Close

Category Archives Vardagsliv


Då är då året 2014 slut. Många skratt har det blivit och överlag ett helt okej år. På ett personligt plan så har det nog varit mitt bästa år hittills, och det känns grymt att samla lite vuxenpoäng faktiskt.
Tack vare att jag har molnlagringstjänsten Dropbox, ett företag som gör att man kan lagra alla sina filer i molnet” istället för på en dator och sen komma åt filerna på vilken dator/padda/mobiltelefon som helst, så har jag kunnat aktivera kamerauppladdning på min mobil. Det i sin tur gör att jag har en komplett sammanfattning av året som gått delat på 1519 bilder tagna under olika skeden av året. Vissa är mästerverk. Eller nej, inga foton är mästerverk, däremot finns det en hel del riktigt risiga bilder där.

Men kvantitet före kvalitet! Så här kommer en sammanfattning av mitt mästerverkslösa 2014?



Den 16:e januari sprang jag på en halv älg på en flygplats i Norge.



Jag fick prova på fäktning, även om jag tyvärr inte fick någon bild inne från själva fäktningslokalen tyvärr.



Jag intervjuade för en tjänst på Google! Fick ha en inledande intervju på telefon och sen även besöka deras stockholmskontor, ett kontor som förövrigt var rätt ballt. Fick inte se sådär jättemycket, men det var färgglatt, fräscht, dom bjöd på gratis kakor och snacks och hade så klart gratis läsk med mera.
Fick inte rollen, som var Platform Solutions Consultant (support- och utbildningsansvarig för deras doubleclickplattform), men det var en kul upplevelse.
Intervjuade sen även för LinkedIn och var nog topp tre på att få den tjänsten eftersom jag fick ha en första inledande telefonintervju, en intervju med den blivande managern som satt på Irland och sen även ett face-to-face möte på deras stockholmskontor med honom och en blivande kollega. Blev dock inget av det heller, och både LinkedIn och Google tackade nej med anledningen att jag nog var lite för ung och oerfaren ännu. Men ni vet vad man säger? Skit på er skitföretag, hoppas ni går i konkurs!



Födelsedagsfirandet i våras. Trodde April skulle vara varmt men vi frös och led något enormt ute vid grillen. Inte okej moder natur. Har sen dess sett till att göra allt i min makt varje dag för att snabba på växthuseffekten. Jag flyger så ofta jag kan, jag slänger otroligt mycket mat i onödan, jag eldade upp grannens däck som jag hittade nere i källarförrådet med mera.



2014 var även det år när jag hade obegränsad access till alla SAS lounger på alla flygplatser dom flyger till! Det innebär gratis mat, gratis tidningar och framför allt gratis öl! Inte fy skam, och jag såg till att utnyttja det så ofta jag kunde. Om det är värt det? Absolut inte om du själv betalar resorna för att nå nivån, men flyger du mycket i tjänsten betalar företaget resorna plus att guldkortet ger dig access till fasttrack vilket gör att du kan skippa alla köer på flygplatserna. Och det är guld värt när man reser mycket.



Passade även på att krossa allt och alla i Umeås Studentförenings VM i innebandy. Utsåg som vanligt mig själv till turneringens viktigaste spelare, bästa målskytt, passningskung (trots typ noll passningspoäng), buse, bästa målvakt, bästa back, bästa forward och lite annat.



Köpte även mitt livs första symaskin! Ingen större grej egentligen, men helt sjukt hur folk reagerade :i Alla blev chockade, upprörda, bestörta och t.o.m. min egen mamma skrev frågandes saker såsom ”Har du köpt en symaskin???” och ”Du har väl aldrig visat den sidan av dig ;) ” på Facebook. Priset för 2014 års jämställdhetshjälte går till mig helt enkelt!



Passade även på att vinna korpen Stockholms slutspel, och där var jag om något turneringens lirare. Vi gjorde totalt 11 mål i turneringen och jag gjorde 7 av dom, sen spelade jag fram till typ 2 stycken också. Hattricket i 5-3 vinsten i finalen blev pricken över i:et.

Notera även att jag ser lite småtjock ut under tröjan på bilden. BadBoll2015 är det som gäller för nästa år!



I mitten av maj körde jag, Max och William en road trip till Linköping och ditresan var magisk. Varmt väder och framsätesplats innebar succe. Resan hem var misär och elände eftersom baksätesplatsen på en cab tydligen innebär stormvindar, 20 grader kallare och ingen möjlighet att undkomma det hela.



