Close

Category Archives Dagens i-landsproblem


Det här med att bli Stockholmare innebär verkligen en hel del fördelar, för vem hade för tre månader sedan kunnat tro att jag skulle ha chansen att komma in på Spy Bar? Här så jobbar man med folk som är polare med en av killarna i Swedish House Mafia, folk som har kontakter med en massa kända bloggare (typ mig) och sen måste jag ju säga att damutbudet i den här staden är liiiite bättre än på Irland. Ångrar mig inte för en sekund att jag flyttade hit och jag skulle göra samma sak igen om jag fick chansen.

Men.

Det är inte bara fördelar som kommer med bättre jobb, högre lön och flytt till Sverige. Det finns vissa små saker med Sverige som jag verkligen avskyr, och en av dessa har stigit rekordartat på min Saker jag avskyr att göra i vardagen”-lista.
Efter två månader här så kan jag säga att jag slutligen hittat en sak som till och med är tråkigare än att skala potatis. Och då är potatisskalning ändå såpass själadödande att inte ens djävulen tillåter det i helvetet. Då förstår ni att vi snackar allvarliga grejer.



Vad kan då vara värre? Jo, jag pratar såklart om skjortstrykning. För det spelar baskemig ingen roll hur du än försöker, när du väl tvättat skjortan första gången kan du ge dig f-n på att den kommer inspireras av hörlurarna i din ficka och totalt krulla ihop sig i en ofantlig mängd elände. Det är oundvikligt och du kan inte motverka det hur du än försöker.
Men om du nu ändå bestämmer dig för att slösa din dyrbara tid med att, likt Kenny Starfighter (fast med ett strykjärn istället för en Herminator), ge dig på denna ondskans högborg så kan du ge dig på att du som bäst kommer slösa en halvtimme på att värma upp skrynklorna lite smått. Dom ger aldrig någonsin med sig, och du står där som en dum 14-årig ful kille som trånar efter skolans snyggaste tjej utan att ha någon som helst chans att lyckas.

Nej, kan någon ta och uppfinna en sak som enkelt och smidigt stryker skjortorna åt mig? Flickvän är väl alltid ett alternativ, men i dagens jämställda samhälle lär jag väl bli påtvingad strykandet själv samtidigt som hon meckar med bilen och dricker whiskey. Så flickvän går bort. Att hänga upp skjortorna i badrummet och duscha funkar inte heller, som bäst blir skjortorna lite mindre skrynkliga men dom blir aldrig eleganta och perfekta som jag vill ha dom.

Får börja använda huvtröjor till mina chinos istället…”

Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar
. Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?



Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”

Kan någon förklara för mig varför Game har såna jävla krångliga regler när det gäller inbyte av spel?

Jag bytte till mig Uncharted 2 av Gamestop för nån vecka sen. Där gick jag in, lämnade två spel, och fick ett kvitto på att jag förhandsbokat spelet.

Sen gick jag över till Game för att boka NHL 10 istället. Med mig hade jag två spel. ”Näääe, du får vänta med betalningen tills du hämtar spelet” var svaret jag fick av en slö expedit.
Nu hamnade jag som bekant i Grekland en vecka.

Imorse åkte jag till Game för att hämta mitt förhandsbokade spel. ”Nääe, kampanjen gick ut i lördags” svarar samma expedit. ”Du hade 3 dagar på dig att hämta ut spelet från releasedagen”.

Kul att idiotjävlaexpediten berättade det för mig i alla fall :rant: Man var tydligen tvungen att springa runt och leta reda på rätt poster i affären för att läsa den finstilta texten där det stod att man hade 3 dagar på sig att hämta spelet.

Nu sitter jag här, utan NHL 10 och är onödigt jävla irriterad över att dom krånglar så mycket med inbytet på Game. Hade han i alla fall sagt någonting om dom 3 dagarna så hade jag ev. kunnat fixat hjälp av någon med inbytet, men nu fick jag inte veta ett skit om det.

