Close

Category Archives Depp


Härmed utser vi idag… eller, det blir nog igår… till världshistoriens sämsta dag någonsin! Livet suger ibland, och att åka genom Hedemora igår sög som fan. Med betoning på som fan.
Men det kommer en morgondag också. Den blir nog bättre. Men orka deppa ändå. Orka bli bänkad under innebandymatchen. Mitt ego tar skada av sånt. Det gillas inte.

Jag deppade med Bond (… James Bond) istället. Quantum of Solace var kass. Men det var skönt att bara kolla film för en gångs skull. Brorsan och alla kollade Batman, men han känns ändå inte lika cool som Bond, så därför föredrog jag herren som i alla fall har ett efternamn. Men Bond är inte vad han en gång var. Förut var Bondfilmerna fyllda med 1,5 timmes coolhet. Nu är filmerna istället 1,5 timmes väntande på eftertexterna. Bond, bli den du en gång var.

Jag får be om ursäkt för mitt beteende när jag kom hem också. Jag trodde inte det skulle vara nån hemma, och jag ville bara deppa ifred. Sorry om jag kanske inte betedde mig hundraprocentigt.

Annars sög matchen idag. Vi förlorade med 13-7 och var inte ens nära. Jag fick värma bänken i 1,5 period och var måttligt nöjd med det. Men det finns ju dom som har det värre [?] Imorgon är det träning, då är det bara att hoppa upp på hästen igen.
Men coach Hellman har fel. Jag ska spöa honom i poängligan oavsett hur lite speltid jag får. ”And then I\'m gonna rub it in his face”.

… eh… Med ”it” menas vinsten i poängligan alltså. Inte någonting annat perverst ._o

Note to self: Byt till vinterdäck imorgon, annars får du skäll av magister Stam.

Förbannade skithelvetes piss! Shinedown Har ställt in sin enda konsert dom har planerad här i Sverige >=(

Shinedowns Stockholmsspelning ställs in. Bandets medverkan i American Music Awards medför att spelningen i Stockholm, som skulle ha ägt rum den 22 november på Tyrol, ej kan genomföras. Köpta biljetter återlöses via respektive återförsäljare till och med en månad efter planerat konsertdatum, det vill säga 21 december.

?Hello all of our friends in Sweden. I (Barry) would like to formally apologize to all of you for canceling the show we had scheduled in November. We will come back. I promise! However, we have been included in a US award show and had to end our European tour a little early in order to make our appearance. Thank you so much for understanding.

For those of you who purchased tickets already you will, of course, get a full refund. See ya soon, Shinedown.?


Besvikelsen är enorm… Hata USA och deras töntiga awards!

Orka såna här dagar… Allt känns skit. Var till Arbetsförmedlingen idag. Han snackade om att jag skulle söka jobb här och där, jag orkade knappt lyssna. Det enda jag ville göra var att springa därifrån.

Just nu känns allt hopplöst. Det gick ju så bra tidigare, det fanns t.o.m. ett ljus i slutet av tunneln. Sen försvann det, och nu känns det bara mörkt…

Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. Jag har ingenting. Jag gör ingenting. Jag har ingen lust med någonting. Usch. Just nu sitter jag här och bara gråter.
Var iväg och lunchade med Jake tidigare idag, gott med pannkakor och trevligt att göra någonting. Men nu är man här igen.

Ikväll är det tänkt att vi ska ut till golfbanan, sen ska jag och Marcus se Terminator på bio. Har dock inte lust med nåt av det just nu. Har bara lust att deppa. Sitta här och tycka synd om mig själv. Eller sova. Då slipper man tänka på allt.

Ingenting känns riktigt roligt nu för tiden. Det är väl okej att spela golf, men det är knappast roligt. Att spela TV-spel funkar väl det med, men det var längesen jag kände mig riktigt glad. Fotboll, poker, musik… oavsett vad jag gör så känns det som att jag inte kan känna mig riktigt glad, det finns alltid någonting där som stör.
Jag vill inte ha 100 miljoner på banken och ett perfekt liv, men någonting… Ett mål med livet, någonting att se fram emot…

Det skulle vara så sjukt skönt att bara komma bort från allt. Flytta till Sydafrika och plocka bananer för 2 kronor/timme eller nåt. Här finns det ju inget mer att hämta i alla fall. Det lilla jag en gång hade är ju borta.

