Close

Category Archives Sydamerika 2016

dscn1032
Det är intressant hur temperaturen varierar i öknen. Från att vara bara någon liten plusgrad på morgonen till att vara typ 25 grader och stekande hett på eftermiddagen. Men ännu värre blev det när vi lämnade hotellet i Uyuni bakom oss med typ 3-4 grader i luften, och sen landade i Santa Cruzs 33-gradiga värme några timmar senare. Det skiljer 3 300 höjdmeter mellan dom båda städerna vilket gör att temperaturskillnaden är helt sinnessjuk.

Vi stannade i Santa Cruz i typ 20 timmar och gjorde inte så mycket där, men tog sen flyget morgonen efter från Santa Cruz för att kröna resan med dess slutmål: Rio De Janeiro. Resan dit var dock en smärre pärs, närmare bestämt var säkerhetskontrollen från Santa Cruz helt sinnessjuk. I Sverige får man ju gå igenom en metalldetektor och sen är det bra, här var det full knarkspaning med allt vad det innebar.

Vi fick först gå igenom den vanliga metalldetektorn, sen fick vi gå igenom passkontrollen där våra pass stämplades, sen fick vi (precis som alla andra då, vi var inte misstänkta) gå vidare till knarkpolisen där vi fick åka rullband genom en fullkroppsscanner. Tänk er typ en blandning av ett vertikalt rullband blandat med en fullkroppsröntgen, så såg det ut. Jag var inte helt road, speciellt när man har paracetamol, ibumetin, immodium, ranitidin, omeprasol och gud vet allt i väskan. Ingenting som är olagligt, inte alls, men det hjälper ju inte om knarkpolisen får för sig att man ser skum ut. Marlene däremot tyckte rullbandet var skitroligt och skrattade hela vägen :D

Efter det fick vi gå vidare till nästa station där en polis kollade igenom våra väskor. Trots att dom såg facket med alla piller brydde dom sig inte, däremot var dom supernoga med att kolla väskan efter hemliga fack, dom kollade kameran så att den inte innehöll någon substans och dom bläddrade till och med igenom båda böckerna vi hade i väskan för att se så att vi inte smugglade någonting däri… Snacka om ”skyldig tills motsatsen är bevisad”. Man kände sig verkligen som en brottsling när man stod där och det var minst sagt obehagligt, även om man inte hade någonting att dölja.

dscn1046
Men aja, vi är i Rio nu i alla fall. Hotellet vi har bokat har antagligen världens längsta namn och heter någonting såpass spännande som ”Best Western Premier Arpoador Fashion Hotel by Gloria Coelho”. På riktigt, det heter så. Men vem bryr sig i ett namn när hotellet är nybyggt på grund av OS i somras? Det ligger mitt emellan Copacabana och Copacabanas nya arvtagare Ipanema beach. Vi har 5 minuter ner till båda stränderna och man kan bo sämre om man säger så…

dscn1055
Och stränderna… ja, vad ska man säga? Ipanema beach är tydligen ”det nya rosa” och är det hippa området i Rio nu för tiden, själv hade jag aldrig hört talats om standen förrän jag läste vår resebok för två dagar sedan. Jag vet inte om stranden är bättre än Copacabana, för mig är båda ställena paradiset men man kan verkligen inte säga annat än att Rio De Janeiro hittills är fantastiskt.

ipanema-beach-2016
Så här har då vi det, 33 grader och sol. Sa jag att dom säljer Capirinhas för 14 kronor styck 10 meter från där vi satt på stranden idag? Ölen kostar 19 kronor för en stor sådan. Det finns en liten skön skadeglädje i att se inlägg så som detta
arstavinter
i Facebook-gruppen vår bostadsrättsförening har hemma :D

Men allt är inte bara frid och fröjd. Kontrasterna i den här staden är minst sagt stora. Vi var på väg till McDonalds för en snabb lunch när vi gick förbi ett ställe med en folkmassa samt en massa poliser och ambulanser. Där mellan alla låg en död kropp (!) med fötterna stickandes ut under en plastsäck. ”Suicídio” berättade en av kvinnorna som hade koll på vad som hade hänt, tydligen hade killen hoppat från ett av höghusen och rakt ner genom ett träd ner på marken.

Än mer makabert blev det när vi gick förbi platsen en timme senare. Då hade dom tagit bort kroppen, men spolat bort blodet från gatan lite halvt. Dels så såg man fortfarande blodpölen på marken men sen hade det blodet som spolats bort endast flyttat sig några decimeter och samlats i en djup vattenpöl precis vid trottoarkanten. Makabert, minst sagt…

dsc_0530
Okej, man har gjort snyggare övergångar i sin bloggkarriär men från ett dökött till ett annat så har vi även provat på en typisk brasiliansk köttrestaurang också. Man betalar 85 reals, drygt 225 kronor, och får då äta hur mycket man vill från deras buffé.

dsc_0526
Det fina med det hela är att du får en lapp när du sätter dig vid bordet. Lappen är röd på undersidan och grön på översidan. Så när du vänder lappen till grönt börjar alla servitörer, som går runt med kött på stora metallspett, gå förbi din plats och fråga om du vill ha mer kött. Säger du då ja till det dom erbjuder (allt från flankstek till fläskkött till kyckling till korv) så skär dom sen av en bit kött på din talrik och går sen vidare, utan att döma dig.
Det här upprepas sen tills dess att du vänder din skylt till rött igen, då låter dom bli dig tills dess att du vänder på skylten igen.

DropboxChooserAPI_DSC_0533
Skyltarna ”Ja tack, jag har ännu lite självrespekt kvar. Ge mig lite mer mat så att jag kan tappa den helt” samt ”Nej för helvete, jag har redan uppnått titeln Mr. Badboll 2016, låt mig sörja ifred!”.

DropboxChooserAPI_beachhäng-rio
Och ja, vi har hängt en hel del på stranden också.

DropboxChooserAPI_rio-ipanema
Här ser ni oss strax innan vi blev bestulna på vår strandpåse som innehöll motsvarande 200 kronor, ett par skräpsolglasögon, en solkräm och lite annat oviktigt. En liten brasiliansk grabb kom fram till oss, försökte ”prata” med oss och vi visste att det var något skumt så vi kollade upp mot vår plats med våra grejer. Men ändå lyckades dom på något vis få oss att tappa fokus tillräckligt mycket för att dom skulle kunna sno påsen.

Bra jobbat antar jag, men man blir ju lite less ändå. Hoppas ni har det bra hemma i Sverige med ert snökaos! :D
DropboxChooserAPI_DSCN0802
Natten sovs igenom utan större problem, förutom det att Marlene kände av höjdskillnaden en aning och hade svårt att sova. Jag hade samma problem när vi anlände i Quito i Ecuador, man vaknar på natten och det känns som att man sprungit ett 400-meterslopp i full fart, bara det att man inte flåsar. Men man behöver få in luft och oavsett hur mycket man försöker andas in så får lungorna liksom inte upp nog med syre ur den tunna luften. Men efter en stund, nån minut till en timme, ”kommer man ikapp” och då brukar man kunna somna om igen.

