Close

Category Archives Vardagsliv


Då är då året 2014 slut. Många skratt har det blivit och överlag ett helt okej år. På ett personligt plan så har det nog varit mitt bästa år hittills, och det känns grymt att samla lite vuxenpoäng faktiskt.
Tack vare att jag har molnlagringstjänsten Dropbox, ett företag som gör att man kan lagra alla sina filer i molnet” istället för på en dator och sen komma åt filerna på vilken dator/padda/mobiltelefon som helst, så har jag kunnat aktivera kamerauppladdning på min mobil. Det i sin tur gör att jag har en komplett sammanfattning av året som gått delat på 1519 bilder tagna under olika skeden av året. Vissa är mästerverk. Eller nej, inga foton är mästerverk, däremot finns det en hel del riktigt risiga bilder där.

Men kvantitet före kvalitet! Så här kommer en sammanfattning av mitt mästerverkslösa 2014?



Den 16:e januari sprang jag på en halv älg på en flygplats i Norge.



Jag fick prova på fäktning, även om jag tyvärr inte fick någon bild inne från själva fäktningslokalen tyvärr.



Jag intervjuade för en tjänst på Google! Fick ha en inledande intervju på telefon och sen även besöka deras stockholmskontor, ett kontor som förövrigt var rätt ballt. Fick inte se sådär jättemycket, men det var färgglatt, fräscht, dom bjöd på gratis kakor och snacks och hade så klart gratis läsk med mera.
Fick inte rollen, som var Platform Solutions Consultant (support- och utbildningsansvarig för deras doubleclickplattform), men det var en kul upplevelse.
Intervjuade sen även för LinkedIn och var nog topp tre på att få den tjänsten eftersom jag fick ha en första inledande telefonintervju, en intervju med den blivande managern som satt på Irland och sen även ett face-to-face möte på deras stockholmskontor med honom och en blivande kollega. Blev dock inget av det heller, och både LinkedIn och Google tackade nej med anledningen att jag nog var lite för ung och oerfaren ännu. Men ni vet vad man säger? Skit på er skitföretag, hoppas ni går i konkurs!



Födelsedagsfirandet i våras. Trodde April skulle vara varmt men vi frös och led något enormt ute vid grillen. Inte okej moder natur. Har sen dess sett till att göra allt i min makt varje dag för att snabba på växthuseffekten. Jag flyger så ofta jag kan, jag slänger otroligt mycket mat i onödan, jag eldade upp grannens däck som jag hittade nere i källarförrådet med mera.



2014 var även det år när jag hade obegränsad access till alla SAS lounger på alla flygplatser dom flyger till! Det innebär gratis mat, gratis tidningar och framför allt gratis öl! Inte fy skam, och jag såg till att utnyttja det så ofta jag kunde. Om det är värt det? Absolut inte om du själv betalar resorna för att nå nivån, men flyger du mycket i tjänsten betalar företaget resorna plus att guldkortet ger dig access till fasttrack vilket gör att du kan skippa alla köer på flygplatserna. Och det är guld värt när man reser mycket.



Passade även på att krossa allt och alla i Umeås Studentförenings VM i innebandy. Utsåg som vanligt mig själv till turneringens viktigaste spelare, bästa målskytt, passningskung (trots typ noll passningspoäng), buse, bästa målvakt, bästa back, bästa forward och lite annat.



Köpte även mitt livs första symaskin! Ingen större grej egentligen, men helt sjukt hur folk reagerade :i Alla blev chockade, upprörda, bestörta och t.o.m. min egen mamma skrev frågandes saker såsom ”Har du köpt en symaskin???” och ”Du har väl aldrig visat den sidan av dig ;) ” på Facebook. Priset för 2014 års jämställdhetshjälte går till mig helt enkelt!



Passade även på att vinna korpen Stockholms slutspel, och där var jag om något turneringens lirare. Vi gjorde totalt 11 mål i turneringen och jag gjorde 7 av dom, sen spelade jag fram till typ 2 stycken också. Hattricket i 5-3 vinsten i finalen blev pricken över i:et.

Notera även att jag ser lite småtjock ut under tröjan på bilden. BadBoll2015 är det som gäller för nästa år!



I mitten av maj körde jag, Max och William en road trip till Linköping och ditresan var magisk. Varmt väder och framsätesplats innebar succe. Resan hem var misär och elände eftersom baksätesplatsen på en cab tydligen innebär stormvindar, 20 grader kallare och ingen möjlighet att undkomma det hela.