Dagen efter att vi kommit hem så var jag ute i Solna och bättrade på min bucket list. Kunde här äntligen checka av ”Se en kompis spela en match i landslaget” då Jake spelade mot Belgien i en dövlandslagsmatch, Fick även checka av ”Se en kompis bränna ett jätteläge i en landskamp” när Jaker fick ett drömläge och sköt i ribban.



I juni fick jag även checka av en till cool grej på min bucket list: besöka Island! Jobbresa med grymma kollegan Sami som kort sammanfattat bjöd på bra sällskap, magisk mat och vacker miljö även om vi bara var där i 24 timmar. Kommer absolut återvända till Island i framtiden och då spendera en längre tid där så att man hinner uppleva naturen på ett mer värdigt sätt.



Hade även den lyxen att jag fick en resa till Paris, med dåvarande kollegan Krille, även den betald av jobbet. Det var då Krilles första vecka på arbetet.
Noterar även att bilden känns en aning homo-erotisk, men efter noggrant inspekterande av densamma insåg jag att det är omöjligt för två vuxna män att står närmare varandra än 3 meter och ta en bild tillsammans om dom är i Frankrike utan att det blir småbögigt.



Passade så klart på att ta en bild med, även om det tar emot att ge Frankrike några som helst pluspoäng, Europas absolut coolaste monument. Känslan när man för första gången såg Eiffeltornet nångång sommaren 2010 går inte att beskriva.



Behöll sen samma kläder på och passade på att checka av ännu en sak på min bucket list: att äta sniglar. Smakade inte så mycket mer än pesto men hade en konsistens som påminde lite om brosk blandat med tuggummi. Med vitlök istället för pesto (seriöst, pesto smakar bajs) så hade det nog faktiskt varit helt okej.



Spelade även några rundor golf med Jeppson under sommaren. Standard var att se honom ute i skogen samtidigt som jag swooshade fram mina slag längs fairway.



Spiris svensexa. Har nog aldrig skrattat så mycket som när han sjöng Run to the Hills på trappan utanför Oslos Centralstation, så klart helt utan att kunna vare sig text eller takt på låten.



Semestern 2014 blev en drygt två veckors bilresa genom Europa där Tyskland och Polen besöktes i sällskap av Marlene, Sara och Mats. Berlin och Krakow levererade som vanligt och var awesome.



Passade under semestern på att slicka på en vägg också. Det var nere i slatgruvan i Krakow och det var, enligt guiderna, helt ofarligt trots att flera tusen människor slickat på samma ställe tidigare. Detta på grund av att väggarna var gjorda helt i saltsten, någonting som dödar alla bakterier. Smakade otroligt salt i alla fall, men vet inte riktigt vad jag förväntade mig?…



Den där saltgruvan var annars helt sjuk. Dom hade enorma statyer gjorda i saltsten, gruvan var hur stor som helst (touren tog flera timmar) och dom hade t.o.m. ett eget kapell därnere! Syns inte på bilden, men kapellet var sjukt stort. Lika stort som en normalstor kyrka typ.



Bar sen kostym på mig för första gången sen studenten när jag besökte Kristiansand i Norge för Spiris och Helenes bröllop.



Sista dagen på PayPal – för jag bytte ju jobb tillslut!



Fick i slutet av sommaren sen äntligen tag i en Moto 360, en smartklocka, och jag satte direkt igång med att hacka ihop en massa coola saker med den. Röststyrning av lägenheten][youtube
https://www.youtube.com/watch?v=LTZEWTtPAzw[/youtube]
blev det slutgiltiga resultatet och jag är sjukt nöjd med resultatet!



Besökte sen Gotland för att se Gotland Grand National, en endurotävling som går alldeles för sent på sommaren. Var dock förvånansvärt intressant att skåda och kan absolut tänka mig att åka dit igen.



Det serverades även varm Red Bull istället för glögg, någonting som även det var förvånansvärt gott. Varmare och lite mindre ”vasst” i smaken än vanlig Red Bull, och helt okej att hälla i sig.



Den här bilden är nog favoritbilden från 2014. Amandas 25-årsfest och dom hade en discolampa på toaletten. Det kombinerat med 20-talstemat, flugan jag har på mig, ballongerna, sällskapet och min lite smått odrägliga blick får mig på nåt vis att känna mig som ett barn på ett femårskalas igen.



