Close

Category Archives TV-spel


Jag och Markus köpte för några dagar sedan Super Mario 3D Land tillsammans. Jag har varit galet sugen på spelet, men fick aldrig tummen ur att köpa det förrän Markus föreslog att vi skulle slå till. Och vilket inköp sen…



Det är inte speciellt svårt att förklara vad Super Mario-spelen går ut på. Hade Super Mario varit ett världskrig och jag vore Officer hade jag bara behövt instruera mina Mario-soldater att hela tiden avancera framåt och se till att hoppa för att undvika fienderna. Det är liksom allt man behöver göra egentligen. A minute to learn, three more minutes to master” är ungefär vad som gäller i det här världskriget.



Något som dock är betydligt svårare att förklara är varför Super Mario 3D Land är något av det bästa jag spelat dom senaste 10 åren. Spelet är busenkelt och jag tror minsann till och med att en normalbegåvad treåring (Spiris?) skulle kunna spela igenom det här spelet utan problem.

Men om vi ska börja lista dom bra sakerna så måste jag börja med retroflirtarna. Som gammal tv-spelare så har jag varit med hela vägen under Marios uppväxt, och det värmer i hjärtat när Nintendo slängt in så mycket gamla godingar i det här spelet.



Dom har till exempel lagt in dom flygande skeppen från Super Mario Bros. som sista bana i varje värld. Banorna är som tidigare sidoscrollande och har även bossar i slutet av banan.
Sen har dom tagit med bossfighten med Bowser från första Super Mario-spelet också. Man måstge ta sig förbi honom och hoppa på knappen så förstörs bron och Bowser ramlar ner i lavan. Den gamla flaggan från slutet av alla banor i första spelet är även den tillbaka.
Från Super Mario Bros. 3 har sen även det klassiska flyglövet hämtats, plus dom hammarkastande- och dom bumerangkastande fienderna.




Dom har även fräschat upp det här med dräkterna lite, och man kan nu få tag i en bumerangkastardräkt! Fantastiskt ballt och man känner sig lite som Link i Zelda-spelen när man springer runt där och smackar iväg sin återvändande blå böj.

Utöver det så är spelets grafik supercharmig, betydligt bättre än vad jag minns att Wii-grafiken var. Lägg då till en 3D-effekt som är ljuvlig och faktiskt ger mervärde till spelupplevelsen. Den är inte som i alla andra spel till konsolen utan i 3D Land funkar den klockrent.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det faktum att det här spelet på nytt gör mig till en nykär sexåring som precis fått spela Super Nintendo för första gången i livet, men det är så det känns. Man försöker sluta spela men spelet är så supercharmigt att man inte kan sluta fnittra för sig själv. Jag älskar varje liten del av spelet och kan inte låta bli att verkligen hylla Super Mario 3D Land. Spelet är helt fantastiskt…

Jag har spelat TV-spel så länge jag kan minnas. Redan som ung fick jag ett Super Nintendo i födelsedagspresent och jag var den lyckligaste killen i världen där. Även om jag knappt minns nåt från när jag fick konsolen så måste jag ha varit lycklig. Det var ju ett Super Nintendo liksom!

Med på köpet fick jag Super Mario World, ett av världens bästa plattformsspel någonsin. Spring åt höger, hoppa över hålen i marken, hoppa på fienderna och få tag i en Yoshi var det enda man egentligen behövde bry sig om när man satt där i pojkrummet och kämpade sig fram genom spöken, larver, mullvadar och en herrans massa andra varelser. Efter några veckors träning kunde inget stoppa mig och idag kan man ganska enkelt springa igenom banorna i en rätt rapp fart.

Jag hann aldrig riktigt uppleva Nintendo 8-bitarseran under min ungdom, jag föddes precis i skarven av NES och SNES där, så jag spelade mest Bubble Bobble och Maniac Mansion hemma hos kompisen på Svedjegatan. Men då jag redan fått in TV-spelsfingrarna så lärde man sig väldans fort hur man skulle spela spelen på den tiden och vi spelade snart igenom Bubble Bobble utan problem.

Sen har det där rullat på, även om jag på senare tid mest nischat mig mot spel som NHL XX samt diverse äventyrsspel så har man aldrig egentligen haft några större problem att sätta sig in in kontrollerna i ett spel. Ge det en kvart, tjugo minuter, sen sitter kontrollerna ganska felfritt.