Dagen efter att vi kommit hem så var jag ute i Solna och bättrade på min bucket list. Kunde här äntligen checka av ”Se en kompis spela en match i landslaget” då Jake spelade mot Belgien i en dövlandslagsmatch, Fick även checka av ”Se en kompis bränna ett jätteläge i en landskamp” när Jaker fick ett drömläge och sköt i ribban.



I juni fick jag även checka av en till cool grej på min bucket list: besöka Island! Jobbresa med grymma kollegan Sami som kort sammanfattat bjöd på bra sällskap, magisk mat och vacker miljö även om vi bara var där i 24 timmar. Kommer absolut återvända till Island i framtiden och då spendera en längre tid där så att man hinner uppleva naturen på ett mer värdigt sätt.



Hade även den lyxen att jag fick en resa till Paris, med dåvarande kollegan Krille, även den betald av jobbet. Det var då Krilles första vecka på arbetet.
Noterar även att bilden känns en aning homo-erotisk, men efter noggrant inspekterande av densamma insåg jag att det är omöjligt för två vuxna män att står närmare varandra än 3 meter och ta en bild tillsammans om dom är i Frankrike utan att det blir småbögigt.



Passade så klart på att ta en bild med, även om det tar emot att ge Frankrike några som helst pluspoäng, Europas absolut coolaste monument. Känslan när man för första gången såg Eiffeltornet nångång sommaren 2010 går inte att beskriva.



Behöll sen samma kläder på och passade på att checka av ännu en sak på min bucket list: att äta sniglar. Smakade inte så mycket mer än pesto men hade en konsistens som påminde lite om brosk blandat med tuggummi. Med vitlök istället för pesto (seriöst, pesto smakar bajs) så hade det nog faktiskt varit helt okej.



Spelade även några rundor golf med Jeppson under sommaren. Standard var att se honom ute i skogen samtidigt som jag swooshade fram mina slag längs fairway.



Spiris svensexa. Har nog aldrig skrattat så mycket som när han sjöng Run to the Hills på trappan utanför Oslos Centralstation, så klart helt utan att kunna vare sig text eller takt på låten.



Semestern 2014 blev en drygt två veckors bilresa genom Europa där Tyskland och Polen besöktes i sällskap av Marlene, Sara och Mats. Berlin och Krakow levererade som vanligt och var awesome.



Passade under semestern på att slicka på en vägg också. Det var nere i slatgruvan i Krakow och det var, enligt guiderna, helt ofarligt trots att flera tusen människor slickat på samma ställe tidigare. Detta på grund av att väggarna var gjorda helt i saltsten, någonting som dödar alla bakterier. Smakade otroligt salt i alla fall, men vet inte riktigt vad jag förväntade mig?…



Den där saltgruvan var annars helt sjuk. Dom hade enorma statyer gjorda i saltsten, gruvan var hur stor som helst (touren tog flera timmar) och dom hade t.o.m. ett eget kapell därnere! Syns inte på bilden, men kapellet var sjukt stort. Lika stort som en normalstor kyrka typ.



Bar sen kostym på mig för första gången sen studenten när jag besökte Kristiansand i Norge för Spiris och Helenes bröllop.



Sista dagen på PayPal – för jag bytte ju jobb tillslut!



Fick i slutet av sommaren sen äntligen tag i en Moto 360, en smartklocka, och jag satte direkt igång med att hacka ihop en massa coola saker med den. Röststyrning av lägenheten
blev det slutgiltiga resultatet och jag är sjukt nöjd med resultatet!



Besökte sen Gotland för att se Gotland Grand National, en endurotävling som går alldeles för sent på sommaren. Var dock förvånansvärt intressant att skåda och kan absolut tänka mig att åka dit igen.



Det serverades även varm Red Bull istället för glögg, någonting som även det var förvånansvärt gott. Varmare och lite mindre ”vasst” i smaken än vanlig Red Bull, och helt okej att hälla i sig.



Den här bilden är nog favoritbilden från 2014. Amandas 25-årsfest och dom hade en discolampa på toaletten. Det kombinerat med 20-talstemat, flugan jag har på mig, ballongerna, sällskapet och min lite smått odrägliga blick får mig på nåt vis att känna mig som ett barn på ett femårskalas igen.



Under Lucia-helgen passade jag och Marlene sen på att dra till Berlin igen och där passade jag på att köpa en kalkonhatt. En hatt som jag tyvärr inte fick behålla utan istället gavs bort som secret santa-paket på jobbet. Makalöst roligt att se kollegan öppna sitt paket, klia sig i huvudet över vad det är för att sen ta på sig den. Fem av fem Kalle Anka i betyg, en kalkonhatt kan liksom aldrig vara fel.