Vi stannade vid den ”sista butiken för touren” och lyckades där hitta nya batterier till kameran vilket var en smärre, oväntad, succé. Vi tappade ju bort vår förra kamera i Cusco och behövde köpa en ny, den nya kameran går dock på AA-batterier och vi har ännu inte fått tag i några laddningsbara sådana. Men tack och lov fanns det att köpa där i butiken, för 20 svenska kronor per batteri… Ockerpris, men vad ska man göra mitt ute i ödemarken?

DropboxChooserAPI_DSCN0809
Dagens första stopp var vid en öken, vars namn jag inte minns. Även här fanns det oändligt raka tågspår.

DropboxChooserAPI_DSCN0811
Jose vaktade snällt bilen under tiden som vi andra kutade runt och tog lite bilder.

DropboxChooserAPI_DSCN0820
Även här kunde man ta lite roliga perspektivbilder.

DropboxChooserAPI_DSCN0832
Marlene tröttnade aldrig på att ta såna här bilder, själv var jag måttligt pigg efter att ha gått upp alldeles för tidigt på morgonen…

DropboxChooserAPI_DSCN0837
Då det går typ två tåg per vecka på dom här spåren så passade vi även på att ta en bild på alla som åker med i dom båda bilarna. Vi umgås dock knappt med chilenare i den andra bilen utan hänger bara med hjältarna i vår bil.

DropboxChooserAPI_DSCN0863
Här är en bild på oss som åker i våran bil. Uppe på taket ser ni mr. Mexiko, nedanför honom på höger sida bilen ser ni mr. Frankrike, på vänster sida ser ni mr. Chipstutte 2016 och framför bilen står från vänster Marlene, fröken Mexiko och sist fröken Frankrike. Alla pratar spanska flytande förutom jag och Marlene…

DropboxChooserAPI_DSCN0864
Landskapet bjuder dock på rätt vackra bilder, och här kan ni även ser hur en väg kan bli 5 vägar beroende på hur naturen bestämmer att vägen skall gå i år.

DropboxChooserAPI_DSCN0866
Men vägarna… jag har åkt på dåliga vägar i många länder men nu var vi mitt ute i öknen och körde på vad som bäst kan beskrivas som mark med miljontals stenar på. Även om bilen klarar av terrängen bra så guppade det hysteriskt mycket när man satt däri och jag kan utan tvekan utse Bolivias öken till det sämsta vägområdet jag någonsin åkt på.

DropboxChooserAPI_DSCN0880
Efter att ha guppat fram på världens kanske sämsta väg i 45 minuter var vi sen i alla fall framme vid dagens nästa stopp. En av flera sjöar som vi kom att få se under dagen, och den här platsen var ännu vackrare än vad bilderna påvisar.

DropboxChooserAPI_DSCN0877
Försöker ändå få med några bilder så ni kanske kan få en liten känsla av hur det var.

DropboxChooserAPI_DSCN0895
Vi fick även se en massa falmingosar som knatade runt och käkade i vattnet där.

DropboxChooserAPI_DSCN0896
Skojigt nog kunde man även se fotspåren efter var dom hade traskar runt och letat mat.

DropboxChooserAPI_DSCN0906
Luncherna man bjuds på här är typ kyckling, pasta, ris, tonfisk och liknande grejer. Mättar helt okej men är väl knappast någon Michelin-måltid om man säger så.

DropboxChooserAPI_DSCN0908
Djurmässigt har vi även fått se förvånansvärt mycket, speciellt med tanke på att vi är mitt i en öken. Här ser ni en mindre alpacka-variant (om jag inte minns fel) som lever fritt här.

DropboxChooserAPI_DSCN0924
Ännu fler flamingos i nästa sjö som vi stannade vid. Stället kommer dock mest kommas ihåg för dess toalett som var en välkommen paus i flamingo-skådandet. Här ute under utflykterna måste man liksom välja mellan att göra det naturen kräver mitt ute på ett fält, alternativt om man har megatur så hittar man en baños (toalett på spanska, #språkgeni) man kan snabb-banta lite inne på.

DropboxChooserAPI_DSCN0937
Någonting jag ännu inte, med min begränsade tankeverksamhet och totala frånvaro från internet, lyckats begripa mig på är hur djuren överlever här. Vi har sett allt från rävar till chinchillor till flamingos till alpackor till möss men knappt något sötvatten alls. Sjöarna som finns här är supersalta så jag kan inte tänka mig att djuren får vattnet därifrån, hur i hela världen klarar dom sig? Inte lär ju en sån här alpacka-grej kunna borra en brunn själv liksom och det regnar typ två dagar per år, så inte kan dom leva på regnvattnet heller.

DropboxChooserAPI_DSCN0945_2
Antalet sjöar som vi fick se idag var annars överdrivet många. Visst är dom fina, men vi börjar känna att det nog hade räckt med en endagarstour av Salar de Uyuni, dag två har hittills känts okej sevärdhetsmässigt men med tanke på att vi tvingades upp vid typ 05:30 i morse så drar det ner betyget en hel del.

DropboxChooserAPI_DSCN0961
Heh, den här chinchillan såg ut som en kinesisk karatemästare
.

DropboxChooserAPI_DSCN0976
En stenbumling som ser ut som ett träd. Och en kille vars frisyr ser ut som början på Donald Trumps dito
än någonting annat. Mitt hår har börjat bli helt kaos nu senaste dagarna, lika bra att gå ”all in Trump” på en gång antar jag…

DropboxChooserAPI_DSC_0444
Dagens sista sjö var en röd sådan. Även här fanns flamingos. Kan dom inte vara lite mer variernade med sina fåglar?…

DropboxChooserAPI_DSC_0448
Middagen på hotellet. Det var väl en sisådär 14 grader inomhus här, inte så hett (i dubbel bemärkelse) att ha enkelglas, noll isolering och placera ”hotellet” på en sisådär 4 000 meters höjd.

Aja, vi fick en gratis vinflaska att dela på. Alltid nåt!
DropboxChooserAPI_DSCN0689
Restaurangen på salthotellet bjuder på en riktigt vacker utsikt. Då vi var lite osäkra kring huruvisda lunch skulle serveras på touren så bestämde vi oss för att käka lunch på hotellet innan vi åkte. 80 kronor för en hamburgartallrik på ett fyrstjärnigt hotell får ändå ses som riktigt prisvärt.

Men som vanligt när man är i Sydamerika så finns det ingenting som heter fasta tider. Vi beställde in lunchen 12:30 då vi skulle bli upphämtade vid 14:00, men 13:10 kommer en hotellanställd fram och säger att vår chaufför är på plats och att vi måste röra på oss. Tillslut fick vi nöja oss med att ta med maten i bilen och käka där, vilket knappast var optimalt men ändå funkade.
DropboxChooserAPI_DSCN0690
Bilen är en fyrhjulsdriven historia som absolut är bekväm att åka i. Det finns totalt 8 platser i bilen och vi är ett franskt par, ett mexikanskt par, jag och Marlene samt vår förare Jose. Jose kan inte ett ord engelska, men det visste vi när vi bokade touren så det är okej. Däremot är han en riktigt rolig pajsare trots att man inte förstår någonting av vad han säger.

