Close

Category Archives Svammel


Kausti Science Inc. kan härmed presentera sitt första genomförda experiment i det nya laboratoriet (eller som man kallar det på latin: köket). Experimentet, som gick under kodnamnet Arnold innan det genomfördes men som nu går under kodnamnet Sjätteklassarens anaboladopade bakpulvervulkan”, genomfördes imorse mellan 10:02 och 10:08 lokal tid.

Tanken bakom det hela var att kombinera det Oboy-smakande proteinpulvret
laboratoriet hade stående med den geniala maskinen Sodastreams bubblor. Målet var att uppnå en godare version av chokladläsken som vi drack i USA för två år sedan.

Resultatet kan dock mest beskrivas som ”upplysande”. Först och främst var det sjukt meckigt att fixa till två shakear med proteinpulver för att sen hälla över det i Sodastream-behållaren. När det sen var gjort dök dock en tanke upp i Dr. Kaustis bakhuvud: juice.
Dr. Kausti mindes nämligen hur han någonstans läst om en person som testade att sodastreama (kommer nu bli ett nytt ord i ordlistan 2014!) juice vilket tydligen ledde till en kombinerade juice- och kolsyreexplosion med juice i hela köket som resultat.

Så ville Dr. Kausti dock inte att cokladläskexprimentet skulle sluta, så rutinerat nog passade han på att slänga över en handduk över Sodastreamen innan han satte igång.
Men allt gick bra, knappen trycktes ner och det blev ingen chokladexplosion (men egentligen, hur awesome hade inte det varit?). Arton tryck på kolsyreknappen senare var så experimentet avklarat och utsikterna var goda. Kaustis Chokladläsk var färdig för avsmakning!

Men här skedde någonting som inte borde skett. Ni vet vad som händer om man skakar om en läskburk och sen öppnar den. Tänk er det kombinerat med en sån där bakpulvervulkan
som man fick göra när man var yngre så får ni det ungefärliga resultatet. Eller det är i alla fall vad Dr. Kausti tror resultatet blev, ska vi vara noggranna så var resultatet mest ett monstruöst pysande följt av stora bruna fläckar på handduken som hölls över maskinen för att se till att skydda laboratoriet från en chokladdusch.

Snabbt sammanfattat kan vi då säga att det hela inte blev riktigt som förväntat. Chokladzingon blev till sand helt enkelt, men Dr. Kausti passade ändå på att smaka av den delen av ”chokladläsken” som inte hade transporterat sig från flaskan till diskbänken och gav sen utlåtandet: smakar som sandig oboy med en vag påminnelse om kolsyra, samt en svag eftersmak av fiasko ungefär.

Betyg på Dr. Kaustis Chokladläsk: 0,2 av 5 Kenny Starfighters.”

Det var någon här på jobbet som berättade om sin mamma som precis fått en iPhone i julklapp. Jag vet inte vems mamma det var, och ta nu inte åt dig personligen om du råkar läsa det här.
I alla fall fortsatte berättandet som så att mamman i fråga, vi kallar henne för Anna, inte förstod sig på telefonen, hon kunde inte komma överens med den och utbrast efter ett tag Jag förstår mig inte på den här!!!!”.

Här nånstans under berättandet tappade jag allt fullständigt. Jag kan inte begripa hur i hela friden en normalbegåvad människa inte kan förstå sig på en såpass enkel sak som en iPhone. Och jag vet att det är flera som har samma problem. Jag ser inte ner på er, men jag ska försöka att förklara hur jag ser er sett ur min synvinkel.

Idag spenderas hundratals miljoner på att utveckla produkter så att vem som helst ska kunna förstå hur dom ska användas. Ändå lyckas, framför allt industriarbetare och andra som jobbat hela sitt liv med hjälp av händerna, inte greppa hur man ska göra med telefonen. Och jag kan i mina vildaste fantasier inte begripa varför…

Hur gör dessa människor på morgonen när dom ska till jobbet? Dom måste på något vis klä på sig, ta sig ut genom dörren, sätta sig i bilen och köra iväg. Hur klarar dom av detta om dom inte kan förstå sig på något som är såpass logiskt att en femåring kan lära sig det?