Under Lucia-helgen passade jag och Marlene sen på att dra till Berlin igen och där passade jag på att köpa en kalkonhatt. En hatt som jag tyvärr inte fick behålla utan istället gavs bort som secret santa-paket på jobbet. Makalöst roligt att se kollegan öppna sitt paket, klia sig i huvudet över vad det är för att sen ta på sig den. Fem av fem Kalle Anka i betyg, en kalkonhatt kan liksom aldrig vara fel.



Favoritbilden på mig och Marlene från året blir absolut denna. ”Titta, jag kan få håret att stå upp genom att bara använda hårfönen” tjoade hon samtidigt som hon fann det otroligt kul att se luggen sväva i luften :i

Det var väl egentligen året i korthet. Höhö, fattar ni? Korthet. Kort som i bild. Höhö. Hö. Hö…

Ingen som tyckte det var kul? Buuuu för er!

Jaja, trots att ni har dålig humor så brukar man ändå säga att ”en bild säger mer än tusen ord”, och om det nu stämmer så har det här inlägget nu sagt mer än vad 28 000 ord säger. Det innebär att jag borde sluta skriva på det här inlägget nu, för ingen orkar lyssna på mer än 28 000 ord. Så… sluuuut!

Må 2015 bli det bästa året hittills!”

Det är rätt najs att jobba för ett stort amerikanskt IT-företag. Ibland får man resa mycket, ibland (lite för ofta) får man käka på bra restauranger gratis och ibland får man utöva aktiviteter som man annars aldrig skulle få göra. Och idag visade sig den saken vara att prova på fäktning.

Tänk er en sport som från början gick ut på att man, med hjälp av ett sylvasst svärd, skulle mörda varandra och där endast en person kunde gå vinnande ur striden.
Förväntningarna var såklart på topp inför spektaklet och vi var alla på kontoret övertygade om att vi var den nya Zorro.

Väl på plats var vi lite tidiga men efter några minuter kom en långskånk, som man direkt kunde se var en fäktare, gåendes emot oss. Han presenterade sig som Salek, fästmäktare Salek, och bjöd in oss i lokalen.
Salek visade sig vara en rätt trevlig 60-åring, även om hans diciplinära lärarstil sken igenom lite. Det märktes att han var skolad ur den gamla skolan, men jag säger inte att det är någonting negativt.



Men vi fick sen byta om till vanliga träningskläder i form av shorts, tshirt och gympadojor. Sen gick vi upp i salen och fick värma upp. Här började jag ana ugglor i mossen. Några få ugglor som sen skulle visa sig vara otroligt många ugglor.
Vi vet ju alla hur fransmän är bittra översittare som tror att världen fortfarande kretsar kring Frankrike. Dom verkar helt ha missat att Frankrike slutade vara ballt strax efter 1700-talets slut och ställer sig helt oförstående både till att det engelska språket numera är det språket som alla ska lära sig samtidigt som dom vägrar inse att deras matlagningskonster faktiskt inte är så imponerande längre.

Vi fick i alla fall börja med att lära oss hur man hälsar före en fäktningsmatch. Vi snackar alltså en sport där allt går ut på att mörda motståndaren, och då är det första man ska göra att hälsa på varandra. Genom att slå sig själv lätt i pannan med svärdet.
Sen fick vi även lära oss att, eftersom fransmännen älskar allt som är feminint, svärdet inte heller kallas för svärd utan för värja. Att säga KOLLA MITT MEGACOOLA SVÄRD” är ju typ hur awesome som helst, så på det viset kan vi inte ha det. Då kan man ju bli rädd för motståndaren som strax ska försöka mörda en. Så istället kallar vi svärdet för värja, och direkt tar det udden av det hotfulla. ”KOLLA MIN SVINBALLA VÄRJA” låter mer som om man precis köpt en ny lila matta som man lagt ut i hallen än som att man precis köpt ett sylvasst mordvapen.
Sen har dom tagit bort det vassa på svärdet också. Svärdet är som en metallpinne man ska peta på varandra med. Vad fan?…

Men efter dessa konstateranden fick vi i alla fall lära oss hur man ska röra sig. Och här började det släppa helt för mig. Tänk er att man ska mörda någon med ett svärd, då är det första man vill göra att springa fram till fanskapet, karatehoppa på honom och sen i samma rörelse spetsa honom med svärdet. Det ska vara aggressivt att döda någon!
Men inte när fransmännen får bestämma. Nej, då ska man istället skutta fram. Likt en arg kanin ska man alltså hoppa fram och sen, med hjälp av den trubbiga pinnen, ska man försöka smiska sin motståndare till döds. Var tog all action vägen!? :(



