Close

Category Archives Chockerande

Varför är jag alltid så sent ute med allt? Inlämningsuppgifter i skolan, närvaro på träningar och uppstigning på morgonen – allt dras ut på så länge det bara går. Så när vi nu har planerat Asien-resan har vi såklart dragit ut på allt så länge det bara går. Det liksom bara blir så.
Men när vi förra veckan plötsligt kom på att vi faktiskt inte ska resa inom EU, och att det kan vara bra att fixa visum till alla länder, så fick i alla fall jag lite småpanik när jag läste på den indiska ambassadens hemsida att visumansökan dit måste lämnas in senast två veckor innan avfärd.



Så en tidig morgon begav jag och Johannes oss ner mot stadens centralare delar för ett besök hos Indiens ambassad. Med oss hade vi ett glatt humör och en halvt ifylld visumansökningsblankett. Naivt nog tänkte vi att dom nog inte skulle vara så noggranna med allt. Dom är ju landets ansikte utåt – klart dom kommer vara hjälpsamma!” var väl ungefär hur vi resonerade.

Väl framme vid ambassaden uppstod mindre sköna vibbar när vi klev in i rummet och ser att Hitlers indiska bror Rajit sitter bakom en disk som bäst kan beskrivas som en pansarvagn utan kanontorn.
På ett sådär lagom svensk sätt fyller vi sen i det sista på våra ansökningar samtidigt som vi ser att alla andra har med sig både passfoton, checkar och en massa papper. Vi hade en blankett var.
En snabb smaförstående blick senare så är vi båda ute ur ambassadkällaren där för att smått panikslagna försöka fixa allt vi behöver. Bevis på att vi bott här i minst två år, en check på totalt 63 euro, ett foto med vit bakgrund och en kopia på våra pass var vad som behövdes. Och vi hade två timmar på oss…

Jag kan ärligt säga att det var riiiiktigt längesen jag mådde så jävla psykiskt dåligt som jag gjorde dom där två timmarna vi kutade runt och letade papper. Om vi inte lyckades fixa alla papper innan deadline kunde det innebära att hela resan fuckades upp. Inget inresetillstånd till Indien innebar ju i så fall att vi inte skulle kunna flyga ner till Asien…
Men på nåt vänster fick vi tag i både ett bankkontor och en apotek som fotade passbilder på den här korta tiden, och jag kände hur mina chanser att någon gång i framtiden överleva en zombieapokalyps ökade med några procentenheter. Kan jag hantera en galen visumansökan vid Indiens ambassad under stark tidspress så kan jag minsann smiska zombies med spadar i ett ödeland om så skulle behövas.



Skönaste kommentaren kom annars från ansökningssnubben bakom disken som stavade fel på mitt namn i ansökningen. När jag sen påpekade detta skrattade han till lite och svarade ”It's OK, it's only for official documentation”. Känns bra det här…

Det var någon här på jobbet som berättade om sin mamma som precis fått en iPhone i julklapp. Jag vet inte vems mamma det var, och ta nu inte åt dig personligen om du råkar läsa det här.
I alla fall fortsatte berättandet som så att mamman i fråga, vi kallar henne för Anna, inte förstod sig på telefonen, hon kunde inte komma överens med den och utbrast efter ett tag Jag förstår mig inte på den här!!!!”.

Här nånstans under berättandet tappade jag allt fullständigt. Jag kan inte begripa hur i hela friden en normalbegåvad människa inte kan förstå sig på en såpass enkel sak som en iPhone. Och jag vet att det är flera som har samma problem. Jag ser inte ner på er, men jag ska försöka att förklara hur jag ser er sett ur min synvinkel.

Idag spenderas hundratals miljoner på att utveckla produkter så att vem som helst ska kunna förstå hur dom ska användas. Ändå lyckas, framför allt industriarbetare och andra som jobbat hela sitt liv med hjälp av händerna, inte greppa hur man ska göra med telefonen. Och jag kan i mina vildaste fantasier inte begripa varför…

Hur gör dessa människor på morgonen när dom ska till jobbet? Dom måste på något vis klä på sig, ta sig ut genom dörren, sätta sig i bilen och köra iväg. Hur klarar dom av detta om dom inte kan förstå sig på något som är såpass logiskt att en femåring kan lära sig det?

