Close

Posts By Kausti

2017-05-14 21.04.04
Jag gillar att resa, det har nog knappast undgått någon. Det är intressant att se nya saker, träffa nya människor (nåja, ibland i alla fall), äta god mat och allt det där. Och jag har alltid haft en dröm att åka till Norge för att uppleva 17:e maj, men när det liksom aldrig blivit av tidigare tog jag den lättaste vägen jag kunde komma på för att kunna infiltrera det norska nationaldagsfirnadet – jag skaffade en importfru av norskt påbrå.
Och vips så älskar norrbaggarna mig, dom skickar mig raggsockor i mängder, dom presenterar mig för sina landsmän, dom försöker få mig att börja utöva deras nationalsport (”sport”) slalom och gud vet allt. Men aja, vad gör man inte för att få en äkta kulturell upplevelse?

2017-05-14 17.25.42
I och med att jag skaffade mig min importfru så fick jag även två svärföräldrar på köpet. Tack och lov är dom precis lika fantastiska som sambon är, men då svärmor är norsk sitter det djupt i hennes inre att följa gamla invanda mönster. Så även under vår resa till Langesund. Svärmor kunde nämligen inte låta bli att se detta som en möjlighet att köra en ”Harrytur”, dvs. åka till svenska gränsen för att köpa ohälsosamma mängder med kött. Så när vi då närmade oss gränsbutikerna fick hon spatt, började nynna på Bobbysocks ”La de swinge” och kastade norska femhundralappar runt sig på typiskt norskt manér.

Efter att ha lugnat ner henne lite och satt på henne tvångströja släppte vi då loss henne i matbutiken, och kort sammanfattat kan man säga att det är lätt att se att ”svensk matbutiksshopping” är Norges nationalsport efter att man har sett svärmor stå i köttdisken och kasta ner köttförpackning efter köttförpackning i kundvagnen med endast munnen till hjälp.

Intressant nog är annars att gränsbutikerna vi besökte var dyrare än Willys i Stockholm är. Lite oväntat, men kanske inte egentligen…

Måste förövrigt bjuda på bilresans absolut bästa ”får man chansen så tar man den”. Vi är precis på väg förbi en cementfabrik i Norge, och svärmor i baksätet säger att ”Den här fabriken har ett ganska tätt samarbete med cementfabriken på Gotland”. Sen fortsätter hon med ”jag tror att dom importerar en hel del sopor från Gotland också”. Svaret, ”ja, vi har ju två sådana i baksätet” lät inte vänta på sig.

Fem av fem i betyg på den.

2017-05-14 19.39.45
Resvägen var annars ohyggligt lång. 70 mil är väl en ganska bra sträcka, men det värsta var att vägen kändes som att den varierade mellan 40 och 70 km i timmen typ hela vägen från Nynäshamn till Langesund. Det tog oooooooliiiidliiiigt lång tid att köra, och när man hade två småbarn (svärföräldrar) på 40+ i baksätet som tjötade om att dom var kissnödiga, hungriga, trötta med mera mest hela vägen så underlättade det knappast.
Eller det var mest svärfar som stod för tjötandet, svärmor är ju norsk i grunden och som tidigare nämnt faller ju hon tillbaka i konstiga mönster när hon närmar sig sitt moderland. Språket går från den gamla klassiska halvt förståbara gotländsk-svensk-norskan till en massa vokalläten som bildar ett språk som inte ens skulle imponera på en svagbegåvad grottmänniska. Men man gör som vanligt, ser glad ut, man ler och svarar ”jadå svärmor, du har alltid rätt du”. Det brukar räcka långt, svärmorspoängen haglar in samtidigt som grottmänn… svärmor i baksätet ler stolt över att hon minsann hade rätt mot svärfar än en gång.

Svärmormor och svärmorfar är annars inte ett dugg bättre dom heller. Jag fattar inte ett ord, vet knappt vad dom heter och jag har ännu inte lyckats avkoda en endaste mening dom sagt till mig. Men så har vi bara känt varandra i ett halvår, man får inte stressa fram saker och ting. Blir lätt onaturligt då. Men även svärmormor och svärmorfar är väldans trevliga, något som verkar vara ett återkommande tema för alla norrbaggar jag träffat i mitt liv. Dom är trevliga, älskar att vara ute och tror att skidåkning är en sport. Lite knäppt, men man är ju inte perfekt själv heller.

langesund-2017
Men. Langesund har verkligen visat sig från sin bästa sida. Husen vid vattnet, som tränat inför beach 2017 sen förra året, sträckte på sig lite extra samtidigt som solen kikade fram lagom tills dess att jag skulle ta den här bilden. Magi är det verkligen, och Norge är minsann riktigt trevligt ändå.

2017-05-15 14.47.39
Svärmorfar har även en båt. Precis som alla andra norrmän verkar det som. En supercharmig liten rackare. Båten alltså, inte svärmorfar. Eller jo, han är lite charmig han också.

2017-05-15 14.47.39
Här på bilden ser ni förövrigt min kära sambo Marlene som försöker skapa nån slags ”Klä dig som Leif Mannerström”-trend här i Norge. Det går sisådär för henne kan vi säga…

svärmorfar-fiske
Men vi begav oss i alla fall ut med båten för att fiska lite. Jag och svärmorfar dominerade stort, han med sitt klagande och jag med fiskandet. Totalt drog vi upp fyra stycken halvkilostorskar, och jag drog faktiskt upp alla fyra. Svärfar fick däremot n-o-l-l stycken, och svärmor + sambo satt mest och halvsov fram i båten. Svärmorfar klagade på det mesta, pinkade i en bytta och var nog mer än nöjd av att få vara kapten på båten och ha ett såpass bra sällskap som han ändå hade samtidigt som vi puttrade runt några hundra meter utanför land.

torskfiskarn
Storfiskarn.

Men det här med havsfisket eller vad vi ska kalla det när man är så nära land, det är verkligen som balsam för själen. Maken till lugnt upplever man sällan, sitta där med en lina i handen, invänta fisken och bara njuta av lugnet. Norge är, trots norrmännen, prisnivån, språket, vädret, bilvägarna och lite annat ett väldans trevligt land. Rekommenderas hittills, men vi får se hur det går. Vi har ändå 6 dagar kvar innan vi släpps ut härifrån…

Hjälp…
2017-03-18 07.25.50
Den här gryningen som vi inväntade igår var knappast fantastisk. Men 06:50 kom svärfar in i rummet och skrålade ”UPP OCH HOPPA” och ställde sig sen i sin säng och hoppade tills dess att jag vaknade.
Malmö bjöd på riktigt uselt väder och regnet bestod av vattendroppar i samma viktklass som en flugvikts-boxare.