Favoritbilden på mig och Marlene från året blir absolut denna. ”Titta, jag kan få håret att stå upp genom att bara använda hårfönen” tjoade hon samtidigt som hon fann det otroligt kul att se luggen sväva i luften :i

Det var väl egentligen året i korthet. Höhö, fattar ni? Korthet. Kort som i bild. Höhö. Hö. Hö…

Ingen som tyckte det var kul? Buuuu för er!

Jaja, trots att ni har dålig humor så brukar man ändå säga att ”en bild säger mer än tusen ord”, och om det nu stämmer så har det här inlägget nu sagt mer än vad 28 000 ord säger. Det innebär att jag borde sluta skriva på det här inlägget nu, för ingen orkar lyssna på mer än 28 000 ord. Så… sluuuut!

Må 2015 bli det bästa året hittills!”

Det är rätt najs att jobba för ett stort amerikanskt IT-företag. Ibland får man resa mycket, ibland (lite för ofta) får man käka på bra restauranger gratis och ibland får man utöva aktiviteter som man annars aldrig skulle få göra. Och idag visade sig den saken vara att prova på fäktning.

Tänk er en sport som från början gick ut på att man, med hjälp av ett sylvasst svärd, skulle mörda varandra och där endast en person kunde gå vinnande ur striden.
Förväntningarna var såklart på topp inför spektaklet och vi var alla på kontoret övertygade om att vi var den nya Zorro.

Väl på plats var vi lite tidiga men efter några minuter kom en långskånk, som man direkt kunde se var en fäktare, gåendes emot oss. Han presenterade sig som Salek, fästmäktare Salek, och bjöd in oss i lokalen.
Salek visade sig vara en rätt trevlig 60-åring, även om hans diciplinära lärarstil sken igenom lite. Det märktes att han var skolad ur den gamla skolan, men jag säger inte att det är någonting negativt.



Men vi fick sen byta om till vanliga träningskläder i form av shorts, tshirt och gympadojor. Sen gick vi upp i salen och fick värma upp. Här började jag ana ugglor i mossen. Några få ugglor som sen skulle visa sig vara otroligt många ugglor.
Vi vet ju alla hur fransmän är bittra översittare som tror att världen fortfarande kretsar kring Frankrike. Dom verkar helt ha missat att Frankrike slutade vara ballt strax efter 1700-talets slut och ställer sig helt oförstående både till att det engelska språket numera är det språket som alla ska lära sig samtidigt som dom vägrar inse att deras matlagningskonster faktiskt inte är så imponerande längre.

Vi fick i alla fall börja med att lära oss hur man hälsar före en fäktningsmatch. Vi snackar alltså en sport där allt går ut på att mörda motståndaren, och då är det första man ska göra att hälsa på varandra. Genom att slå sig själv lätt i pannan med svärdet.
Sen fick vi även lära oss att, eftersom fransmännen älskar allt som är feminint, svärdet inte heller kallas för svärd utan för värja. Att säga KOLLA MITT MEGACOOLA SVÄRD” är ju typ hur awesome som helst, så på det viset kan vi inte ha det. Då kan man ju bli rädd för motståndaren som strax ska försöka mörda en. Så istället kallar vi svärdet för värja, och direkt tar det udden av det hotfulla. ”KOLLA MIN SVINBALLA VÄRJA” låter mer som om man precis köpt en ny lila matta som man lagt ut i hallen än som att man precis köpt ett sylvasst mordvapen.
Sen har dom tagit bort det vassa på svärdet också. Svärdet är som en metallpinne man ska peta på varandra med. Vad fan?…

Men efter dessa konstateranden fick vi i alla fall lära oss hur man ska röra sig. Och här började det släppa helt för mig. Tänk er att man ska mörda någon med ett svärd, då är det första man vill göra att springa fram till fanskapet, karatehoppa på honom och sen i samma rörelse spetsa honom med svärdet. Det ska vara aggressivt att döda någon!
Men inte när fransmännen får bestämma. Nej, då ska man istället skutta fram. Likt en arg kanin ska man alltså hoppa fram och sen, med hjälp av den trubbiga pinnen, ska man försöka smiska sin motståndare till döds. Var tog all action vägen!? :(



Men tji den som ger sig tänkte jag. Vi hade inte ens fått på oss våra dräkter ännu. Kanske skulle det bli bättre då? Dräkterna åkte på (man får ju inte riskera att bli skadad när man ska mörda varandra…) och vi tog plats på mattorna.
Nämnas bör här att dom faktiskt hade sånadär touch-sensorer i svärden som gjorde att en lampa lyste upp när man träffade någon. Det var rätt ballt faktiskt.
Nämnas bör även att vi här hade gått igenom två olika sorters pareringar, tre olika sätt att röra sig på, sjutton olika termer, i vilken höjd man skulle hålla pinnen, var man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hälsa och en otrolig mängd andra saker. Det gjorde att det blev helt galet många grejer att hålla koll på när man väl skulle fäktas, och det i kombination med hela den här ”jag har en pekpinne i handen, jag ska skutta fram och peta på dig!”-grejen gjorde att själva tjusningen med fäktning liksom försvann.

