Close

Category Archives Film


Wooooow, fan vad snyggt spelet äääär!”. Året var väl kring 1997 nångång och Goldeneye hade precis släppts till Nintendo 64. Spelet nöttes som bara den hemma hos barndomskompisen Tony och ett tag var vi sex personer som delade på dom fyra kontrollerna till konsolen. Vi som var lägst stående i hierarkin fick finna oss i att dela på en dosa, men det gjorde inget. Spelet var fantastiskt på alla sätt, spelkontrollen var tajtare än Meg i Sunset Beach] [/spoiler], vapnen höll en större bredd än Konsums lösgodishylla, multiplayerläget var så uppslukande att mat var totalt ointressant, bandesignen saknade motstycke och grafiken… jag kunde inte tro mina ögon när jag såg den.

Goldeneye var anledningen till att jag och lillebror köpte oss en Nintendo 64. Det var längesen nu, men jag kan inte sluta att fascineras vad vi människor kan åstadkomma. Hur många gånger har man inte sagt ”Nu KAN grafiken inte bli snyggare, det är omöjligt” för att sen, tio år senare, sitta där med ett spel som är ofattbart mycket snyggare och säga samma sak igen. ”Nu kan det här inte bli snyggare, det är omöjligt…”



För faktum är det att Goldeneye idag ser bedrövligt ut. Banan Facility som skulle föreställa nån slags rysk bunker hade väggar som mest liknade en vanlig toalett, ord som ”texturer” och ”ljussättning” var totalt främmande och [spoiler title=Oddjob
såg ut som nån slags origami-skapelse som fått ett nytt ansikte transplanterat från en avliden människa :i Och alla karaktärerna såg typ likadana ut, ändå tyckte vi att spelets grafik var makalöst bra.



Jag var och såg Tintin-filmen igår. Steven Spielbergs senaste skapelse där han och Peter Jackson samarbetat för att göra alla Tintin-fans stolta. Filmen i sig var väl helt okej, men handlingen var inget som knockade mig. Filmen visade sig vara lite väl förutsägbar och barnvänlig men den blev aldrig tråkig på något sätt. En stabil film helt enkelt, och man kunde känna hur mycket pengar som lagts ner på projektet.
130 miljoner dollar ryktas det om att filmen kostade och man kunde verkligen se vart pengarna investerats. Manusförfattarna fick kopiera en av serietidningarna för en femhundring var, animerarna fick resten.

För fyjävlar vilken film det här var rent visuellt. Jag vet att jag kommer skratta åt det här inlägget när jag läser det om tio år, men filmen var helt makalöst snyggt gjord.
Nu hittar jag tyvärr inga fler exempel på kvaliten än bilden ovan där Thompson och Thompson sitter och spionerar genom sin upp- och nervända tidning, men titta på den bilden riktigt noga. Den ser till hundra procent totalt verklig ut men allt där är skapat i en dator från noll, helt utan skådespelare eller någonting sådant.
Jag satt och bara log stora delar av filmen när dom zoomade ut miljöerna, när dom visade ansiktena (man ser t.o.m. porerna på Tintin!) och fick nästan gåshud av övergångarna i filmen. Favoritövergången var när dom filmade ett stort fartyg ute på havet för att sen börja zooma ut. Plötsligt övergick havet till att vara vattenpöl med ett utzoomat skepp flytande i sig. Sen kom en av huvudpersonerna och trampade på skeppet och vips var man i Paris. Helt makalöst fantastiskt gjort och precis lika svårt att förklara i text [?]

Men alla borde gå och se den här filmen på bio. Se framtidens grafik redan idag och gör det i full HD på en enorm skärm. Ser ni den hemma kommer ni antagligen missa en ganska stor del av det visuella – det krävs en riktigt stor skärm för att kunna uppskatta den helt.
Men nu tror jag minsann att vi snart nått gränsen, för nu KAN grafiken inte bli snyggare. Det går bara inte…