Jag ser framför mig hur fröken Anna vaknar av att soluret på gården blänker henne i ansiktet. Klockan är 06:30 och det är dags att ta sig till jobbet. Då soluret är ställt såpass sent innebär det att hon inte har någon tid alls för att snooza, så hon måste ta sig upp ur sängen. Så hon börjar stirra på täcket i hopp om att det ska flytta på sig. Hon stirrar och stirrar, men täcket rör sig inte. Då börjar hon banka på det om och om igen samtidigt som hon skriker ”JAG FATTAR INTE HUR MAN GÖR!”. Ändå rör sig inte täcket.

På något vänster lyckas dock allt bankande flytta täcket och hon ramlar ner på golvet. Där ligger kläderna sen framför henne och hon börjar snabbt peta lite på grejerna i hopp om att dom automatiskt ska klä på henne så att hon kan bege sig ut till bilen. Men det funkar inte.

I pyjamas stressar hon då fram till ytterdörren. ”ÅH NEJ, HUR FUNKAR DEN HÄR DÅ!?” fortsätter hon innan hennes son turligt nog ska iväg till skolan precis samtidigt. ”Men mamma… du är så analogt obegovad” suckar han utan att vara helt säker på vad han menar samtidigt som dom båda tar sig ut till bilen.
Sen fortsätter stirrandet, skrikandet och svärandet över bildörren, bilkörningen, dörren till jobbet och så vidare in i det oändliga.

Händer det här verkligen någon idag? Nej. Vilken vettig vuxen människa som helst förstår hur man öppnar en dörr, hur man klär på sig och hur man startar en bil. Och då är ändå dom här sakerna rätt obegripliga om man tänker efter.

Hur kommer det sig då att samma människa inte kan greppa hur en mobiltelefon fungerar? För ärligt talat, en mobiltelefon idag kräver inte mer av hjärnan än vad en ”tryck på knappen så kommer djuret
”-barnleksak gör. Det är exakt samma sak, ändå förstår vissa inte hur det fungerar.

Så låt mig kort förklara hur en telefon, eller annan elektronikpryl, fungerar: Först och främst bestämmer du dig för vad du vill göra. Det här är superviktigt. Du måste veta vad du vill göra innan du gör det. Precis som i verkliga livet. Vill du gå ut genom dörren? Då måste du ha viljan att göra det först, annars kommer du inte komma ut. Visst kan du vara negativt inställd till att gå ut genom dörren, men du måste ha viljan för att komma ut.



Steg två är att försöka lista ut hur du gör det. Ytterdörrar är egentligen sjukt ologiska. Hur många gånger har ni inte sprungit in i en dörr med ett handtag för att sen inse att dörren ska öppnas utåt? I en perfekt värld har dörrarna en såndär tryck-platta när man ska trycka på den och ett dörrhandtag när man ska dra i den. Då kan man liksom inte göra fel. Men så funkar det inte idag och ändå förstår folk i 99% av fallen hur man kommer förbi dörren.

En telefon är mer som barnleksaken jag nyss nämnde. Om du tittar på den så ser du snart att den gröna knappen öppnar det gröna locket, att den rosa knappen öppnar det rosa locket och så vidare. Om du klickar på någonting som liknar resultatet så kommer du få fram det önskade resultatet.

Om du då i punkt ett bestämt dig för att ringa någon så klickar du alltså på en ikon på telefonens skärm, en ikon som liknar det du vill göra med telefonen. Ett kugghjul? Nej. En elefant? Nej. Ett pärlhalsband med rosa nyckelpigor? Nej. Du klickar på någonting som liknar en telefon. Vips så har du en massa siffror framför dig.

Hur kan det vara svårt att begripa? Kan någon, som inte är så teknikintresserad, förklara det för mig?…”

Tre månader har jag varit hemma nu. Tre otroligt snabba månader har gått sen dess att jag lämnade Miamis fantastiska badvatten för att lända i Dublins gråkalla verklighet igen. Verkligheten är kass i jämförelse med USA, så är det bara. Visst finns det saker här som är bättre än The Staterna, men som land är USA precis allt det som hela Europa inte är.