Nej, fäktningen kändes mer som en slags dans när man väl fick prova. Höger, vänster, höger, vänster, framåt, bakåt, upp med handen, ner med handen, vänster, höger, framåt upprepades i huvudet hela tiden och hela spektaklet påminde om nån slags blandning mellan vals och schack, fast med en lärares pekpinne i handen hela tiden.
Men tilläggas ska att det var riktigt kul att prova på sporten. Och det var sjukt mycket jobbigare än jag trodde på förhand. Men ärligt talat så räcker den liksom inte hela vägen fram…

Betyg på sporten fäktning: En och en halv Turtles-Leonardo
av fem.”

Kausti Science Inc. kan härmed presentera sitt första genomförda experiment i det nya laboratoriet (eller som man kallar det på latin: köket). Experimentet, som gick under kodnamnet Arnold innan det genomfördes men som nu går under kodnamnet Sjätteklassarens anaboladopade bakpulvervulkan”, genomfördes imorse mellan 10:02 och 10:08 lokal tid.

Tanken bakom det hela var att kombinera det Oboy-smakande proteinpulvret
laboratoriet hade stående med den geniala maskinen Sodastreams bubblor. Målet var att uppnå en godare version av chokladläsken som vi drack i USA för två år sedan.

Resultatet kan dock mest beskrivas som ”upplysande”. Först och främst var det sjukt meckigt att fixa till två shakear med proteinpulver för att sen hälla över det i Sodastream-behållaren. När det sen var gjort dök dock en tanke upp i Dr. Kaustis bakhuvud: juice.
Dr. Kausti mindes nämligen hur han någonstans läst om en person som testade att sodastreama (kommer nu bli ett nytt ord i ordlistan 2014!) juice vilket tydligen ledde till en kombinerade juice- och kolsyreexplosion med juice i hela köket som resultat.

Så ville Dr. Kausti dock inte att cokladläskexprimentet skulle sluta, så rutinerat nog passade han på att slänga över en handduk över Sodastreamen innan han satte igång.
Men allt gick bra, knappen trycktes ner och det blev ingen chokladexplosion (men egentligen, hur awesome hade inte det varit?). Arton tryck på kolsyreknappen senare var så experimentet avklarat och utsikterna var goda. Kaustis Chokladläsk var färdig för avsmakning!

Men här skedde någonting som inte borde skett. Ni vet vad som händer om man skakar om en läskburk och sen öppnar den. Tänk er det kombinerat med en sån där bakpulvervulkan
som man fick göra när man var yngre så får ni det ungefärliga resultatet. Eller det är i alla fall vad Dr. Kausti tror resultatet blev, ska vi vara noggranna så var resultatet mest ett monstruöst pysande följt av stora bruna fläckar på handduken som hölls över maskinen för att se till att skydda laboratoriet från en chokladdusch.

Snabbt sammanfattat kan vi då säga att det hela inte blev riktigt som förväntat. Chokladzingon blev till sand helt enkelt, men Dr. Kausti passade ändå på att smaka av den delen av ”chokladläsken” som inte hade transporterat sig från flaskan till diskbänken och gav sen utlåtandet: smakar som sandig oboy med en vag påminnelse om kolsyra, samt en svag eftersmak av fiasko ungefär.

Betyg på Dr. Kaustis Chokladläsk: 0,2 av 5 Kenny Starfighters.”

It's my birthday and I äter sushi till frukost if I want to. Jo, det var min födelsedag idag och jag har haft en sjukt bra dag! Visst, uppslutningen på middagen var väl kanske inte den bästa och maten kanske inte var lika bra som jag minns den men samtidigt har jag haft sjukt kul och det är väl det som räknas i längden?



Den, från och med idag, årliga födelsedagsmiddagen spenderades i år på Griffins Steakhouse vid centralen i Stockholm. Oxfile stod (såklart) på menyn och det smakade väl… en 3,5 av 5 i betyg ungefär. Inte lika bra som jag minns det, men samtidigt var jag nog hyfsat påverkad förra gången när vi käkade senast också.



