Close

Category Archives Svammel


Kausti Science Inc. kan härmed presentera sitt första genomförda experiment i det nya laboratoriet (eller som man kallar det på latin: köket). Experimentet, som gick under kodnamnet Arnold innan det genomfördes men som nu går under kodnamnet Sjätteklassarens anaboladopade bakpulvervulkan”, genomfördes imorse mellan 10:02 och 10:08 lokal tid.

Tanken bakom det hela var att kombinera det Oboy-smakande proteinpulvret
laboratoriet hade stående med den geniala maskinen Sodastreams bubblor. Målet var att uppnå en godare version av chokladläsken som vi drack i USA för två år sedan.

Resultatet kan dock mest beskrivas som ”upplysande”. Först och främst var det sjukt meckigt att fixa till två shakear med proteinpulver för att sen hälla över det i Sodastream-behållaren. När det sen var gjort dök dock en tanke upp i Dr. Kaustis bakhuvud: juice.
Dr. Kausti mindes nämligen hur han någonstans läst om en person som testade att sodastreama (kommer nu bli ett nytt ord i ordlistan 2014!) juice vilket tydligen ledde till en kombinerade juice- och kolsyreexplosion med juice i hela köket som resultat.

Så ville Dr. Kausti dock inte att cokladläskexprimentet skulle sluta, så rutinerat nog passade han på att slänga över en handduk över Sodastreamen innan han satte igång.
Men allt gick bra, knappen trycktes ner och det blev ingen chokladexplosion (men egentligen, hur awesome hade inte det varit?). Arton tryck på kolsyreknappen senare var så experimentet avklarat och utsikterna var goda. Kaustis Chokladläsk var färdig för avsmakning!

Men här skedde någonting som inte borde skett. Ni vet vad som händer om man skakar om en läskburk och sen öppnar den. Tänk er det kombinerat med en sån där bakpulvervulkan
som man fick göra när man var yngre så får ni det ungefärliga resultatet. Eller det är i alla fall vad Dr. Kausti tror resultatet blev, ska vi vara noggranna så var resultatet mest ett monstruöst pysande följt av stora bruna fläckar på handduken som hölls över maskinen för att se till att skydda laboratoriet från en chokladdusch.

Snabbt sammanfattat kan vi då säga att det hela inte blev riktigt som förväntat. Chokladzingon blev till sand helt enkelt, men Dr. Kausti passade ändå på att smaka av den delen av ”chokladläsken” som inte hade transporterat sig från flaskan till diskbänken och gav sen utlåtandet: smakar som sandig oboy med en vag påminnelse om kolsyra, samt en svag eftersmak av fiasko ungefär.

Betyg på Dr. Kaustis Chokladläsk: 0,2 av 5 Kenny Starfighters.”

Det var någon här på jobbet som berättade om sin mamma som precis fått en iPhone i julklapp. Jag vet inte vems mamma det var, och ta nu inte åt dig personligen om du råkar läsa det här.
I alla fall fortsatte berättandet som så att mamman i fråga, vi kallar henne för Anna, inte förstod sig på telefonen, hon kunde inte komma överens med den och utbrast efter ett tag Jag förstår mig inte på den här!!!!”.

Här nånstans under berättandet tappade jag allt fullständigt. Jag kan inte begripa hur i hela friden en normalbegåvad människa inte kan förstå sig på en såpass enkel sak som en iPhone. Och jag vet att det är flera som har samma problem. Jag ser inte ner på er, men jag ska försöka att förklara hur jag ser er sett ur min synvinkel.

Idag spenderas hundratals miljoner på att utveckla produkter så att vem som helst ska kunna förstå hur dom ska användas. Ändå lyckas, framför allt industriarbetare och andra som jobbat hela sitt liv med hjälp av händerna, inte greppa hur man ska göra med telefonen. Och jag kan i mina vildaste fantasier inte begripa varför…

Hur gör dessa människor på morgonen när dom ska till jobbet? Dom måste på något vis klä på sig, ta sig ut genom dörren, sätta sig i bilen och köra iväg. Hur klarar dom av detta om dom inte kan förstå sig på något som är såpass logiskt att en femåring kan lära sig det?