Ska man försöka sig på en jämförelse så känns bilar som en bra sak att plocka fram. Är det något som satte sig i bakhuvudet när vi var i USA så var det att bilarna är heeeeelt annorlunda over there”. Stadsjeepar var standarden, växthuseffekten rockar och störst är bäst var det som gällde. Inga halvmesyrer där inte.
Så för att på något sätt försöka förklara hur extremt USA var när det gäller i stort sett allt från landmärken till människor så kan man säga att om Sverige som land är en trygg och säker Volvo är USA en bufflig, småskrytig och överdriven Ford Mustang
. Det är så svårt att förklara i ord utan att göra det här inlägget till en bok, men det är den bästa förklaringen jag kan ge. Åk dit, upplev landet och ni kommer förstå vad jag menar. USA är extremt i många avseende, men landet är magiskt.

Det här landet erbjuder precis allt. Det jag minns bäst i det avseendet var hur vi mitt på dagen kastade snöboll på varandra i Yosemites nationalpark för att sen, åtta timmars bilåkning senare, sitta skrattande i bilen samtidigt som vi vevade ner rutorna för att känna på den 30-gradiga nattvärmen i Death Valleys öken.

Men ja, anledningen till att jag skriver det här är för att jag tänkte publicera en sammanfattning av resan. Det sket sig ju ganska rejält och det här inlägget slutade i en massa babbel, så jag får ta det i nästa inlägg helt enkelt. Stay tuned, ännu ett statistikporrsinlägg är på väg!”
Hittade dessa godingar idag och tänkte att det säkert är fler än jag som vill veta att man kan skicka hajar och pingviner till sina kompisar på Facebook.


Om jag nu bara hade nån kompis…

Tre och en halv dag, så lång tid har det tagit för oss att ta oss från Las Vegas, via Hoover Dam, Grand Canyon, Monument Valley, Rocky Mountain National Park ända bort till Al Capones tidigare maffianäste, Chicago. En sträcka på 316 mil utan felkörningar, men vi var säkert närmare 350 mil eftersom vi letat matställen, nationalparker med mera på vägen.

Men det har faktiskt inte varit så speciellt jobbigt. Vi har kört en sisådär hundra mil idag och även om jag är lite seg i skallen så skulle vi nog lätt kunnat avverka 30-50 mil till bara idag om vi behövt. Vi skulle kunna vara i New York imorgon” som lillebror uttryckte det. Dit är det nu 127 mil vilket vi lätt kommer klara av på två dagar.

Men vi ska inte vara där förrän om n-i-o dagar… Eftersom det inte funnits speciellt mycket att se mellan Rocky Mountains och Chicago så har det bara blivit sträckkörning, något som gjort att den redan generösa restiden över landet nu blivit lite för generös.
Men vad gör det? Vi kör två dagar i Chicago nu, sen åker vi nog över till Kanada en sväng och hälsar på i Börje Salmings favoritstad Toronto innan vi kikar in Niagarafallen för att sedan anlända i New York den 4:e juli. Kanske blir det nåt mer stopp också, vi får se vad som händer.



Våran kära bil har förövrigt precis passerat 10 000 miles på mätaren också. Grattis till det! Den började på strax under 4800 miles när vi fick den vilket gör att vi redan åkt smått otroliga 840 mil redan nu… Och jag som räknade på 1 200 mil totalt för hela resan :i

Är det nåt man lärt sig så är det att bilen är guld värd i USA. Man tar den så fort man ska nånstans och senast igår kom jag på mig själv med att klaga när vi gått mer än 100 meter från bilen för att leta mat.
Tre sekunder senare vände vi alla om för att sätta oss i bilen och åka dom 300 meterna till pizzerian som vi skulle äta på istället för att gå [?]



Men vi har även hunnit med att passera en herrans massa vägskyltar och framför allt vägskyltar med bekanta namn. Vi åkte till exempel genom Loveland i förrgår och vi har även passerat staden Gothenburg som ligger i centrala Nebraska.



Sen har vi hunnit passera lillebrors favoritstad Victor också.

Annars verkar fantasin på invånarna i det här landet vara ganska begränsad. Eller så har vi åkt i en raketbil… När jag tänker efter så låter ju det senare faktiskt mest logiskt…
Så med våran raketbil måste vi därför ha tagit den här vägen från Vegas till Chicago:



För vi har nämligen passerat…



Sidney (om än felstavat), Australiens största stad.