Men tji den som ger sig tänkte jag. Vi hade inte ens fått på oss våra dräkter ännu. Kanske skulle det bli bättre då? Dräkterna åkte på (man får ju inte riskera att bli skadad när man ska mörda varandra…) och vi tog plats på mattorna.
Nämnas bör här att dom faktiskt hade sånadär touch-sensorer i svärden som gjorde att en lampa lyste upp när man träffade någon. Det var rätt ballt faktiskt.
Nämnas bör även att vi här hade gått igenom två olika sorters pareringar, tre olika sätt att röra sig på, sjutton olika termer, i vilken höjd man skulle hålla pinnen, var man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hålla vänsterhanden, hur man skulle hälsa och en otrolig mängd andra saker. Det gjorde att det blev helt galet många grejer att hålla koll på när man väl skulle fäktas, och det i kombination med hela den här ”jag har en pekpinne i handen, jag ska skutta fram och peta på dig!”-grejen gjorde att själva tjusningen med fäktning liksom försvann.

Nej, fäktningen kändes mer som en slags dans när man väl fick prova. Höger, vänster, höger, vänster, framåt, bakåt, upp med handen, ner med handen, vänster, höger, framåt upprepades i huvudet hela tiden och hela spektaklet påminde om nån slags blandning mellan vals och schack, fast med en lärares pekpinne i handen hela tiden.
Men tilläggas ska att det var riktigt kul att prova på sporten. Och det var sjukt mycket jobbigare än jag trodde på förhand. Men ärligt talat så räcker den liksom inte hela vägen fram…

Betyg på sporten fäktning: En och en halv Turtles-Leonardo
av fem.”

Kausti Science Inc. kan härmed presentera sitt första genomförda experiment i det nya laboratoriet (eller som man kallar det på latin: köket). Experimentet, som gick under kodnamnet Arnold innan det genomfördes men som nu går under kodnamnet Sjätteklassarens anaboladopade bakpulvervulkan”, genomfördes imorse mellan 10:02 och 10:08 lokal tid.

Tanken bakom det hela var att kombinera det Oboy-smakande proteinpulvret] [/spoiler] laboratoriet hade stående med den geniala maskinen Sodastreams bubblor. Målet var att uppnå en godare version av chokladläsken som vi drack i USA för två år sedan.

Resultatet kan dock mest beskrivas som ”upplysande”. Först och främst var det sjukt meckigt att fixa till två shakear med proteinpulver för att sen hälla över det i Sodastream-behållaren. När det sen var gjort dök dock en tanke upp i Dr. Kaustis bakhuvud: juice.
Dr. Kausti mindes nämligen hur han någonstans läst om en person som testade att sodastreama (kommer nu bli ett nytt ord i ordlistan 2014!) juice vilket tydligen ledde till en kombinerade juice- och kolsyreexplosion med juice i hela köket som resultat.

Så ville Dr. Kausti dock inte att cokladläskexprimentet skulle sluta, så rutinerat nog passade han på att slänga över en handduk över Sodastreamen innan han satte igång.
Men allt gick bra, knappen trycktes ner och det blev ingen chokladexplosion (men egentligen, hur awesome hade inte det varit?). Arton tryck på kolsyreknappen senare var så experimentet avklarat och utsikterna var goda. Kaustis Chokladläsk var färdig för avsmakning!

Men här skedde någonting som inte borde skett. Ni vet vad som händer om man skakar om en läskburk och sen öppnar den. Tänk er det kombinerat med en sån där [spoiler title=bakpulvervulkan][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=L_Wq-Le260A&app=desktop[/youtube]
som man fick göra när man var yngre så får ni det ungefärliga resultatet. Eller det är i alla fall vad Dr. Kausti tror resultatet blev, ska vi vara noggranna så var resultatet mest ett monstruöst pysande följt av stora bruna fläckar på handduken som hölls över maskinen för att se till att skydda laboratoriet från en chokladdusch.

Snabbt sammanfattat kan vi då säga att det hela inte blev riktigt som förväntat. Chokladzingon blev till sand helt enkelt, men Dr. Kausti passade ändå på att smaka av den delen av ”chokladläsken” som inte hade transporterat sig från flaskan till diskbänken och gav sen utlåtandet: smakar som sandig oboy med en vag påminnelse om kolsyra, samt en svag eftersmak av fiasko ungefär.