Jag ser framför mig hur fröken Anna vaknar av att soluret på gården blänker henne i ansiktet. Klockan är 06:30 och det är dags att ta sig till jobbet. Då soluret är ställt såpass sent innebär det att hon inte har någon tid alls för att snooza, så hon måste ta sig upp ur sängen. Så hon börjar stirra på täcket i hopp om att det ska flytta på sig. Hon stirrar och stirrar, men täcket rör sig inte. Då börjar hon banka på det om och om igen samtidigt som hon skriker ”JAG FATTAR INTE HUR MAN GÖR!”. Ändå rör sig inte täcket.

På något vänster lyckas dock allt bankande flytta täcket och hon ramlar ner på golvet. Där ligger kläderna sen framför henne och hon börjar snabbt peta lite på grejerna i hopp om att dom automatiskt ska klä på henne så att hon kan bege sig ut till bilen. Men det funkar inte.

I pyjamas stressar hon då fram till ytterdörren. ”ÅH NEJ, HUR FUNKAR DEN HÄR DÅ!?” fortsätter hon innan hennes son turligt nog ska iväg till skolan precis samtidigt. ”Men mamma… du är så analogt obegovad” suckar han utan att vara helt säker på vad han menar samtidigt som dom båda tar sig ut till bilen.
Sen fortsätter stirrandet, skrikandet och svärandet över bildörren, bilkörningen, dörren till jobbet och så vidare in i det oändliga.

Händer det här verkligen någon idag? Nej. Vilken vettig vuxen människa som helst förstår hur man öppnar en dörr, hur man klär på sig och hur man startar en bil. Och då är ändå dom här sakerna rätt obegripliga om man tänker efter.

Hur kommer det sig då att samma människa inte kan greppa hur en mobiltelefon fungerar? För ärligt talat, en mobiltelefon idag kräver inte mer av hjärnan än vad en ”tryck på knappen så kommer djuret
”-barnleksak gör. Det är exakt samma sak, ändå förstår vissa inte hur det fungerar.

Så låt mig kort förklara hur en telefon, eller annan elektronikpryl, fungerar: Först och främst bestämmer du dig för vad du vill göra. Det här är superviktigt. Du måste veta vad du vill göra innan du gör det. Precis som i verkliga livet. Vill du gå ut genom dörren? Då måste du ha viljan att göra det först, annars kommer du inte komma ut. Visst kan du vara negativt inställd till att gå ut genom dörren, men du måste ha viljan för att komma ut.



Steg två är att försöka lista ut hur du gör det. Ytterdörrar är egentligen sjukt ologiska. Hur många gånger har ni inte sprungit in i en dörr med ett handtag för att sen inse att dörren ska öppnas utåt? I en perfekt värld har dörrarna en såndär tryck-platta när man ska trycka på den och ett dörrhandtag när man ska dra i den. Då kan man liksom inte göra fel. Men så funkar det inte idag och ändå förstår folk i 99% av fallen hur man kommer förbi dörren.

En telefon är mer som barnleksaken jag nyss nämnde. Om du tittar på den så ser du snart att den gröna knappen öppnar det gröna locket, att den rosa knappen öppnar det rosa locket och så vidare. Om du klickar på någonting som liknar resultatet så kommer du få fram det önskade resultatet.

Om du då i punkt ett bestämt dig för att ringa någon så klickar du alltså på en ikon på telefonens skärm, en ikon som liknar det du vill göra med telefonen. Ett kugghjul? Nej. En elefant? Nej. Ett pärlhalsband med rosa nyckelpigor? Nej. Du klickar på någonting som liknar en telefon. Vips så har du en massa siffror framför dig.

Hur kan det vara svårt att begripa? Kan någon, som inte är så teknikintresserad, förklara det för mig?…”

Tre månader har jag varit hemma nu. Tre otroligt snabba månader har gått sen dess att jag lämnade Miamis fantastiska badvatten för att lända i Dublins gråkalla verklighet igen. Verkligheten är kass i jämförelse med USA, så är det bara. Visst finns det saker här som är bättre än The Staterna, men som land är USA precis allt det som hela Europa inte är.

Ska man försöka sig på en jämförelse så känns bilar som en bra sak att plocka fram. Är det något som satte sig i bakhuvudet när vi var i USA så var det att bilarna är heeeeelt annorlunda over there”. Stadsjeepar var standarden, växthuseffekten rockar och störst är bäst var det som gällde. Inga halvmesyrer där inte.
Så för att på något sätt försöka förklara hur extremt USA var när det gäller i stort sett allt från landmärken till människor så kan man säga att om Sverige som land är en trygg och säker Volvo är USA en bufflig, småskrytig och överdriven Ford Mustang
. Det är så svårt att förklara i ord utan att göra det här inlägget till en bok, men det är den bästa förklaringen jag kan ge. Åk dit, upplev landet och ni kommer förstå vad jag menar. USA är extremt i många avseende, men landet är magiskt.