Moscow, Rysslands huvudstad.



Och min personliga favorit, Dublin, Irlands huvudstad! Nog för att jag varit där förut men det var trevligt att uppleva staden i någon millisekund för att inse att USA minsann är betydligt ballare :z

Jag har en massa att skriva om, men det här får räcka för nu. På återseende! Nämnde jag att vi bokat in en till segwaytour förresten? Chicago står på tur att upplevas på den tvåhjulade autobalansmaskinen! Men det sker inte förrän i övermorgon. Rapport kommer förhoppningsvis…

Nu har det gått 24 timmar sen jag lämnade min, inte så älskade, Waterville-lägenhet för att temporärt flytta in hos Tillman, Adde och Rebecca som bor lite längre bort i samma bostadsområde. Jag ser det här som en minde bootcamp inför den kommande USA-resan där jag under två månaders resande kommer att få byta bostad fler gånger än jag kommer byta kalsonger under hela 2011.

Dagens bootcamp-tema var att sova i en jätteobekväm soffa. Jag har även, på äkta Bear Grylls-sätt, tränat överlevnad när jag sovandes i soffan väcktes kanonhårt av att Tillman lyckades aktivera larmet när han skulle försöka få igång strömmen i lägenheten efter att ett strömavbrott inträfat. Om det nu någonsin börjar brinna på något av motellen vi bor på i USA kan jag lova att jag kommer vara den som först är ute ur byggnaden.. Fy för att bli väckt av ett tjutande larm…

Annars är det planerat att vi ska åka och kika på Red Bull Flugtag imorgon. llllllllllllllllllllll… Fastnade lite på tangenten där. Trött… Det är den hundrade Flugtagen dom anordnar också så jag räknar kallt med en 100-dagsgiveaway där alla som närvarar får 100 Red Bull-burkar var. Jag kommer såklart, rutinerad som jag är, gå förbi stället flera gånger i så fall – sen kommer jag kunna simma över Atlanten istället för att flyga…

Usch vad jag inte orkar blogga nuförtiden. Håller tummarna för att jag orkar när vi är i USA i alla fall.
Efter många tankar och funderingar så dök en tanke upp i mitt bakhuvud. Först tänkte jag presentera alla dom jag jobbat med under min tid på IBM, men det hade blivit alldeles för jobbigt så jag gav upp den tanken ganska omgående.
Istället började jag tänka på korpfotboll eftersom Inter faktiskt spelade match igår. Jag funderade lite och såg sen diverse likheter mellan några av spelarna i laget och vissa av mina arbetskamrater på IBM och här någonstans föddes en tanke gällande FC IBM.
Laget är ihopslängt av folk jag jobbar med eller känner på IBM och deras positioner är noggrant utvalda efter deras färdigheter på jobbet. Jag ska direkt nämna att jag ser det här mer som ett dream team än ett allvarligt försök att starta ett fotbollslag.

Men men, här kör vi en liten genomgång av hur jag skulle strukturera upp ett fotbollslag om jag var tvungen att plocka ut folk endast baserat på deras kunskaper på jobbet:




[headline]Anfallare: [/headline] Jonas Torres” Spiris
Han är en av dom få spelarna i startelvan som jag faktiskt sett sparka boll. Kort sammanfattat kan vi säga att hans kunskaper på planen är ungefär lika imponerande som min mammas fotbollsfötter. Inte ett rätt, två träben och ett målsinne i klass med Jaap Stams ungefär.
Men han måste ändå vara med i startelvan, mest för att jag tror att Spiris skulle kunna vara FC IBMs svar på Torres genom att köpas in för en massa miljoner och sen endast bidrar med att sälja matchtröjor. Cash is king, därför platsar Spiris i FC IBM.



[headline]Anfallare: [/headline] Christopher ”Crouch” Claesson
En långskång som egentligen inte är så lång som han verkar. Har
samma kroppsbyggnad som Crouch men är tydligen 20 cm kortare än den Tottenhamska dåren. Jag känner dock på mig att Christopher skulle kunna bidra med en stor del rutin, militärisk precision och ett bra spel med huvudet. Räknar kallt med att han skulle stöta in en sisådär 0,8 mål per match under debutsäsongen varav 95% med huvudet. Får även ihop lagets coolaste smeknamn med sitt Trippel-C.