Inte kunde jag betala spelet i förskott som jag ville heller. Jag kunde alltså inte betala för någonting jag vill köpa av dom. Helt sjukt. Gamestop svalde ju mina inbytesspel till Uncharted 2 utan problem på direkten. Varför gör Game inte så? [?]

Jag förstår att jag får skylla mig själv att jag inte lusläste deras finstilta text. Det är jag medveten om. Men jag blir så fantastiskt irriterad över det faktum att datorsystemen står högre i kurs än en nöjd kund: ”Nä, systemet tillåter inte inbyten efter 3 dagar”. Sen när bestämmer ett system över en hel butik?
Hade han varit intresserad av mig som en nöjd kund hade han hjälpt mig ändå på något vis. Hade han visat lite välvilja i alla fall hade jag säkerligen köpt flertalet spel av dom i framtiden. Nu blir det inte så.

Informationen om att det är 3 dagar som gäller från releasedatumet är så pass relevant att jag tycker att han borde ha kunnat slänga ur sig det när jag var där och förhandsbokade spelet.

Som sagt är jag medveten om att jag inte läst det finstilta, och därför har jag ingenting att hämta angående fel från deras sida. Men det är sättet detta hanteras på jag är förbannad över. En mening: ”Du måste byta in spelen senaste 3 dagar efter release” när jag lämnade in spelet hade undvikit hela den här situationen. Eller att dom bara tagit emot spelen när jag var där första gången.

Aldrig mer Game för mig.

Ett stort litet problem har dykt upp. Problemet är inte större än 1×1 cm, men ändå är det enormt fantastiskt irriterande.

Min -knapp… SER NI!? Min noll-knapp, knappen man skriver 0 fungerar jäkligt sällan. Detta är kanske det största problemet jag någonsin stött på under min resa genom livet. Att inte kunna skriva tolv: nollnoll utan att missa en nolla eller att inte kunna skriva ett är lika med ett (eftersom likamed-tecknet sitter på nollan) tär på mitt psyke nåt fruktansvärt.

När man programmerar t.ex. så använder man likamed-tecknet väldigt ofta, men när tangentbordet bara väljer att skriva tecknet var tredje gång så medför detta att jag får lov att felsöka varenda rad kod jag skriver tre gånger innan jag hittar problemet.

Därför vill jag utdela ett ”dagens buuuuu!” till nollan däruppe på tangentbordet.

Så var det då dags – ”Arbeit macht freit” som någon gammal mustaschgubbe sa. Jag har ju jobb på Helpdesk denna vecka plus nästa. 8-17, 10 arbetsdagar och megastress är väl ord som kommer sammanfatta dom här veckorna.
Jag somnade annars i rätt hyfsad tid igår. Kring 23:00 tror jag. Var rätt jättedöd efter att ha jobbat i den där jäkla kiosken (rapport kommer).

Vaknade 7:05 imorse och var lika trött som vanligt. Eller, i vanliga fall är jag rätt pigg kring den tiden – mest för att jag antagligen inte lagt mig ännu.
Att däremot gå upp innan klockan slagit tvåsiffrigt, det är ju galet jobbigt. Sen stressa in i duschen, äta och greja och efter det bege sig till jobbet. Buu för tidiga mornar.

Arbetsdagen började lagomt stressigt också. Den första timmen ringde det kanske 4-5 pers. Sen måste hela Sverige ha vaknat och märkt att deras datorer slutat fungera. Det ringde nåt fruktansvärt…

När jag slutade för dagen så låg kön på 59 pers, och då ökade den fortfarande… Sjukt ju. När jag jobbade för typ 1,5 månad sen, då hade vi kanske 150 samtal per dag sammanlagt. Idag hade vi över 700 :n

Förövrigt är Kaninvägen ett sjukt coolt namn på en väg :i