Close

Category Archives Chockerande

Varför är jag alltid så sent ute med allt? Inlämningsuppgifter i skolan, närvaro på träningar och uppstigning på morgonen – allt dras ut på så länge det bara går. Så när vi nu har planerat Asien-resan har vi såklart dragit ut på allt så länge det bara går. Det liksom bara blir så.
Men när vi förra veckan plötsligt kom på att vi faktiskt inte ska resa inom EU, och att det kan vara bra att fixa visum till alla länder, så fick i alla fall jag lite småpanik när jag läste på den indiska ambassadens hemsida att visumansökan dit måste lämnas in senast två veckor innan avfärd.



Så en tidig morgon begav jag och Johannes oss ner mot stadens centralare delar för ett besök hos Indiens ambassad. Med oss hade vi ett glatt humör och en halvt ifylld visumansökningsblankett. Naivt nog tänkte vi att dom nog inte skulle vara så noggranna med allt. Dom är ju landets ansikte utåt – klart dom kommer vara hjälpsamma!” var väl ungefär hur vi resonerade.

Väl framme vid ambassaden uppstod mindre sköna vibbar när vi klev in i rummet och ser att Hitlers indiska bror Rajit sitter bakom en disk som bäst kan beskrivas som en pansarvagn utan kanontorn.
På ett sådär lagom svensk sätt fyller vi sen i det sista på våra ansökningar samtidigt som vi ser att alla andra har med sig både passfoton, checkar och en massa papper. Vi hade en blankett var.
En snabb smaförstående blick senare så är vi båda ute ur ambassadkällaren där för att smått panikslagna försöka fixa allt vi behöver. Bevis på att vi bott här i minst två år, en check på totalt 63 euro, ett foto med vit bakgrund och en kopia på våra pass var vad som behövdes. Och vi hade två timmar på oss…

Jag kan ärligt säga att det var riiiiktigt längesen jag mådde så jävla psykiskt dåligt som jag gjorde dom där två timmarna vi kutade runt och letade papper. Om vi inte lyckades fixa alla papper innan deadline kunde det innebära att hela resan fuckades upp. Inget inresetillstånd till Indien innebar ju i så fall att vi inte skulle kunna flyga ner till Asien…
Men på nåt vänster fick vi tag i både ett bankkontor och en apotek som fotade passbilder på den här korta tiden, och jag kände hur mina chanser att någon gång i framtiden överleva en zombieapokalyps ökade med några procentenheter. Kan jag hantera en galen visumansökan vid Indiens ambassad under stark tidspress så kan jag minsann smiska zombies med spadar i ett ödeland om så skulle behövas.



Skönaste kommentaren kom annars från ansökningssnubben bakom disken som stavade fel på mitt namn i ansökningen. När jag sen påpekade detta skrattade han till lite och svarade ”It's OK, it's only for official documentation”. Känns bra det här…

Det var någon här på jobbet som berättade om sin mamma som precis fått en iPhone i julklapp. Jag vet inte vems mamma det var, och ta nu inte åt dig personligen om du råkar läsa det här.
I alla fall fortsatte berättandet som så att mamman i fråga, vi kallar henne för Anna, inte förstod sig på telefonen, hon kunde inte komma överens med den och utbrast efter ett tag Jag förstår mig inte på den här!!!!”.

Här nånstans under berättandet tappade jag allt fullständigt. Jag kan inte begripa hur i hela friden en normalbegåvad människa inte kan förstå sig på en såpass enkel sak som en iPhone. Och jag vet att det är flera som har samma problem. Jag ser inte ner på er, men jag ska försöka att förklara hur jag ser er sett ur min synvinkel.

Idag spenderas hundratals miljoner på att utveckla produkter så att vem som helst ska kunna förstå hur dom ska användas. Ändå lyckas, framför allt industriarbetare och andra som jobbat hela sitt liv med hjälp av händerna, inte greppa hur man ska göra med telefonen. Och jag kan i mina vildaste fantasier inte begripa varför…

Hur gör dessa människor på morgonen när dom ska till jobbet? Dom måste på något vis klä på sig, ta sig ut genom dörren, sätta sig i bilen och köra iväg. Hur klarar dom av detta om dom inte kan förstå sig på något som är såpass logiskt att en femåring kan lära sig det?