2017-03-18 09.40.02
Vägen ner till Rödby gick ganska smärtfritt och vid 9:30 fick vi köra ombord på färjan som skulle ta oss över till Puttgarden. Väl ombord på färjan, som förövrigt var betydligt större än jag förväntade mig, snappade man snabbt upp lukten av alkoholpåverkade karlar och från tax-freen spred sig Axe-lukten likt på ett mellanstadiedisko. När Christoffer och Nellie sen berättade om vad som väntade på andra sidan, sunk och elände, kände jag att den här resan definitivt ger dekadensen ett ansikte. En färja full med hundratals människor vars enda syfte med dagen är att köpa billig alkohol symboliserade väl ändå människans förfall rätt bra ändå.

2017-03-18 10.01.38
Väl på andra sidan åkte vi förbi Scandlines pråm för att först ta oss en bit in i landet. Då svärfar stundtals kör som Michael Schumacher, 2017 års version, fick man dels uppleva hur det känns att ligga i slipstreamen bakom varenda bil längs vägen (alldeles för nära!) och sen fick man även uppleva den spanska sidan av svärfar (som tydligen inte bara består av tequila-tacofredagar) då han prompt stannade på sidan av ett antal motorvägar för att sen göra en u-sväng och då bryta mot både heldragna linjer och en sisådär 15-20 andra trafikregler.

Men skämt å sido så kör han bra, men är lite dålig på att hålla avstånd bara. Och han gör u-svängar som skulle fått min käre mor att få en hjärtattack om hon såg det. Men annars kör han bra. Faktiskt.

2017-03-18 10.55.30
Väl framme vid den första butiken, Fleggaard i Burg, så började saker och ting faktiskt gå mot det bättre. Visst var det en kö utanför där, men väl inne i butiken var det inte alls så farligt.

2017-03-18 10.59.59
Jag hade skrivit en lista, en lång sådan, innan vi åkte till Tyskland men jag blev helt ställd när jag kom in i butiken. Det fanns hur mycket som helst att köpa, och billigt var det också. Det tog mig säkert 10 minuters promenerande i butiken innan jag fick en överblick över det hela och kunde börja handla det vi skrivit upp.

2017-03-18 11.51.41
Tillslut så blev det 6 flak med cider och öl, 15 flaskor vin (varav en med blått vin!), några bag-in-box, några likörflaskor och lite annat för totalt 2400 kronor.

2017-03-18 13.09.58
Efter butik nummer ett tog vi då sikte på den ”riktiga bordershoppen”, Scandlines pråm. Skyltningen dit är löjlig, när man åker av färjan över så sitter det tre såna här skyltar som alla pekar vart du ska ta vägen. Missar man shoppen så är man antingen rå-packad, eller så är man blind. Oavsett bör man nog inte köra bil då.

2017-03-18 13.13.57
Bordershop! Pråmen i bakgrunden.

2017-03-18 13.28.25
Nellie, som tydligen är en gottegris utan dess like, tvingade upp oss alla till den översta våningen först. Där fanns det 2000 kvadratmeter med olika godissorter.

2017-03-18 13.25.35
Våningen under bestod av lika stor area fylld med likörer, vodka och all möjlig sprit. Shoppingvagnen fylldes i skrämmande takt med allt från jordgubbslikörer till Anton Berg-ägg till whisky och berget i vagnen bara ökade och ökade.

2017-03-18 13.39.36
Whisky-avdelningen var en personlig favorit och det fanns såpass många whisky-sorter att jag inte hade en möjlighet att ens få en överblick. Tack och lov hade jag skrivit upp vad jag skulle handla, men när jag hade lite frågor så hade dom en dansk snubbe där som kunde allt om allt på våningen verkade det som. Eller, jag förstod inte så mycket av vad han sade, men han visade mig i alla fall några sorter som kunde tänkas passa för ändamålet jag hade. Men skit i det, fördelen var att man kunde få provsmaka! Han hade ungefär 100 sorter som man kunde få prova, men jag provade bara en då den han föreslog verkade riktigt bra.
Utöver det fanns det smakprover lite överallt i butiken, men jag skippade dessa då jag såg hur gubbarna som provade allt betedde sig efter ett tag…

2017-03-18 14.49.57
U-svängarnas konung, svärfar, var mycket nöjd med sina inköp.

2017-03-18 14.55.38
För egen del blev det inte riktigt lika mycket handlat här, men ändå en hyfsad vikt. Totalt uppskattar jag att jag personligen handlade på mig ungefär 60 kilo här för ungefär 3700 kronor, och ytterligare 80 kilo för ca 2400 kronor på det första stället. 140 kilo alkohol för mig och Marlene! Helt sjukt, men å andra sidan så är ungefär 30-40% av vikten enbart glasflaskornas vikt. Det här beräknas räcka i alla fall ett år, om inte längre, så 500 kronor per månad är inte så farligt. Sen var det ju kul att gå runt och kolla på allt också!

2017-03-18 16.56.31
Vägen tillbaka mot Ullared var dock lång, det var ungefär 5 timmars resa från Puttgarden till Ullared men då kön till färjan var större än Zlatans ego så tog det tid att komma ombord. Vi åkte från Puttgarden-butiken vid 15:00 ungefär och var framme i Ullared ganska exakt 22:00. Sju långa timmar, men då stannade vi på vägen för att äta också.

2017-03-18 18.06.16
Men vädret var betydligt bättre än morgonvädret, så resan gick faktiskt rätt bra. Gränskontrollerna märkte man knappt av, det var en kort kö där en polis stod och kontrollerade körkort/pass samt frågade ”Vad har ni i bilen?”. Svärfar svarade snabbt ”SPRIT!” och polisen släppte sen förbi oss utan att bry sig nämnvärt.

Väl framme i Ullared bjöds det sen på kex och bastubricka med vindruvor, ost, korv och annat smått och gott innan vi alla kraschade i säng i hyfsad tid.
2017-03-19 09.03.53
Morgonen i Ullared började med en stabil förbeställd frukost kombinerad med resterna från gårdagens bastuplanka. Efter att ha smällt i mig kalorier motsvarande det som en normal 4-barnsfamilj äter begav vi oss då mot varuhuset.

Inför den här resan hade jag och svärfar lagt upp några planer. Dels hade vi en fundering kring att, när vi väl kommit iväg från tjejerna, ringa och förlustanmäla deras kort hos banken så att dom då skulle bli stående nere i Ullared utan möjlighet till att betala. Detta visade sig dock svårare än förväntat då jag ännu inte lärt mig Marlenes personnummer och banken inte köpte vår stående Lotto-rad som svar på den frågan. Så vi fick tänka om.
Den nya idén var att vi skulle kunna kika igenom alla grejerna som tjejerna köpt, samt tvinga igenom möjligheten att tvångsåterlämna det värsta av eländet. Tjejerna var dock smartare än så och packade därför in alla grejerna i bilen innan vi kom upp, vilket gjorde det hela väldigt komplicerat. Så även den idén sket sig helt enkelt.