Jag ser framför mig hur fröken Anna vaknar av att soluret på gården blänker henne i ansiktet. Klockan är 06:30 och det är dags att ta sig till jobbet. Då soluret är ställt såpass sent innebär det att hon inte har någon tid alls för att snooza, så hon måste ta sig upp ur sängen. Så hon börjar stirra på täcket i hopp om att det ska flytta på sig. Hon stirrar och stirrar, men täcket rör sig inte. Då börjar hon banka på det om och om igen samtidigt som hon skriker ”JAG FATTAR INTE HUR MAN GÖR!”. Ändå rör sig inte täcket.

På något vänster lyckas dock allt bankande flytta täcket och hon ramlar ner på golvet. Där ligger kläderna sen framför henne och hon börjar snabbt peta lite på grejerna i hopp om att dom automatiskt ska klä på henne så att hon kan bege sig ut till bilen. Men det funkar inte.

I pyjamas stressar hon då fram till ytterdörren. ”ÅH NEJ, HUR FUNKAR DEN HÄR DÅ!?” fortsätter hon innan hennes son turligt nog ska iväg till skolan precis samtidigt. ”Men mamma… du är så analogt obegovad” suckar han utan att vara helt säker på vad han menar samtidigt som dom båda tar sig ut till bilen.
Sen fortsätter stirrandet, skrikandet och svärandet över bildörren, bilkörningen, dörren till jobbet och så vidare in i det oändliga.

Händer det här verkligen någon idag? Nej. Vilken vettig vuxen människa som helst förstår hur man öppnar en dörr, hur man klär på sig och hur man startar en bil. Och då är ändå dom här sakerna rätt obegripliga om man tänker efter.

Hur kommer det sig då att samma människa inte kan greppa hur en mobiltelefon fungerar? För ärligt talat, en mobiltelefon idag kräver inte mer av hjärnan än vad en ”tryck på knappen så kommer djuret
”-barnleksak gör. Det är exakt samma sak, ändå förstår vissa inte hur det fungerar.

Så låt mig kort förklara hur en telefon, eller annan elektronikpryl, fungerar: Först och främst bestämmer du dig för vad du vill göra. Det här är superviktigt. Du måste veta vad du vill göra innan du gör det. Precis som i verkliga livet. Vill du gå ut genom dörren? Då måste du ha viljan att göra det först, annars kommer du inte komma ut. Visst kan du vara negativt inställd till att gå ut genom dörren, men du måste ha viljan för att komma ut.



Steg två är att försöka lista ut hur du gör det. Ytterdörrar är egentligen sjukt ologiska. Hur många gånger har ni inte sprungit in i en dörr med ett handtag för att sen inse att dörren ska öppnas utåt? I en perfekt värld har dörrarna en såndär tryck-platta när man ska trycka på den och ett dörrhandtag när man ska dra i den. Då kan man liksom inte göra fel. Men så funkar det inte idag och ändå förstår folk i 99% av fallen hur man kommer förbi dörren.

En telefon är mer som barnleksaken jag nyss nämnde. Om du tittar på den så ser du snart att den gröna knappen öppnar det gröna locket, att den rosa knappen öppnar det rosa locket och så vidare. Om du klickar på någonting som liknar resultatet så kommer du få fram det önskade resultatet.

Om du då i punkt ett bestämt dig för att ringa någon så klickar du alltså på en ikon på telefonens skärm, en ikon som liknar det du vill göra med telefonen. Ett kugghjul? Nej. En elefant? Nej. Ett pärlhalsband med rosa nyckelpigor? Nej. Du klickar på någonting som liknar en telefon. Vips så har du en massa siffror framför dig.

Hur kan det vara svårt att begripa? Kan någon, som inte är så teknikintresserad, förklara det för mig?…”

Vi har dragit ut på det alldeles för länge nu. Kärleken som en gång fanns där har inte funnits på mer än ett år nu och vi har, hur tråkigt det än är, glidit ifrån varandra. Vi sågs aldrig på slutet och även om det smärtade mig visste jag att det var på tiden att jag släppte taget om dig.
Jag kommer aldrig glömma när jag såg dig för första gången där från utsidan av stängslet vid bilfirman. Det var kärlek vid första ögonkastet, även om jag inte fick känna på dig eftersom det var söndagsstängt. När du sen luktade viol kombinerat med gammal gubbe så var det klart – det skulle bli du och jag.
Sen dess var vi oskiljaktiga i flera år. Jag utnyttjade dig kanske lite för hårt, men du ställde alltid upp och fanns där för mig. Förutom den där vintermorgonen då, den där morgonen när du helt enkelt inte ville starta. Då hatade jag dig lite, det ska jag vara ärlig och erkänna, men alla andra dagar under vårat förhållande var fantastiska! Alla har vi våra dåliga dagar, och du, du hade bara en enstaka! Och det tackar jag dig för.