Jag ser framför mig hur fröken Anna vaknar av att soluret på gården blänker henne i ansiktet. Klockan är 06:30 och det är dags att ta sig till jobbet. Då soluret är ställt såpass sent innebär det att hon inte har någon tid alls för att snooza, så hon måste ta sig upp ur sängen. Så hon börjar stirra på täcket i hopp om att det ska flytta på sig. Hon stirrar och stirrar, men täcket rör sig inte. Då börjar hon banka på det om och om igen samtidigt som hon skriker ”JAG FATTAR INTE HUR MAN GÖR!”. Ändå rör sig inte täcket.

På något vänster lyckas dock allt bankande flytta täcket och hon ramlar ner på golvet. Där ligger kläderna sen framför henne och hon börjar snabbt peta lite på grejerna i hopp om att dom automatiskt ska klä på henne så att hon kan bege sig ut till bilen. Men det funkar inte.

I pyjamas stressar hon då fram till ytterdörren. ”ÅH NEJ, HUR FUNKAR DEN HÄR DÅ!?” fortsätter hon innan hennes son turligt nog ska iväg till skolan precis samtidigt. ”Men mamma… du är så analogt obegovad” suckar han utan att vara helt säker på vad han menar samtidigt som dom båda tar sig ut till bilen.
Sen fortsätter stirrandet, skrikandet och svärandet över bildörren, bilkörningen, dörren till jobbet och så vidare in i det oändliga.

Händer det här verkligen någon idag? Nej. Vilken vettig vuxen människa som helst förstår hur man öppnar en dörr, hur man klär på sig och hur man startar en bil. Och då är ändå dom här sakerna rätt obegripliga om man tänker efter.

Hur kommer det sig då att samma människa inte kan greppa hur en mobiltelefon fungerar? För ärligt talat, en mobiltelefon idag kräver inte mer av hjärnan än vad en ”tryck på knappen så kommer djuret
”-barnleksak gör. Det är exakt samma sak, ändå förstår vissa inte hur det fungerar.

Så låt mig kort förklara hur en telefon, eller annan elektronikpryl, fungerar: Först och främst bestämmer du dig för vad du vill göra. Det här är superviktigt. Du måste veta vad du vill göra innan du gör det. Precis som i verkliga livet. Vill du gå ut genom dörren? Då måste du ha viljan att göra det först, annars kommer du inte komma ut. Visst kan du vara negativt inställd till att gå ut genom dörren, men du måste ha viljan för att komma ut.



Steg två är att försöka lista ut hur du gör det. Ytterdörrar är egentligen sjukt ologiska. Hur många gånger har ni inte sprungit in i en dörr med ett handtag för att sen inse att dörren ska öppnas utåt? I en perfekt värld har dörrarna en såndär tryck-platta när man ska trycka på den och ett dörrhandtag när man ska dra i den. Då kan man liksom inte göra fel. Men så funkar det inte idag och ändå förstår folk i 99% av fallen hur man kommer förbi dörren.

En telefon är mer som barnleksaken jag nyss nämnde. Om du tittar på den så ser du snart att den gröna knappen öppnar det gröna locket, att den rosa knappen öppnar det rosa locket och så vidare. Om du klickar på någonting som liknar resultatet så kommer du få fram det önskade resultatet.

Om du då i punkt ett bestämt dig för att ringa någon så klickar du alltså på en ikon på telefonens skärm, en ikon som liknar det du vill göra med telefonen. Ett kugghjul? Nej. En elefant? Nej. Ett pärlhalsband med rosa nyckelpigor? Nej. Du klickar på någonting som liknar en telefon. Vips så har du en massa siffror framför dig.

Hur kan det vara svårt att begripa? Kan någon, som inte är så teknikintresserad, förklara det för mig?…”

Vi har dragit ut på det alldeles för länge nu. Kärleken som en gång fanns där har inte funnits på mer än ett år nu och vi har, hur tråkigt det än är, glidit ifrån varandra. Vi sågs aldrig på slutet och även om det smärtade mig visste jag att det var på tiden att jag släppte taget om dig.
Jag kommer aldrig glömma när jag såg dig för första gången där från utsidan av stängslet vid bilfirman. Det var kärlek vid första ögonkastet, även om jag inte fick känna på dig eftersom det var söndagsstängt. När du sen luktade viol kombinerat med gammal gubbe så var det klart – det skulle bli du och jag.
Sen dess var vi oskiljaktiga i flera år. Jag utnyttjade dig kanske lite för hårt, men du ställde alltid upp och fanns där för mig. Förutom den där vintermorgonen då, den där morgonen när du helt enkelt inte ville starta. Då hatade jag dig lite, det ska jag vara ärlig och erkänna, men alla andra dagar under vårat förhållande var fantastiska! Alla har vi våra dåliga dagar, och du, du hade bara en enstaka! Och det tackar jag dig för.