Jag, Spiris, Stefan, Johannes min nya n00b (Dan eller nåt tror jag han heter) bestämde oss igår för att gå och se premiären av den nya Resident Evil-filmen som hade premiär här igår. Efter att ha sett dom första tre filmerna när dom släpptes så var förväntningarna här inte precis jättehöga, men eftersom jag ändå inte har nåt liv så tänkte jag att Varför inte betala 150 kronor för ett par glasögon och två timmar med Claire][/spoiler], [spoiler title=Alice
och en massa skjutande?”.
Glasögon ja, filmen visades såklart i ”framtidens format” – 3D – och jag måste säga att filmen gjorde sig rätt bra som 3D-film ändå. Såg ju Avatar förut, men den var ju hopplös med sina panoreringar, snabba actionsekvenser, flygande och springande smurfar.
I Resident Evil: Afterlife hade dom istället en annan approach mot det här med actionsekvenserna – nästan alla snabba actionscener var i slow-motion och det måste jag säga var riktigt genomtänkt. Nu slapp man tappa fokus för att man inte fokuserar på exakt rätt punkt och man hinner också faktiskt märka vad som händer innan scenen är slut.


Tre mongon i en biosalong

Filmen ja. Claire var lika het som vanligt samtidigt som Alice (Milla Jovovich) hade klippt sig och hade nu kortare hår än Johannes – inte okej. Zombisarna sprang (fail), såg konstigare ut än vanligt och hade köttätande blommor i munnen. Sen var Liemannen med på ett hörn också.
Alice åkte runt och försökte överleva (som vanligt) och jag kunde inte låta bli att känna hur allting bara började likna serien Lost – det börjar bli svårt att få till en vettig handling nu. Alice försöker överleva, hon blir jagad av nån dumming, sen besegrar hon denna dumming och överlever. Men vart ska hon ta vägen? Alla världens människor är utdöda, alla städer förstörda/nedbrunna och det finns inget hopp någonstans…

Dock gillade jag idén med båten och önskar att spelet Resident Evil 6 endast kommer utspela sig på en båt av någon anledning. Trångt, rätt stort och väldigt likt den stora Mansionen (heter det på svenska?) i Resident Evil 1. Jag skulle gilla det starkt.

Betyget på filmen sammanfattas rätt bra av Spiris: ”Fan, den här filmen var ju asbra!”. Spiris är nämligen killen som har noll koll på i stort sett allt, så såklart älskade han den här skiten. Iofs kan det ha varit för att han har nån slags zombie-fetisch också [?]
Nej, det enda positiva med den här filmen var 3D-effekterna som faktiskt funkade utan att störa filmupplevelsen alls, båten, damerna och ölen vi drack innan. Utan dom hade det kanske kunnat bli ett ännu lägre betyg…

Betyg på Resident Evil: Afterlife: 2”

Jag och min kompis Chuck har precis varit och tittat på filmen Shutter Island här på bion i Blanchardstown. Jag lyxade till biobesöket med en Facebookuppdatering innan filmen började, och jag känner hur Facebooktönt-procenten ökade något enormt där. Nu är den typ uppe i hela 63%. Hemskt säger Chuck och jag får nog hålla med.

Filmen ja. Den handlade om en Leonardo Di Caprio som jobbar som en US Marshal och om jag förstått det rätt så är en US Marshal typ en lite mer avancerad polis. Han blir kallad till en ö som heter Shutter Island för att undersöka hur en kvinnlig patient rymt från sin cell där på ön.
Hela ön är alltså ett mentalsjukhus där man jobbar med att försöka bota mentalt sjuka personer. Egentligen är han dock där av ett personligt skäl, men det tänker jag inte avslöja här.
Under sin undersökning kommer han i alla fall underfull med att det verkar pågå psykologiska experiment på patienterna på ön. Något han är fast bestämd över att stoppa…

Dom första 20-25 minuterna av filmen var verkligen fantastiska och jag njöt av varje sekund. Sen började det bli lite läskigt. N00ben kollade hela filmen genom sin hand (eller så såg hon ingenting alls eftersom hon var livrädd) samtidigt som jag och Christian knäckte hela storyn vid en nyckelscen där i mitten. Min kollega Chuck satt mest bredvid och försökte bjuda mig på cigg. Enligt mamma är dock inte cigaretter bra för kroppen, så jag nekade artigt men bestämt.

Parallellerna till IBM var annars extremt många. Hela den här gör som vi säger – annars lobotomerar vi er”-attityden var fruktansvärt slående. Även det där med att man måste lämna alla vapen man har på sig i receptionen var direkt taget från IBMs säkerhetstänk. Tailgateandet straffades också hårt. Man hamnade i ett slags ”Vad är verkligt och vad är fantasi? Varför vill IBM att vi har headsets på oss och varför hör jag röster på jobbet utan att se människorna jag pratar med? Är det okej att jag genomgår hjärnoperationer under arbetstid”-tänk som var snudd på obehagligt. Som Chuck säger här bredvid mig: Är ni lättpåverkade bör ni nog undvika den här filmen. Jag är nog villig att hålla med.