[headline]Offensiv mittfältare: [/headline] Michael ”Messi” Kaustinen
Störst ego, bäst och en central lirare i vilket team som helst. Får en fri roll på det offensiva mittfältet där han mest ska agera framspelare då löpning ”inte är min grej” som han själv uttrycker det. Bör inte klara mer än 45-50 minuter per match men förväntas ändå vara delaktig i 2-2,5 mål per match i snitt.



[headline]Högermittfältare: [/headline] Elin ”Nani” Skoog
Ganska flummig, sitter mest på Facebook hela dagarna och skulle må bra
av att få en friare arbetsroll. Positionen som högermittfältare med lite av en fri arbetsyta skulle därför passa henne perfekt. En hel planhalva (hemåtjobb kan ni ju glömma) att löpa runt på och jaga bollen skulle förhoppningsvis plocka fram en helt ny Elin som med den överskottsenergin hon har skulle kunna jaga ihjäl vilken spelare som helst. Funderingar finns kring att ha henne som markeringsspelare där hon helt enkelt får springa efter spelaren och fråga ”Hur gör man det här dåååå?” konstant under 90 minuter.



[headline]Central mittfältare: [/headline] Jesper ”Xavi” Jönsson
Alla lag behöver ett stabilt mittfält. En spelare som kan leda laget, framförallt i motgångar, och vem har bättre rutin på det än allas våran desken-dansk? Killen som kämpar och sliter, jobbar över gratis och säljer sin själ till företaget – utan att få någonting alls tillbaka. Ändå fortsätter han. En bra taktiker med väldigt förutseende spelsinne som senare i sin karriär lätt skulle kunna jobba som tränare, ja han passar perfekt som speluppläggare och samordnare på mittfältet.



[headline]Central mittfältare: [/headline] Tom ”Iniesta” Jönsson
Danmarks motpol till Tomas Gravesen, en kille som garanterat aldrig har slagits med någon. Behåller alltid lugnet utan att tappa fokus och har efter sin tid på byggnadens kanske stressigaste konto lärt sig hålla i bollen även i dom stressigaste situationerna. Kan lugna ner spelet i jobbiga situationer och även spela av dom jämna uddamålsmatcherna genom att behålla bollen inom laget. En smart spelare med fysik som en 12-årig flicka.



[headline]Vänstermittfältare: [/headline] Felix ”Giggs” Granar
Killen vars efternamn betyder ”gröna stickiga träd” tar plats på vänster mittfält. Känns som den enda spelaren i laget som kanske kan tänkas ha en vänsterfot värd att kalla fot. Har tydligen en gedigen tenniskarriär bakom sig vilket borde innebära ett fantastiskt bollsinne och en riktigt bra multi-touch (spel med båda fötterna). Är även han väldigt lugn till sättet så när vi gjort 2-0 efter 10 minuters spel så kan han och Tom mest spela av matchen genom att stå och passa till varandra.



[headline]Vänsterback: [/headline]Otto ”Ashley Cole” Leffler
Löpstark ytterback som trivs bäst ute i hagen. Har fysiken som sitt starkaste kort i leken, men jag tar kyligt ut honom baserat på en känsla av att han kan vara en äckligt bra frisparksläggare. Lite av en Roberto Carlos-typ helt enkelt.
Det fanns funderingar på att placera honom på mittfältet då han känns som en riktig allround-spelare, men efter att han visat upp sitt usla lokalsinne för några dagar så är det nog bäst om han bara får en kant där han kan springa fram och tillbaka. Efter frisparkarn får någon sen leda honom tillbaka till kanten så han inte går vilse.