Men det är över nu. Vi ska inte gå hem till mig mer. Ska man göra sig av med sitt livs kärlek ska man se till att skiljas som vänner. Det gjorde vi inte, jag såg dig inte på flera månader och sen sålde mamma dig. Förlåt för det, men jag hade så svårt för att släppa dig. Och ska jag vara ärlig så var du otrogen med min lillebror hur länge som helst, du lät honom misshandla och bryta ner dig innan jag och mamma slutligen beslutade oss för att det fick vara nog.

Du var lite för svag helt enkelt, men du är ändå den bästa bilen jag någonsin haft. Du var fantastiskt rolig att köra, du var Ferrari-röd och du hade en stereo som fick varenda medåkare att bli gröna i ansiktet av avundsjuka. Eller om det nu var åksjuka. Vad vet jag.
Nej nu börjar jag gråta snart. Hoppas du hittade till ett hem där du blir bättre omhändertagen, där du slipper få problem med batteriet och där du slipper stå ute och bli täckt av snö. Ett ålderdomshems-garage helt enkelt. Hoppas verkligen du sitter och dricker motorolja med en gammal Volvo 850 samtidigt som ni delar anekdoter om vad ni varit med om. För är det något du har att bjuda på så är det berättelser :z

Ta hand om dig bäste vän!

Våfflor, rostade mackor med jordnötssmör och ett glas juice fick bli dagens sockerchocksfrukost.
Målet för dagen var shoppingcentret Westfield Horton Plaza, dels eftersom Tatta blivit av med sin väska på flyget från Mexico till San Diego och dels för att både jag och lillebror var i akut behov av nya skor.



En ganska lugn, och förhållandevis rak, motorvägskörning senare så anlände vi vid shoppingcentret vid 12-tiden ungefär.



Parkeringshuset var bland det sjukaste jag sett och takhöjden var väl knappt två meter. Våran monsterbil kändes fruktansvärd att köra därinne och jag var livrädd för att skrapa i taket. Går inte att med ord beskriva hur trångt det kändes därinne…



Shoppingcentret i fråga var väl inte speciellt stort, 25 butiker enligt deras hemsida, men det var hysteriskt rörigt. Man gick vilse” både en och fyra gånger när man traskade runt där i jakt på nya pjux. Sen såg stället ut som nåt slags leksaksland om man såg det på avstånd – olikfärgade byggnader överallt.



En sjukt fotogenisk lillebror iklädd ett par horribla transa-Lady Gaga-solglasögon som han enligt egen utsago faktiskt kunde se igenom utan problem.



Butiken vi var i sålde förövrigt endast kepsar och det kändes sådär amerikanskt ballt på något vis.



Efter det var det dags för dagens första höjdpunkt – lunchen. Vi tog in på ett ställe vars namn jag inte minns och beställde en Western BBQ-burgare med strips för drygt 13 dollar och jag måste säga att den här burgaren lätt är topp fem av dom jag ätit i min karriär. Hamburgaren var så sjukt len och mör i smaken samtidigt som barbecuesåsen som låg i ett tjockt lager ovanpå burgaren smakade gudomligt. Som om inte det vore nog så var hamburgarbrödet definitivt det godaste hömburgarbrödet jag någonsin smakat. Så sjukt perfekt att jag fortfarande bara får lust att åka dit endast för att kunna käka hamburgarbrödet till kvällsmat.

Betyg på Western BBQ-burgaren: 4,5



Sen blev det lite shopping för egen del. Hade dom här skosnörena funnits att köpa separat hade jag köpt upp 10 par – vettigare skosnören har aldrig skådats!



Dom hade en maskin på shoppingcentret som var en orkan-simulator. Tyvärr var den trasig så vi fick ingen chans att prova den :_



Att försöka åka från shoppingcentret till Walmart klockan 16:30 en torsdagseftermiddag i San Diego är inte att rekommendera.