2017-03-19 09.54.17
Men Ullared ja. Jag tror aldrig jag sett så många parkeringar på ett och samma ställe. Det här är en av säkert 20 såna här ytor som sträcker sig så långt ögat kan nå. Helt sjukt är det.

2017-03-19 09.59.24
Glömde ta en selfie, men här är loggan i alla fall!

På väg in hörde man alla kundvagnara som rullade fram sakta på asfalten, och det lät ungefär som avtrubbade shopping-zombies som rullade fram mot ingången i sakta mak. Kön var annars i stort sett obefintlig och vi kunde gå raka vägen in genom dörrarna när vi kom dit vid 10:00 ganska exakt.

2017-03-19 10.04.17
Det första man fick lära sig av proffs-shopparen Marlene var att ta en bild på sitt vagnsnummer. Ifall man skulle råka tappa bort, eller få vagnen stulen (det händer!) så kan man ha nån slags chans att få tillbaka den om man vet vilket nummer den har.

2017-03-19 10.04.10
Ullared är stort, typ jättestort, och varuhusytan är totalt 40 000 kvadratmeter i och med den senaste utbyggnaden som gjorts. Då räknar vi inte med allt runtikring, alla outlets utanför, parkeringar med mera utan bara själva varuhuset. Det finns avdelningar för allt, schampo/smink/tvål/hårvax/deo/parfym och liknande grejer är det första man springer på när man kommer in i varuhuset.

2017-03-19 10.18.02
Dom säljer även en massa kläder.

2017-03-19 10.40.54
Min personliga favoritavdelning var dock fiskeavdelningen. Trots att jag inte fiskat typ någonting alls sen 1995 nångång så har jag för två år sedan köpt mig ett riktigt schysst fiskespö, önskat mig fiskegrejer i födelsedagspresent med mera och börjar nu få en riktigt schysst uppsättning, oanvända, fiskgrejer som kan börja användas. Fiske-delen av inköpen stod för ungefär 400 kronor och för det fick jag 8 wobblers, 4 skeddrag, en fiskekniv, en fiskelåda, en ask för fiskedrag, 70 ståltafsar (!) och 500 meter fiskelina. Det sjuka är väl egentligen att jag inte har en aning om det jag köpte var billigt, eller om det var dyrt, men någonting jag kan säga är att man dras med i köphetsen när man kommer in i varuhuset.

Marlene visade upp en helt ny sida därinne, ”JAG MÅSTE KÖPA SAKEEEER”-sidan som jag inte sett förut :D Man kände verkligen av det där själv också, som att man ”måste handla mycket för att spara pengar”. Svårt att förklara, men det var som en köp-stress som bara dök över en så snart man gick in där.

2017-03-19 11.22.52
Ullared är så stort att dom hade en hel hylla för enbart påskkycklingar av olika slag. Helt galet.

2017-03-19 11.34.05
Ullared är så stort, och så kaosigt, att dom har flera olika kundvagnsparkeringar där man kan ställa sin kundvagn när man ska fika. Dom har då även numrerade rader och sektioner så att man kan hitta kundvagnen igen. Hur sjukt är inte det!?

2017-03-19 11.38.29
Fikapaus.

Marlene berättade att ”man brukar räkna med en tusenlapp per timme när man är på Ullared”, och då jag fick reda på att hon gick nästan 13 000 steg under gårdagen kunde jag räkna ut ett ännu mer exakt mått: kronor per steg. Marlene handlade under gårdagen för 6 500 kronor vilket då resulterade i 50 öre per taget steg inne på varuhuset. Men då hade hon strategiskt skippat alla dyra saker som handdammsugaren (1300 kr), mattorna (650 kronor) med mera.

2017-03-19 13.37.28
När man står där i kassan och den piper hela tiden så drömmer man sig nästan bort till nån slags shopping-sjukhusserie där hjärtmaskinen står och tutar. Pip. Pip. Pip. Idag gick besökte vi Ullared i ganska exakt 4 timmar, jag 6019 steg, och slös… investerade hiskeliga 6169 kronor – nästan exakt 1 krona per promenerat steg! Kan vara världsrekord…

2017-03-19 13.02.53
Nu sitter jag hemma i lägenheten med en förpackning av Ola-Connys limpa i köket, typ 8 kartonger/flak med öl i vardagsrummet, en ny handdammsugare, en ny vardagsrumsmatta, alldeles för många flaskor vin, några nya flaskor whisky, 10 par nya strumpor, ett par nya kalsonger, ett antal nya sällskapsspel, en ny skärbräda och gud vet allt. Tack och lov är plånboken betydligt lättare, så man slipper släpa på den vikten i alla fall…

ullared-budget
Totalt slutade det hela ändå som förväntat ungefär. 9 383 kronor gick Ullared och Puttgarden på tillsammans där Ullared stod för 3 600 av dessa kronorna och Puttgarden för 4 200 kronor. Resterande var kostnader utöver shoppandet, bensin och annat tråkigt. Men vi fick bra mycket för pengarna ska sägas, så jag är faktiskt nöjd trots summan.
2017-03-17 11.07.21
Det finns ett norskt ord, ”harjetur”, eller hur det nu stavas. Det innebär att man som norrbagge tar bilen från Norge till Sverige, fyller bilen kött och andra dyra grejer och sen kör tillbaka till Norge igen.
För någon månad sedan bestämde vi oss för att göra den svenska motsvarigheten till harjeturen, d.v.s. åka till Puttgarten i Tyskland för att köpa hem en årsförbrukning av alkohol. Vi som bestämde oss var jag och svärfar, men på något vis fick svärmor och Marlene nys om våra planer och tvingade in sig på ett hörn. Så vi fick komma på en lösning, och tack vare Ullareds svar på IKEA fann vi snart vårat tjejdagis: Gekås i Ullared. Krimskramsets paradis och det kanske tant-tätaste området utanför pantertant-krogen Golden Hits i Stockholm.

Så vi bestämde oss för att mötas i Växjö på fredagkvällen, sen splittade vi upp oss så att Marlene och svärmor fick ta en bil och åka till Ullared och jag, svärfar, Christoffer (Marlenes bror) och hans dam Nellie delade upp oss i två bilar och åkte mot Puttgarden i Tyskland för att fylla bilarna med flytande lycka.

2017-03-17 12.31.36
Men eftersom det är bra många mil, närmare 84 stycken enkel resa, ner till Puttgarden så bestämde jag och Marlene oss för att ta ledigt på fredagen och sakta rulla ner mot Växjö. Första stoppet på resan blev då Kolmårdens Tropicarium som bjöd på den här magiska toaletten!

2017-03-17 12.32.24
Vi hälsade välkomna av den här ”lådfisken”, som glatt vände på sig och poserade när jag skulle fotografera den. Mycket rutinerad fisk!

