totalt. Om något har min vistelse här gjort mig ännu mer sugen på att nån gång i framtiden besöka Island och verkligen se allt som ön har att erbjuda. Val-sightseeing, gejsrar, landskap, restauranger och allt möjligt lockar nu ännu mer än det gjorde innan jag först besökt ön.”

Jag hade tänkt köra ett långt blogginlägg om Hamleys leksaksbutik men jag orkar inte. Men dom hade en sjuk mängd leksaker där. Mjukisdjurskossor till exempelt (jag är rädd för kossar efter förra veckans jobb).



Sen hade dom också en äkta trollkarl som demonstrerade magileksakerna som fanns att köpa. Riktigt imponerande det han gjorde faktiskt. Nåt med att förflytta mynt mellan två behållare typ (magitrick fungerar inte riktigt lika bra i text som IRL).



Såklart hade dom en Buzz Lightyear i full storlek byggd av endast Lego också. Den var väl sisådär 170 centimeter hög :n



Annars hade dom såna där minihelikoptrar överallt och det stod även anställda och flög med dom lite här och där. Dom hade även en otroligt sum snubbe som sjöng jättehögt samtidigt som han flög runt med sin leksakshelikopter… creepy snubbe alltså…



En trollstavs-fjärrkontroll. Vifta, gör olika mönster” i luften och uttala ”Wingardium Leviosa” lagom högt så kan du göra olika saker med TVn. Byta kanal, höja volymen, stänga av TVn och få den att sväva i luften.
Okej, det där sista var lögn med allt annat ska den klara av (Video
[youtube=31]http://www.youtube.com/watch?v=nmEc3FMGWnU#t=0m31s[/youtube]
). Riktigt ballt faktiskt.
Kymera Magic Wand heter den och den kostar ungefär 500 kronor. Som bonus slipper du allt det där tjafset om att staven väljer sin trollkarl. Här handlar det bara om stålar och har du tillräckligt för att köpa den så kan du trolla på bäst du vill sen (yes)



Dom hade såklart även Angry Birds-mjukisdjur också. Angry Birds-skaparna har sagt att dom vill bli lika stora som Super Mario och när dom först sa det skrattade jag, men vid närmare eftertanke så känns det inte helt otroligt… :n



S-e-x våningar fyllda med endast leksaker!



Det är Saint Patricks Day på torsdag och vad passar då bättre än en björn i endast grönt? Man kunde tydligen göra sin helt egna björn där, man fick stoppa den (hur kul nu det kan vara), välja skor, kläder och färg på allt.
Såg en 25-årig dam som tydligen ville göra sin egen björn och tänkte direkt på det alla brukar säga: ”kvinnor mognar snabbare än män”. Sen avbröts jag av tanten som skulle hjälpa henne att skapa björnen eftersom HON PRATADE SOM OM HON HÖRDE JÄTTEDÅLIGT. HON FULLKOMLIGT SKREK ”IS THE BEAR FOR YOU” SÅPASS HÖGT ATT MAN INTE KUNDE UNDGÅ ATT MÄRKA DET.

Sprang fort iväg från dom konstiga människorna i björnhörnan…



Björnkläder… Låter lite som Blåkläder faktiskt :i ”Blakladers bjornklader – för den hårt jobbande björnen” [?]



Känner du dig sugen på att införskaffa en pryl som passar din brat-unge? Kanske tycker du att vanliga leksaksbilar är för ”tattiga” för rikt folk? Då har Hamleys svaret för dig: En bil täckt i Swarowski-kristaller för sisådär 15 000 kronor.
Vad gör man inte för att ungen ska få den bästa uppväxten han kan då? [?]



Ohyffsad nakenfis :f



Pepp Iron Man-mask. 5/5 i betyg. Tyvärr har jag redan en fullskalig Iron Man-dräkt med tillhörande flyglicens hemma, annars hade jag säkert köpt den där masken.



Vill du att dina barn ska bli mobbade för resten av livet? Då har vi dräkten för dig!



Är dina barn redan mobbade? Då har vi träningsredskapet för er! En äkta *host host* Harry Potter-trollstav med medföljande träningshuvud i form av Voldemort. Låt ungen kasta trollformler på dockan tills dess att han inser att det inte funkar att trolla och han istället sticker Voldemort i ögat med trollstaven! Den attacken fungerar även på mobbare :z



Annars är det löjligt hur stort Harry Potter-temat blivit. Dom sålde såklart ”äkta” trollstavar, halsband, bokmärken, svärd (!?), muggar och en sjuk mängd andra saker. ALLT du någonsin använt fanns i Harry Potter-form… författarinnan, vars namn jag nu inte kommer på, skrattar säkerligen hela vägen till (Gringotts) banken.



