Close

Category Archives Aguas Calientes till La Paz

DropboxChooserAPI_DSCN0510
Gårdagen avslutades med någonting såpass bolivianskt som mexikanskt mat. La Cayena eller nåt hette stället och dra mig baklänges vilken succé det var! Maten var hur billig som helst och den där guacamolen… oj oj oj! Om ni någonsin är i La Paz måste ni prova det där stället!

DropboxChooserAPI_DSCN0512
Elnätet i landet är helt kaosigt och lämnar en del att önska. Kul att felsöka det där eländet liksom…

DropboxChooserAPI_DSCN0514
Vi fick annars åska och hagel (!) under vår första kväll här.

DropboxChooserAPI_åska-blixt
Och jäklar i mig vad åskan gick emellan bergen. Det blixtrade så det stod härliga till och ljudet var inte att leka med heller. Mycket mysigt, speciellt när det fanns möjlighet att stå under tag och observera spektaklet.

DropboxChooserAPI_DSCN0515
Vi har även hunnit med att sysselsätta oss med det kanske mest prisvärda vi gjort i hela Sydamerika – La Paz egna linbanesystem! Då staden ligger i en väldans djup dal kan man, för 5 kronor enkel resa, ta sig upp på bergen. Och ännu bättre var att det knappt var några människor på den röda linjen heller så vi fick vår egen korg att åka i!

DropboxChooserAPI_DSCN0527
Resan upp tog kanske 15-20 minuter och man har utsikt över hela La Paz under resan upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0529
Väl uppe på toppen blev vi dock lite besvikna då det saknades en vettig utsiktsplats. Visst ser man hela staden på den här bilden, men för det fick vi gå förbi ett rätt suspekt område och ner i vad som snudd på kunde ha varit favelor.

DropboxChooserAPI_DSCN0531
T.ex. stod den här snubben och helade herren som sitter på stolen när vi gick förbi. Annat vi fick se var en liten pojke som gick ut från sitt hus (skjul), drog ner byxorna och kissade rakt fram. När det var klart satte han sig ner och gjorde nummer två också. Sen trampade han i det. Elegant värre.

DropboxChooserAPI_DSCN0540
Efter besöket uppe på berget hoppade vi av på mellanstationen som vi åkte förbi tidigare – La Paz kyrkogård (!). Enlgit diverse guideböcker är chansen att bli rånad här under kvällarna ungefär 100%, oklart om det är spöken eller banditer som härjar runt, men på dagarna ska det vara lugnt. Och är man i La Paz bör man verkligen se kyrkogården. Inte bara är den enorm, det är väldigt intressant att se hur man smyckar gravarna här.

DropboxChooserAPI_DSCN0543
Alla gravar har en front, och bakom där verkar man lägga själva kroppen. Men i fronten så dekorerar man graven, ungefär på samma sätt som man gör i Sverige, dock verkar man kasta in lite alla möjliga saker här som personen gillat. Spritflaskor var vanligt förekommande, och även (lite oväntat) Coca Cola-flaskor fanns i jättemånga av gravskåpen.

DropboxChooserAPI_DSCN0544
Eller varför inte en ängel, en halloweenpumpa, lite bullar, nötter och lite annat smått och gott?

DropboxChooserAPI_DSCN0547
En grav utan front. Den är ungefär en människa djup så jag vågar nog sätta min favorithatt på att att man har kroppen där bakom.

DropboxChooserAPI_DSCN0555
Men stället är verkligen enormt och man kan säkert gå runt där i en halv dag (och då på köpet bli rånad om man är kvar efter mörkrets inbrott) för att njuta (!) av konstverken som vissa familjegravar faktiskt är.

La Paz har annars levererat riktigt riktigt bra under våra dagar här. Och inte bara intressanta saker, utan ibland riktigt sjuka grejer.

DropboxChooserAPI_DSCN0566
Vi besökte idag Witch Market, häxmarknaden, där man säljer allt möjligt hokus pokus. Här ser ni diverse figurer som kan användas för trollerier och healing.

DropboxChooserAPI_DSCN0567
Diverse flaskor med drycker som botar allt från whiskeypitt till vårtor till depressioner.

DropboxChooserAPI_DSCN0565
Men det sjukaste av allt var nog ändå det här. Om ni tittar högst uppe på bilden så ser ni några torksade lamaungar. Man har alltså avlivat små lamadjur och sen torkat dom, sen säljs dom som lyckoamuletter här på marknaden. Vad i helvete Bolivia?