Men häromdagen började jag spela lite New Super Mario Bros. DS på min Nintendo 3DS och jag kan ärligt säga att jag aldrig nånsin känt mig såhär värdelös på TV-spel… Super Mario 3, Mega Man, Uncharted, Golden Eye, Zelda, Colin McRae Dirt 2 är väl några av dom spelen som jag spelat dom senaste åren och jag har aldrig haft något problem med att ta till mig kontrollerna.
Visst, ibland kanske man blir lite grinig över att kontrollerna är lite osmidiga (siktet i Uncharted 3 någon?), men överlag så sväljer man dom där små felen utan problem.

Men inte när det kommer till New Super Marion Bros. Nej, spelkontrollen där känns ungefär som disktrasan vi har i diskhon i köket. Katastrofsunkig, osmidig och inget man egentligen vill ha nåt att göra med. Men ibland måste man ta tag i eländet och varje gång känns det lika outhärdligt. När man sen är klar får man plötsligt en ofantlig lust att skära av sig båda händerna eftersom man känner sig lika besudlad som en polsk kulstöterskas pojkvän gör.

Mario känns alldeles bångstyrig och han vill inte göra det jag ber honom om! Sluta muppa dig så jäkla mycket och stanna när jag ber dig istället gubbjävel… Allt känns liksom upp och ner, men inte på ett bra sätt som vissa andra snurriga Mario-spel.
Super Mario 64, Super Mario Galaxy och Super Mario 3 hade ju alla supertajta kontroller vilket gör att New Super Mario Bros blir lite som det svarta fåret i den annars snudd på perfekta familjen.

Nej, jag har aldrig känt mig såhär dålig när jag spelat TV-spel, någonsin. Buuu för Nintendo! Den nya segare Mario får två av fem Yoshis i betyg.

Då var Uncharted 3 nästan avklarat. Jag har sista bossen kvar, och kanske nån liten grej, men eftersom Spiris är tjock och tror att Battlefield 3 är ett bra spel så har han ockuperat TVn nu vilket leder till att jag får vänta en stund med att hjälpa Nate och Sully. Ändå tycker jag att jag har spelat igenom mer än tillräckligt för att kunna betygsätta spelet, så därför kommer här en kortare recension.



Med den nödvändiga provianten satte jag mig igår vid 13-tiden för att påbörja detta, enligt recensionerna, magnifika äventyr. Tio timmars konstant speltid senare har jag skjutit skurkar, besökt Nates barndom och jag har dreglat floder över den grafiska presentationen av spelet. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är Uncharted 3 stundtals så galet snyggt att jag nästan inte kan greppa det. Det hände flera gånger att jag bara pausade äventyranded i någon minut och stannade till bara för att kunna stirra ut över utsikterna som spelet stundtals bjuder på.



Kraschlandningen i öknen är så vacker att man storknar, men min personliga favorit är kryssningsfartyget där man efter ett tag ramlar ner från taket och får tag i en av taklamporna samtidigt som skeppet ligger med slagsida, halvt under vattnet. Att då se den enorma glaskupolen
med vattnet på andra sidan är ett ögonblick som kommer finnas med mig länge, och jag kan utan problem erkänna att det är det snyggaste jag har sett i grafikväg någonsin. Jag stannade till där i fem minuter bara för att ha tid att fnissa högt åt hur löjligt vackert det var.

Men utan att gå in på storyn alldeles för mycket tycker jag att den påminner alldeles för mycket om dom tidigare spelen. Vissa delar är alldeles för lika första spelet och andra delar påminner starkt om tvåan. Det gör att spelet känns lite smått återanvänt ibland. Lägg därtill den stundtals superirriterande kontrollen och det faktum att vissa ställen av spelet har alldeles på tok för många fiender så kan jag inte ge det en femma i betyg. Uncharted 3 är ett riktigt bra spel, men inte bättre än det första om ni frågar mig.