Bilen kostar enligt Jose ungefär 100 000 dollar att köpa ny, men det här exemplaret köptes begagnad för 30 000 dollar. Det var exakt på dollarn vad jag hade gissat tidigare så det låter logiskt, även om vi ännu inte riktigt kunnat lista ut huruvida Jose ljuger om allt han säger eller om han är en ärlig rackare. Vi får återkomma till det när vi lärt känna honom lite bättre.

DropboxChooserAPI_DSCN0697
Dagens första stopp på touren var huvudpunkten på resan, saltöknen Salar de Uyuni. Saltytan i öknen har en tjocklek på mellan några centimeter upp till tio meter på dom djupaste ställena. Totalt har man uppskattat mängden salt i Salar de Uyuni till 11 miljarder ton. Det är 137 500 000 stycken Kausti i vikt det. Och då är jag ändå rätt medelåldersöverviktig nu för tiden också.

DropboxChooserAPI_DSCN0700
Öknen är dock mest känd tack vare turismen. Salar de Uyuni är nämligen så sjukt platt att även din bästa pannkaka ser ut som en bergskedja i jämförelse. Det här gör att man kan ta en hel del roliga turistbilder där man leker med perspektivet.

DropboxChooserAPI_DSCN0705
T.ex. kan man här se att Marlene krympt i tvätten då hon för en gångs skull duschade varmt under resan.

DropboxChooserAPI_DSCN0729
Här kan man se samma fenomen när jag står mycket längre bort från kameran än vad Marlene gör. Ber om ursäkt för den omvända Hitler-hälsningen, det var meningen att jag skulle klappa Marlene på huvudet och ingenting annat…

DropboxChooserAPI_DSCN0730
Mini-Marlene agerar sittstöd för mig som är på väg att ramla bakåt.

DropboxChooserAPI_DSCN0736
Så här är Marlene när hon inte fått äta på ett tag. Då blir hon lite småkinkig.

DropboxChooserAPI_DSCN0733
Myspys i saltöknen.

DropboxChooserAPI_DSCN0752
Söt kille i saltig miljö.

DropboxChooserAPI_DSCN0771
Körningen i öknen är annars rätt simpel, det är nämligen platt överallt vilket gör att det liksom inte behövs vägar. Man kan ju köra överallt. Typ i alla fall, ”vägbanan” är väl ungefär 10-20 mil bred eftersom öknens bredd ligger därikring nånstans.

DropboxChooserAPI_DSCN0778
Stoppnummer två var vid kaktusön som ligger mitt i saltöknen. Antalet turistbilar där var väl närmare 20-30 stycken, så businessen här verkar snurra rätt bra.

DropboxChooserAPI_DSCN0788
Utsikten uppe från den där ön var annars rätt schysst. Berget ni ser på bilden där? Det ligger 12 mil bort. Jo, vi dubbelkollade på vår GPS eftersom vi inte litade på vår guide Jose.

DropboxChooserAPI_DSC_0421
Fräsch jeep.

Efter det stoppet tog vi sen sikte på hotellet där vi skulle få spendera natten. Det var enligt vad Jose berättade för oss det första salthotellet som byggdes i den här saltöknen. Men frågan är det var ”salthotell” eller ”saltcell” dom sa?

DropboxChooserAPI_DSCN0799
För det här var vad vi fick :D Superlyxigt värre! Men tilläggas ska att väggarna var av saltsten, så nog var det ett salthotell. Och standarden var faktiskt helt okej, trots den fängelseliknande designen. Och vi var som sagt mitt ute i öknen, men ändå var toaletterna jättebra. Rinnande vatten, bra spolning och överlag fräscha hygienmässigt även med svenska mått mätt.

DropboxChooserAPI_DSC_0428
Fängels… hotellet i all sin prakt.

Imorgon tar touren oss till… jag har faktiskt ingen aning så här på rak arm. Det får vi helt enkelt se imorgon.
DropboxChooserAPI_DSCN0610
Salar de Uyuni. Låter lite som en maträtt om man inte har koll, men så är inte fallet. Salar de Uyuni är en enorm saltöken i sydvästra Bolivia som spänner över imponerande 10 582 km². Det är ungefär 161 San Marino i storlek, eller om ni så vill ett Östergötland i area. Det går att göra mycket trolldeg på all salt som finns i Salar de Uyuni kan jag säga…

Men för att komma dit var vi tvungna att göra någonting som jag svurit att aldrig mer göra igen – åka nattbuss. 21:00 avgick eländet från La Paz för att 9 timmar senare (förhoppningsvis?) anlända i Uyuni, staden som ligger precis bredvid saltöknen.

DropboxChooserAPI_DSCN0613
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Sydamerika är suveräna på långdistansbussar. Sverige bjuder på vanliga trötta buss-säten, som i bästa fall går at fälla bakåt typ 2 grader. Här i Sydamerika får man en varsin kungafåtölj som är stoppad med fjunet från nyfödda bäbisar, fåtöljerna är fällbara en sisådär 140 grader och man får två måltider också. Världsklass Sydamerika, världsklass! Todo Turismo hette företaget den här gången och deras Cama-säten är bäst på resan hittills. Fem av fem Rolls Royce-paraplyn
paraply
i betyg!

Men förutsättningarna till trots så är en långresa med buss alltid en långresa med buss. Det går inte att sova klokt och jag sov ungefär lika bra inatt som valfri Al Qaida-medlem som waterboardas på Guantanamo-basen. Inte bra alls med andra ord.

DropboxChooserAPI_DSCN0614
Men även om man bara sovit en sisådär 47 minuter av den 9 timmar långa resan så vaknade vi ändå riktigt fint. Solen gick precis upp och vi stod mitt i ingenstans och kunde se flera mil åt varje håll.

DropboxChooserAPI_DSCN0621
Väl i Uyuni hade vi planerat hur vi skulle boka vår resa med företaget Red Planet, så blev dock inte fallet. Vi var så trötta och slut att vi tog första bästa tourföretag istället. Oklart hur kvaliteten är, men det lär vi väl få se. Bilarna ser typ likadana ut hos alla företag så jag tror inte det är så farligt.

DropboxChooserAPI_DSCN0625
Första stoppet på touren var tågkyrkogården strax utanför Uyuni. Riktigt ballt att se alla gamla tåg stå där och rosta sönder, sakta men säkert.

DropboxChooserAPI_DSCN0632
Kyrkogården kom till på 40-talet när gruvindustrin i området kollapsade, någonting som ledde till att en massa tåg övergavs och skapade den här smått unika platsen.

DropboxChooserAPI_tågkonduktör-kaustinen
Rostig lokförare i ett rostigt lok.