Men det är över nu. Vi ska inte gå hem till mig mer. Ska man göra sig av med sitt livs kärlek ska man se till att skiljas som vänner. Det gjorde vi inte, jag såg dig inte på flera månader och sen sålde mamma dig. Förlåt för det, men jag hade så svårt för att släppa dig. Och ska jag vara ärlig så var du otrogen med min lillebror hur länge som helst, du lät honom misshandla och bryta ner dig innan jag och mamma slutligen beslutade oss för att det fick vara nog.

Du var lite för svag helt enkelt, men du är ändå den bästa bilen jag någonsin haft. Du var fantastiskt rolig att köra, du var Ferrari-röd och du hade en stereo som fick varenda medåkare att bli gröna i ansiktet av avundsjuka. Eller om det nu var åksjuka. Vad vet jag.
Nej nu börjar jag gråta snart. Hoppas du hittade till ett hem där du blir bättre omhändertagen, där du slipper få problem med batteriet och där du slipper stå ute och bli täckt av snö. Ett ålderdomshems-garage helt enkelt. Hoppas verkligen du sitter och dricker motorolja med en gammal Volvo 850 samtidigt som ni delar anekdoter om vad ni varit med om. För är det något du har att bjuda på så är det berättelser :z

Ta hand om dig bäste vän!

Våfflor, rostade mackor med jordnötssmör och ett glas juice fick bli dagens sockerchocksfrukost.
Målet för dagen var shoppingcentret Westfield Horton Plaza, dels eftersom Tatta blivit av med sin väska på flyget från Mexico till San Diego och dels för att både jag och lillebror var i akut behov av nya skor.



En ganska lugn, och förhållandevis rak, motorvägskörning senare så anlände vi vid shoppingcentret vid 12-tiden ungefär.



Parkeringshuset var bland det sjukaste jag sett och takhöjden var väl knappt två meter. Våran monsterbil kändes fruktansvärd att köra därinne och jag var livrädd för att skrapa i taket. Går inte att med ord beskriva hur trångt det kändes därinne…



Shoppingcentret i fråga var väl inte speciellt stort, 25 butiker enligt deras hemsida, men det var hysteriskt rörigt. Man gick vilse” både en och fyra gånger när man traskade runt där i jakt på nya pjux. Sen såg stället ut som nåt slags leksaksland om man såg det på avstånd – olikfärgade byggnader överallt.



En sjukt fotogenisk lillebror iklädd ett par horribla transa-Lady Gaga-solglasögon som han enligt egen utsago faktiskt kunde se igenom utan problem.



Butiken vi var i sålde förövrigt endast kepsar och det kändes sådär amerikanskt ballt på något vis.



Efter det var det dags för dagens första höjdpunkt – lunchen. Vi tog in på ett ställe vars namn jag inte minns och beställde en Western BBQ-burgare med strips för drygt 13 dollar och jag måste säga att den här burgaren lätt är topp fem av dom jag ätit i min karriär. Hamburgaren var så sjukt len och mör i smaken samtidigt som barbecuesåsen som låg i ett tjockt lager ovanpå burgaren smakade gudomligt. Som om inte det vore nog så var hamburgarbrödet definitivt det godaste hömburgarbrödet jag någonsin smakat. Så sjukt perfekt att jag fortfarande bara får lust att åka dit endast för att kunna käka hamburgarbrödet till kvällsmat.

Betyg på Western BBQ-burgaren: 4,5



Sen blev det lite shopping för egen del. Hade dom här skosnörena funnits att köpa separat hade jag köpt upp 10 par – vettigare skosnören har aldrig skådats!