Man kune köpa stavar från ALLA karaktärerna i Harry Potter…



… och många olika var det…

Men så tänkte jag försöka ta mig ut därifrån så jag åkte ner för rulltrappan. Framför mig stod två 25 till 30-åriga damer och vi rullade alla sakta ner när dom plötsligt började skrika som riktiga fjortisar: ”IIIIIIH!!! AAAAAHHH!!! IIIIIIIIIIH!”.

Den som någonsin säger att tjejer mognar fortare än killar saknar fan livserfarenhet…

Tjejerna skrek inte på grund av någonting annat än…


Justin Bieber-dockorna som fanns att köpa!!! [?]
”The closest you will ever be to Bieber” hade väl antagligen passat bra som slogan. Eller ”You are pathetic if you buy one of these”…
Tjugotvå pund fick du hosta upp om du ville köpa dig en stämpel som ”patetisk loser” och få en docka på köpet.

Jag tappade hoppet på mänskligheten ännu lite mer…



… och tröstade mig med en Saint Patricks Day-nallegrej innan jag gick ut.



Precis rakt över gatan fanns sen en Ferrari-butik och jag kunde inte låta bli att gå över och ta en titt.

Ett stort tack till damen som fotobombade mig så fint geom att verkligen ställa sig mitt i vägen [?]



Massa Ferrarigrejr hade dom och det var allt från kläder, cyklar och nycklar till svindyra T-shirts och mjukisdjur.



Såklart hade dom även en Formel 1-bil ståendes därinne också. Ballt.

Fortsättning följer
Resan borde inte ha börjat som den gjorde, men jag är ju så jeffla efterbliven att jag såklart skulle spela innebandy dagen innan jag skulle åka. Kom väl hem 23:30 ungefär, packade klart allt jag kunde och kom sen på att jag inte hade planerat nåt alls för vad jag skulle göra på fredagen.
01:00 hade jag i alla fall fixat klart en lista på potentiella saker som kunde göras i London så jag somnade rätt hårt strax efteråt. Jag hade dock lagrat fotografier på alla platser på kameran så att jag skulle veta vart på kartan dom olika ställena låg. Ett litet misstag skulle det sen visa sig…

04:20 på fredag morgon ringde sen klockan jag var helt död. Lade i den sista T-shirten i väskan, borstade tänderna, la i tandborsten i väskan och lade mig sen på sängen för att vänta.
Digitalkameran hade jag mycket rutinerat ställt mitt i vägen framför dörren så att jag inte skulle glömma den. Glömde jag den ändå? Jajjamen!

Så det fick bli mobilkameran hela vägen. Det jobbiga var ju dock att jag hade alla noteringar, kartor med mera lagrade i kameran…



Vad jag minns av resan dit är att jag kom till flygplatsen, satte mig på planet, sen vaknade jag upp av att jag var i London. Vi spolar fram en timmes bussresa där jag sov hela vägen och hamnar två minuter efter att jag vaknat. Helt plötsligt så står bussen bredvid Big Ben och jag är ilsnabb att slänga fram mobilkameran och knäppa en bild.

Efter att ha fixat två stycken endagarskort i tunnelbanan så började det bli dags att sätta igång med dagens utflykter. Imrell och hans polare Johan hade ju bokat in sig så fint att dom skulle komma på kvällen istället för på morgonen. Nää, men vi kan inte ta oss till Nyköping” [?] Dagens ungdom…

I alla fall så hade jag två huvudspår som jag hade att välja på. Eftersom jag redan varit i London två gånger tidigare så kändes Big Ben, Tower Bridge, Madame Tussauds och alla dom där turistfällorna inte så intressanta den här gången.
Det ena valet jag funderade på var att ta en mycket sofistikerad eftermiddagsutflykt ut till Sontehenge och se stenbumlingarna där. Det andra alternativet var ett lite mer oelegant Chinatownbesök följt av ett besök på en av världens världens största leksaksbutiker – Hamleys.

Valet var enkelt – leksaksbutiken vann omröstningen i överlägsen stil med röstsiffrorna 1-0.



Nu skulle det dock visa sig att mitt lokalsinne när det kom till London inte var sådär jättebra som jag faktiskt trodde. Nej, mitt lokalsinne var mer en katastrof av enorma mått. Sen saknade jag den där jäkla kameran nåt enormt. vägbeskrivningar blir så mycket enklare om man vet vart man ska…

Efter att ha tagit tunnelbanan dit jag trodde Hamleys låg så visade sig att det måste ha flyttat – det fanns ingen leksaksbutik där inte :( Men jag hittade Trafalgar Square istället!