Betyg på Uncharted 3: 4

Jahapp. Det här var ju… lustigt. För drygt ett år sedan (!) dreglade jag hysteriskt till bilderna av Nintendo 3DS och funderade väldigt starkt på att köpa denna fantastiska skapelse. 3D-effekt, Zelda och Star Fox var det som lockade som mest då, men jag tvekade länge innan det slutligen… inte hände så mycket mer.
Det utannonserades inte så många fler spel, eller i alla fall så utannonserades inget såpass stort att jag blev medveten om det, så 3DS-tanken svalnade för att sen avdunsta helt under min vistelse i USA.

Men som alla irländare vet så kommer det som avdunstar här förr eller senare ner på marken igen i form av regn. Mycket regn. Kanske var det ett sammanträffande att det kaosregnade i börjav av veckan? Eller kanske var det bara slumpen.
Oavsett vilket så förde det där regnet med sig min avdunstade tanke på 3DSen ner igen. Den regnade rakt in i skallen på mig. Bonk” lät det och sen dess har en gnagande impulshandlingstanke gjort mina nätter sömnlösa.

Så idag fick jag äntligen tummen ur. Först tänkte jag bara köpa en vanlig Nintendo DS eftersom jag mest ville spela Scribblenauts och dom gamla DS-spelen. Men när jag sen märkte att man behövde ha en adapter för att spela spelen så slutade det med att jag istället köpte en 3DS. Den klarar även den nerladdade DS-spel och sen skiljde det ju bara 80 euro i pris ändå…
139 euro fick jag ge för skönheten, plus 16 euro för Scribblenauts. Sicket kap! Nu ska jag nöta Scribblenauts i 48 minuter innan jag åker på innebandy [?]

För några månader sedan fick jag syn på ett spel till Nintendo DS som på papperet såg klockrent ut. Det hette Super Scribblenauts och var ett slags pusselspel som gick ut på att utföra diverse otroligt varierande uppdrag med sin karaktär i spelet. Till sin hjälp hade man… ett tangentbord.



Med det här tangentbordet kan man sen skriva ord och på så vis skapa saker i spelet. Och då menar jag inte några få saker, jag menar allt möjligt i hela världen. Croissant, underwear, tooth brush, pill, hockey rink och t.o.m. T-rex fungerade allihopa. Tyvärr åt T-rexen upp mig så jag dog, men det har inget med saken att göra :i



Den första banan går ut på att man ska plocka ner tre stjärnor ur en gran för att på så vis hitta den gyllene stjärnan och klara banan. Första gången löste jag banan med att skriva ladder” för att få fram en stege, men andra gången jag spelade den igen märkte jag att orden UFO, trampolin eller varför inte en kombination av trappa och styltor alla hjälpte mig att nå mitt mål.



Det är helt otroligt underhållande att försöka komma på olika sätt att klara banorna på och min personliga favorit hittills är banan där man har tre dinosaurier man ska utrota, men där användandet av asteroider och vapen är förbjudna.
Hur jag gjorde? Första gången skrev jag ordet ”God” för att plocka fram Gud :i Andra gången använde jag det engelska ordet för översvämning och den tredje gången använde jag mig av en vulkan för att ta kål på dom stackars liven. Variationerna är oändliga och det är precis det som gör att man kan spela om varje bana 4-5 gånger med olika lösningar varje gång.



Det finns såklart några få begränsningar för vad man kan använda sig av för ord, t.ex. svordomar, droger, egennamn och copyrightade saker är dom få områdena som inte är tillåtna samt att ditt ord måste vara ett substantiv. Adjektiv och verb får du inte mata in, då vägrar spelet och skäller på dig.

Spelet klarar ändå av förvånansvärt många av dom orden jag matade in. När jag pushade spelet failade det inte med ett enda substantiv jag kunde komma på. ”Eiffel tower” och ”Taj Mahal” slapp inte igenom, men det beror ju såklart på att det räknas som egennamn. ”Heaven” funkade dock utmärkt, precis som schack,torn och eld. Elden brände förövrigt ner trädet på den första banan så att jag kunde komma åt stjärnorna :i Genialt.

Alla borde verkligen prova det här spelet. Det passar alla, man spelar bara med musen och det är väldigt pusselaktigt vilket gör att du kan vara riktig nybörjare och ändå klara av spelet utan problem. En lite halvolaglig länk till en Nintendo DS-emulator finns här och Super Scribblenauts finns här.