2017-03-17 12.35.26
Stället hade även små fluff-apor som glatt satt och skrek i falsett mest hela tiden. Men söta var dom allt.

2017-03-17 12.36.57
Dom hade även det berömda ”kvart i tre”-ragget i en av montrarna.

2017-03-17 12.39.52
Även surikater fanns därinne, snabba grabbar som kutade runt och härjade värre än valfri 2-åring som precis hällt i sig 14 stycken Red Bull. Jäklar vad dom sprang runt.

2017-03-17 12.41.10
Det var faktiskt riktigt fräscht och intressant därinne, det fanns massa olika kräldjur, djur, fiskar och annat i en miljö som faktiskt kändes genomtänkt och välgjord.

2017-03-17 12.34.02
Se här t.ex., här har vi den berömda dammsugar-ormen som ligger i värmen och solar sig.

2017-03-17 12.48.32
Färger fanns det gott om också.

2017-03-17 12.51.09
Marlene laddar mobilen hos den (enorma!) elektriska ålen.

2017-03-17 12.59.35
Självklart fick man se både Nemo, Marvin och Doris också.

2017-03-17 13.05.32
Bruce hade ett eget mega-akvarium också. Eller ja, han delade det med massa andra fiskar nu när han blivit vegetarian.

2017-03-17 13.11.16
Tropicarium levererade faktiskt över förväntan, och då vi var helt ensamma på stället så gör det att betyget ökar ännu lite mer.

Tropicarium får 4 av 5 starka exploderande ubåtar i betyg.

2017-03-17 16.26.49
Efter Kolmården så stannade vi sen till i Gränna för att köpa oss några söta tandmördare. Intressant är att vi såg kanske 7-8 olika ställen som sålde polkagrisar under tiden i Gränna, men även 3-4 tandläkare. En slump? Jag tror inte det.

2017-03-17 16.55.57
Efter att starkt ha ifrågasatt vår tandhygien så fortsatte vi sen ner mot Växjö. Vädret var magiskt, och vi njöt av att inte längre behöva ha ACn på olidligt hög värme när vi rullade ner längs E4:an.

Vägen ner till Växjö gick sen utan större problem, vi mötte upp svärmor och svärfar, bytte bilar och sen fortsatte jag och svärfar ner mot Malmö där vi sov i väntan på lördagens gryning.
dscn1032
Det är intressant hur temperaturen varierar i öknen. Från att vara bara någon liten plusgrad på morgonen till att vara typ 25 grader och stekande hett på eftermiddagen. Men ännu värre blev det när vi lämnade hotellet i Uyuni bakom oss med typ 3-4 grader i luften, och sen landade i Santa Cruzs 33-gradiga värme några timmar senare. Det skiljer 3 300 höjdmeter mellan dom båda städerna vilket gör att temperaturskillnaden är helt sinnessjuk.

Vi stannade i Santa Cruz i typ 20 timmar och gjorde inte så mycket där, men tog sen flyget morgonen efter från Santa Cruz för att kröna resan med dess slutmål: Rio De Janeiro. Resan dit var dock en smärre pärs, närmare bestämt var säkerhetskontrollen från Santa Cruz helt sinnessjuk. I Sverige får man ju gå igenom en metalldetektor och sen är det bra, här var det full knarkspaning med allt vad det innebar.

Vi fick först gå igenom den vanliga metalldetektorn, sen fick vi gå igenom passkontrollen där våra pass stämplades, sen fick vi (precis som alla andra då, vi var inte misstänkta) gå vidare till knarkpolisen där vi fick åka rullband genom en fullkroppsscanner. Tänk er typ en blandning av ett vertikalt rullband blandat med en fullkroppsröntgen, så såg det ut. Jag var inte helt road, speciellt när man har paracetamol, ibumetin, immodium, ranitidin, omeprasol och gud vet allt i väskan. Ingenting som är olagligt, inte alls, men det hjälper ju inte om knarkpolisen får för sig att man ser skum ut. Marlene däremot tyckte rullbandet var skitroligt och skrattade hela vägen :D

Efter det fick vi gå vidare till nästa station där en polis kollade igenom våra väskor. Trots att dom såg facket med alla piller brydde dom sig inte, däremot var dom supernoga med att kolla väskan efter hemliga fack, dom kollade kameran så att den inte innehöll någon substans och dom bläddrade till och med igenom båda böckerna vi hade i väskan för att se så att vi inte smugglade någonting däri… Snacka om ”skyldig tills motsatsen är bevisad”. Man kände sig verkligen som en brottsling när man stod där och det var minst sagt obehagligt, även om man inte hade någonting att dölja.

dscn1046
Men aja, vi är i Rio nu i alla fall. Hotellet vi har bokat har antagligen världens längsta namn och heter någonting såpass spännande som ”Best Western Premier Arpoador Fashion Hotel by Gloria Coelho”. På riktigt, det heter så. Men vem bryr sig i ett namn när hotellet är nybyggt på grund av OS i somras? Det ligger mitt emellan Copacabana och Copacabanas nya arvtagare Ipanema beach. Vi har 5 minuter ner till båda stränderna och man kan bo sämre om man säger så…

dscn1055
Och stränderna… ja, vad ska man säga? Ipanema beach är tydligen ”det nya rosa” och är det hippa området i Rio nu för tiden, själv hade jag aldrig hört talats om standen förrän jag läste vår resebok för två dagar sedan. Jag vet inte om stranden är bättre än Copacabana, för mig är båda ställena paradiset men man kan verkligen inte säga annat än att Rio De Janeiro hittills är fantastiskt.

ipanema-beach-2016
Så här har då vi det, 33 grader och sol. Sa jag att dom säljer Capirinhas för 14 kronor styck 10 meter från där vi satt på stranden idag? Ölen kostar 19 kronor för en stor sådan. Det finns en liten skön skadeglädje i att se inlägg så som detta
arstavinter
i Facebook-gruppen vår bostadsrättsförening har hemma :D

Men allt är inte bara frid och fröjd. Kontrasterna i den här staden är minst sagt stora. Vi var på väg till McDonalds för en snabb lunch när vi gick förbi ett ställe med en folkmassa samt en massa poliser och ambulanser. Där mellan alla låg en död kropp (!) med fötterna stickandes ut under en plastsäck. ”Suicídio” berättade en av kvinnorna som hade koll på vad som hade hänt, tydligen hade killen hoppat från ett av höghusen och rakt ner genom ett träd ner på marken.