Och nu blir det lite läskigt… Precis ovanför Trafalgar Square så stod nämligen The National Gallery – ett konstgalleri med en sjuk mängd målningar från alla möjliga stollar. Hur jag kan veta det? Jag gick nämligen in där…

Men det blir värre… Jag, Michael Kaustinen, blev positivt överraskad av ett konstgalleri! :n Jag vet, jag var lika chockad själv. Jag ska liksom vara intresserad av fotboll, pizza, hamburgare och andra balla saker, inte töntiga tavlor…

Nu har jag mest sett tavlor på Antikrundan, Carl Larsson-museet och googlat Van Goghs och Dalis tavlor så min konstutbildning sträcker sig inte sådär jättelångt. Jag har alltid sett hela konstnärssläktet som galna människor som målar solrosor och sen får några miljoner för sina tavlor när dom sen kolat vippen. Men det finns lite mer bakom, något man inte ser på Google.



Nu är det svårt att visa bilder på hur tavlorna såg ut eftersom man inte fick knäppa kort därinne, men den här tavlan var riktigt ball t.ex.
Intensiv och påträngande med en eftersmak av plommonbark… eller nåt. Men det var faktiskt riktigt trevligt att som ensam normal människa vandra runt och kolla på tavlorna därinne. Jag passade ju inte in för fem öre, men vad spelade det för roll egentligen?

Fem minuter senare hade jag gått vilse. Det var enormt många salar därinne… (oops)


Vissa av tavlorna var dock inte helt genomtänkta. Visst, på den tiden när tavlorna målades var väl en 35 centimeters nack-krage det hetaste som fanns, men man måste försöka ha nån slags framförhållning när beställer en tavla av sig själv… Det där var verkligen inte snyggt nånstans…



Forntidens svar på fyllebilder på Facebook fanns också. Hemskt att ligga där i graven och veta att den enda bilden som finns kvar på en själv är en bild där man har en mörk naken man ståendes bakom sig samtidigt som man ser asfull ut. Hur förklarar man det där vid pärleporten?



Dum och Dummares
förfäder fanns även dom med på en av bilderna.

Nej, konst visade sig vara mer än galna män som skär av sig öronen och målar tråkiga bilder på blommor och färgklickar. Jag blev ruskigt imponerad av hur välgjorda tavlorna var och man kunde stå 10 cm från tavlorna och verkligen se hur otroligt bra målade dom var.



Upplägget på den här bilden kändes säkert helt rätt där när han bestämde att det minsann skulle vara en kanon och en häst med på bilden samtidigt som han står klädd i eleganta kläder och böjer sig framåt, men resultatet blev inte så lysande som planen verkade… Hästhuvudet där gör också så att kanonen mer ser ut som en… hästkanon så att säga…



Jag kom dock på en sak när jag traskade runt: hästar är ganska eleganta om man ska bli avmålad. Man ska dock sitta på hästen och inte ha dess kanon riktad mot sin bakdel.
När jag blir megakändis och så sen ska jag fixa en tavla där jag är avmålad i såna här balla kläder sittandes på en pålle.

Det är lite svårt att med en liten bild här på bloggen visa hur najs bilderna såg ut på nära håll, så ni borde nästan åka dit och kika runt lite. Det är sjukt hur duktig man kan bli på att måla alltså, vissa av tavlorna var så sjukt genomarbetade att man inte kunde låta bli att analysera sönder dom. Det var nån snubbe på en av tavlorna som hade på sig en päls och man kunde verkligen urskilja stråna på pälsen… Sjukt.

Jag skrev ner namnet på 25-30 tavlor som på nåt vis imponerade på mig och jag kollade på det mångdubbla innan jag efter lite mer än en timme efter ankomsten bestämde mig för att avsluta mitt första riktiga galleribesök.

En halvtimme tog det sen mig att hitta ut [?] Stort ställe det där…

Fortsättning följer

Så var det slutligen dags 777777778888888886666
88888888888777777

Skön missclick där…Sketna TV-dosa som ligger på tangentbordet. Vi tar det igen:

Så var det äntligen dags. Efter 168 timmar i friheten, 77 colaflaskor (till ett förbluffande literpris: 113 kr/liter :n), en portion friterade bläckfiskringar, 20 timmars solande och några fantastiska pizzor var det dags att säga adjöken till Grekland för den här gången. Väskorna packades, tandborsten slängdes och herr Vasiliev tog emot våran nyckel. Resan hem hade börjat.