DropboxChooserAPI_DSCN0568
”En säck med torkade lamafoster tack”

DropboxChooserAPI_DSCN0570
Annat, lite mindre makabert, som vi hunnit skåda i staden är den lokala marknaden där alla stånd sålde exakt samma sorters bakverk. Man undrar som sagt vem det är som står bakom all den här massproduceringen av bakverk, souvernirer med mera…

DropboxChooserAPI_DSCN0572
Dag 2 i La Paz tog vi sikte på den gula linbanan som enligt uppgift skulle erbjuda ännu bättre vyer än den röda gjorde. 3 nya bolivianos betalades för en enkelbiljett upp på berget, och jag måste säga att linbanestationerna ser ruggigt moderna och fräscha ut jämfört med det mesta annat i staden.

DropboxChooserAPI_DSCN0578
Nöjd tjej som åkte med oss i vagnen upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0588
Utsikten däruppe var även den lite svår att hitta. Det finns en bra utsiktsplats, men den finns inne i en snabbmatsrestaurang som man verkade behöva köpa mat för att få tillgång till att se ut. Så vi fick gå iväg en bit från linbanestationen, på nytt ut i ett rätt skumt område, för att få den här utsikten.

DropboxChooserAPI_DSCN0583
Och man såg verkligen hela La Paz där uppifrån. Inte illa pinkat för 5 svenska kronor om du frågar mig.

Åker ni någonsin till La Paz måste ni se till att ta linbanorna upp för att njuta av utsikten!

La Paz får hittills 4 av 5 starka Gröna Lund i betyg. Kanonkul!
DropboxChooserAPI_DSCN0467
Puno blev en sån där stad som kändes som ett slöseri, men som antagligen hade varit helt okej om vi orkat ta oss ut på sjön Titikaka för att se det som sjön har att erbjuda. Men vi bestämde oss för att ta en slappardag på hotellet istället, och sen försökte vi få Puno stad att leverera någonting som inte fanns där.

Näst på tur stod resan från Puno till La Paz, en resa som med buss skulle ta ungefär 7-8 timmar. Väntsalen på busstationen kändes inte bara skum, den hade samma färgpalett som en typisk operationssal i valfri amerikansk sjukhus-tvserie.

DropboxChooserAPI_DSCN0468
Ny bussresa, nytt VIP-säte. Den här gången kostade resan 40 soles – 100 spänn! Antalet turister påvisade att det här var en populär rutt, och något ordnat kösystem fanns så klart på typiskt sydamerikanskt vis inte.

Tourperus säten var inte riktigt lika fräscha som Cruz Del Surs bussar, men ändå var det samma stora fåtöljer med fällbara ryggar och medföljande fotstöd som erbjöds. Även här var resan riktigt bekväm och bussarna i Sydamerika levererar verkligen hittills!

DropboxChooserAPI_DSCN0477
Efter lite mer än halva vägen stannade vi för att ta oss över gränsen. Att komma ut ur Peru var enkelt, det tog inte mer än 5 minuter så var alla på bussen klara.

DropboxChooserAPI_DSCN0479
Sista bilden innan vi kliver över floden till Bolivias mark.

Vad ger vi få Peru för betyg? Ficktjuvarna, oärliga taxichaufförer, riktigt bra mat, hyfsaat prisläge, skitstäderna Cusco och Aguas Calientes, bra långdistansbussar, Machu Picchu, Machu Pizza (höhö) och allt annat summerat så hamnar Peru på 3 av 5 Pocahontas i betyg. Jag hade förväntat mig mer, och även om landet är helt okej är det inget land jag känner att jag behöver återvända till.

DropboxChooserAPI_DSCN0481
Första bilen av Bolivia. Dom hälsade oss t.o.m. välkomna med en skylt. Imponerande!

DropboxChooserAPI_DSCN0488
Men sen tog det stopp… Kön till passkontrollen i Bolivia var en katastrof utan dess like… Två tjänstemän som jobbade i en takt som får Skalman att se ut som Usain Bolt och en utomhuskö mitt i gassande sol imponerade inte.

DropboxChooserAPI_DSCN0489
Efter lite mer än en timme i solen kom vi slutligen in i själva huset där man kontrollerade passen, och det påminde mer om Ukraina än ett exotiskt sydamerikanskt land…

Vi spenderade nog närmare tre timmar vid den bolivianska delen av kontrollerna, någonting som så klart får ett underkänt betyg utan dess like. Bolivias gränskontroll får noll av fem månlandningar i betyg.