Egentligen hatar jag att skriva såna här inlägg, det är ingen som tycker det är speciellt intressant, och det förstår jag. Jag måste bara få ur mig allt :c

”Du måste försöka nöja dig med allt, och istället rikta in dig på det du vill göra”… Jo tjenare, vad vill jag då? :(
Alla bra historier har en twist, en konstig vändning. För några timmar sedan var jag inriktad på att åka till London. Nu… är allt lite sådär upp och ner…

Det här jag kommer skriva nu är 100% sanning, 100% barnförbjudet och 100% sinnessjukt. Är du en sån människa som inte tål att höra hemska saker (mamma, du bör inte läsa detta), gå in på nån annan sida. Jag är inte speciellt rädd för att dela med mig av saker som är roliga med livet, men jag är inte heller rädd för att skriva om kassa stunder i mitt liv, så here we go:

Jag och Angelica har bokat biljetter till London imorgon. Klockan 15:00 går flyget från Västerås. Sjukt kul ju, se Nickelback och besöka London. Underbart. Hade tänkt se We Will Rock You-musikalen när vi var där, mest för att Angelica är ett stort Queen-fan.

Så idag tänkte jag att vi skulle diskutera om vi skulle göra något mer när vi ändå är där. Så jag skickade ett SMS imorse. Fick ett kort svar, och tänkte inte mer på det. Sen hörde jag inte av henne mer. Skickade några SMS, och fick ett Jag är hos Lena” på MSN (Angelica var online i 4 minuter) vid 20-tiden. Sen hörde jag inget mer. Så jag började bli orolig. Jo, ni börjar nog förstå vart detta leder.

Jag ringde henne 30 gånger och skickade 4-5 SMS, men fick inget svar. Vilket är väldigt ovanligt. Hon svarar alltid på mobilen. Klockan var då 21:00 ungefär. Vid 21:45 hade jag fortfarande inte hört något, och jag började bli orolig. Vi ska åka om 12 timmar, och hon har inte hört av sig.
Så jag började ringa runt till hennes vänner. Fick tag i Angelicas kompis Lena, där Angelica tydligen skulle ha varit på kvällen. Ringde Lena och fick svaret ”Näe, har inte sett henne sen igår”. Lena verkar dock vara väldigt aggressiv och inte speciellt pratglad. Jag säger hejdå och lägger på. Paniken började komma. Vad hade hänt?

Nu måste vi gå tillbaka lite i tiden för att förstå resten. För 2,5 år sedan var Angelica otrogen med en kille, vi kallar honom Henrik. Jag och Angelica gjorde slut, och dom var tillsammans en kort tid. Jag mådde skit, orka bli dumpad lixom.
Dock framkom det efter en tid att denna Henrik inte var så trevlig mot Angelica, så dom gjorde slut. Jag fick veta vad han gjort, och tyckte synd om henne samtidigt som jag fortfarande älskade henne. Så vi försökte igen. Det var nu 2,5 år sedan.

Efter att ha ringt Angelicas kompis Lena och fått det där svaret började jag bli väldans orolig. Henrik var inte speciellt snäll mot henne, kunde han kanske ha gjort nåt mot henne? ._o Jag var helt skakis, och när ingen visste var hon var så var jag tvungen att åka hem till henne (6 min enkel resa) för att kolla om hon var där.

Direkt jag satt mig i bilen ringde jag polisen. Det är inte normalt av Angelica att inte höra av sig sådär, och när vi skulle åka till London imorgon… Nåt var fel helt enkelt.
Att anmäla henne som försvunnen kändes dock lite väl avlägset, men jag tänkte kolla om dom hade några uppgifter om olyckor i närheten. Dom hade ingen sån info. Jag fick rådet att åka och titta om hon var hemma, men var hon inte det skulle jag återkomma för en eventuell efterlysning.

Jag är helt förstörd vid det här laget. Fan om det hänt henne nåt. Snitthastigheten till Hedemora låg nog på 140 km/h, och jag anlände där ungefär 22:45. Jag springer ner för att kolla om dörren är upplåst, och plingar på samtidigt som jag rycker i dörren. Det är öppet.