DropboxChooserAPI_DSCN0652
Vi stannade där i drygt en timme och gick runt, tittade på alla tåg och blev alldeles för solbrända. Imorse, inne i stan, så var det typ 2-3 grader varmt när vi klev av bussen. Nu var det nog minst 25 grader, inte ett moln på himlen och vind. Lägg sen till att Uyuni ligger på drygt 3700 meters höjd så blir man snabbt rätt stekt ute i solen…

DropboxChooserAPI_DSCN0666
Vi har även hunnit med att checka in på ett av två salthotell i Uyuni. Vi sover här inatt, sen drar vi på en tre dagar lång tour genom saltöknen. Marlene har förövrigt smakat på väggarna för att säkerställa att dom är gjorda av salt. Hon rapporterar att väggarna till hundra procent är gjorda av saltsten.

DropboxChooserAPI_hotellrum-uyuni
Och vilket jäkla hotellrum vi har fått förresten! Nu är vår kamera uppenbart sämst i världen på att ta bilder i motljus, så jag har fått ta två olika bilder och klistrat ihop dom för att man ska kunna se både utsikten och rummet. Men vi har utikt rakt över saltöknen, dock fick vi nöja oss med varsin enkelsäng för att kunna få utsikten. Men samtidigt är det ju skönt att kunna ha sitt eget täcke hela natten också :D

DropboxChooserAPI_DSCN0673
En bloggplats med utsikt rakt ut genom fönstret finns så klart också. Mycket bra jobbat där hotellet, mycket bra!

DropboxChooserAPI_14914758_10211351481928709_1657098920_n
Det här är utsikten från hotellet. Gör sig inte alls rättvisa på bilden, men det här hotellet är verkligen magiskt (och dyrt!).

DropboxChooserAPI_DSCN0674
Dom har så klart egna tvålar, shampoo med mera och tvålen är såpass nyttig att den t.o.m. innehåller havre! Japp, havre som i havregrynsgröt. Blir som en ryggkliare när man tvålar in sig. 4 av 5 rygghår i betyg på den tvålen, helt klart.

DropboxChooserAPI_14971304_10211351490528924_124408511_n
Hotellet har även hängmattor där man kan ligga och läsa och titta rakt ut i öknen. Magnifikt!

DropboxChooserAPI_14936874_10211351482168715_196241773_n
Ett av ställena på hotellet. Den här bilden måste för övrigt vara den kanske bästa bilden jag någonsin tagit med en mobilkamera. Jag lånade Marlenes mobil, utan filter eller någonting, för att ta lite bilder på hotellet och fick tydligen fram den här. Den ser snudd på perfekt ut, nästan som en 3D-modellering med nåt slags vintagefilter. Har verkligen ingen aning om hur jag lyckades med det där, men jag må säga att jag är mäkta imponerad av hur det bara tagit en sisådär 150 miljoner mobilbilder för mig att få fram ett sånt här mästerverk.

DropboxChooserAPI_14961329_10211352957445596_1039756247_n
Vi har även hunnit bada jacuzzi och njutit ännu mer av utsikten. Sa jag att utsikten är fantastisk?

Det känns så ruskigt skönt att bara ha kunnat njuta av eftermiddagen/kvällen idag. Det var längesedan vi bara tog det lugnt här i Sydamerika och bara njöt av att ha semester. Imorgon börjar saltökentouren på riktigt, jag återkommer så klart med en rapport om en sisådär 3 dagar när den touren är över.
DropboxChooserAPI_DSCN0510
Gårdagen avslutades med någonting såpass bolivianskt som mexikanskt mat. La Cayena eller nåt hette stället och dra mig baklänges vilken succé det var! Maten var hur billig som helst och den där guacamolen… oj oj oj! Om ni någonsin är i La Paz måste ni prova det där stället!

DropboxChooserAPI_DSCN0512
Elnätet i landet är helt kaosigt och lämnar en del att önska. Kul att felsöka det där eländet liksom…

DropboxChooserAPI_DSCN0514
Vi fick annars åska och hagel (!) under vår första kväll här.

DropboxChooserAPI_åska-blixt
Och jäklar i mig vad åskan gick emellan bergen. Det blixtrade så det stod härliga till och ljudet var inte att leka med heller. Mycket mysigt, speciellt när det fanns möjlighet att stå under tag och observera spektaklet.

DropboxChooserAPI_DSCN0515
Vi har även hunnit med att sysselsätta oss med det kanske mest prisvärda vi gjort i hela Sydamerika – La Paz egna linbanesystem! Då staden ligger i en väldans djup dal kan man, för 5 kronor enkel resa, ta sig upp på bergen. Och ännu bättre var att det knappt var några människor på den röda linjen heller så vi fick vår egen korg att åka i!

DropboxChooserAPI_DSCN0527
Resan upp tog kanske 15-20 minuter och man har utsikt över hela La Paz under resan upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0529
Väl uppe på toppen blev vi dock lite besvikna då det saknades en vettig utsiktsplats. Visst ser man hela staden på den här bilden, men för det fick vi gå förbi ett rätt suspekt område och ner i vad som snudd på kunde ha varit favelor.

DropboxChooserAPI_DSCN0531
T.ex. stod den här snubben och helade herren som sitter på stolen när vi gick förbi. Annat vi fick se var en liten pojke som gick ut från sitt hus (skjul), drog ner byxorna och kissade rakt fram. När det var klart satte han sig ner och gjorde nummer två också. Sen trampade han i det. Elegant värre.

DropboxChooserAPI_DSCN0540
Efter besöket uppe på berget hoppade vi av på mellanstationen som vi åkte förbi tidigare – La Paz kyrkogård (!). Enlgit diverse guideböcker är chansen att bli rånad här under kvällarna ungefär 100%, oklart om det är spöken eller banditer som härjar runt, men på dagarna ska det vara lugnt. Och är man i La Paz bör man verkligen se kyrkogården. Inte bara är den enorm, det är väldigt intressant att se hur man smyckar gravarna här.

DropboxChooserAPI_DSCN0543
Alla gravar har en front, och bakom där verkar man lägga själva kroppen. Men i fronten så dekorerar man graven, ungefär på samma sätt som man gör i Sverige, dock verkar man kasta in lite alla möjliga saker här som personen gillat. Spritflaskor var vanligt förekommande, och även (lite oväntat) Coca Cola-flaskor fanns i jättemånga av gravskåpen.

DropboxChooserAPI_DSCN0544
Eller varför inte en ängel, en halloweenpumpa, lite bullar, nötter och lite annat smått och gott?

DropboxChooserAPI_DSCN0547
En grav utan front. Den är ungefär en människa djup så jag vågar nog sätta min favorithatt på att att man har kroppen där bakom.

DropboxChooserAPI_DSCN0555
Men stället är verkligen enormt och man kan säkert gå runt där i en halv dag (och då på köpet bli rånad om man är kvar efter mörkrets inbrott) för att njuta (!) av konstverken som vissa familjegravar faktiskt är.

La Paz har annars levererat riktigt riktigt bra under våra dagar här. Och inte bara intressanta saker, utan ibland riktigt sjuka grejer.