Betyget överlag får bli en trea tror jag. Skäggjohan sa att han älskade filmen, men jag kunde inte komma från hur den genomskinliga storyn genomskådades halvvägs in i filmen. Resten var bara en transportsträcka med jävligt stora fartgupp innan det alla redan visste förklarades.

Nej, nu ska jag och min poliskollega Chuck försöka ta reda på var den där tjejen som bodde i lägenheten igår tagit vägen. Skumt att hon varit inlåst i städskrubben hela veckan men ändå lyckats ta sig ut därifrån. Shit… nu kommer den där idiotiska landlorden också… måste sti

Disclaimer]Nej, jag är inte galen. Jag lovar. Jag har bara lite migrän. Dessutom ska jag bara jobba här i ett år[comma
sen ska jag göra någonting annat. Jag behöver bara få lite saker gjorda först.

(Har ni inte sett filmen kommer ni nog tro att jag flippat helt ^^)

Funny People, översatt till svenska: ”Roliga människor”, låter ju som en hyfsad komedi. Om man sen tittar på IMDB.com och ser att filmen står som ”comedy | drama” och att den har ett snittbetyg på 7.2/10 så antar man ju att det ska vara en skrattfest utan dess like.
Visst fanns det några riktigt bra scener också. ”Stop calling me rhino” var ju genial och även om jag inte är så mycket för ”suck my dick”- och ”my huge balls”-slämt så fanns det absolut några riktigt roliga scener i filmen.
Men att göra en komedi 2,5 timmar lång – och dessutom blanda in en massa seg tråkig drama gör tillslut att den blir väldigt väldigt väldigt seg.

Nej, humorn var roligare förut. Då kunde folk dra skämt som inte innehöll grova ord, och man kunde faktiskt se Parlamentet även fast man var 7-8 år. Idag känns det som att den grova humorn tagit över alldeles för mycket. Det är kukskämt, sexskämt, knullskämt överallt. Jag må vara ganska elak när jag skämtar med folk och jag ska absolut inte moralisera över hur ”det var bättre förr”. Man KAN skämta om allt. Man kan faktiskt det. Man kan skämta om dödsfall, terrorattacker, handikappade (okej, tveksamt där) och en massa andra konstiga saker. Det är helt okej.

Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det var bättre förr… Jag orkade ungefär 2 av dom 2,5 timmarna som filmen höll på, sen tog min ork slut. Jag försökte orka pina mig igenom en 20 minuters konversation där situationen mest kändes pinsam, men det gick inte.

Sorry, men Funny People är ingen bra film (no)

Hur påbörjar man en recension om någonting så fantastiskt att man inte vill förstöra det? Just nu spelas Queens låt Killer Queen i bakgrunden och filmen Up tog slut för ungefär 5 minuter sedan. Jag är tagen, helt klart.

Jag hatar verkligen när folk höjer filmer till skyarna (höhö, filmhumor) eftersom det nästan alltid slutar med att jag blir besviken efter att ha sett filmen. Det är alltid bättre att se en film helt utan förväntningar. Då slipper man bli besviken på filmen om den är dålig samtidigt som det finns en hyfsad chans att man kan bli positivt överraskad.
Men har man bara hört lovord om en film så kan den som bäst leva upp till förväntningarna – den kan aldrig överträffa dom. Trodde jag i alla fall…

Carl är en gammal man som gift sig][/spoiler] med sin ungdomskärlek Ellie. Dom träffades när dom var 6-7 år och har levt tillsammans sen dess.
Både Ellie och Carl är fruktansvärt intresserade i äventyr, mer specifikt en äventyrare vid namn [spoiler title=Charles Muntz][/spoiler].

Herr Muntz upptäckte ett ställe som kallas [spoiler title=Paradise Falls
i Sydamerika när Carl och Ellie båda var små. Efter att ha sett videor från stället bestämmer sig Carl och Ellie för att dom nångång ska åka till Paradise Falls tillsammans.
Dom börjar spara pengar i en burk men p.g.a. vissa omständigheter så blir burken aldrig full – dom båda kommer aldrig iväg på sin resa innan Ellie dör.