Vings planering måste ju kritiseras en aning. Dom hade fixat det så schysst att vi fick vara kvar på hotellet ända fram till 12:00 på dagen! Otroligt generöst, verkligen. Speciellt med tanke på att bussen från Pargas skulle gå så tidigt som 20:45 [?]
Herr Vaziliev (jag har faktiskt ingen aning om hur han stavar, så jag kör lite randomstavning) tröstade oss och hjälpte oss att förvara väskorna på hotellet i lobbyn. Säkerheten främst, inga saker skulle bli stulna här. Vi dumpade väskorna där alla andra
hade sina väskor och tog sikte på stranden. Vi letade solstolar, men det var ont om dessa eftersom vi kom ner på stranden först 12:15 ungefär (alla PROs gubbar och tanter är ju vakna vid typ 05:30, så dom hinner ju paxa alla stolarna innan jag ens somnat [?]).
Men ibland har man tur – mirakel kan inträffa. Chansen att få en solstol på stranden var minimal, men plötsligt notrade jag två tomma solstolar på V.I.P-platserna :n Likt en örn som fått syn på en grillad kyckling med chokladsås på flög jag på stolarna och paxade dom båda samtidigt som jag var i luften för att sen landa hårt på en finsk fjortistidning. Utsikten
var underbar. Dessutom låg det en finsk dam på stolen som stod bredvid min. Intressant :D
Hon var 13 år. Inte längre intressant :<

Plötsligt hördes ett enormt ”BRÖÖÖÖÖL” följt av ett ljud av någonting som drogs i stranden. Jag tittade upp och fick syn på en val som strandat
precis framför oss :n Fascinerande att se dessa jättedjur på land.

Efter denna fantastiska naturupplevelse var det dags för lunch. Först skulle vi dock gå upp till hotellet för att hämta lite saker ur väskorna. Det kändes bra att herr Vasiliew hade så bra koll på våra väskor. Det var helt tomt i lobbyn, dörrarna stod öppna och väskorna var tillgängliga för vem som helst [?] Som om inte det vore nog mötte vi herr Vassiliev på väg ner till restaurangen sen också [?] Bra koll där.

Vi tänkte köra en avslutningsrunda på herr Golfos restaurang, men när vi såg den proffsiga bilden på pizzabagaren som kastade en pizzadeg i luften kunde vi inte låta bli – vi gick in på restaurangen som låg strax ovanför herr Golfos.




Vi möttes direkt av en riktigt trevlig gammal man som hjälpte oss lägga på en såndär typisk pappersduk (som alla restauranger i hela Grekland använder) på bordet. Jag tackade honom och tyckte att jag minsann borde göra honom en gentjänst. Jag noterade snabbt att hans gylf var nerdragen, så i ett snabbt ryck hjälpte jag honom med detta.

Efter denna personliga assistent-hjälp så beställde vi våran mat. Morsan beställde Gyros
som såg helt fantastiskt god ut när den kom ut.
Jag hade ju sett den fantastiska bilden på pizzakastarpizzagubben, dessutom hade dom pizzakartonger ståendes innanför disken, så jag visste att det här stället garanterat hade god pizza. Därför beställde jag såklart en pizza. Valet stod mellan en Bologne (svamp, lök och köttfärssås – den klassiska ”ätes alltid i Bolänge”-pizzan) eller pizzan med ägg, bacon och lök på.




Nu kände jag att det inte var någon bra idé att beställa en Bolognese – jag måste ju kunna leva på någonting när jag kommer hem. Jag vågade inte riskera att förstöra sunkpizzorna som Fortuna serverar genom att äta en fantastisk italiensk-grekisk-Bolognese-pizza.
Det som är så underbart med den här pizzan är att jag nu kan sammanfatta ett helt år med hjälp av en pizza. Pizzan hade nämligen det otroligt passande namnet London. Så där satt jag i Grekland den 21:a september 2009 och tänkte tillbaka på året som gått. Det började med att allt sket sig totalt, jag hamnade i London, kom hem, levde, hamnade i Grekland av en slump och satt nu och åt en underbar pizza vid namn London. Londonresan började med London och Greklandsäventyret avslutades med London. Lite magiskt faktiskt.

Hur pizzan smakade? Gissa

Betyg: [!][!][!][!][!]


En sak jag och mor funderat över när vi befunnit oss i Grekland är vad alla poliser sysslar med egentligen. Lagbrott sker konstant överallt. Oavsett vart man tittar så bryts det lagar. Heldragna linjer finns inte, folk kör om som dårar och hjälmar används aldrig.
Förklaringen till hjälm-skippnadet fick vi faktiskt lite senare på kvällen. Förklaringen kom från Bonde söker fru-Susannes
blonda bombnedslag till kompis. Hon hade varit i Aten tidigare och där fått förklarat för sig att det faktiskt inte finns någon regel om att ha hjälm på sig när man åker vespa. Det finns dock en regel som innefattar hjälmen – du MÅSTE ha den MED dig när du är ute och åker.
Det roliga var det att i Aten åkte tydligen väldigt många med hjälmen på ARMEN istället för huvudet. Varför? För att om dom inte hade hjälmen synlig, utan istället instoppad i facket under sätet, var risken stor att dom blev stoppade av polisen för att polisen ville kontrollera att man verkligen hade hjälmen MED sig :i Det där är fantastiskt korkat om det nu är sant.