DropboxChooserAPI_DSCN0566
Vi besökte idag Witch Market, häxmarknaden, där man säljer allt möjligt hokus pokus. Här ser ni diverse figurer som kan användas för trollerier och healing.

DropboxChooserAPI_DSCN0567
Diverse flaskor med drycker som botar allt från whiskeypitt till vårtor till depressioner.

DropboxChooserAPI_DSCN0565
Men det sjukaste av allt var nog ändå det här. Om ni tittar högst uppe på bilden så ser ni några torksade lamaungar. Man har alltså avlivat små lamadjur och sen torkat dom, sen säljs dom som lyckoamuletter här på marknaden. Vad i helvete Bolivia?

DropboxChooserAPI_DSCN0568
”En säck med torkade lamafoster tack”

DropboxChooserAPI_DSCN0570
Annat, lite mindre makabert, som vi hunnit skåda i staden är den lokala marknaden där alla stånd sålde exakt samma sorters bakverk. Man undrar som sagt vem det är som står bakom all den här massproduceringen av bakverk, souvernirer med mera…

DropboxChooserAPI_DSCN0572
Dag 2 i La Paz tog vi sikte på den gula linbanan som enligt uppgift skulle erbjuda ännu bättre vyer än den röda gjorde. 3 nya bolivianos betalades för en enkelbiljett upp på berget, och jag måste säga att linbanestationerna ser ruggigt moderna och fräscha ut jämfört med det mesta annat i staden.

DropboxChooserAPI_DSCN0578
Nöjd tjej som åkte med oss i vagnen upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0588
Utsikten däruppe var även den lite svår att hitta. Det finns en bra utsiktsplats, men den finns inne i en snabbmatsrestaurang som man verkade behöva köpa mat för att få tillgång till att se ut. Så vi fick gå iväg en bit från linbanestationen, på nytt ut i ett rätt skumt område, för att få den här utsikten.

DropboxChooserAPI_DSCN0583
Och man såg verkligen hela La Paz där uppifrån. Inte illa pinkat för 5 svenska kronor om du frågar mig.

Åker ni någonsin till La Paz måste ni se till att ta linbanorna upp för att njuta av utsikten!

La Paz får hittills 4 av 5 starka Gröna Lund i betyg. Kanonkul!
DropboxChooserAPI_DSCN0467
Puno blev en sån där stad som kändes som ett slöseri, men som antagligen hade varit helt okej om vi orkat ta oss ut på sjön Titikaka för att se det som sjön har att erbjuda. Men vi bestämde oss för att ta en slappardag på hotellet istället, och sen försökte vi få Puno stad att leverera någonting som inte fanns där.

Näst på tur stod resan från Puno till La Paz, en resa som med buss skulle ta ungefär 7-8 timmar. Väntsalen på busstationen kändes inte bara skum, den hade samma färgpalett som en typisk operationssal i valfri amerikansk sjukhus-tvserie.

DropboxChooserAPI_DSCN0468
Ny bussresa, nytt VIP-säte. Den här gången kostade resan 40 soles – 100 spänn! Antalet turister påvisade att det här var en populär rutt, och något ordnat kösystem fanns så klart på typiskt sydamerikanskt vis inte.

Tourperus säten var inte riktigt lika fräscha som Cruz Del Surs bussar, men ändå var det samma stora fåtöljer med fällbara ryggar och medföljande fotstöd som erbjöds. Även här var resan riktigt bekväm och bussarna i Sydamerika levererar verkligen hittills!

DropboxChooserAPI_DSCN0477
Efter lite mer än halva vägen stannade vi för att ta oss över gränsen. Att komma ut ur Peru var enkelt, det tog inte mer än 5 minuter så var alla på bussen klara.

DropboxChooserAPI_DSCN0479
Sista bilden innan vi kliver över floden till Bolivias mark.

Vad ger vi få Peru för betyg? Ficktjuvarna, oärliga taxichaufförer, riktigt bra mat, hyfsaat prisläge, skitstäderna Cusco och Aguas Calientes, bra långdistansbussar, Machu Picchu, Machu Pizza (höhö) och allt annat summerat så hamnar Peru på 3 av 5 Pocahontas i betyg. Jag hade förväntat mig mer, och även om landet är helt okej är det inget land jag känner att jag behöver återvända till.

DropboxChooserAPI_DSCN0481
Första bilen av Bolivia. Dom hälsade oss t.o.m. välkomna med en skylt. Imponerande!

DropboxChooserAPI_DSCN0488
Men sen tog det stopp… Kön till passkontrollen i Bolivia var en katastrof utan dess like… Två tjänstemän som jobbade i en takt som får Skalman att se ut som Usain Bolt och en utomhuskö mitt i gassande sol imponerade inte.

DropboxChooserAPI_DSCN0489
Efter lite mer än en timme i solen kom vi slutligen in i själva huset där man kontrollerade passen, och det påminde mer om Ukraina än ett exotiskt sydamerikanskt land…

Vi spenderade nog närmare tre timmar vid den bolivianska delen av kontrollerna, någonting som så klart får ett underkänt betyg utan dess like. Bolivias gränskontroll får noll av fem månlandningar i betyg.

DropboxChooserAPI_DSCN0490
Ännu mer imponerade blev vi när vi äntligen fått rull på bussen och den stannade efter typ 7 minuter eftersom vägen var för dålig för att köras på. Det ledde till att vår käre busschaufför fick springar runt och leta stenar som var passande nog för att fylla i hålen i vägen så att vi kunde rulla fram, men inte ens det hjälpte tillräckligt…

DropboxChooserAPI_DSCN0491
Så Pablo fick glatt använda livlinan ”Ring en kompis”. Det hela slutade med att vi fick gå av bussen och gå 200 meter under tiden som han kröp fram med bussen för att undvika att ta i med fronten. Det hela lyckades i alla fall och Pablos kompis Sergio, som var i andra änden av telefonen, får ett stort tack från oss resenärer.

Nu är vi framme i La Paz och ska se vad staden har att erbjuda. Hittills har Bolivia inte imponerat om man säger så, vi får se om det blir ännu sämre eller om landet kan repa sig en aning…
DropboxChooserAPI_DSCN0203
Det var längesedan, om ens någonsin, som jag gick upp såpass tidigt som jag gjorde idag. Klockan 04:00 (ja, nollfyranollnoll) ringde alarmet och efter en snoozning så klädde vi på oss, käkade frukosten, tog våra färdigpackade väskor och tog sikte på hotellobbyn. Där mötte vi upp med vår guide Ricardo som sen ackompanjerade oss ner till busshållplatsen där alla bussarna upp till Machu Picchu går från.

DropboxChooserAPI_DSCN0204
Väl på plats, typ 05:10, var kön till bussarna redan förvånansvärt lång. Det stod säkert 150-200 personer redo och klara, och så klart fick vi ett gäng svenska pensionärer precis framför oss.