Än mer makabert blev det när vi gick förbi platsen en timme senare. Då hade dom tagit bort kroppen, men spolat bort blodet från gatan lite halvt. Dels så såg man fortfarande blodpölen på marken men sen hade det blodet som spolats bort endast flyttat sig några decimeter och samlats i en djup vattenpöl precis vid trottoarkanten. Makabert, minst sagt…

dsc_0530
Okej, man har gjort snyggare övergångar i sin bloggkarriär men från ett dökött till ett annat så har vi även provat på en typisk brasiliansk köttrestaurang också. Man betalar 85 reals, drygt 225 kronor, och får då äta hur mycket man vill från deras buffé.

dsc_0526
Det fina med det hela är att du får en lapp när du sätter dig vid bordet. Lappen är röd på undersidan och grön på översidan. Så när du vänder lappen till grönt börjar alla servitörer, som går runt med kött på stora metallspett, gå förbi din plats och fråga om du vill ha mer kött. Säger du då ja till det dom erbjuder (allt från flankstek till fläskkött till kyckling till korv) så skär dom sen av en bit kött på din talrik och går sen vidare, utan att döma dig.
Det här upprepas sen tills dess att du vänder din skylt till rött igen, då låter dom bli dig tills dess att du vänder på skylten igen.

DropboxChooserAPI_DSC_0533
Skyltarna ”Ja tack, jag har ännu lite självrespekt kvar. Ge mig lite mer mat så att jag kan tappa den helt” samt ”Nej för helvete, jag har redan uppnått titeln Mr. Badboll 2016, låt mig sörja ifred!”.

DropboxChooserAPI_beachhäng-rio
Och ja, vi har hängt en hel del på stranden också.

DropboxChooserAPI_rio-ipanema
Här ser ni oss strax innan vi blev bestulna på vår strandpåse som innehöll motsvarande 200 kronor, ett par skräpsolglasögon, en solkräm och lite annat oviktigt. En liten brasiliansk grabb kom fram till oss, försökte ”prata” med oss och vi visste att det var något skumt så vi kollade upp mot vår plats med våra grejer. Men ändå lyckades dom på något vis få oss att tappa fokus tillräckligt mycket för att dom skulle kunna sno påsen.

Bra jobbat antar jag, men man blir ju lite less ändå. Hoppas ni har det bra hemma i Sverige med ert snökaos! :D
DropboxChooserAPI_DSCN0802
Natten sovs igenom utan större problem, förutom det att Marlene kände av höjdskillnaden en aning och hade svårt att sova. Jag hade samma problem när vi anlände i Quito i Ecuador, man vaknar på natten och det känns som att man sprungit ett 400-meterslopp i full fart, bara det att man inte flåsar. Men man behöver få in luft och oavsett hur mycket man försöker andas in så får lungorna liksom inte upp nog med syre ur den tunna luften. Men efter en stund, nån minut till en timme, ”kommer man ikapp” och då brukar man kunna somna om igen.

Vi stannade vid den ”sista butiken för touren” och lyckades där hitta nya batterier till kameran vilket var en smärre, oväntad, succé. Vi tappade ju bort vår förra kamera i Cusco och behövde köpa en ny, den nya kameran går dock på AA-batterier och vi har ännu inte fått tag i några laddningsbara sådana. Men tack och lov fanns det att köpa där i butiken, för 20 svenska kronor per batteri… Ockerpris, men vad ska man göra mitt ute i ödemarken?

DropboxChooserAPI_DSCN0809
Dagens första stopp var vid en öken, vars namn jag inte minns. Även här fanns det oändligt raka tågspår.

DropboxChooserAPI_DSCN0811
Jose vaktade snällt bilen under tiden som vi andra kutade runt och tog lite bilder.

DropboxChooserAPI_DSCN0820
Även här kunde man ta lite roliga perspektivbilder.

DropboxChooserAPI_DSCN0832
Marlene tröttnade aldrig på att ta såna här bilder, själv var jag måttligt pigg efter att ha gått upp alldeles för tidigt på morgonen…

DropboxChooserAPI_DSCN0837
Då det går typ två tåg per vecka på dom här spåren så passade vi även på att ta en bild på alla som åker med i dom båda bilarna. Vi umgås dock knappt med chilenare i den andra bilen utan hänger bara med hjältarna i vår bil.

DropboxChooserAPI_DSCN0863
Här är en bild på oss som åker i våran bil. Uppe på taket ser ni mr. Mexiko, nedanför honom på höger sida bilen ser ni mr. Frankrike, på vänster sida ser ni mr. Chipstutte 2016 och framför bilen står från vänster Marlene, fröken Mexiko och sist fröken Frankrike. Alla pratar spanska flytande förutom jag och Marlene…

DropboxChooserAPI_DSCN0864
Landskapet bjuder dock på rätt vackra bilder, och här kan ni även ser hur en väg kan bli 5 vägar beroende på hur naturen bestämmer att vägen skall gå i år.

DropboxChooserAPI_DSCN0866
Men vägarna… jag har åkt på dåliga vägar i många länder men nu var vi mitt ute i öknen och körde på vad som bäst kan beskrivas som mark med miljontals stenar på. Även om bilen klarar av terrängen bra så guppade det hysteriskt mycket när man satt däri och jag kan utan tvekan utse Bolivias öken till det sämsta vägområdet jag någonsin åkt på.

DropboxChooserAPI_DSCN0880
Efter att ha guppat fram på världens kanske sämsta väg i 45 minuter var vi sen i alla fall framme vid dagens nästa stopp. En av flera sjöar som vi kom att få se under dagen, och den här platsen var ännu vackrare än vad bilderna påvisar.

DropboxChooserAPI_DSCN0877
Försöker ändå få med några bilder så ni kanske kan få en liten känsla av hur det var.

DropboxChooserAPI_DSCN0895
Vi fick även se en massa falmingosar som knatade runt och käkade i vattnet där.

DropboxChooserAPI_DSCN0896
Skojigt nog kunde man även se fotspåren efter var dom hade traskar runt och letat mat.

DropboxChooserAPI_DSCN0906
Luncherna man bjuds på här är typ kyckling, pasta, ris, tonfisk och liknande grejer. Mättar helt okej men är väl knappast någon Michelin-måltid om man säger så.

DropboxChooserAPI_DSCN0908
Djurmässigt har vi även fått se förvånansvärt mycket, speciellt med tanke på att vi är mitt i en öken. Här ser ni en mindre alpacka-variant (om jag inte minns fel) som lever fritt här.

DropboxChooserAPI_DSCN0924
Ännu fler flamingos i nästa sjö som vi stannade vid. Stället kommer dock mest kommas ihåg för dess toalett som var en välkommen paus i flamingo-skådandet. Här ute under utflykterna måste man liksom välja mellan att göra det naturen kräver mitt ute på ett fält, alternativt om man har megatur så hittar man en baños (toalett på spanska, #språkgeni) man kan snabb-banta lite inne på.