[headline]Mittback: [/headline] Johan ”Piqué” Björk
Stabil och mycket rutinerad sen sina många år på CTSen. Har tyvärr inte Shakira som flickvän men lever på sin rutin och placeringsförmåga. Är ensam om att ha sänkt två konton på IBM och vet verkligen hur man förstör spelet för även den bästa anfallaren.
Vet på något sätt långt innan bollen är slagen vart den är på väg och han kan därför ställa även den mest rutinerade forwarden offside flera minuter i förväg. Har ett ganska hett temperament och därför planerar jag att sätta upp en stor skylt med tre bokstäver som jag vet gör honom förbannad bakom motståndarnas mål, sen är det bara att titta på när han sparkar ner allt som rör sig i närheten av honom.
Herr Björk har dock inte mäktat med att lägga upp någon bild på sig själv online och han saknar även Facebook så därför blir hans idolbild det första som dök upp när man googlade på Björk.



[headline]Högerback: [/headline]Sara ”Lahm” Johansson
Eftersom vi kommer spela med en trebackslinje behövde jag en högerback som verkligen kan läsa spelet bra. En spelare som upplevt alla situationer som kan uppstå på desken och som har en väldigt bra blick för alla trick som motståndarna kan försöka med. Känns även som en väldigt bra framspelare då hon, trots sin höga ålder, är både kvick i tanke och ödmjuk till sättet. Sara är tänkt som inläggsspecialisten som ska förse herr Claesson med tjongbollar från kanten.



[headline]Målvakt: [/headline] Rebecka ”Barthez” Lövgren
Är enligt egen utsago en tidigare stormålvakt i Kalmar FFs A-lag. Jag vet inte riktigt om jag tror på det, men samtidigt så är hon nog den enda spelaren inne på IDCt som frivilligt skulle kunna tänka sig att stå i mål. Jobbar nu som incident coordinator där hon strukturerar upp eländen och akuta problem vilket torde passa utmärkt som egenskap hos en målvakt. Hon borde ju därmed kunna styra sitt försvar på ett mycket förtroendeingivande sätt.
Att hon bara är strax över 150 centimeter lång kan dock ses som en liten nackdel vilket gör att jag är lite osäker på hur försvaret kommer fungera. Vi hoppas på vinstsiffror i stil med 10-8 helt enkelt – anfall är ju trots allt bästa försvar.



[headline]Tränare: [/headline] David ”Mourinho” Lu
CTSens teamleader som redan innan han fick rollen styrde och ställde över nästan allt som fanns i hans närhet. En mycket sympatiskt ung man som har lätt att ge positiv kritik och en grym förmåga att utveckla enskilda spelare. Kan allt om strukturering och effektivisering sen sin tid med GDFen och kommer nog få stor nytta av den när han ska försöka tämja det spretiga laget som jag satt ihop.
Är tyvärr inte vän med mig på Facebook då jag nobbat honom en sisådär åtta gånger, så tyvärr får ni ingen bild på honom. Kör med en bild på Mourinho istället eftersom det ändå är insidan som räknas.


[headline]Bänkvärmaree: [/headline]
Daniel ”Bollpojken” Bismut
En trevlig ung herre vars skapade tickets på desken till och med hade gjorts bättre av en handikappad hund. Är dock en riktigt hyvens kille som såklart ska få vara med på något sätt. Tar med honom mest för att han ska höga gymnasiebetygssnittet i laget med sina smått chockerande 19,6 poäng i snitt.

Markus ”Waterboy” Borgenstrand
Har fått omdömet ”Du ligger strax under insekterna på intelligensnivån” av vissa, men samtidigt så måste alla lag ha en waterboy. En kille som kanske kan få hoppa in i slutet av någon match när hela säsongen är avgjord för att agera hörnflagga.

Christian ”o Ronaldo” Högman
En glaslirare utan dess like. Filmar sen konstant, dyker oftare än Anna Lindberg och tar fler simtag på land än vad Tessan Alshammar gör i bassängen.

Maria ”Harry Potter” Jakobsson
Platsar tyvärr inte här, men hade varit given i Quidditch-laget.

Tina ”Cheerleadern” Romanov
Ser bra ut, skriker, härjar och vill alltid vara i centrum. Har teamleadererfarenhet sen tidigare och bör bli en perfekt cheerleader-ledare.”