DropboxChooserAPI_DSCN0212
Men det ljusnade i alla fall snabbt, och vid 05:30 kom den längsta buss-karavanen jag någonsin sett i hela mitt liv. Det måste ha varit minst 20 bussar som alla rullade in samtidigt för att hämta upp dom mycket förväntansfulla turisterna som stod redo med fula hattar, kameror, överdrivet röda solbrännor och allt som vi gringos bidrar med här nere. Det tog väl oss en 15-20 minuter innan vi kunde kliva ombord, men hela kö-maskineriet kändes ändå rätt välsmort – även för en morgontrött och småbutter ung 30-och-ett-halvt-åring som mig. Marlene fick lite socker i sin marmelad och juice till frukosten så henne var det full rulle på redan från start.

DropboxChooserAPI_DSCN0218
Bussarna var annars förvånansvärt bekväma, sätena var riktigt sköna och det hoppade och skumpade inte överdrivet mycket trots den halvtaskiga vägen upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0222
Vägen upp var nog den sicksackigaste kilometern jag någonsin åkt och molnen gjorde hela resan upp så där trevligt mystisk när bussen sakta jobbade sig upp för vägen likt hur en symaskin jobbar fram sitt zick-zack-mönster i tyget.

DropboxChooserAPI_vägen-upp-till-machu-picchu
För er som inte har koll på hur vägen ser ut, såhär sicksackig är den.

Köandet in till Machu Picchu var sen rätt snabbt avklarat, det enda intressanta är att man måste ha med sig sitt pass när man bokar inträdesbiljetten hit, när man bokar bussbiljetten hit, när man kliver på bussen hit och när man går in på själva Machu Picchu.

DropboxChooserAPI_DSCN0224
Vår guide Ricardo berättade för oss att när Haram Bingham, en amerikansk snubbe, upptäckte Machu Picchu så levde där redan några få peruanska bönder. Därav ses herr Bingham inte som upptäckaren av Machu Picchu utan som den första ”vetenskapliga upptäckaren” av stället.

Om det är sant, och vad som egentligen står på den där skylten, har jag dock ingen aning om. Han kan lika väl ha ljugit oss rakt upp i ansiktet med tanke på att skylten är på spanska då min kunskap i språket sträcker sig till ”Hola amigo, Leo Messi, Andres Iniesta porfavor” ungefär.

DropboxChooserAPI_DSCN0227
När man kliver in genom ”insläppet” så får man först gå en liten tråkig stig på hundra meter, men sen möts man av en utsikt som är helt sinnessjuk. Bergen sticker upp vart man än tittar sig runt.

DropboxChooserAPI_DSCN0231
Ja, så långt man ser då. Vädret nconär vi kom dit var riktigt sunkig och sikten från utsiktsplatsen var ungefär lika bra som om nån hållt fram en ogenomskinlig skål med 6 dl vispad grädde. Inte så najs med andra ord.

DropboxChooserAPI_DSCN0232
Men på samma sätt som att mörkret lättade under dom första 15 minuterna vi väntade på bussen så lättade även skålen med vispgrädde. Sakta men säkert började den enda Inka-staden på listan över världens sju nya underverk visa sig…

DropboxChooserAPI_DSCN0236
Några andra som visade sig var även dessa lirare. Herre gud vilka skojiga djur, det är svårt att se mer korkad ut än vad en lama gör.

DropboxChooserAPI_DSCN0238
Och som i en saga så skingrade sig molnen mer och mer och Machu Picchu började blotta alla sina typ 173 miljoner byggstenar.

DropboxChooserAPI_DSCN0243
Och med sikten kom då även turisterna. Och lamorna ville så klart även dom vara med lite i bild.

DropboxChooserAPI_DSCN0257
Vår guide Ricardo tog oss på en rundtur som gick igenom själva Machu Picchu och vi fick lära oss en massa om diverse byggnader i staden.

DropboxChooserAPI_DSCN0263
Solen var dock inte så där supersugen på att jaga bort alla vispgräddemoln när klockan bara var 07:07 på morgonen, så vi kunde inte riktigt skåda Machu Picchu i all dess storhet.

DropboxChooserAPI_DSCN0288
Men på något vis var det lite mysigt att kunna få vakna ordentligt med all den här ”mystiken” runt sig.

DropboxChooserAPI_DSCN0308
”Se glad ut, klockan är faktiskt 07:50″

DropboxChooserAPI_DSCN0335
Utsikten blev sen allt bättre ju längre dagen gick. Tittar ni noga på den här bilden så ser ni järnvägen som vi tog från Ollantaytambo till Aguas Calientes igår ungefär nedre mitt i bilden. Det är det vänstra av dom två spåren som vi åkte på om någon undrar.

DropboxChooserAPI_DSCN0333
Machu Picchus inträdesbiljett ger en tillgång till att gå in på området tre gånger, så efter vår guidade tur lämnade vår guide Ricardo oss utanför ingången. Där passade vi på att gå på toaletten, och jag kan säga att det var längesedan jag gick på en så äcklig toalett som denna. Nu är jag en sån person som normalt sett inte luktar när jag går på offentliga toaletter, men när Marlene informerade mig att det luktade värre än en tre veckors oduschad Lasse Kronér därinne så var jag tvungen att kolla läget. Och fy fabian vad vidrigt det stank. Lägg sen till att herrarna hade två toaletter (ingen pissoar) att gå på där två av tre toaletter inte gick att spola på så förstår ni kanske hur illa det var ställt…

Efter det eländet så begav vi oss på nytt in till Machu Picchu för att kunna klättra en bit längre upp och se hur utsikten där skulle se ut.

DropboxChooserAPI_DSCN0348
Obligatorisk bild, den här gången med ej färdig posering. Ser lite ut som en blandning av Tommy Körbergs hållning och Arnold Schwarzeneggers Terminator-solglasögon ungefär. Inte så illa pinkat!

DropboxChooserAPI_DSCN0397-contrast
Men ju högre upp man kom desto bättre blev utsikten över staden och området runtikring. Det som jag mest imponerades över var inte staden i sig utan läget, för utsikten var verkligen magnifik åt alla håll.

DropboxChooserAPI_DSCN0406
Mack-chu Picchu. Höhö.

DropboxChooserAPI_DSCN0408
Machu Chipsu. Höhö igen.

DropboxChooserAPI_DSCN0393
Gulligulligt värre.

Efter att ha blivit nöjda med fotograferandet så begav vi oss en bit bort från själva Machu Picchu mot ”Inkabron”. För att komma dit fick man lov att skriva in sig i en bok, så att dom skulle veta om någon försvunnit längst med stigen antar jag, och efter ett tag började man förstå varför…

DropboxChooserAPI_DSCN0425
Stigen var kanske 50-60 cm bred och stupen på sidorna måste ha varit flera hundra meter bara rakt ner. Ett räcke att hålla sig i för säkerhet? Ett staket? Glöm det, här snackar vi riktig dödsfälla.