Åren går och Carl blir ännu äldre. Han pensionerar sig från sitt arbete som ballongförsäljare. En dag knackar en ödesmarksutforskare (typ scout) vid namn Russel på hans dörr. Russel är en medalj från att bli uppflyttad till seniorgruppen inom ödesmarksutforskarna – det enda han behöver är en ”Hjälp en gammal person”-utmärkelsen. Carl har dock hunnit bli en sur gammal gubbe och han vill inte ha med ungen att göra, så han lurar iväg Russel ganska snabbt…



Alla tomter omkring Carls hus har precis köpts upp av en affärsman som vill bygga någonting annat där Carl nu bor. Carl vägrar dock sälja sitt hus. Men efter att han slagit ner en byggnadsarbetare blir han tvingad av en domstol att sälja sin tomt och flytta till ett ålderdomshem.
Den gamla gubben vägrar dock göra detta, så han spenderar sin sista natt i huset med att blåsa upp sisådär en miljon heliumballonger som han binder fast i golvet på sitt hus. När ålderdomshemmets personal kommer morgonen efter för att hämta honom släpper han helt enkelt ut sina ballonger vilket gör att huset lossnar från grunden och flyger iväg.

Carl tar sikte på Paradise Falls och sätter sig sen i sin favoritfåtölj för att slappna av en stund. Då, när huset är några kilometer upp i liften, knackar det plötsligt på dörren…

Jag tror kritikerna nu. Jag stämmer in i hyllningskören och hyllar filmen. Jag tyckte Wall-E var genial, jag tyckte Ratatouille var skitbra och jag älskade verkligen Hitta Nemo. Men Up är bättre än alla dom där tillsammans…
Nu lyfter jag filmen till skyarna och ökar risken för att någon därute kommer bli besviken. Jag hoppas verkligen inte att ni blir besvikna, för i så fall måste jag nog säga upp min (eventuella) vänskap med er. Man kan inte bli besviken på ett mästerverk som Up. Det går inte.



Jag tänkte ta upp alla dom sakerna jag noterat om filmen men jag låter bli. Den här filmen är den enda filmen där jag faktiskt blivit fascinerad av bakgrundsmusiken – den är magisk och passar alltid in perfekt. Man lägger märke till den sådär lagom mycket att musiken höjer filmen utan att det förstör.
Samtidigt är humorn är briljant. Jag vill verkligen inte spoila något men när Russel knackar på dörren för andra gången i filmen så spottade jag kex över hela datorskärmen :i Meningar som ”Most people take the plane, but you are smarter – you can watch TV and stuff” sitter så klockrent att det gör ont.

Jag hade tårar i ögonen i slutet av filmen. Ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt varför tårarna kom. Var det för att filmen slutade som den gjorde, eller var det för att jag inte ville att den skulle ta slut?

För att sammanfatta filmen med tre ord: Se den påengång!

Betyg: <3 <3 <3 <3 <3

Såg att Up har släppts på Bluray nu. Eller, den släpptes tydligen för några dagar sedan, men detta missades helt av mig. Nu har jag i alla fall ”beställt” den och jag förväntar mig att den nedkommer om ungefär 1,5 timme.

Alla som pratat om filmen har varit ganska blyga i sina betyg. Det har låtit ungefär såhär
: ”Den bästa filmen jag någonsin sett”, ”Den är fantastisk” och ”En fullträff utan dess like”. Därför är förväntningarna inte speciellt högt ställda.
Dom tidigare filmerna Pixar gjort (Wall-E, Ratatouille, Cars, The Incredibles och framförallt Finding Nemo) alla var riktigt bra så jag hoppas verkligen att Up klarar av att axla det tunga ansvaret.

Recension dyker nog imorgon, alternativt inatt [?]

Jag såg filmen Baksmällan för någon dag sedan. Kort förklarat så handlar filmen om en svensexa som går lite snett. Doug och hans tre kompisar super till i Las Vegas och morgonen efter så är det bara dom 3 kompisarna kvar (dom på bilden). Doug är borta.

Eftersom Doug ska gifta sig om 2 dagar är det lite bråttom – dom måste hitta honom. På grund av att den tjocka, fula kompisen i gänget (till vänster på bilden) lagt rohypnol i deras sprit kvällen innan (han trodde det var en partydrog) så minns ingen av dom dock speciellt mycket av vad som hände under natten.
Det dom vet är att hela hotellsviten dom hyrt (för 4200 dollar) nu är överfylld med saker, att det ligger en baby i garderoben (som inte är deras), att det finns en tiger på toaletten och att dom måste hitta Doug innan hans flickvän får reda på något.