Så var det då dags. Efter månader av uppvärmning, utforskande och fystränande så hade dagen äntligen kommit. Efter att endast ha ätit korv stroganoff en gång dom senaste 15 månaderna så upptäcktes i helgen Lidls falukorvsliknande korv – Gebirgsjäger-würsten.
Visste ni förresten att Gebirgsjäger betyder bergsjägare? Nåt slags elitförband med überstollar som härjade uppe i Alperna före- under- och efter andra världskriget.
Ordet Gebirgsjäger använt i en mening: Hallo das bergsmonster, ich bin ein Gebirgsjäger und ich habe ein blau skjorta”.

Dagen var i alla fall kommen – idag skulle det lagas korv stroganoff!




Gebirgsjäger-würstens konsistens var annars en aning sämre än falukorvens och hade man släppt dels en falukorv och dels en Gebirgsjägerkorv från ett hustak hade falukorven garanterat studsat högre än Gebirgsjägerkorven. Den tyska fusk-varianten kändes liksom… levarpastejigare i konsistensen ungefär. Lite mjukare och lite mjukporösare. Dock höll den ihop utan några problem – det var knappast frågan om någon irländsk korv-konsistens inte.
Nej, konsistensen som Gebirgsjägerkorven höll var faktiskt helt okej i jämförelse med falukorven.

Konsistensen får åtta av tio falukorvsringar i betyg.



Men innan skite… korven fick åka ner i stekpannan bestämde jag mig för att göra ett såntdär klassiskt ”Shit vad jag är hungrig, jag måste smaka lite”-test. En rå korvskiva for in i munnen och den smakade…

Inget vidare. Smaken påminde mig starkt om korven som fanns på den münchianska frükostfrallan i München, fast i en större form och med en katastrofalt vidrig skolmats-eftersmak. Inte gott alls med andra ord.

Smaken på Gebirgsjägerkorven får tre av tio falukorvsringar i betyg.



Men jag hade en emergency-plan! Tanken var att jag skulle ha i en sjujäkla massa lök i maten om korven smakade skit.
Jag hade ju självklart räknat med det faktum att tyskarna oftast är riktigt dåliga på mat och därför lagt upp den här planen. Och sen glömt köpa lök…

Nåväl, efter att på ett riktigt Splinter Cell/ninja-vis ha smugit mig mig fram till andra sidan köket snodde jag helt sonika en lök av Isgren. Mycket rutinerat av mig där.



Annars kan jag informera er om att det börjar bli riktigt najs vår här i Dublin. Jag var själv på jakt efter en matlåda i kylen när jag hittade våran egna odling videkissar.



Mycket visuellt stimulerande gebirgsjägerkorv stroganoff



Tre matlådor och en tallriksmodellentallrik utan grönsaker senare så var maten äntligen klar, och jag skulle ljuga om jag sa att det bara var en positiv väntan på att få smaka eländet. Snarare var det nån slags skräckblandad förtjusning som låg framför mig.

Sen insåg jag vilken katastroganoff som precis inträffat – ketchupen tog slut! Min nödräddning som alltid brukar backa upp mig vid katastrofala matlagningsmisslyckanden hade lämnat mig åt mitt öde… Det räckte preciiiiis till att göra maten, men man vill ju alltid ha lite i backup ifall maten smakar riktig katastrof.

Men det var faktiskt inte så farligt. Maten smakade faktiskt helt okej, ja nästan bra om jag ska vara ärlig. Visst, eftersmaken smakade härsken belgisk slaktare, men gräddsmaken kombinerat med en exceptionellt lagom mängd ketchup gjorde att riset kom fram bra i rätten och korven hade stekts precis såpass mycket som den behövde. Den irländska kürv stroganoffen smakade helt enkelt lite bättre än okej.


Totalt får maträtten sex av tio falukorvsringar i betyg. G+ helt enkelt.”

Det känns som att det är dags att uppdatera er om hur jobbsituationen för egen del ser ut idag. Jag började ju mitt nya jobb som second level-support för exakt 40 dagar sedan så jag känner att jag har börjat komma in i det hela lite nu. Därför kan väl en recension av mina nya arbetsuppgifter vara på sin plats.