DropboxChooserAPI_DSCN0420
Marlene, som blir höjdrädd redan när hon sätter sig i vår soffa hemma, var måttligt nöjd…

DropboxChooserAPI_DSCN0419
Men utsikten gick inte av för hackor. Höjdskillnaden när måste även här ha varit över en kilometer ner till dalen med floden.

DropboxChooserAPI_DSCN0428
Efter att ha spenderat 5 timmar vid Machu Picchu kände vi oss rätt klara så vi begav oss mot bussarna som tog oss ner till Aguas Calientes igen.

Men vad får då Machu Picchu för betyg? Jag blev inte lika imponerad av Machu Picchu idag som jag blev när jag besökte Taj Mahal i Indien för något år sedan, men samtidigt var Indien ett skitland och Taj Mahal ett både visuellt och matematiskt mästerverk så det är inte riktigt rättvist att jämföra dom båda egentligen. Men om jag måste skapa nån slags lista kring saker jag sett så placerar jag absolut Taj Mahal etta på den listan, och sen sätter jag nog Galapagosöarna som tvåa. Sen tyckte jag nog att Vatikanstaten, eller mer specifikt Peterskyrkan i Rom, var mäktigare än Machu Picchu också, men på fjärde plats måste jag nog säga att Machu Picchu kvalar in.
Missförstå mig rätt nu, Machu Picchu är absolut värt att besöka och jag ger Perus enda bidrag på listan över världens sju nya underverk 4,7 av 5 starka gotländska raukar i betyg. Och se för guds skull till att boka en guide om ni ska dit, för guidens information bidrar så sjukt mycket till upplevelsen.

DropboxChooserAPI_DSCN0453
Musik gör mycket när det gäller att bota tristess. Jag har ju, ofrivilligt, fått lov att detoxa från mitt (uppenbara) mobilberoende i och med att jag för första gången fick uppleva mäkta imponerande ficktjuvningsexpertis på nära håll.
Det jag märker av mest av detta är hur bra all musik plötsligt blivit. Efter att ha lyssnat på musik 10 timmar per dag (till och från jobbet + typ varje sekund på jobbet) får jag nöja mig att lyssna på musik under bussresorna. Det är då jag kan ta fram min minilaptop, koppla i hörlurarna och njuta i några timmar.

Så även denna gången när vi skulle ta oss från Cusco till Puno – vår första längre bussresa på resan. Drygt fem timmar skulle resan ta totalt och vi hade, smarta som vi är, bokat VIP-sätena hos bussbolaget Cruz Del Sur för en sisådär tiondels peruansk månadslön. I svenska pengar blir det drygt 300 spänn, och jag trodde jag skulle smälla av när vi klev ombord på bussen…

DropboxChooserAPI_DSCN0449
Det här är då sätena vi fick. Fullt fällbara, med tillhörande fotstöd och varenda pryl hade den gula loggan snyggt placerad. Nu kanske det låter som att jag blivit sponsrad av bussföretaget, men så är inte fallet (tyvärr!) utan jag blev bara helt sjukt imponerad av bussens kvalitet. Dom här sätena var ungefär i klass med såna där superlyxiga biofåtöljer som vissa biofantaster har hemma.

DropboxChooserAPI_DSCN0452
Just ja, vi hade så klart egna underhållningssystem också. Alla filmer var dubbade på spanska, inte sådär jättekul om jag ska vara ärlig… Men ett eget underhållningssystem är alltid ett eget underhållningssystem!

DropboxChooserAPI_vip-säten
Två mycket imponerade ”backpackare”.

Vi hade läst en hel del skumt om bussresor i Peru, så jag satt världsvant och kramade min ryggsäck samtidigt som jag grät floder och väntade på när första bästa tågrånare från 1920-talet skulle kliva ombord och sno allt vi ägde. Men så skedde inte, och vi stötte inte på några som helst problem under resan. Så om ni ska resa från Cusco till Puno nångång – ta Cruz Del Surs bussar! Lite dyrare än lokalbussen (den kostar typ 4 dollar…) men lätt värt det om du är paranoid och modig som en femåring som har spöken under sängern…

Annat intressant att notera från resan är att toaletten endast tillät att man gjorde nummer ett. Det fanns även, såvitt jag förstod det, ett filter som förhindrade eventuella mini-me att leta sig ner i avlopps-tanken också.
Dom informerade även att bälte var obligatoriskt, men det slutade inte där utan dom hotade även med polisanmälan i säkerhetsgenomgångsvideon om man inte hade bältet fastspänt. Lite knäppt, men ändå någonting jag som Volvo-svensk kan ställa mig bakom.

DropboxChooserAPI_DSCN0462
Puno har annars imponerat ungefär lika mycket som Grums enlgit diverse topplistor (bottenlistor) imponerar på turister. Det vill säga inte alls. Dom har en liten hamn där dom säljer en samma souvernirer som i Cusco som toppdestination, men mycket mer verkar det inte vara.

Eller jo. Dom har en restaurang som heter Machu Pizza också. Höhö. Machu Pizza. Det tycker jag är kul.

Dags att sova nu känner jag… God natt!
DropboxChooserAPI_DSCN0443
Peru är ett konstigt land. Ena sekunden är man och kollar in Machu Picchu, andra sekunden går man mot ett tåg man ska med och är orolig för sin egen säkerhet. Det förstnämnda skedde igår, det senare skedde imorse.
Vi checkade ut från hotellet för att ta oss till tågstationen. Aguas Calientes som stad är typ mindre än min lägenhet så det tog oss ungefär 3 minuter att gå från hotellet, som ligger lite i utkanten av staden, till tågstationen som ligger på andra sidan stan.

Väl där satte vi oss och väntade, som normalt folk gör, men vi reagerade på att det var väldigt få personer därinne. Men å andra sidan gick det här tåget 10:30 vilket är för tidigt för folk som besöker Machu Picchu under en dagstur, så vi antog att det var anledningen. Men det var inte anledningen…

Efter ett tag kommer en man klädd i Inka Rail-kläder och ber att få se våra biljetter. ”Please come with me, the tracks are blocked” säger han på knackig engelska innan vi riktigt hinner förstå vad som skett. Min första tanke var att han försökte sno våra biljetter, men vi fick tillbaka dom rätt snabbt varpå jag direkt lade ner mina tankar om att karatesparka ner snubben.

DropboxChooserAPI_DSCN0445
Han tar med oss ut där vi möter upp med en annan, yngre kille i 25-årsåldern. Han har dock civilkläder på sig, någonting som ser lite konstigt ut eftersom han har en kostymskjorta som sticker ut under under hans huvtröja. ”Follow my colleague” säger den äldre av dom två och vi hänger på. ”YOLO” som ungdomarna säger idag.

Vi går en konstig väg, åt fel håll och tar en omväg i staden innan vi möter två andra Inka Rail-arbetare runt hörnet på en totalt död gata. Först stannar vi, sen signalerar dom två att vi ska hålla avstånd till den civilklädde 25-åringen framför oss men att vi ska fortsätta följa efter honom.