Vi hittade i alla fall hela stadens poliskår tillslut. Allihopa satt med en varsin flaska vatten, lite fikabröd och en milkshake på ett av stans caféer :i Notera hur polismannen till vänster mycket smidigt döljer sitt ansikte när han ser att jag ska till och knäppa kort på honom :i
Jag var livrädd att han skulle springa ikapp mig och sno kameran :n




På tal om livrädd: Samurajsvärd! :n :n :n Ingen Kinesen i närheten såvitt jag kunde se. Jag skyndade mig dock snabbt därfrån :n




Skön lirare som belv helt fascinerad av sightseeing-tåget som fanns i Pargas. Han fick syn på det och började springa mot det direkt. Hela tiden skrikandes ”AUTOBAHN! AUTOBAHN! AUTOBAHN!” :i Tyskar [?]

Efter 9 långa timmar så var det äntligen dags! Bussen (med den fina Wunderbaumen
) kom och hämtade oss. En timmes bussfärd senare (och första genomlyssningen av Paramores nya album!) så var vi framme vid flygplatsen. Vi möttes av…





… en enormt lång kö :n Det var tydligen inbördeskrig i Grekland och varenda människa skulle därför flyga från Grekland samtidigt som oss… 30 minuter senare fick vi äntligen gå in på flygplatsen, för att där mötas av…




… ännu en jävla kö. Humöret i botten och jag tjurade ungefär som en 6-årig pojke som inte fått köpa en cool Transformersleksak på Hemköp :< Efter ytterligare väntan kom vi slutligen fram till säkerhetskontrollen. Till att börja med gör vi en översättning av ordet säkerhet från grekiska (????????) till svenska:

???????? – ”En säkerhetsmaskin används först för att avslöja eventuella terrorister. Där får man stoppa in alla bomber man har i väskan, men det är såklart friviliigt. Vill man inte bli stämplad som terrorist bara för att man har en bomb med sig så låter man bara bli att stoppa i väskan i maskinen. Säkerhetsmaskinen övervakas noggrannt av två halvfeta grekiska säkerhetspoliser som sitter på en stol och tittar på TV istället för röntgenkontrollen. När man sen kört väskorna genom säkerhetsmaskinen får man lägga upp sitt bagage på ett rullband och det transporteras till flyget.
Efter detta går man igenom en till säkerhetskontroll. Där står en massa människor i kö och väntar. När man kommer fram till metalldetektorn får man stoppa i sin plånbok, mobil och liknande i en korg som dras utanför metalldetektorn och sen gå igenom detektorn. Men om det är för mycket folk i kön så brukar dom bara göra så att man får gå igenom säkerhetskontrollen ändå – bara man visar upp alla eventuella bomber man inte deklarerat tidigare i säkerhetsmaskinen. Bara för att det piper betyder ju inte det att man har en bomb med sig.”


Den där säkerhetskontrollen hade inte ens stoppat Usama Bin Laden även om han gick igenom den endast klädd i ett bombbälte. Jag fick gå igenom kontrollen med mobilen och plånboken i handen samtidigt som det pep. Säkerhetspolisen sa bara ”Okey okey” oavsett vem det pep för [?] Jag hade som sagt kunnat ha en bazooka innanför min tröja – han hade bara ropat ”Okey okey” ändå…




Efter den fantastiskt säkra säkerhetskontrollen kom vi till väntsalen. Där satt hela Greklands befolkning och väntade… Vi letade sittplats men hittade ingen så vi tog sikte på taxfree-shoppen istället.

Under dom sista dagarna hade min längtan efter en viss sak växt sig enorm – jag saknade mitt godis. Efter all nyttig glass, pizza och Cola så saknade jag den onyttiga delen av min diet nåt fruktansvärt. Därför var det precis som att stiga in i himlen när jag gick in i taxfree-shoppen. Överallt såg jag mumsiga sockersöta godbitar
. Jag nöjde mig med en megaförpackning Mars och köpte också en förpackning Twix åt lillebror. Jag letade efter en förpackning med kolsyrad Fanta också, men ingenstans fanns denna delikatess att finna. Besviket gick jag därifrån med mina Mars i handen. Dock var jag väldigt törstig, men att köpa ett tolvpack Coca Cola för att stilla törsten kändes ändå lite väl överdrivet.