DropboxChooserAPI_DSCN0490
Ännu mer imponerade blev vi när vi äntligen fått rull på bussen och den stannade efter typ 7 minuter eftersom vägen var för dålig för att köras på. Det ledde till att vår käre busschaufför fick springar runt och leta stenar som var passande nog för att fylla i hålen i vägen så att vi kunde rulla fram, men inte ens det hjälpte tillräckligt…

DropboxChooserAPI_DSCN0491
Så Pablo fick glatt använda livlinan ”Ring en kompis”. Det hela slutade med att vi fick gå av bussen och gå 200 meter under tiden som han kröp fram med bussen för att undvika att ta i med fronten. Det hela lyckades i alla fall och Pablos kompis Sergio, som var i andra änden av telefonen, får ett stort tack från oss resenärer.

Nu är vi framme i La Paz och ska se vad staden har att erbjuda. Hittills har Bolivia inte imponerat om man säger så, vi får se om det blir ännu sämre eller om landet kan repa sig en aning…
DropboxChooserAPI_DSCN0453
Musik gör mycket när det gäller att bota tristess. Jag har ju, ofrivilligt, fått lov att detoxa från mitt (uppenbara) mobilberoende i och med att jag för första gången fick uppleva mäkta imponerande ficktjuvningsexpertis på nära håll.
Det jag märker av mest av detta är hur bra all musik plötsligt blivit. Efter att ha lyssnat på musik 10 timmar per dag (till och från jobbet + typ varje sekund på jobbet) får jag nöja mig att lyssna på musik under bussresorna. Det är då jag kan ta fram min minilaptop, koppla i hörlurarna och njuta i några timmar.

Så även denna gången när vi skulle ta oss från Cusco till Puno – vår första längre bussresa på resan. Drygt fem timmar skulle resan ta totalt och vi hade, smarta som vi är, bokat VIP-sätena hos bussbolaget Cruz Del Sur för en sisådär tiondels peruansk månadslön. I svenska pengar blir det drygt 300 spänn, och jag trodde jag skulle smälla av när vi klev ombord på bussen…

DropboxChooserAPI_DSCN0449
Det här är då sätena vi fick. Fullt fällbara, med tillhörande fotstöd och varenda pryl hade den gula loggan snyggt placerad. Nu kanske det låter som att jag blivit sponsrad av bussföretaget, men så är inte fallet (tyvärr!) utan jag blev bara helt sjukt imponerad av bussens kvalitet. Dom här sätena var ungefär i klass med såna där superlyxiga biofåtöljer som vissa biofantaster har hemma.

DropboxChooserAPI_DSCN0452
Just ja, vi hade så klart egna underhållningssystem också. Alla filmer var dubbade på spanska, inte sådär jättekul om jag ska vara ärlig… Men ett eget underhållningssystem är alltid ett eget underhållningssystem!

DropboxChooserAPI_vip-säten
Två mycket imponerade ”backpackare”.

Vi hade läst en hel del skumt om bussresor i Peru, så jag satt världsvant och kramade min ryggsäck samtidigt som jag grät floder och väntade på när första bästa tågrånare från 1920-talet skulle kliva ombord och sno allt vi ägde. Men så skedde inte, och vi stötte inte på några som helst problem under resan. Så om ni ska resa från Cusco till Puno nångång – ta Cruz Del Surs bussar! Lite dyrare än lokalbussen (den kostar typ 4 dollar…) men lätt värt det om du är paranoid och modig som en femåring som har spöken under sängern…

Annat intressant att notera från resan är att toaletten endast tillät att man gjorde nummer ett. Det fanns även, såvitt jag förstod det, ett filter som förhindrade eventuella mini-me att leta sig ner i avlopps-tanken också.
Dom informerade även att bälte var obligatoriskt, men det slutade inte där utan dom hotade även med polisanmälan i säkerhetsgenomgångsvideon om man inte hade bältet fastspänt. Lite knäppt, men ändå någonting jag som Volvo-svensk kan ställa mig bakom.

DropboxChooserAPI_DSCN0462
Puno har annars imponerat ungefär lika mycket som Grums enlgit diverse topplistor (bottenlistor) imponerar på turister. Det vill säga inte alls. Dom har en liten hamn där dom säljer en samma souvernirer som i Cusco som toppdestination, men mycket mer verkar det inte vara.

Eller jo. Dom har en restaurang som heter Machu Pizza också. Höhö. Machu Pizza. Det tycker jag är kul.