DropboxChooserAPI_DSCN0446
Så vi följer efter honom. Vi går 50-100 meter och börjar höra vad jag tror är en folkmassa som står och skriker. Jag tittar fram och får se 70-100 personer som står på rälsen och jag får en ganska olustig känsla. Ni vet den där känslan när ni ska till att passera någonting där ni inte vill ta ögonkontakt med någon eftersom du är rädd att om dom lägger märke till dig så finns det en risk att du råkar illa ut. Den känslan.

Vi närmar oss folkmassan och jag ser att det ser ut att vara turister, turistguider och poliser. Känslan avtar, men Marlene säger strax ”såg du, det låg en stenbumling på rälsen!”.

Känslan kryper åter fram…

DropboxChooserAPI_DSCN0447
Vi får gå på spåret en bit innan vi slutligen kommer till vårat tåg. Sen sitter vi där och väntar i vad som känns som en evighet, men som antagligen bara är 15-20 minuter. Sen börjar tåget rulla och vi tar oss till Ollantaytambo utan större problem, och faktiskt 10 minuter före utsatt tid.

Vad jag förstått så var det lokalbefolkningen som strejkade, och därför hade puttat ner en stor stenbumling på rälsen. Dom gör tydligen sånt lite då och då i Peru, antagligen för att dom inte har det sådär jättebra ställt. Jag har ingen aning om vi som turister riskerade att attackeras, eller om lokalbefolkningen bara blockerar rälsen och stör trafiken i såna här situationer. Men någonting säger mig att jag hellre är ovetande kring hur dom hade reagerat än att ha behövt ställas öga mot öga med en mobb som är ilsken på oss turister.

Nu är vi i Cusco (buuu!) igen och har bokat resan till Puno imorgon klockan 08:00. Sorligt nog har jag bättre uppstigningstider under semestern än vad jag har på vardagarna hemma i Sverige…

En intressant sak om Cusco förresten: varje gång det börjar regna så slutar interenet fungerar. Tydligen sker det jämt enligt den, mycket trevliga, receptionist-snubben på hotellet. Det kanske mest lärorika med att resa är att man lär sig uppskatta hur bra vi har det i Sverige.

Aja, det ska bli skönt att lämna Cusco bakom sig nu. Machu Picchu var bra, men Cusco som stad är en mysig stad som muterat till att bli ett tillhåll för ficktjuvar, turister och idioter som inte kan köra bil/tutar hela jävla tiden. Imorgon hoppas jag att Puno lyfter Perus betyg en aning, för än så länge är jag inte sådär jätteimponerad av (dom turistdelarna som vi besökt av) landet om jag ska vara ärlig…

DropboxChooserAPI_DSCN0085
Resan till Machu Picchu började med lite växlande av dollar till den peruanska valutan soles. För er som inte är medvetna om vilken växlingskurs PEN har mot SEK så är 1 PEN ungefär 2,63 SEK. Onödigt vetande, men kanske sitter ni i heta stolen på Vem vill bl… Postkodmiljonären på fredag och får en fråga om just Perus valuta. Då kommer ni uppskatta den här informationen.

DropboxChooserAPI_DSCN0089
Vi tog en taxi från Cusco till O… här gäller det att hålla tungan rätt i mun… O… llan… tay… tam… bo. Ollantaytambo! En resa på drygt två timmar som kostade precis 100 PEN, dvs. typ 260 svenska kronor. På vägen dit fick vi se en hel del vacker natur med snötäckta bergstoppar lite här och var.

DropboxChooserAPI_DSCN0096
Taxichauffören, som var hotellägarens frus man, stannade snällt varje gång jag rullade ner fönsterrutan och stoppade ut kameran för att fota.

DropboxChooserAPI_DSCN0113
Väl framme vid järnvägsstationen i staden, vars namn är omöjligt att uttala och ännu svårare att skriva, så möttes vi av det vanliga krimskramsförsäljandet. Ingenting som stör, men det är intressant att se att typ alla försäljare har exakt samms saker att sälja. Undrar vem som masstillverkar grejerna?

DropboxChooserAPI_DSCN0115
Vi hade bokat resan med Inka Rail, och vårat tåg stod redan parkerat när vi kom in på stationen. Dock fick vi glatt vänta i drygt 45 minuter innan vi kunde kliva ombord.

DropboxChooserAPI_DSCN0119
Före oss avgick dock ett tåg som jag mer än gärna hade åkt med istället. Hiram Bingham heter det och drivs av samma företag som kör Orientexpressen. Den 1 timmar och 40 minuter långa tågresan mellan Ollantaytambo och Aguas Calientes (staden innan Machu Picchu) kostar dryga 5 000 kronor för en returbiljett.

Men jäklar vad snajdigt innanmätet såg ut när man kollade in genom fönstren. Tokputsade kristallglas, svindyra lampor och lyx i överflöd. Och pensionärer, bara pensionärer satt ombord.

DropboxChooserAPI_DSCN0134
Efter det rullade vårat pöbel-tåg in. Vi hade ändå bokat ”Executive class” vilket är en helt okej nivå, men till ett betydligt mer acceptabelt pris. Men jag var mycket nöjd ändå, inte varje dag man får ta tåget som går mot Machu Piccu inte!

DropboxChooserAPI_DSCN0145
Tågvagnen påminde lite om ett flygplan, men med schyssta skinnsäten och en utsikt som var betydligt bättre än ”en vinge, 135 moln och lite blå himmel” som flygplan annars har en tendens att bjuda på.

DropboxChooserAPI_DSCN0177
Vi bjöds även på en valfri alkoholfri dryck samt kex, och båda smakade mycket bra.

DropboxChooserAPI_tågåkarbild
Obligatorisk tågåkarbild.

DropboxChooserAPI_DSCN0190
Väl framme i Aguas Calientes har vi insett att stan inte har så där enormt mycket att erbjuda. 168 miljoner hostels, lika många restauranger och ännu fler inkastare.

DropboxChooserAPI_DSCN0199
Men vi har i alla fall hunnit köpa våra bussbiljetter från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, man köper dom från ett bås som ser minst sagt… konstigt ut. 24 dollar per person för en tur- och returbiljett kändes lite som ett rån, men allt i den här staden verkar vara överprissatt. SL-kortet kostar 790 kronor per månad, då får man åka fritt i 30 dagar inom hela Stockholm. Här får man åka 20 minuters bussresa två gånger för 200 spänn. Inte okej.

Nyss mötte vi upp med vår bokade Machu Picchu-guide Ricardo nere i hotell-lobbyn. Han tar 65 dollar för 2,5 timmes tour, vilket jag på något vis kan acceptera ändå. En ”once in a lifetime”-guidning är värd dom pengarna, två trötta enkel-bussresor är dock inte värda dom 24 dollarna.
Vi bestämde att han ska möta upp oss klockan 05:00 imorgon bitti, vilket då innebär att vi måste ställa klockan på 04:00 (!). Men tydligen ska Machu Picchu vara som bäst tidigt på morgonen, då har inte alla turister och inkommande tåg hunnit anlända ännu. Om det är sanning eller ej lär vi få återkomma till imorgon.

På återseende!