DropboxChooserAPI_DSCN0937
Någonting jag ännu inte, med min begränsade tankeverksamhet och totala frånvaro från internet, lyckats begripa mig på är hur djuren överlever här. Vi har sett allt från rävar till chinchillor till flamingos till alpackor till möss men knappt något sötvatten alls. Sjöarna som finns här är supersalta så jag kan inte tänka mig att djuren får vattnet därifrån, hur i hela världen klarar dom sig? Inte lär ju en sån här alpacka-grej kunna borra en brunn själv liksom och det regnar typ två dagar per år, så inte kan dom leva på regnvattnet heller.

DropboxChooserAPI_DSCN0945_2
Antalet sjöar som vi fick se idag var annars överdrivet många. Visst är dom fina, men vi börjar känna att det nog hade räckt med en endagarstour av Salar de Uyuni, dag två har hittills känts okej sevärdhetsmässigt men med tanke på att vi tvingades upp vid typ 05:30 i morse så drar det ner betyget en hel del.

DropboxChooserAPI_DSCN0961
Heh, den här chinchillan såg ut som en kinesisk karatemästare
.

DropboxChooserAPI_DSCN0976
En stenbumling som ser ut som ett träd. Och en kille vars frisyr ser ut som början på Donald Trumps dito
än någonting annat. Mitt hår har börjat bli helt kaos nu senaste dagarna, lika bra att gå ”all in Trump” på en gång antar jag…

DropboxChooserAPI_DSC_0444
Dagens sista sjö var en röd sådan. Även här fanns flamingos. Kan dom inte vara lite mer variernade med sina fåglar?…

DropboxChooserAPI_DSC_0448
Middagen på hotellet. Det var väl en sisådär 14 grader inomhus här, inte så hett (i dubbel bemärkelse) att ha enkelglas, noll isolering och placera ”hotellet” på en sisådär 4 000 meters höjd.

Aja, vi fick en gratis vinflaska att dela på. Alltid nåt!
DropboxChooserAPI_DSCN0689
Restaurangen på salthotellet bjuder på en riktigt vacker utsikt. Då vi var lite osäkra kring huruvisda lunch skulle serveras på touren så bestämde vi oss för att käka lunch på hotellet innan vi åkte. 80 kronor för en hamburgartallrik på ett fyrstjärnigt hotell får ändå ses som riktigt prisvärt.

Men som vanligt när man är i Sydamerika så finns det ingenting som heter fasta tider. Vi beställde in lunchen 12:30 då vi skulle bli upphämtade vid 14:00, men 13:10 kommer en hotellanställd fram och säger att vår chaufför är på plats och att vi måste röra på oss. Tillslut fick vi nöja oss med att ta med maten i bilen och käka där, vilket knappast var optimalt men ändå funkade.
DropboxChooserAPI_DSCN0690
Bilen är en fyrhjulsdriven historia som absolut är bekväm att åka i. Det finns totalt 8 platser i bilen och vi är ett franskt par, ett mexikanskt par, jag och Marlene samt vår förare Jose. Jose kan inte ett ord engelska, men det visste vi när vi bokade touren så det är okej. Däremot är han en riktigt rolig pajsare trots att man inte förstår någonting av vad han säger.

Bilen kostar enligt Jose ungefär 100 000 dollar att köpa ny, men det här exemplaret köptes begagnad för 30 000 dollar. Det var exakt på dollarn vad jag hade gissat tidigare så det låter logiskt, även om vi ännu inte riktigt kunnat lista ut huruvida Jose ljuger om allt han säger eller om han är en ärlig rackare. Vi får återkomma till det när vi lärt känna honom lite bättre.

DropboxChooserAPI_DSCN0697
Dagens första stopp på touren var huvudpunkten på resan, saltöknen Salar de Uyuni. Saltytan i öknen har en tjocklek på mellan några centimeter upp till tio meter på dom djupaste ställena. Totalt har man uppskattat mängden salt i Salar de Uyuni till 11 miljarder ton. Det är 137 500 000 stycken Kausti i vikt det. Och då är jag ändå rätt medelåldersöverviktig nu för tiden också.

DropboxChooserAPI_DSCN0700
Öknen är dock mest känd tack vare turismen. Salar de Uyuni är nämligen så sjukt platt att även din bästa pannkaka ser ut som en bergskedja i jämförelse. Det här gör att man kan ta en hel del roliga turistbilder där man leker med perspektivet.

DropboxChooserAPI_DSCN0705
T.ex. kan man här se att Marlene krympt i tvätten då hon för en gångs skull duschade varmt under resan.

DropboxChooserAPI_DSCN0729
Här kan man se samma fenomen när jag står mycket längre bort från kameran än vad Marlene gör. Ber om ursäkt för den omvända Hitler-hälsningen, det var meningen att jag skulle klappa Marlene på huvudet och ingenting annat…

DropboxChooserAPI_DSCN0730
Mini-Marlene agerar sittstöd för mig som är på väg att ramla bakåt.

DropboxChooserAPI_DSCN0736
Så här är Marlene när hon inte fått äta på ett tag. Då blir hon lite småkinkig.

DropboxChooserAPI_DSCN0733
Myspys i saltöknen.

DropboxChooserAPI_DSCN0752
Söt kille i saltig miljö.

DropboxChooserAPI_DSCN0771
Körningen i öknen är annars rätt simpel, det är nämligen platt överallt vilket gör att det liksom inte behövs vägar. Man kan ju köra överallt. Typ i alla fall, ”vägbanan” är väl ungefär 10-20 mil bred eftersom öknens bredd ligger därikring nånstans.

DropboxChooserAPI_DSCN0778
Stoppnummer två var vid kaktusön som ligger mitt i saltöknen. Antalet turistbilar där var väl närmare 20-30 stycken, så businessen här verkar snurra rätt bra.

DropboxChooserAPI_DSCN0788
Utsikten uppe från den där ön var annars rätt schysst. Berget ni ser på bilden där? Det ligger 12 mil bort. Jo, vi dubbelkollade på vår GPS eftersom vi inte litade på vår guide Jose.

DropboxChooserAPI_DSC_0421
Fräsch jeep.

Efter det stoppet tog vi sen sikte på hotellet där vi skulle få spendera natten. Det var enligt vad Jose berättade för oss det första salthotellet som byggdes i den här saltöknen. Men frågan är det var ”salthotell” eller ”saltcell” dom sa?

DropboxChooserAPI_DSCN0799
För det här var vad vi fick :D Superlyxigt värre! Men tilläggas ska att väggarna var av saltsten, så nog var det ett salthotell. Och standarden var faktiskt helt okej, trots den fängelseliknande designen. Och vi var som sagt mitt ute i öknen, men ändå var toaletterna jättebra. Rinnande vatten, bra spolning och överlag fräscha hygienmässigt även med svenska mått mätt.

DropboxChooserAPI_DSC_0428
Fängels… hotellet i all sin prakt.