Betyg på Dr. Kaustis Chokladläsk: 0,2 av 5 Kenny Starfighters.”

It's my birthday and I äter sushi till frukost if I want to. Jo, det var min födelsedag idag och jag har haft en sjukt bra dag! Visst, uppslutningen på middagen var väl kanske inte den bästa och maten kanske inte var lika bra som jag minns den men samtidigt har jag haft sjukt kul och det är väl det som räknas i längden?



Den, från och med idag, årliga födelsedagsmiddagen spenderades i år på Griffins Steakhouse vid centralen i Stockholm. Oxfile stod (såklart) på menyn och det smakade väl… en 3,5 av 5 i betyg ungefär. Inte lika bra som jag minns det, men samtidigt var jag nog hyfsat påverkad förra gången när vi käkade senast också.



Annars kan vi nog konstatera att min namntäckning är nån slags Pokémon-variant mellan en normal namnteckning och Rockstar-logons text] [/spoiler]. Likt en [spoiler title=Squirtle] [/spoiler] som precis förvandlats till en [spoiler title=Wartoise][/spoiler] så är min nu 27-åriga namnteckning sakta men säkert på väg att gå från att vara en 6-årings kladdade namnteckning till att bli någonting ballt med en stjärna i mitten. Vi inväntar otåligt, men förvåntansfullt, resultatet (som lär dyka upp om en sisådär 4-5 år).



När sen namnteckningen vägrats tas emot av Griffins så fick jag diska i två timmar innan dom slutligen släppte iväg mig. Det firade vi med att väldans elegant transportera oss till Hard Rock Café för att se om deras chocolate sundare smakade lika gudomligt som i Dublin.

Och dra mig sakta baklänges på en pulka mitt i sommaren på Medis, men nog levererade Hard Rock allt. Likt en copy/paste från Dublin så levererade Hard Rock i Stockhlm och fixar en solklar 4 av 5 [spoiler title=cylinderhattar med krullhår] [/spoiler] i betyg. Otroligt oväntat, men desro mer kaloririkt.



Kvällen avslutades sen på det hyfsat sunkiga stället Gröna Jägaren på Söder där jag och Jespers flickvän Anna dominerade med kvällens, och kanske ställets genom tiderna, bästa uppträdande. Det blev dock inte [spoiler title=Diggiloo Diggiley]
[/spoiler] som jag (tydligen) brukar äga PayPals julfesters singstartävling med idag men väl Ted Gärdestads [spoiler title=Satellit][youtube
http://www.youtube.com/watch?v=EePXylI7TPI[/youtube]
. Sen avslutade Gustaf kvällen med att väldans tacksamt försöka duetta upp mig med en helt okej 20-årig Hilda. Hennes namn låter förövrigt som en tjock vikingafru men hon var nog mer en ung 8,5-poängare. Av det blev det ingenting men vad gör det? Jag hade en sjukt rolig kväll och ser redan fram emot 28-årsdagen!

En epok når imorgon sitt slut. I snart två år har du varit mitt skydd mot omvärlden och det suger att säga det, men det är dags att gå vidare i livet. I oktober 2010 flyttade jag in på Waterville Row, och för en vecka sedan flyttade jag slutligen ut. Ingenting varar förevigt, inte ens ett hyreskontrakt.
Det har varit en fantastisk tid, och det var med en tår i ögat som jag sade hej då när jag stängde dörren för sista gången tidigare ikväll. Vi har delat så många minnen och vänner, och jag tänkte återge några små favoriter:



Isoleringen var redan katastrof i lägenheten, och när man då sov på en tunn madrass på vardagsrumsgolvet så blev det stundtals rätt kallt. Stora fönster, som alla var lika täta som plastfolie, gjorde boendesituationen en aning prekär vid vissa tillfällen. När sen värmepumpen gick sönder där strax före julen 2011 så fanns det inget mer att göra än att slänga på sig bergsbestigarjackan och dra täcket över huvudet för att inte frysa ihjäl.



Bra mat och underhållning har du även bjudit på. TVn var lägenhetens absolut bästa investering, och med hjälp av några hamburgare eller lite sushi så var varje kväll snudd på fulländad.



Om TVn var lägenhetens höjdpunkt så var då kylskåpet lågvattenmärket i densamma. Mögel, muterade djurarter och annat har alla passerat det där undre facket, och det är skrämmande hur äcklig en kyl blir så fort tre unga män blir ansvariga för städandet…



Du har även varit med mig genom två födelsedagar också, nu senast den 26:e i ordningen.