Dom hade en maskin på shoppingcentret som var en orkan-simulator. Tyvärr var den trasig så vi fick ingen chans att prova den :_



Att försöka åka från shoppingcentret till Walmart klockan 16:30 en torsdagseftermiddag i San Diego är inte att rekommendera.



Det är så många grejer man vill försöka visa i bilder som inte går att beskriva med några miljoner pixlar. San Diegos flygplats ligger mitt i staden och det är så sjuuuukt ballt att se när planen kommer in över skyskraporna för att landa på landningsbanan. Ännu ballare är det när planen lyfter, dom ser nästan ut att stå still när man tittar på dom bakifrån. Och kvällarna när alla lampor är tända, jäklar vad hägftig flygplatsen är då! Om jag bara kunde visa er på något sätt… (vsad)

När vi hade dumpat alla nyinköpta saker hemma så bestämde vi oss för att åka iväg en sväng över San Diegos absolut coolaste bro




Alla hade vi köpt nya skor också. Min idé med att vita skor är svalare i värmen kändes skitsmart i ungefär en kvart, sen hade dom blivit smutsiga…



Fantastisk stadsbild. Det är så galet ballt att åka vägen in mot centrum och se skyskraporna hopa sig längs horisonten!



”Såhäääär tjock kommer Kausti bli innan han lämnar USA” – Linda var pepp för ett besök vid San Diegos största (?) inkomstkälla…



… den helt sjuka stranden dom har här. Det var magiskt att traska där i solnedgången och bara njuta av att titta på vågorna. Får förövrigt tacka amerikanskan som knäppte kortet på oss – Thank you very muuuch!



Ska starta en svensk säsong av Baywatch så att jag får en möjlighet att flytta hit och jobba som filmstjärna på ett sånthär fantastiskt ställe.

Imorgon kör vi motellbyte och sen den första riktiga etappen av beach 2011…”

Svenska Spels poker är riktigt bra på ett sätt – det är såvitt jag vet den enda sajten som håller koll på exakt hur mycket pengar man vunnit/förlorat sen man började spela där. Man öppnar pokerklienten och klickar på egen spelgräns och väljer sen fliken spelstatus så ser man direkt exakt hur mycket pengar man tjänat/förlorat sen man gick med i den svenska pokersekten.

Dock finns det ingen liknande grej för Svenska Spels huvudsida. Man kan inte på något vis se hur mycket pengar man vunnit/förlorat på lotter, Stryktipset, Oddset med mera. Förståeligt såklart då dom antagligen blev tvingade av staten att införa den där fliken i pokerklienten när dom skulle starta upp pokersajten för något år sedan.

Men oavsett vad man spelar på så kommer alltid den där frågan som alla tycker är hyperintressant: Hur mycket har du förlorat då? När det kommer till pokern så har jag järnkoll eftersom jag är en snuskigt statistikgalen människa och har nuffror över det mesta när det gäller mitt spel.
Men jag hade ingen som helst aning om hur dålig jag var på att tippa. Min magkänsla var att jag antagligen var back några tusenlappar totalt på tippandet. Det skulle dock vara över nästan sju år nu så det är knappast hela världen, men samtidigt så ville jag ta reda på hur det egentligen stod till.

Men det gick ju inte… Svenska Spels kundtjänst sa bara du får räkna ut det själv genom att titta din historik” och med tanke på att den innehåller nästan 250 rader med transaktioner för egen del så kändes det där kalkylatormarathonet inte speciellt lockande. Så jag gav upp. Det här var säkert ett år sedan nu.

Men för någon timme sedan gav jag mig fan på att ta reda på hur det stod till. Statistiknörd som jag är så började jag knacka ihop ett PHP-script som går igenom all den där kontohistoriken och räknar ut hur mycket pengar jag satsat på spel och hur mycket jag vunnit.
Och nu blev det nyss funktionabelt. Tyvärr kan man bara hämta kontohistorik från dom senaste 12 månaderna med resultatet därifrån är chockerande nog positivt: +760 kr :n
Vem hade kunnat tro det? Då är lotter och Stryktipset inräknat också vilket gör det hela till ett mindre mirakel.