Jag fullkomligt älskade den här filmen. Den var genial på ett konstigt diskret sätt. Scenen där tjockisen gör hansgester med babyn vid frukostbordet är redan en klassiker :i
Egentligen tror jag inte filmen är så bra, men jag älskade den i alla fall. Skämten var inte överdrivna, utan dom höll en bra nivå samtidigt som filmen aldrig blev tråkig. Scenen där dom blir påkörda av en bil från sidan är förövrigt sjukt häftigt filmad…

Filmen är snudd på Eurotrip-klass
och alla ni som ännu inte sett Baksmällan ännu borde släppa allt ni gör och sen… öh… ”köpa” filmen för att se den!

Betyg på Baksmällan: [!][!][!][!][!2]

Kollade nyss filmen Balls Out: Gary the Tennis Coach. Filmen handlar om en kille vid namn Gary, spelad av Sean William Scott (Stifler i American Pie). Denna Gary ville tidigare bli tennisproffs, men pga hans far och lillebror blev det inte så. Nu jobbar Gary som vaktmästare på en skola.
Han ställer en dag upp som hjälptränare för skolans tennislag och när den ordinarie tränaren dör nästan direkt efteråt så får Gary, tillsammans med en kemilärare, ta över som tränare för laget.

Jag förstod mig verkligen inte på filmens humor. Den var väldigt lik humorn i Nacho Libre. Väldigt konstig, och jag har lite svårt för den där sortens skämt… Det var allt från 8-åriga flickor med AIDS till ”kineser kan inte lära sig engelska”-skämt och stundtals var filmen faktiskt pinsamt dålig.
Stifler i huvudrollen gör inte heller någon av sina bästa filmer, så betyget blir inte jättehögt. Det fanns dock vissa scener som var riktigt bra, så dom höjer betyget lite.
Lillebror, och framförallt hans tant, verkade dock gilla filmen. Kanske börjar jag bara bli gammal? :@

[!][!][!2][!/][!/]

Jag, Jake och Perra var iväg och såg Sommaren med Göran på bio igår. En film som faktiskt var över förväntan. En svensk komedi som någon pratar positivt om – vem hade kunnat tro det?

Filmen handlar om en halvt misslyckad kille vid namn Göran. Hans jobb är att planera event för företag och Göran hatar sitt jobb.
Han friar till sin flickvän i början av filmen, och lyckas då få henne att svälja förlovningsringen, för att efter några minuters bråk se henne gå sin väg skrikandes orden ”jag vill aldrig mer se dig”. Göran är typexemplet av en riktig förlorare.
Direkt börjar jakten på nästa tjej. Göran vill inget annat än att hitta den ”rätta” och gifta sig med henne, men till skillnad från sin kompis Alex så nöjer sig Göran inte med en 90-procentig flickvän. Allt ska vara perfekt.

Under filmens gång hinner Göran med en massa jobbiga situationer och det var många gånger man blev positivt överraskad över hur bra den här filmen faktiskt var.
Nu ställs jag inför ett dilemma. Om jag berättar hur bra den här filmen faktiskt var så kommer alla ha skithöga förväntningar på filmen, och den kommer inte alls verka lika bra som den faktiskt är. Jag förväntade mig en okej film som bäst, men fick någonting mycket bättre än så.

Problemet med filmen var bara det att den var väldigt berg-och-dalbanig. Början av filmen var riktigt bra, sen gick filmen i ide under en ganska lång stund. Sen ryckte den till ett tag igen för att strax efteråt presentera den otroligt töntiga karaokescenen som förstörde stämningen totalt.

Filmen var alltså ganska ojämn, men jag rekommenderar ändå er att se den. Peter Magnusson i huvudrollen är stundtals äckligt bra. Sättet han klarar sig ur konfrontationen med Alex flickvän i slutet av filmen är ju så roligt, men samtidigt pinsamt, att man inte vet om man ska skratta eller tycka synd om honom :i

Betyget är svårt att ge, och jag tänkte ge filmen 3,75/5. Men eftersom jag inte kan ge ut ,75 så får jag avrunda uppåt och ge filmen en fyra av fem möjliga.

Betyg på Sommaren med Göran: [!][!][!][!][!/]
12