Imorgon tar touren oss till… jag har faktiskt ingen aning så här på rak arm. Det får vi helt enkelt se imorgon.
DropboxChooserAPI_DSCN0610
Salar de Uyuni. Låter lite som en maträtt om man inte har koll, men så är inte fallet. Salar de Uyuni är en enorm saltöken i sydvästra Bolivia som spänner över imponerande 10 582 km². Det är ungefär 161 San Marino i storlek, eller om ni så vill ett Östergötland i area. Det går att göra mycket trolldeg på all salt som finns i Salar de Uyuni kan jag säga…

Men för att komma dit var vi tvungna att göra någonting som jag svurit att aldrig mer göra igen – åka nattbuss. 21:00 avgick eländet från La Paz för att 9 timmar senare (förhoppningsvis?) anlända i Uyuni, staden som ligger precis bredvid saltöknen.

DropboxChooserAPI_DSCN0613
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Sydamerika är suveräna på långdistansbussar. Sverige bjuder på vanliga trötta buss-säten, som i bästa fall går at fälla bakåt typ 2 grader. Här i Sydamerika får man en varsin kungafåtölj som är stoppad med fjunet från nyfödda bäbisar, fåtöljerna är fällbara en sisådär 140 grader och man får två måltider också. Världsklass Sydamerika, världsklass! Todo Turismo hette företaget den här gången och deras Cama-säten är bäst på resan hittills. Fem av fem Rolls Royce-paraplyn
paraply
i betyg!

Men förutsättningarna till trots så är en långresa med buss alltid en långresa med buss. Det går inte att sova klokt och jag sov ungefär lika bra inatt som valfri Al Qaida-medlem som waterboardas på Guantanamo-basen. Inte bra alls med andra ord.

DropboxChooserAPI_DSCN0614
Men även om man bara sovit en sisådär 47 minuter av den 9 timmar långa resan så vaknade vi ändå riktigt fint. Solen gick precis upp och vi stod mitt i ingenstans och kunde se flera mil åt varje håll.

DropboxChooserAPI_DSCN0621
Väl i Uyuni hade vi planerat hur vi skulle boka vår resa med företaget Red Planet, så blev dock inte fallet. Vi var så trötta och slut att vi tog första bästa tourföretag istället. Oklart hur kvaliteten är, men det lär vi väl få se. Bilarna ser typ likadana ut hos alla företag så jag tror inte det är så farligt.

DropboxChooserAPI_DSCN0625
Första stoppet på touren var tågkyrkogården strax utanför Uyuni. Riktigt ballt att se alla gamla tåg stå där och rosta sönder, sakta men säkert.

DropboxChooserAPI_DSCN0632
Kyrkogården kom till på 40-talet när gruvindustrin i området kollapsade, någonting som ledde till att en massa tåg övergavs och skapade den här smått unika platsen.

DropboxChooserAPI_tågkonduktör-kaustinen
Rostig lokförare i ett rostigt lok.

DropboxChooserAPI_DSCN0652
Vi stannade där i drygt en timme och gick runt, tittade på alla tåg och blev alldeles för solbrända. Imorse, inne i stan, så var det typ 2-3 grader varmt när vi klev av bussen. Nu var det nog minst 25 grader, inte ett moln på himlen och vind. Lägg sen till att Uyuni ligger på drygt 3700 meters höjd så blir man snabbt rätt stekt ute i solen…

DropboxChooserAPI_DSCN0666
Vi har även hunnit med att checka in på ett av två salthotell i Uyuni. Vi sover här inatt, sen drar vi på en tre dagar lång tour genom saltöknen. Marlene har förövrigt smakat på väggarna för att säkerställa att dom är gjorda av salt. Hon rapporterar att väggarna till hundra procent är gjorda av saltsten.

DropboxChooserAPI_hotellrum-uyuni
Och vilket jäkla hotellrum vi har fått förresten! Nu är vår kamera uppenbart sämst i världen på att ta bilder i motljus, så jag har fått ta två olika bilder och klistrat ihop dom för att man ska kunna se både utsikten och rummet. Men vi har utikt rakt över saltöknen, dock fick vi nöja oss med varsin enkelsäng för att kunna få utsikten. Men samtidigt är det ju skönt att kunna ha sitt eget täcke hela natten också :D

DropboxChooserAPI_DSCN0673
En bloggplats med utsikt rakt ut genom fönstret finns så klart också. Mycket bra jobbat där hotellet, mycket bra!

DropboxChooserAPI_14914758_10211351481928709_1657098920_n
Det här är utsikten från hotellet. Gör sig inte alls rättvisa på bilden, men det här hotellet är verkligen magiskt (och dyrt!).

DropboxChooserAPI_DSCN0674
Dom har så klart egna tvålar, shampoo med mera och tvålen är såpass nyttig att den t.o.m. innehåller havre! Japp, havre som i havregrynsgröt. Blir som en ryggkliare när man tvålar in sig. 4 av 5 rygghår i betyg på den tvålen, helt klart.

DropboxChooserAPI_14971304_10211351490528924_124408511_n
Hotellet har även hängmattor där man kan ligga och läsa och titta rakt ut i öknen. Magnifikt!

DropboxChooserAPI_14936874_10211351482168715_196241773_n
Ett av ställena på hotellet. Den här bilden måste för övrigt vara den kanske bästa bilden jag någonsin tagit med en mobilkamera. Jag lånade Marlenes mobil, utan filter eller någonting, för att ta lite bilder på hotellet och fick tydligen fram den här. Den ser snudd på perfekt ut, nästan som en 3D-modellering med nåt slags vintagefilter. Har verkligen ingen aning om hur jag lyckades med det där, men jag må säga att jag är mäkta imponerad av hur det bara tagit en sisådär 150 miljoner mobilbilder för mig att få fram ett sånt här mästerverk.

DropboxChooserAPI_14961329_10211352957445596_1039756247_n
Vi har även hunnit bada jacuzzi och njutit ännu mer av utsikten. Sa jag att utsikten är fantastisk?

Det känns så ruskigt skönt att bara ha kunnat njuta av eftermiddagen/kvällen idag. Det var längesedan vi bara tog det lugnt här i Sydamerika och bara njöt av att ha semester. Imorgon börjar saltökentouren på riktigt, jag återkommer så klart med en rapport om en sisådär 3 dagar när den touren är över.
DropboxChooserAPI_DSCN0510
Gårdagen avslutades med någonting såpass bolivianskt som mexikanskt mat. La Cayena eller nåt hette stället och dra mig baklänges vilken succé det var! Maten var hur billig som helst och den där guacamolen… oj oj oj! Om ni någonsin är i La Paz måste ni prova det där stället!

DropboxChooserAPI_DSCN0512
Elnätet i landet är helt kaosigt och lämnar en del att önska. Kul att felsöka det där eländet liksom…

DropboxChooserAPI_DSCN0514
Vi fick annars åska och hagel (!) under vår första kväll här.