Därför inköptes en mellandricka i kiosken utanför. Smart som jag var så tänkte jag att dom kanske kunde ha Fanta med bubblor där. Flygplatsmat är ju alltid suverän, nästan i klass med flygmaten, så därför kändes detta faktiskt hyfsat troligt.
Men som vanligt när det gäller Fanta-jakten så blev det fiasko. Jag fick svagt kolsyrad apelsinjuice istället för Fanta. Besviken försökte jag släcka min törst. Det gick inte. Sörjan smakade vedervärdigt. Jag ställde ifrån mig den på bordet bredvid mig och bytte plats för att slippa skiten. Sen tiggde jag 1,5 euro (typ 15 kr) av personen bredvid mig (hon hette tydligen Jak Aer Ju Dihn Mor, skumt namn). För denna förmögenhet inköptes en flaska vatten, sen var törsten släckt.

Grekiska
är annars ett väldigt konstigt språk. Det påminner lite om finska. Ta en mening på valfritt språk, lägg på 20 onödiga bokstäver på varje ord, sen har du meningen på grekiska. Fantastiskt att den där meningen längst ner kan vara så kort på engelska men ändå bli så lång, och krånglig, på grekiska :n




Informationen på flygplatsen var imponerande stabil. Varenda TV-apparat som skulle visa flighterna var trasig. Det var bara en av gaterna, nummer 3, som var öppen, så dom ropade ut nästa flyg som skulle gå i högtalarna, sen fick man ställa sig vid gaten för att kunna gå ombord på planet. Problemet var ju bara att högtalarna knappt fungerade. Det som uttalades i mikrofonen förvrängdes så pass mycket att det som kom ut genom högtalarna mest kunde liknas vid antik grekiska: ”Zzzxcccxxyhhswee safrtrhtyy Stockholm trttrxxstg sgtryhtyh flight” ropades ut i högtalarna, men man hade ingen aning om vad dom egentligen sa. Osäkerheten var stor, men tillslut ropade dom ut någonting med Stockholm, och alla började röra på sig, så vi följde efter.




Flygplanet var stort. Jag knäppte kort. Killen bakom mig skrattade och sade att det fanns en stor skylt där det stod ”INGEN FOTOGRAFERING” på grekiska lite längre bort på flygplatsen. Ingen verkade bry sig. Damerna framför mig fotograferade som tokar, så jag fortsatte jag med. Poliserna i det här landet verkade ju inte bry sig om man hade med sig en bomb ombord på planet, så varför skulle dom bry sig i en kille med kamera?

Väl ombord på planet norpade jag till mig en flygplans-sovkudde och ett flygplans-sovtäcke, drog det över mig, och försökte sova mig igenom flygturen. Gud var snäll mot mig, så vi fick sitta vid nödutgången – mycket bra. Lite drygt att flygvärdinnan (flygvärden?) satt mitt emot oss och stirrade på oss vid start och landning dock. Flygmaten som bjöds denna natt var köttbullar och små halvmånepotatisar eller nåt. Smakade sådär, men brödet till var i alla fall riktigt gott. Paramore gick på högvarv i mobilens musikspelare fastän mobilen egentligen skulle vara avstängd under hela resan. Att mobilen har ett offlineläge var ingenting flygpersonalen brydde sig i. Jag smög ner mobilen under filten och fuskade istället. Jag är nog smartast i världen… :@

Filmen som visades på hemresan var för Spöket Laban del 2, men jag orkade inte kolla på eländet. Efteråt var det dags för flygningens huvudfilm, Bedtime Stories
. Jag hade inget ljud i mina högtalare eftersom jag lyssnade på musik istället, men av vad jag såg så verkade filmen faktiskt överraskande bra. Hamstern var i alla fall cool :i Blir nog till att ladda he… köpa filmen för att se den nåndag.




Vi landade i Stockholm klockan 02:40, hämtade väskorna en kvart senare för att sen hämtas av parkeringstaxin vid terminal 5. Sen skjutsades vi till flygparkeringen. Bilen kördes fram och sen tog vi sikte på Borlänge. Såklart åkte vi fel, istället för Uppsala – Sala – Säter – Borlänge missade vi en högersväng och fick lov att åka Uppsala – Gävle – Borlänge, en omväg på några mil. Morsan fick panik, jag insisterade på att det inte skulle lukta bajs när vi åkte genom skitluktens huvudstad Gävle. Allt gick också bra, förutom en räv som lurade lite i väggrenen och skrämde mig lite.