Dags att sova nu känner jag… God natt!
DropboxChooserAPI_DSCN0443
Peru är ett konstigt land. Ena sekunden är man och kollar in Machu Picchu, andra sekunden går man mot ett tåg man ska med och är orolig för sin egen säkerhet. Det förstnämnda skedde igår, det senare skedde imorse.
Vi checkade ut från hotellet för att ta oss till tågstationen. Aguas Calientes som stad är typ mindre än min lägenhet så det tog oss ungefär 3 minuter att gå från hotellet, som ligger lite i utkanten av staden, till tågstationen som ligger på andra sidan stan.

Väl där satte vi oss och väntade, som normalt folk gör, men vi reagerade på att det var väldigt få personer därinne. Men å andra sidan gick det här tåget 10:30 vilket är för tidigt för folk som besöker Machu Picchu under en dagstur, så vi antog att det var anledningen. Men det var inte anledningen…

Efter ett tag kommer en man klädd i Inka Rail-kläder och ber att få se våra biljetter. ”Please come with me, the tracks are blocked” säger han på knackig engelska innan vi riktigt hinner förstå vad som skett. Min första tanke var att han försökte sno våra biljetter, men vi fick tillbaka dom rätt snabbt varpå jag direkt lade ner mina tankar om att karatesparka ner snubben.

DropboxChooserAPI_DSCN0445
Han tar med oss ut där vi möter upp med en annan, yngre kille i 25-årsåldern. Han har dock civilkläder på sig, någonting som ser lite konstigt ut eftersom han har en kostymskjorta som sticker ut under under hans huvtröja. ”Follow my colleague” säger den äldre av dom två och vi hänger på. ”YOLO” som ungdomarna säger idag.

Vi går en konstig väg, åt fel håll och tar en omväg i staden innan vi möter två andra Inka Rail-arbetare runt hörnet på en totalt död gata. Först stannar vi, sen signalerar dom två att vi ska hålla avstånd till den civilklädde 25-åringen framför oss men att vi ska fortsätta följa efter honom.

DropboxChooserAPI_DSCN0446
Så vi följer efter honom. Vi går 50-100 meter och börjar höra vad jag tror är en folkmassa som står och skriker. Jag tittar fram och får se 70-100 personer som står på rälsen och jag får en ganska olustig känsla. Ni vet den där känslan när ni ska till att passera någonting där ni inte vill ta ögonkontakt med någon eftersom du är rädd att om dom lägger märke till dig så finns det en risk att du råkar illa ut. Den känslan.

Vi närmar oss folkmassan och jag ser att det ser ut att vara turister, turistguider och poliser. Känslan avtar, men Marlene säger strax ”såg du, det låg en stenbumling på rälsen!”.

Känslan kryper åter fram…

DropboxChooserAPI_DSCN0447
Vi får gå på spåret en bit innan vi slutligen kommer till vårat tåg. Sen sitter vi där och väntar i vad som känns som en evighet, men som antagligen bara är 15-20 minuter. Sen börjar tåget rulla och vi tar oss till Ollantaytambo utan större problem, och faktiskt 10 minuter före utsatt tid.

Vad jag förstått så var det lokalbefolkningen som strejkade, och därför hade puttat ner en stor stenbumling på rälsen. Dom gör tydligen sånt lite då och då i Peru, antagligen för att dom inte har det sådär jättebra ställt. Jag har ingen aning om vi som turister riskerade att attackeras, eller om lokalbefolkningen bara blockerar rälsen och stör trafiken i såna här situationer. Men någonting säger mig att jag hellre är ovetande kring hur dom hade reagerat än att ha behövt ställas öga mot öga med en mobb som är ilsken på oss turister.

Nu är vi i Cusco (buuu!) igen och har bokat resan till Puno imorgon klockan 08:00. Sorligt nog har jag bättre uppstigningstider under semestern än vad jag har på vardagarna hemma i Sverige…

En intressant sak om Cusco förresten: varje gång det börjar regna så slutar interenet fungerar. Tydligen sker det jämt enligt den, mycket trevliga, receptionist-snubben på hotellet. Det kanske mest lärorika med att resa är att man lär sig uppskatta hur bra vi har det i Sverige.

Aja, det ska bli skönt att lämna Cusco bakom sig nu. Machu Picchu var bra, men Cusco som stad är en mysig stad som muterat till att bli ett tillhåll för ficktjuvar, turister och idioter som inte kan köra bil/tutar hela jävla tiden. Imorgon hoppas jag att Puno lyfter Perus betyg en aning, för än så länge är jag inte sådär jätteimponerad av (dom turistdelarna som vi besökt av) landet om jag ska vara ärlig…