Det här landet erbjuder precis allt. Det jag minns bäst i det avseendet var hur vi mitt på dagen kastade snöboll på varandra i Yosemites nationalpark för att sen, åtta timmars bilåkning senare, sitta skrattande i bilen samtidigt som vi vevade ner rutorna för att känna på den 30-gradiga nattvärmen i Death Valleys öken.

Men ja, anledningen till att jag skriver det här är för att jag tänkte publicera en sammanfattning av resan. Det sket sig ju ganska rejält och det här inlägget slutade i en massa babbel, så jag får ta det i nästa inlägg helt enkelt. Stay tuned, ännu ett statistikporrsinlägg är på väg!”
Hittade dessa godingar idag och tänkte att det säkert är fler än jag som vill veta att man kan skicka hajar och pingviner till sina kompisar på Facebook.


Om jag nu bara hade nån kompis…

Tre och en halv dag, så lång tid har det tagit för oss att ta oss från Las Vegas, via Hoover Dam, Grand Canyon, Monument Valley, Rocky Mountain National Park ända bort till Al Capones tidigare maffianäste, Chicago. En sträcka på 316 mil utan felkörningar, men vi var säkert närmare 350 mil eftersom vi letat matställen, nationalparker med mera på vägen.

Men det har faktiskt inte varit så speciellt jobbigt. Vi har kört en sisådär hundra mil idag och även om jag är lite seg i skallen så skulle vi nog lätt kunnat avverka 30-50 mil till bara idag om vi behövt. Vi skulle kunna vara i New York imorgon” som lillebror uttryckte det. Dit är det nu 127 mil vilket vi lätt kommer klara av på två dagar.

Men vi ska inte vara där förrän om n-i-o dagar… Eftersom det inte funnits speciellt mycket att se mellan Rocky Mountains och Chicago så har det bara blivit sträckkörning, något som gjort att den redan generösa restiden över landet nu blivit lite för generös.
Men vad gör det? Vi kör två dagar i Chicago nu, sen åker vi nog över till Kanada en sväng och hälsar på i Börje Salmings favoritstad Toronto innan vi kikar in Niagarafallen för att sedan anlända i New York den 4:e juli. Kanske blir det nåt mer stopp också, vi får se vad som händer.



Våran kära bil har förövrigt precis passerat 10 000 miles på mätaren också. Grattis till det! Den började på strax under 4800 miles när vi fick den vilket gör att vi redan åkt smått otroliga 840 mil redan nu… Och jag som räknade på 1 200 mil totalt för hela resan :i

Är det nåt man lärt sig så är det att bilen är guld värd i USA. Man tar den så fort man ska nånstans och senast igår kom jag på mig själv med att klaga när vi gått mer än 100 meter från bilen för att leta mat.
Tre sekunder senare vände vi alla om för att sätta oss i bilen och åka dom 300 meterna till pizzerian som vi skulle äta på istället för att gå [?]



Men vi har även hunnit med att passera en herrans massa vägskyltar och framför allt vägskyltar med bekanta namn. Vi åkte till exempel genom Loveland i förrgår och vi har även passerat staden Gothenburg som ligger i centrala Nebraska.



Sen har vi hunnit passera lillebrors favoritstad Victor också.

Annars verkar fantasin på invånarna i det här landet vara ganska begränsad. Eller så har vi åkt i en raketbil… När jag tänker efter så låter ju det senare faktiskt mest logiskt…
Så med våran raketbil måste vi därför ha tagit den här vägen från Vegas till Chicago:



För vi har nämligen passerat…



Sidney (om än felstavat), Australiens största stad.



Moscow, Rysslands huvudstad.



Och min personliga favorit, Dublin, Irlands huvudstad! Nog för att jag varit där förut men det var trevligt att uppleva staden i någon millisekund för att inse att USA minsann är betydligt ballare :z

Jag har en massa att skriva om, men det här får räcka för nu. På återseende! Nämnde jag att vi bokat in en till segwaytour förresten? Chicago står på tur att upplevas på den tvåhjulade autobalansmaskinen! Men det sker inte förrän i övermorgon. Rapport kommer förhoppningsvis…