Om du vill titta hur det står till för egen del så har jag lagt upp scriptet på servern här. Det enda du måste ha är ett kontot på Svenska Spel, sen följer du guiden spelöversikt för Svenska Spel. Jag vet att sidan ser ut som nån slags piratverksamhet för nigeriabrev men klockan är fyra på morgonen nu och jag orkar bara inte bry mig.
Jag sparar heller ingen information som laddas upp och sidan kommer inte göra någonting farligt mot dig. Du väljer t.o.m. själv vilken data som laddas upp så det är totalt ofarligt. Jag kan dock inte garantera att siffrorna stämmer till hundra procent, men jag tror att det ska vara i sin ordning.

Satt för elva minuter sedan och kikade lite på semesterplanerna. Då slog det mig plötsligt att det är 12,5 arbetsdagar kvar till fredag den 27:e maj. Vet ni vad det betyder? Jag har bara 100 arbetstimmar kvar nu – sen är det semester!

I december beställde jag, Jesper och Felix några plyschfåglar från Angry Birds-shoppen och idag anlände dom äntligen! Eller… egentligen anlände dom för två veckor sedan, men jag hade varit lite dålig på att kolla min mailbox så jag hade missat att dom ankommit. Undrar om det var storken som fraktade hit dom förresten?

Jag tror dom kostade cirka 100 kronor per styck och jag får nog säga att jag är nöjd med inköpet ändå. Dom är förvånansvärt gedigna och välsydda och jag tror nog i alla fall att dom stackars barnarbetarna som sytt ihop mina leksaker fått gå sin newhire-training innan dom sattes i arbete. Kanske var det barnarbetes-CTSen som sydde dom till och med? Fåglarna andas i alla fall kvalité.


Dom två Angry Birdsarna tog snabbt plats bredvid min otroligt kraftfulla arbetsdator och har sen dess tagit in otroligt mycket av mina enorma kunskaper. Grisen har till och med fått börja ta samtal nu. Den gula rejserfågeln är lite mer försiktig.
Sa jag förresten att min dator har två skärmar? Om jag inte berättade det så kan jag nu berätta att min dator faktiskt har, inte bara en utan två skärmar. Bara så ni vet alltså.
Och vinnaren i kategorin Fulast albumnamn 2011″ äääääääär…


Vilket gräsligt namn på den nya plattan. ”Satan i gatan”? Jag som trodde hon spelade på att vara nån slags pretantiös stockholmsdam från förra plattan, nu släpper hon singeln ”Jag kommer” och sen döper hon albumet till det där. Aja, jag gillar Maggio som fan (inte bara för att hon är sjukt het!) så jag ser i alla fall fram emot albumet. 27:e april släpps skivan och jag kommer inte köa för att köpa den. Jag laddar ned den istället.”

– Hi Barbie! Hi Ken! You Wanna Go For A Ride? Sure, Ken! Jump In!

Alla minns den där låten. Jag låg själv i min säng och skulle sova med hörlurarna på och hörlurssladden helt utsträckt (för att dom skulle nå från stereon till sängen) när NRJ plötsligt drog igång en låt jag inte hade hört förut. Den lät otroligt studsig och den lät… lite som det där rosa Hubba Bubba-tuggummit
ser ut ungefär. Väldigt inbjudande och väldigt glädjespridande.

Efter det var alla helt fast. Låten Barbie Girl kom att bli en av dom bästa sommarhitsen genom tiderna och succén var helt absurd.
Albumet Aquarium (spf) är något av det bästa som släppts inom popmusiken och är någonting som alla som levde under 90-talet på något vis kan relatera till. Aqua dominerade väl alla listor som kunde domineras och dom blommade ut för det svenska folket TV-programmet Voxpops topplista.

Aquarium släpptes 1996 och sen var det tyst fram till 2000 när Aquarius släpptes. Strax efteråt splittrades bandet och danskarnas stolthet nummer ett upplöstes tills endast en greatest hits-skiva återstod.

Men sen blev det helt tyst från Aquas håll. Rene, Lene, Søren och Claus hade väl alla fullt upp med att försöka göra av med alla dom miljarders miljoner som dom tjänat in som tuggummipoppande musikidoler, så musiken fick ligga på hyllan helt enkelt. Förståeligt, absolut, för vem hade inte glassat som en dåre om man hade några hundra miljoner kronor på kontot? Ballt att fixa ett kontoutdrag där förresten – Tillgängligt på kontot: 897 243 112,74 kronor”.