Om jag lite kort ska förklara hur det nya jobbet ser ut så skulle man väl kunna jämföra det med Bill Gates jobb när han var VD för Microsoft ungefär.
Det enda som skiljer oss från honom är hans enorma ansvar, hans grova lön, makten och hans arbetsuppgifter då. Men annars är det otroligt likt.
Vi jobbar med IT – Bill Gates jobbade med IT. Vi har folk vi kan skicka tråkiga arbetsuppgifter till – Bill Gates kunde delegera tråkiga arbetsuppgifter. Vi jobbar för ett stort företag – Bill Gates jobbade för ett stort företag. Vi löser problem – Bill Gates löste problem. Vi äter lunch – Bill Gates åt lunch. Ser ni? Helt sjukt likt.

Men en vanlig arbetsdag ser annars ut som så att jag kommer insläntrandes på kontoret vid 07:40 och loggar in på telefonen. Telefonen är våran kontakt med Gud, den är vårat svar på vad Mecka är för muslimerna. Vi lyder den, vi vårdar den, vi vänder oss mot den vid bestämda klockslag och vi har blivit hjärntvät… övertygade om att den minsann är av högsta betydelse för oss. Utan våran telefon är vi ingenting.

Efter att jag har loggat in på telefonen följer en uppstart av datorn som tar sisådär 10 minuter ungefär. Lotus Notes (mailen), ticketsystemet (där vi ser dagens arbete), webbläsaren (Facebook och Flashback) och säkert nåt mer jag glömt bort startas upp samtidigt som musiken spelas i dom trasiga hörlurarna som jag borde bytt ut för längesen.
Efter det följer 15 minuters funderingar kring vilken sida av skärmen jag ska lägga upp mina fötter på idag. Höger, vänster eller kanske man ska överraska med att lägga fötterna på tangentbordet?
Här nånstans har den svåraste delen av arbetet redan avklarats. To lägga upp sina feets on höger or vänster sida of skrivbordet, that is the question” som herr Shakespeare en gång rutinerat skrev ett filmmanus om.



Efter dagens morgonsurf som tar sisådär 10-15 minuter extra så smyger jag sen upp ticketsystemet och tittar på vad jag fått för smått och gott att jobba med under dagen. Målet är åtta tickets, men just nu så är det så få tickets i kön att man knappt kan skrapa ihop så många tickets även om man vill.
Ärendena brukar i alla fall bestå av saker såsom datorer som blåskärmar ibland, Lotus Notes-problem (huu), problem att skriva ut från SAP, WMI-problem (det värsta jag vet), datorer som är långsamma samt en massa andra spännande saker. För att lösa problemen har jag sen en stor databas med i stort sett alla problem som någonsin kan uppstå till min hjälp. Eller ja, IMKD som den heter innehåller ju inte alla möjliga datorproblem, men den har lösningen på dom flesta ”normala” problemen i alla fall. IMKD står annars för… nånting som jag säkert borde kunna men inte kommer ihåg. IBM har överlag en helt störd mängd akronymer i sitt förråd. IMKD, GDF, CSAT, SLA är bara ett urval av alla dom tusentals förkortningarna som finns inom företaget.

Efter att ha löst alla mina tickets på nån timme antar min kö ett ökenformat (inklusive kaktusar) vars tomhet inte ens går att beskriva och jag får problem. Snart dyker en massa frågor upp i mitt huvud: Vad ska jag göra resten av dagen? Kommer nån märka att jag inte har någonting att göra? Ska jag försöka nå 8 000 inlägg på Flashback? Får jag betalt nu för att surfa på Facebook?

Då kommer nån med en jävla lista som innehåller dom tråkigaste arbetsuppgifterna jag någonsin gjort i hela mitt liv och förgyller min dag. ”Tack, vad snällt” svarar jag med en ganska saftigt sarkastisk ton i rösten och grottar in mig i listan.

Jag vet. Det är ganska dött här nu. Håller på med lite annat för tillfället, men tänker inte lägga upp planeringen än.
Bloggen kommer i alla fall få ett litet nytt utseende som förhoppningsvis tar bort dom tyngsta grejorna från sidan också. Räknar med att det, plus mer info, dyker upp i början av nästa vecka. Tills dess får jag se hur mycket jag kommer hinna skriva.

Men det blir desto mer skrivet nästa vecka. Promise.