Klockan 06:00 parkerades bilen på parkeringen utanför huset, väskorna plockades ur bagageluckan och vi traskade in. Resan var slut, jag likaså. Lite mer solbränd (rödkokt?) än när jag åkte, några kalorier rikare och lite lyckligare somnade jag ganska snart efter hemkomsten i min säng.
(Söndag, del 2)

Det finns en sak med Grekland som jag verkligen inte förstår. Eller, det finns flera. Varför alla röker, varför ingen någonsin har hjälm på sig, vart alla poliser befinner sig, varför det finns så många restaurangen i en sån här liten stad och om herr Golfo verkligen betalar skatt? Men det finns en fråga som jag tycker är viktigare än alla andra:

Varför är Fanta inte Fanta i Grekland?

Låt mig förklara: Om du beställer en Coca Cola i Sverige så får du samma sak som i Grekland. En svart läsk med kolsyra som smakar underbart. Beställer du en Sprite får du även där samma sak i både Sverige och Grekland – genomskinlig (jaja, färglös heter det enligt min gamla kemilärare från Maserskolan) lime- och citronsmakande vätska med kolsyra.

Men om du istället beställer en Fanta i Grekland, då får du inte Fanta. Eller, du får Fanta, men inte Fanta som vi svenskar är vana vid. Du får Fanta-saft. UTAN kolsyra :n Jo jag vet, jag är lika chockad som ni är. Det är snudd på skandal. Hur det har kunnat gå såhär fel för grekerna undgår mitt förstånd. Kanske gick killen som var ansvarig för Fantareceptet här i Grekland ut och rökte precis när receptet skulle delas ut. Istället delades Bobs apelsinsaft-recept ut. Vem vet?

Jag är lite besviken över detta. Jag vill uppleva den fantastiska Fantan jag vet finns här på Grekland. Den är lite av en dold kulturskatt. Ni som ännu inte smakat grekisk Fanta (med kolsyra!) – låt bli. Jag provade den när jag var på Kreta nångång kring 1997. Sen dess har Fantan i Sverige aldrig blivit densamma. Svensk Fanta har en otroligt besk eftersmak, snudd på vidrig. Men man märker inte av den eftersom man är van vid den där äckelsmaken. Här smakar den istället sött och nypressad. Som om cafeterian man precis köpt Fantan av pressat den själv.

Imorgon ska jag nog försöka ge mig ut på Fanta-jakt här i stan. Funderingar finns kring att köpa med sig några burkar till Sverige. Kanske sälja dom till någon finsmakare? Eller så sparar jag dom i kylen tills en dag som jag tycker är värd att firas. Vi får se.

Tillbaka till Zorbas nu, maten har precis kommit…




Jag beställde ”fried squids”. Friterade bläckfiskar. Jag svamlade nyss om Kreta 1997. Det var även då jag för första gången smakade friterade bläckfiskringar. Jag minns den frasiga smaken, jag minns gummiringarna inuti och jag minns hur fantastiskt det smakade.

Nu, 12 år senare (fy fan vad tiden går fort :n), var det äntligen dags igen! Jag skulle åter få uppleva smaken av ”Kalimares”. Förväntningarna var hissade så högt det går, precis som den svenska flaggan på prinsessan Victorias födelsedag. Maten såg också fruktansvärt inbjudande ut.
Jag tog en första tugga, och det första jag tänkte var ”var det här allt?”. Maten smakade ungefär lika mycket som vatten. Frasigheten fanns där, gummikonsistensen likaså, men det fattades någonting. Jag noterade citronen på tallriken.

Efter att ha kramat citronen så hårt jag kunde över bläckfiskringarna så märkte jag en sak: Det var ju faktiskt både bläckfiskringar OCH en massa små bläckfiskar
på tallriken. Till en början var det lite svårt att se, men efter ett tag klarnade bilden av dom små friterade stackarna. Antagligen var dom levande när dom östes i fritösen. Dom genomgick en fantastisk förvandling från slemmiga och äckliga till frasiga och mumsiga. Jag bad en tyst bön för Oskar, Henrik, Sture, Tor och alla dom andra små stackarna, sen fortsatte jag att mumsa i mig dom.

Det smakade bättre nu när jag fått på lite citron. Smaken växte allt mer ju fler av Oskars kompisar som hamnade i min mage. Första intrycket när jag smakade maten var att et nog kunde bli tal om bloggens hittills värsta sågning, men ju längre måltiden led, desto mer höjdes betyget.
Kanske hade jag skruvat upp förväntningarna lite för högt. Precis som med Victorias födelsedag. Det blir lixom aldrig något bra av det hela.

Betyg på Zorbas Kalimares: [!][!][!][!/][!/]




Annars måste jag tillägga att jag drack en Coca Cola, en saft-Fanta och en Sprite till maten. Det är 0,75 cl rent socker till en enda måltid. Hejdå världen, min första hjärtattack kommer om några timmar [?] Anledningen till det stora läskintaget var nog att vi legat på beachen i 3,5 timmar innan maten. Vi hade dessutom glömt köpa med oss vatten ner till stranden, så jag hade inte dryckit alls under den tiden.