Men så, efter mer än tio års tystnad, började stålarna plötsligt att sina. Lene traskade ner till bankomaten en vacker sommardag för att plocka ut lite pengar när hon till sin förskräckelse noterade att hon snart bara hade 112 miljoner kronor kvar på kontot. Paniken var ett faktum så hon ringde upp sina gamla Aqua-polare och fick höra liknande historier från dom också. Så vad gjorde dom?
Nej, dom satsade inte alla pengar på rött på roulettebordet, dom bestämde sig för att återförenas!

… och jag hade ingen som helst aning om vad som var på väg att hända. Men så satt jag på jobbet i fredags och surfade runt på några Spotify-relaterade hemsidor när jag snubblade över en sketet långsam sida vid namn SpotiChart.com.
Där kunde man se vilka låtar som varit populärast på Spotify (spf) under gårdagen. Jag hade ingen aning om listan stämmer, men den kändes pålitlig i alla fall, så jag gick igenom låtarna. Det var några irländska låtar (Saint Patrick's Day), något från Jennifer Lopez, Lady Gaga och helt plötsligt så frös tiden samtidigt som jag läste bokstäverna A-Q-U-A i listan. How R U Doin (spf) hette låten och jag förstod direkt att förkortandet av både ”are” och ”you” i låtnamnet var ett solklart bevis på att dom nu hade riktigt ont om pengar – men dom hade släppt en ny låt!!!

Aqua är inte längre vad dom var förut, det kan jag direkt säga. Men dom har gått vidare och utvecklats till typiska topplisteartister igen. Den här gången för att kanske erövra 2000-talet istället.

Och jag tycker låten är fantastisk…

Aqua – How R U Doin (spf)

Resan borde inte ha börjat som den gjorde, men jag är ju så jeffla efterbliven att jag såklart skulle spela innebandy dagen innan jag skulle åka. Kom väl hem 23:30 ungefär, packade klart allt jag kunde och kom sen på att jag inte hade planerat nåt alls för vad jag skulle göra på fredagen.
01:00 hade jag i alla fall fixat klart en lista på potentiella saker som kunde göras i London så jag somnade rätt hårt strax efteråt. Jag hade dock lagrat fotografier på alla platser på kameran så att jag skulle veta vart på kartan dom olika ställena låg. Ett litet misstag skulle det sen visa sig…

04:20 på fredag morgon ringde sen klockan jag var helt död. Lade i den sista T-shirten i väskan, borstade tänderna, la i tandborsten i väskan och lade mig sen på sängen för att vänta.
Digitalkameran hade jag mycket rutinerat ställt mitt i vägen framför dörren så att jag inte skulle glömma den. Glömde jag den ändå? Jajjamen!

Så det fick bli mobilkameran hela vägen. Det jobbiga var ju dock att jag hade alla noteringar, kartor med mera lagrade i kameran…



Vad jag minns av resan dit är att jag kom till flygplatsen, satte mig på planet, sen vaknade jag upp av att jag var i London. Vi spolar fram en timmes bussresa där jag sov hela vägen och hamnar två minuter efter att jag vaknat. Helt plötsligt så står bussen bredvid Big Ben och jag är ilsnabb att slänga fram mobilkameran och knäppa en bild.

Efter att ha fixat två stycken endagarskort i tunnelbanan så började det bli dags att sätta igång med dagens utflykter. Imrell och hans polare Johan hade ju bokat in sig så fint att dom skulle komma på kvällen istället för på morgonen. Nää, men vi kan inte ta oss till Nyköping” [?] Dagens ungdom…

I alla fall så hade jag två huvudspår som jag hade att välja på. Eftersom jag redan varit i London två gånger tidigare så kändes Big Ben, Tower Bridge, Madame Tussauds och alla dom där turistfällorna inte så intressanta den här gången.
Det ena valet jag funderade på var att ta en mycket sofistikerad eftermiddagsutflykt ut till Sontehenge och se stenbumlingarna där. Det andra alternativet var ett lite mer oelegant Chinatownbesök följt av ett besök på en av världens världens största leksaksbutiker – Hamleys.

Valet var enkelt – leksaksbutiken vann omröstningen i överlägsen stil med röstsiffrorna 1-0.