Snälla mamma[comma
läs inte det här]
Jag kliver in, och där ligger Henrik och Angelica tillsammans i sängen. Detaljer behövs inte, men man förstod vad som hänt om man säger så. Hejdå drömmar och framtid, hej krossade hjärtat.

Jag vänder direkt och går ut i bilen. Gasen i botten på vägen hem. På väg hem så ringern jag Angelicas kompis Lena. Jag märkte ju på henne att nåt var fel tidigare. Nu vet jag ju vad som händer, så ringer henne för att fråga ”Hur länge har dom hållt på?”. Får veta att Angelica hållt på såhär i ungefär 2 år.

2 ÅR!?

Seriöst. Om jag nångång ska vara otrogen så ska jag iaf ha hjärta nog att berätta för min partner hur det ligger till. Inte fan håller jag på i 2 år utan att säga nåt.

Det sjuka är ju att jag varit på naiv. Jag har ju märkt på henne att nåt varit fel, men alltid tänkt ”Nä, men jag kan lita på henne”. Vi har snackat om att flytta ihop, men jag har inte riktigt vågat ta steget eftersom vi haft det lite knackigt på sista tiden (jo tjenare). Hon frågade mig senast för 1 vecka sedan om jag ville flytta in hos henne.

Alltså… Jag skulle kunna skriva så mycket skit om henne här om jag ville. Jag har en massa mörka hemligheter osv, men det känns inte nödvändigt. Det gör knappast någonting bättre.

Angelica är nu ett avslutat kapitel med ett rubbat slut. Men 2 år. Sicken jävla idiot man har varit. Att hon inte kunde säga nåt INNAN jag bokade en Londonresa för 6000 spänn är ju också helt jävla otroligt. Tack som fan för det [<|3]


Jag antar att många kommer tycka det är rätt åt mig allt som hänt. Om man märker diverse tecken borde man reagera. Ni har helt rätt. Ibland blir man så förblindad att man inte riktigt ser vad som händer. Jag var (är?) ung och naiv, men jag lär mig förhoppningsvis av mina misstag.

Men… Att någon kan göra nåt sånthär… Det är inget annat än sjukt. Helt jävla stört.

Till alla er som vill tycka synd om mig:Gör det om ni vill, men skicka inga sms. Ring mig inte. Vill ni skriva nåt, gör det i bloggen. Jag läser och svarar på det jag känner för. Men ring/smsa inte. Tack. Det gäller dig med mamma. Jag vill bara vara ifred. Jag har brorsan om det är nåt, jag tar det med honom.”
En katastrof inträffade igår. Jag hade varit och handlat på Ica Maxi som vanligt. Jag och Perra skulle grilla, så vi handlade fläskfile, potatis och lite annat. Efter lite krångel hamnade jag i alla fall i kundtjänsten eftersom jag hade scannat en vara 2 gånger för mycket – man vill ju inte gärna betala i onödan.

När man kommer till en kundtjänst tar man ju för givet att den som står i disken och hjälper till är en ärlig människa. Ica anställer väl inte tjuvar?
Därför lämnade jag helt enkelt ifrån mig min mest älskade värdehandling – Icakortet – till tjejen som hjälpte mig.
Detta skulle jag absolut inte ha gjort. Visserligen fick jag hjälp med mitt felköp, men i gengäld kidnappade hon väldigt diskret mitt icakort ._o



Så idag när jag skulle handla så märkte jag att kortet var borta. Paniken var total. Man kan väl inte handla utan självscanning? Det känns som att en del av mig saknas, som att jag inte är komplett…
Polisen brukar säga att ”chansen att hitta en kidnappad vid liv är störst under dom första 24 timmarna av kidnappningen”. Och nu har det snart gått 24 timmar och mitt kort är fortfarande spårlöst försvunnet :(

Jag antar därför det värsta. Att kortet har… dött… Farväl mitt älskade icakort. Du har hjälp mig nåt otroligt genom livet. Jag får beställa en klonad version av dig från Icabanken helt enkelt. Men det blir aldrig detsamma. Jag hoppas dom hittar dig sen nångång så att jag får begrava dig i lugn och ro…
12