Där har ni min fantastiske Lily Allen. Längst ner till vänster på bilden. Mina spionkortknäpparkills börjar bli rostiga känner jag… Besöker ni nångång Geminis pizzeria i Pargas, hälsa henne från mig. Inte för att on har en aning om vem jag är, men ändå :i




Buuuuuuuuuuuuu! Här harin det värsta drygskåpet i hela Pargas. Jag har ingen aning om vad han heter, men han jobbar som inkastare till restaurangen (Bacchos) som ligger bredvid Zorbas. Han är så fruktansvärt dryyyyyg. Varenda gång man går förbi honom kommer han framglidandes med sitt ”A table for yooou? I got one”. Jag har seriöst ta tag i honom och sen kasta honom i vattnet så att man slipper gå 200 meters omväg för att slippa honom. Besöker ni någonsin Pargas, ät INTE på Bacchos! Även om det är det enda stället som finns kvar.

Lova det!





För att klaga lite mer är det fan skandal hur dom har utformat soptunnorna här i staden. Allt i stan är sådär charmigt kustaktigt. Stenmurar, blåa restauranger, båtar överallt med mera. Sen har dom världshistoriens ärggladaste soptunnor som sticker ut nåt fruktansvärt :n Det förstör ju allt! >=( Såklart är telefonkioskerna som finns där gula också. Gärna placerade bredvid en färgglad soptunna
också [?] Dumma greker.




Fler mysterier: Hur tar dom sig ut till båtarna därute? Det går inte att komma åt dom från land i alla fall. Simmar dom verkligen ut till båtarna varje gång? :n




Kvällsmaten idag blev spaghetti Bolognese. Jag kände mig skithungrig när vi gick och åt men fick ändå inte i mig mer än hälften. Lagomt generad körde jag ”gör maten under en massa servetter, betala fort, och stick innan dom märker nåt”-taktiken idag igen. Den funkar alltid. Den livsfarliga
servitören hann inte fatta vad som hände innan jag lagt benen på ryggen och försvunnit :z

Det finns inte så mycket vettigt att göra här på kvällarna egentligen. Man kan äta och man kan ytterst sällan hitta någonting att köpa. Vi hittade slutligen en sak åt lillebror, en påse som såg ut som en enorm bakficka
. Innehållet är hemligstämplat.

När man handlat klart finns det bara en sak kvar att göra – äta. Har man nyss ätit och är mätt så kan man alltid äta efterätt, den här gången på caféet ”Smart Ice”.
”Smart Glass”, hur dumt låter inte det? :n Konstiga greker. Men dom hade coola glassar i alla fall. Den obligatoriska spaghettiglassen
fanns såklart där. Dom hade även en rätt som jag trodde bestod av stekta ägg (den hette ju det!), men det visade sig att det var en glass-skapelse
som såg otroligt verklighetstrogen ut.





Mamma beställde en skottkärreglass :i Den bestod av glass, grädde och i botten fruktsllad. ”Äter du äpplen ur skottkärran morsan? Pensionen idag är inte mycket att leva på” retades jag. Min utsökta humor uppskattades inte :i




Jag beställde en Chicago. Den bestod av chokladglass, grädde, chokladsås (vadå? Jag gillar chokladglass!) och mandel. Sen lite garnityr ovanpå det. Flaggor, kex och jag vet inte vad dom hade satt i.
Jag blev lite chockad över att dom hade varm grädde på glassen. Jag har aldrig sett det förut. Antagligen eftersom jag bara äter sallad, frukt och annat nyttigt i vanliga fall…
Den varma grädden var otroligt fluffig, och faktiskt en riktigt smart uppfinning: Ju varmare den är, desto [unfinished] längre tid tar det innan den smälter. Mycket smart.
Men den smakade sisådär. Varm grädde kändes fel på något vis. Jag vill ha min grädde kall. Kanske börjar jag bli gammal? Allt var bättre förr…
Glassen och chokladsåsen var i alla fall god. Sen var resten sisådär.

Betyg på Smart Ices Chicago: [!][!][!][!/][!/]




Jag avslutade kvällen med att göra en ”hejdå Grekland, imorgon åker vi”-växt av den tråkiga plastblomman som stod på vårat bord. Flaggan vajade i vinden när vi lämnade caféet. Antagligen kommer jag aldrig mer att återvända dit. Inte för att glassen var dålig, utan för att jag antagligen kommer besöka Pargas igen. Det känns lite sorgligt på något vis…

Klockan är nu 00:11 och sentimentaliteten börjar smyga fram. Jag stänger nog ner för idag :P