Annars kan vi nog konstatera att min namntäckning är nån slags Pokémon-variant mellan en normal namnteckning och Rockstar-logons text
. Likt en Squirtle
som precis förvandlats till en Wartoise
så är min nu 27-åriga namnteckning sakta men säkert på väg att gå från att vara en 6-årings kladdade namnteckning till att bli någonting ballt med en stjärna i mitten. Vi inväntar otåligt, men förvåntansfullt, resultatet (som lär dyka upp om en sisådär 4-5 år).



När sen namnteckningen vägrats tas emot av Griffins så fick jag diska i två timmar innan dom slutligen släppte iväg mig. Det firade vi med att väldans elegant transportera oss till Hard Rock Café för att se om deras chocolate sundare smakade lika gudomligt som i Dublin.

Och dra mig sakta baklänges på en pulka mitt i sommaren på Medis, men nog levererade Hard Rock allt. Likt en copy/paste från Dublin så levererade Hard Rock i Stockhlm och fixar en solklar 4 av 5 cylinderhattar med krullhår
i betyg. Otroligt oväntat, men desro mer kaloririkt.



Kvällen avslutades sen på det hyfsat sunkiga stället Gröna Jägaren på Söder där jag och Jespers flickvän Anna dominerade med kvällens, och kanske ställets genom tiderna, bästa uppträdande. Det blev dock inte Diggiloo Diggiley
som jag (tydligen) brukar äga PayPals julfesters singstartävling med idag men väl Ted Gärdestads Satellit
. Sen avslutade Gustaf kvällen med att väldans tacksamt försöka duetta upp mig med en helt okej 20-årig Hilda. Hennes namn låter förövrigt som en tjock vikingafru men hon var nog mer en ung 8,5-poängare. Av det blev det ingenting men vad gör det? Jag hade en sjukt rolig kväll och ser redan fram emot 28-årsdagen!

En epok når imorgon sitt slut. I snart två år har du varit mitt skydd mot omvärlden och det suger att säga det, men det är dags att gå vidare i livet. I oktober 2010 flyttade jag in på Waterville Row, och för en vecka sedan flyttade jag slutligen ut. Ingenting varar förevigt, inte ens ett hyreskontrakt.
Det har varit en fantastisk tid, och det var med en tår i ögat som jag sade hej då när jag stängde dörren för sista gången tidigare ikväll. Vi har delat så många minnen och vänner, och jag tänkte återge några små favoriter:



Isoleringen var redan katastrof i lägenheten, och när man då sov på en tunn madrass på vardagsrumsgolvet så blev det stundtals rätt kallt. Stora fönster, som alla var lika täta som plastfolie, gjorde boendesituationen en aning prekär vid vissa tillfällen. När sen värmepumpen gick sönder där strax före julen 2011 så fanns det inget mer att göra än att slänga på sig bergsbestigarjackan och dra täcket över huvudet för att inte frysa ihjäl.



Bra mat och underhållning har du även bjudit på. TVn var lägenhetens absolut bästa investering, och med hjälp av några hamburgare eller lite sushi så var varje kväll snudd på fulländad.



Om TVn var lägenhetens höjdpunkt så var då kylskåpet lågvattenmärket i densamma. Mögel, muterade djurarter och annat har alla passerat det där undre facket, och det är skrämmande hur äcklig en kyl blir så fort tre unga män blir ansvariga för städandet…



Du har även varit med mig genom två födelsedagar också, nu senast den 26:e i ordningen.



Julaftonsfiranden på Irland blir annars inte riktigt samma sak som i Sverige, men jag får då säga att du klarade av även det med bravur. Lite sällskap, lite köttbullar och lite annat gör även den snötommaste julaftonen till en helt okej tillställning.



Vi avslutar det här lite sorliga inlägget med min personliga favoritbild från lägenheten: det silvertejpade larmet.
På många sätt beskriver den här bilden på pricken hur livet i lägenheten där sett ut. Trots att saker och ting inte fungerat mellan oss så har vi kunnat lappa ihop livet och låta det rulla vidare utan större bekymmer. Så länge man har trevliga rumskompisar så löser sig allt. Don't stop silvertejping” som Journey en gång sjöng.

Nu ska jag försöka förbereda mig för nästa del i livet. Vad som komma skall har jag ingen aning om, och jag vet idag inte ens vad jag gör om två månader. Det är lite spännande, men samtidigt är det alltid svårt att ta farväl av någonting man varit så nära så länge. Farväl min vän, det har varit en oförglömlig tid…