Julaftonsfiranden på Irland blir annars inte riktigt samma sak som i Sverige, men jag får då säga att du klarade av även det med bravur. Lite sällskap, lite köttbullar och lite annat gör även den snötommaste julaftonen till en helt okej tillställning.



Vi avslutar det här lite sorliga inlägget med min personliga favoritbild från lägenheten: det silvertejpade larmet.
På många sätt beskriver den här bilden på pricken hur livet i lägenheten där sett ut. Trots att saker och ting inte fungerat mellan oss så har vi kunnat lappa ihop livet och låta det rulla vidare utan större bekymmer. Så länge man har trevliga rumskompisar så löser sig allt. Don't stop silvertejping” som Journey en gång sjöng.

Nu ska jag försöka förbereda mig för nästa del i livet. Vad som komma skall har jag ingen aning om, och jag vet idag inte ens vad jag gör om två månader. Det är lite spännande, men samtidigt är det alltid svårt att ta farväl av någonting man varit så nära så länge. Farväl min vän, det har varit en oförglömlig tid…
Jag må jag leva och allt det där. Det är min 26:e födelsedag idag! Det är dock inte så jäkla ballt att fylla år längre, ju fler år som passerar desto mognare förväntas man bli och jag failar ju helt där.
Den enda användningen av min födelsedag som jag har hittat idag är att se om mjölken i kylskåpet gått ut eller inte på ett överdrivet snabbt sätt. Mjölken går ut den 14:e, vad är det för datum idag? Ah, jag fyller ju år idag, alltså är det den 6:e. Mjölken bör vara okej”.

Det och en sak till. Den när man fyller år så får man göra vad man vill utan att nån kan klaga. Jag spenderar min födelsedag med att vara ledig, äta Toffifee till frukost, spaghetti med köttfärssås till lunch och sen har jag beställt en ny laptop!
1920 x 1080 pixlar spridda över 17 tums skärmyta, ett GeForce GTX 560M samt en i7-processor för att totalt krossa Diablo III och ett utseeende som är ungefär lika sexigt som en bit grillkol innebär att jag nu har en vettig dator för säkert 2 år framöver.

Det är ju rätt poppis att göra sushi nuförtiden, och eftersom alla i hela Dublin ser mig som nån slags snabbmatskung så tänkte jag idag slå alla tvivlare på fingrarna och bevisa att jag minsann kan laga mat – även fast det inte är nyårsafton eller julafton.



Enligt alla recept som finns på Google så ska man skölja riset av någon konstig anledning. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det verkade lite ballt så jag följde även jag rådet. Grupptryck är ballt, och varför ifrågasätta saker när man bara kan go with the flow?
Efter det kokades riset i 2 minuter innan jag ställde över kastrullen på en annan platta på väldigt låg värme. Tror inte ens riset kokade riktigt där, men det blev mjukt tillslut i alla fall så jag antar att det gick bra.



När det sen var klart så kastade jag avokadon. Då jag är helt grön (höhö) på avokado-området hade jag köpt en stenhård avokado som var helt omöjlig att använda till något annat än hammare. Och då vi redan har en hammare fick avokadon helt sonika hälsa på i skräpkorgen.



Efter det skar jag upp laxen, något som var betydligt krångligare än förväntat. Jag körde på två små laxfileer
och det gjorde det lite onödigt svårt att få till tunna bitar. Det gick inte riktigt att hålla i fileerna på något smidigt sätt, och när våran kniv var ungefär lika vass som en rulle toapapper ställde det till en hel massa krångel.
Tips från coachen #1: Skaffa en übervass kniv! Det går knappt att göra sushi utan en. Tänker ni äsch, det fixar jag” så kan jag informera er om att det blir skitkrångligt, och att resultatet blir sisådär också.

Tips från coachen #2: Frys in den färska fisken i minst 2 dagar innan ni tillagar den. Detta för att döda eventuella paraster. Ni kan ju skippa det steget om ni vill, men skyll inte på mig om ni bajsar fiskrom eller nåt sen.



Riset ska egentligen svalna på en träyta så att träet kan suga åt sig all fukt, men i brist på annat funkar en tallrik och en plastlåda precis lika bra.