Det är så många grejer man vill försöka visa i bilder som inte går att beskriva med några miljoner pixlar. San Diegos flygplats ligger mitt i staden och det är så sjuuuukt ballt att se när planen kommer in över skyskraporna för att landa på landningsbanan. Ännu ballare är det när planen lyfter, dom ser nästan ut att stå still när man tittar på dom bakifrån. Och kvällarna när alla lampor är tända, jäklar vad hägftig flygplatsen är då! Om jag bara kunde visa er på något sätt… (vsad)

När vi hade dumpat alla nyinköpta saker hemma så bestämde vi oss för att åka iväg en sväng över San Diegos absolut coolaste bro




Alla hade vi köpt nya skor också. Min idé med att vita skor är svalare i värmen kändes skitsmart i ungefär en kvart, sen hade dom blivit smutsiga…



Fantastisk stadsbild. Det är så galet ballt att åka vägen in mot centrum och se skyskraporna hopa sig längs horisonten!



”Såhäääär tjock kommer Kausti bli innan han lämnar USA” – Linda var pepp för ett besök vid San Diegos största (?) inkomstkälla…



… den helt sjuka stranden dom har här. Det var magiskt att traska där i solnedgången och bara njuta av att titta på vågorna. Får förövrigt tacka amerikanskan som knäppte kortet på oss – Thank you very muuuch!



Ska starta en svensk säsong av Baywatch så att jag får en möjlighet att flytta hit och jobba som filmstjärna på ett sånthär fantastiskt ställe.

Imorgon kör vi motellbyte och sen den första riktiga etappen av beach 2011…”

Svenska Spels poker är riktigt bra på ett sätt – det är såvitt jag vet den enda sajten som håller koll på exakt hur mycket pengar man vunnit/förlorat sen man började spela där. Man öppnar pokerklienten och klickar på egen spelgräns och väljer sen fliken spelstatus så ser man direkt exakt hur mycket pengar man tjänat/förlorat sen man gick med i den svenska pokersekten.

Dock finns det ingen liknande grej för Svenska Spels huvudsida. Man kan inte på något vis se hur mycket pengar man vunnit/förlorat på lotter, Stryktipset, Oddset med mera. Förståeligt såklart då dom antagligen blev tvingade av staten att införa den där fliken i pokerklienten när dom skulle starta upp pokersajten för något år sedan.

Men oavsett vad man spelar på så kommer alltid den där frågan som alla tycker är hyperintressant: Hur mycket har du förlorat då? När det kommer till pokern så har jag järnkoll eftersom jag är en snuskigt statistikgalen människa och har nuffror över det mesta när det gäller mitt spel.
Men jag hade ingen som helst aning om hur dålig jag var på att tippa. Min magkänsla var att jag antagligen var back några tusenlappar totalt på tippandet. Det skulle dock vara över nästan sju år nu så det är knappast hela världen, men samtidigt så ville jag ta reda på hur det egentligen stod till.

Men det gick ju inte… Svenska Spels kundtjänst sa bara du får räkna ut det själv genom att titta din historik” och med tanke på att den innehåller nästan 250 rader med transaktioner för egen del så kändes det där kalkylatormarathonet inte speciellt lockande. Så jag gav upp. Det här var säkert ett år sedan nu.

Men för någon timme sedan gav jag mig fan på att ta reda på hur det stod till. Statistiknörd som jag är så började jag knacka ihop ett PHP-script som går igenom all den där kontohistoriken och räknar ut hur mycket pengar jag satsat på spel och hur mycket jag vunnit.
Och nu blev det nyss funktionabelt. Tyvärr kan man bara hämta kontohistorik från dom senaste 12 månaderna med resultatet därifrån är chockerande nog positivt: +760 kr :n
Vem hade kunnat tro det? Då är lotter och Stryktipset inräknat också vilket gör det hela till ett mindre mirakel.

Om du vill titta hur det står till för egen del så har jag lagt upp scriptet på servern här. Det enda du måste ha är ett kontot på Svenska Spel, sen följer du guiden spelöversikt för Svenska Spel. Jag vet att sidan ser ut som nån slags piratverksamhet för nigeriabrev men klockan är fyra på morgonen nu och jag orkar bara inte bry mig.
Jag sparar heller ingen information som laddas upp och sidan kommer inte göra någonting farligt mot dig. Du väljer t.o.m. själv vilken data som laddas upp så det är totalt ofarligt. Jag kan dock inte garantera att siffrorna stämmer till hundra procent, men jag tror att det ska vara i sin ordning.