Nu skulle det dock visa sig att mitt lokalsinne när det kom till London inte var sådär jättebra som jag faktiskt trodde. Nej, mitt lokalsinne var mer en katastrof av enorma mått. Sen saknade jag den där jäkla kameran nåt enormt. vägbeskrivningar blir så mycket enklare om man vet vart man ska…

Efter att ha tagit tunnelbanan dit jag trodde Hamleys låg så visade sig att det måste ha flyttat – det fanns ingen leksaksbutik där inte :( Men jag hittade Trafalgar Square istället!



Och nu blir det lite läskigt… Precis ovanför Trafalgar Square så stod nämligen The National Gallery – ett konstgalleri med en sjuk mängd målningar från alla möjliga stollar. Hur jag kan veta det? Jag gick nämligen in där…

Men det blir värre… Jag, Michael Kaustinen, blev positivt överraskad av ett konstgalleri! :n Jag vet, jag var lika chockad själv. Jag ska liksom vara intresserad av fotboll, pizza, hamburgare och andra balla saker, inte töntiga tavlor…

Nu har jag mest sett tavlor på Antikrundan, Carl Larsson-museet och googlat Van Goghs och Dalis tavlor så min konstutbildning sträcker sig inte sådär jättelångt. Jag har alltid sett hela konstnärssläktet som galna människor som målar solrosor och sen får några miljoner för sina tavlor när dom sen kolat vippen. Men det finns lite mer bakom, något man inte ser på Google.



Nu är det svårt att visa bilder på hur tavlorna såg ut eftersom man inte fick knäppa kort därinne, men den här tavlan var riktigt ball t.ex.
Intensiv och påträngande med en eftersmak av plommonbark… eller nåt. Men det var faktiskt riktigt trevligt att som ensam normal människa vandra runt och kolla på tavlorna därinne. Jag passade ju inte in för fem öre, men vad spelade det för roll egentligen?

Fem minuter senare hade jag gått vilse. Det var enormt många salar därinne… (oops)


Vissa av tavlorna var dock inte helt genomtänkta. Visst, på den tiden när tavlorna målades var väl en 35 centimeters nack-krage det hetaste som fanns, men man måste försöka ha nån slags framförhållning när beställer en tavla av sig själv… Det där var verkligen inte snyggt nånstans…



Forntidens svar på fyllebilder på Facebook fanns också. Hemskt att ligga där i graven och veta att den enda bilden som finns kvar på en själv är en bild där man har en mörk naken man ståendes bakom sig samtidigt som man ser asfull ut. Hur förklarar man det där vid pärleporten?



Dum och Dummares
förfäder fanns även dom med på en av bilderna.

Nej, konst visade sig vara mer än galna män som skär av sig öronen och målar tråkiga bilder på blommor och färgklickar. Jag blev ruskigt imponerad av hur välgjorda tavlorna var och man kunde stå 10 cm från tavlorna och verkligen se hur otroligt bra målade dom var.



Upplägget på den här bilden kändes säkert helt rätt där när han bestämde att det minsann skulle vara en kanon och en häst med på bilden samtidigt som han står klädd i eleganta kläder och böjer sig framåt, men resultatet blev inte så lysande som planen verkade… Hästhuvudet där gör också så att kanonen mer ser ut som en… hästkanon så att säga…



Jag kom dock på en sak när jag traskade runt: hästar är ganska eleganta om man ska bli avmålad. Man ska dock sitta på hästen och inte ha dess kanon riktad mot sin bakdel.
När jag blir megakändis och så sen ska jag fixa en tavla där jag är avmålad i såna här balla kläder sittandes på en pålle.

Det är lite svårt att med en liten bild här på bloggen visa hur najs bilderna såg ut på nära håll, så ni borde nästan åka dit och kika runt lite. Det är sjukt hur duktig man kan bli på att måla alltså, vissa av tavlorna var så sjukt genomarbetade att man inte kunde låta bli att analysera sönder dom. Det var nån snubbe på en av tavlorna som hade på sig en päls och man kunde verkligen urskilja stråna på pälsen… Sjukt.

Jag skrev ner namnet på 25-30 tavlor som på nåt vis imponerade på mig och jag kollade på det mångdubbla innan jag efter lite mer än en timme efter ankomsten bestämde mig för att avsluta mitt första riktiga galleribesök.

En halvtimme tog det sen mig att hitta ut [?] Stort ställe det där…

Fortsättning följer