Klibbiklibbklibb. Klibbigt ris. Gott klibbigt ris som smakade mumma. Detta eftersom riset ska blandas med vatten, risvinäger och lite socker. Kausti gillar socker och ris, kombinerat blir dom båda ännu godare.



Produktionsbandet i sin helhet. Riset läggs på sjögräset tillsammans med dom övriga ingredienserna, sjögräset rullas ihop och läggs sen på en tallrik.



Den första prototypen innan ihoprullningen. Wasabi på underkanten, risvinäger blandat med vatten på ovansidan. Ha på vattnet precis innan ni rullar ihop rullen, annars rullar kanten ihop sig.



Nailed it! Första rullen gick som ni ser helt åt skogen, men man lär av sina misstag (dessutom blev Borgen glad då han fick gratis sushi).



Den andra rullen blev däremot en supersuccé! Titta på den lilla goingen, är den inte vacker? Innehållet i denna blev räkor, gurka och majonäs. Räkorna fick bli en nödlösning eftersom jag inte hittade några crabsticks.



Den tredje rullen tillägnade jag Irlands EM-trupp i fotboll genom att helt enkelt göra innandömet i samma färger som deras lands flagga. Lax, gurka och majonäs blev det däri.



En av t-r-e tallrikar med maki-bitar. Överskattade mitt behov av sushi en aning och det slutade med att jag fick ihop en 5-6 portioner totalt. Oops.



Jag gjorde även 15 bitar nigiri, som även dom blev förvånansvärt fräscha. Toppa det med lite wasabi, soja och en Miller och du har en perfekt måltid för en elegant lördagskväll.

Så var då dom 365 dagarna som år 2011 bjudit på alldeles strax slut. Ett år som varit bland dom bättre i karriären om jag ska vara ärlig. USA-resande, nytt jobb, nya rumskamrater och en hel del vardagslunkande har avklarats. Och 2012 ser på alla fronter (förutom resandet) ut att bli ännu bättre.

Men idag firar vi nyår. Let's go out with a bang!” tänkte jag och karateslog sönder hårddisken på min dator. Bra gjort Michael, verkligen bra gjort. Nu är det t-r-e-d-j-e hårddisken den här sketna Vaion käkar upp (dock med viss hjälp av mina ninja-nävar idag då) och jag börjar fundera på om det kanske är dags att uppgradera?

En sak är dock klar. Den här gången ska jag se till att köpa till tolv meter bubbelplast till datorn så att jag kan göra den hundra procent stötsäker. Tacka gudarna för att man varit smart nog att börja använda Dropbox i alla fall. Alla bilder, alla script och allt annat viktigt ligger backuppat där trots att hårdvaran vägrar boota Windows.

Så har julafton än en gång firats. För andra året i rad blev det en Dublin-julafton och det slutade helt okej ändå.

Vi försökte planera nåt vettigt firande under veckan, men det sket sig då ingen egentligen orkade ta tag i planeringen. Efter att ha vaknat strax efter 11 på julaftons morgon öppnade jag snabbt som ögats årets två julklappar. Ett par supersköna tofflor (som suttit på mina fötter ända sen paketet öppnades) samt ett megapaket med lösgodis, Marabou Polka, skumtomtar, Ahlgrens granar och min personliga julfavorit marsipan i.

Vid 13-tiden började jag och Markus sen med matlagningen. Eller vi och vi, jag började och Markus tittade mest på. Men vi kallar det för att vi lagade mat”, det är ju trots allt julafton, en dag där man ska vara snäll mot varandra.
Med julmusiken i bakgrunden stod potatisgratäng, revbensspjäll, lax, skinka, köttbullar och ägg på schemat, och när vi sen väl ätit klart höll jag på att avlida av matkoma. Helt vansinnigt trött blev jag…

Då pingade arbetskamrat Bex mig på Facebook och informerade om att hon dels hade ett superviktigt jobbärende att jobba med (on duty-skiftet på julafton is a bitch) och dels att hon inte hade nån att fira jul med eftersom planerna på ett riktigt firande sket sig för oss alla. Så jag bjöd över henne hit, och sen kikade vi runt med lite löst folk för att se om dom var sugna också.



Det hela slutade med att Tillman, Jesper och Bex dök upp för att käka lite gott och titta på Kalle Ankas jul. Det slutade med en rätt trevlig light-version av julafton som avrundades med filmen Dude, where's my car? . Kunglig film för övrigt.

Julafton i Dublin är inte så illa ändå alltså. Käka lite gott och umgås i några timmar räcker liksom gott och väl för egen del. Det är egentligen sjukt hur vi kan fira någonting som julafton så hårt när majoriteten av svenskarna ändå inte tror på den bakgrundshistoria som gjort att vi nu firar jul.
Man får sen nästan lite ångest för att man inte firar jul som man ”borde” fira jul när man är här. Om nån säger att dom vill vara hemma och spela datorspel och ta det lugnt på julafton får den personen alltid reaktionen ”Uh, vad är det för fel på dig?” av alla. Oskrivna sociala regler och grupptryck is a bitch det med.
Men nu ska vi inte sönderanalysera allt här i världen. Julafton började bra, fortsatte ännu bättre och avslutades riktigt trevligt. Vad mer kan man begära egentligen?

En splitterny Ferrari skulle i och för sig inte sitta helt fel…”

Pepparkaksdegen förbereddes igår och sen flera dagar tillbaka hade pepparkakshusbyggandet hajpats. Idag var det äntligen dags för degen att ta sig från kall klump till vackert pepparhus.

På planen fanns två ungdomar, Bex och Kausti. Ett gammalt radarpar med stor helpdeskrutin från gamla da'r. Det här var dock ungefär hundra år sedan och idag idag var det dags för en återförening.
Så både Bagar-Bex och Konditor-Kausti var båda otroligt peppade på att få banka pepparkaksdeg tills dess att knogarna blödde.

Då kavel är något som bara gamla tanter och gubbar äger (förlåt mamma) hade Bagar-Bex sett till att plocka fram det mest kavelliknande föremålet hon hade hemma.



Efter att jag nekat fröken Bexs idé om en toarulle inplastad i plastfolie som kavel plockade hon fram husets årgångsvin från 1877, en stadig McWilliams med svag ton av både russin, gammal tomteluva och med en smygande eftersmak av nejlika.

Degen provsmakades sen och den smakade faktiskt helt fantastiskt för att vara hemmagjord. Jag skulle kunna ge den 4,8 av fem i betyg utan att överdriva, så bra blev den faktiskt.

Jo, vi var precis lika chockade själva…


Då målet för dagen var ett ganska simpelt pepparkakshus
började vi med att först klippa till en kartongmall av gamla pizzakartonger tagna direkt från soppåsen. Mycket elegant men hygienisk kanske lite mindre lyckat.
Sen fick Bex skära ut dörrar och fönster, något som tydligen var väldans viktigt för henne.

Nåja, alla vet ju hur det här med kvinnor och kök funkar, så jag höll mig från att kommentera hennes något udda skuttande och tjoande av Dörrar! Fönster! Och dörrar!” ytterliggare.



Sen var det dags att fixa lim till huset. Tydligen skulle man ha nån konstig grej vid namn glykos i limmet som skulle bestå av socker, vatten och glukos. Då vi saknade glukos försökte vi med endast socker och ja, det gick inget vidare alls…
Efter att Bex försökt hälla i mer och mer socker konstant i en kvart insåg vi att huset nog inte skulle bli klart idag…

Men då vi hade gjort slut på ungefär 35% av degen hade vi fått ihop två sidoväggar, två takplattor och fyra normala väggar. Dock hade vi ju 65% av degen kvar, och vad är det bästa man kan göra av överbliven pepparkaksdeg?…



Pacman-pepparkakor, eller som jag själv föredrar att kalla dom: pacpparkakor.
Anledningen till att det blev Pacmannar och Pacman-spöken var helt enkelt att vi inte hade några formar. Ett glas och ett enkelt pizzasnitt skapade en pacman, spökena var lite meckigare men gick rätt fint.

In med Pacmannarna i ugnen och vips…



… så gick allt åt skogen (vsad) Dom första två ugnsformarna med pepparkakor blev visserligen snudd på godkända färgmässigt, kanske lite för bleka, men dom smakade mest som gamla skorpor, alternativt som segt knäckebröd.




Sen så blev kristyren för fast också så den fastnade inte på pepparkakorna. Och vi hade varken plastpåse eller tratt att hälla på den med, så efter några tappra försök och ytterliggare provsmakningar kom vi fram till det oundvikliga….



Vila i frid mina Pacmannar. Ni kämpade tappert men det räckte inte.



Men projektet som egentligen spelar nån roll är ju det som är viktigast. Blir det ett pepparkakshus på julafton eller kommer det sluta med ett irländskt fuskbygge? Drömmen om ett IKEA-inspirerat pepparkakshus lever än…”