DropboxChooserAPI_åska-blixt
Och jäklar i mig vad åskan gick emellan bergen. Det blixtrade så det stod härliga till och ljudet var inte att leka med heller. Mycket mysigt, speciellt när det fanns möjlighet att stå under tag och observera spektaklet.

DropboxChooserAPI_DSCN0515
Vi har även hunnit med att sysselsätta oss med det kanske mest prisvärda vi gjort i hela Sydamerika – La Paz egna linbanesystem! Då staden ligger i en väldans djup dal kan man, för 5 kronor enkel resa, ta sig upp på bergen. Och ännu bättre var att det knappt var några människor på den röda linjen heller så vi fick vår egen korg att åka i!

DropboxChooserAPI_DSCN0527
Resan upp tog kanske 15-20 minuter och man har utsikt över hela La Paz under resan upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0529
Väl uppe på toppen blev vi dock lite besvikna då det saknades en vettig utsiktsplats. Visst ser man hela staden på den här bilden, men för det fick vi gå förbi ett rätt suspekt område och ner i vad som snudd på kunde ha varit favelor.

DropboxChooserAPI_DSCN0531
T.ex. stod den här snubben och helade herren som sitter på stolen när vi gick förbi. Annat vi fick se var en liten pojke som gick ut från sitt hus (skjul), drog ner byxorna och kissade rakt fram. När det var klart satte han sig ner och gjorde nummer två också. Sen trampade han i det. Elegant värre.

DropboxChooserAPI_DSCN0540
Efter besöket uppe på berget hoppade vi av på mellanstationen som vi åkte förbi tidigare – La Paz kyrkogård (!). Enlgit diverse guideböcker är chansen att bli rånad här under kvällarna ungefär 100%, oklart om det är spöken eller banditer som härjar runt, men på dagarna ska det vara lugnt. Och är man i La Paz bör man verkligen se kyrkogården. Inte bara är den enorm, det är väldigt intressant att se hur man smyckar gravarna här.

DropboxChooserAPI_DSCN0543
Alla gravar har en front, och bakom där verkar man lägga själva kroppen. Men i fronten så dekorerar man graven, ungefär på samma sätt som man gör i Sverige, dock verkar man kasta in lite alla möjliga saker här som personen gillat. Spritflaskor var vanligt förekommande, och även (lite oväntat) Coca Cola-flaskor fanns i jättemånga av gravskåpen.

DropboxChooserAPI_DSCN0544
Eller varför inte en ängel, en halloweenpumpa, lite bullar, nötter och lite annat smått och gott?

DropboxChooserAPI_DSCN0547
En grav utan front. Den är ungefär en människa djup så jag vågar nog sätta min favorithatt på att att man har kroppen där bakom.

DropboxChooserAPI_DSCN0555
Men stället är verkligen enormt och man kan säkert gå runt där i en halv dag (och då på köpet bli rånad om man är kvar efter mörkrets inbrott) för att njuta (!) av konstverken som vissa familjegravar faktiskt är.

La Paz har annars levererat riktigt riktigt bra under våra dagar här. Och inte bara intressanta saker, utan ibland riktigt sjuka grejer.

DropboxChooserAPI_DSCN0566
Vi besökte idag Witch Market, häxmarknaden, där man säljer allt möjligt hokus pokus. Här ser ni diverse figurer som kan användas för trollerier och healing.

DropboxChooserAPI_DSCN0567
Diverse flaskor med drycker som botar allt från whiskeypitt till vårtor till depressioner.

DropboxChooserAPI_DSCN0565
Men det sjukaste av allt var nog ändå det här. Om ni tittar högst uppe på bilden så ser ni några torksade lamaungar. Man har alltså avlivat små lamadjur och sen torkat dom, sen säljs dom som lyckoamuletter här på marknaden. Vad i helvete Bolivia?

DropboxChooserAPI_DSCN0568
”En säck med torkade lamafoster tack”

DropboxChooserAPI_DSCN0570
Annat, lite mindre makabert, som vi hunnit skåda i staden är den lokala marknaden där alla stånd sålde exakt samma sorters bakverk. Man undrar som sagt vem det är som står bakom all den här massproduceringen av bakverk, souvernirer med mera…

DropboxChooserAPI_DSCN0572
Dag 2 i La Paz tog vi sikte på den gula linbanan som enligt uppgift skulle erbjuda ännu bättre vyer än den röda gjorde. 3 nya bolivianos betalades för en enkelbiljett upp på berget, och jag måste säga att linbanestationerna ser ruggigt moderna och fräscha ut jämfört med det mesta annat i staden.

DropboxChooserAPI_DSCN0578
Nöjd tjej som åkte med oss i vagnen upp.

DropboxChooserAPI_DSCN0588
Utsikten däruppe var även den lite svår att hitta. Det finns en bra utsiktsplats, men den finns inne i en snabbmatsrestaurang som man verkade behöva köpa mat för att få tillgång till att se ut. Så vi fick gå iväg en bit från linbanestationen, på nytt ut i ett rätt skumt område, för att få den här utsikten.

DropboxChooserAPI_DSCN0583
Och man såg verkligen hela La Paz där uppifrån. Inte illa pinkat för 5 svenska kronor om du frågar mig.

Åker ni någonsin till La Paz måste ni se till att ta linbanorna upp för att njuta av utsikten!

La Paz får hittills 4 av 5 starka Gröna Lund i betyg. Kanonkul!
DropboxChooserAPI_DSCN0467
Puno blev en sån där stad som kändes som ett slöseri, men som antagligen hade varit helt okej om vi orkat ta oss ut på sjön Titikaka för att se det som sjön har att erbjuda. Men vi bestämde oss för att ta en slappardag på hotellet istället, och sen försökte vi få Puno stad att leverera någonting som inte fanns där.

Näst på tur stod resan från Puno till La Paz, en resa som med buss skulle ta ungefär 7-8 timmar. Väntsalen på busstationen kändes inte bara skum, den hade samma färgpalett som en typisk operationssal i valfri amerikansk sjukhus-tvserie.

DropboxChooserAPI_DSCN0468
Ny bussresa, nytt VIP-säte. Den här gången kostade resan 40 soles – 100 spänn! Antalet turister påvisade att det här var en populär rutt, och något ordnat kösystem fanns så klart på typiskt sydamerikanskt vis inte.

Tourperus säten var inte riktigt lika fräscha som Cruz Del Surs bussar, men ändå var det samma stora fåtöljer med fällbara ryggar och medföljande fotstöd som erbjöds. Även här var resan riktigt bekväm och bussarna i Sydamerika levererar verkligen hittills!

DropboxChooserAPI_DSCN0477
Efter lite mer än halva vägen stannade vi för att ta oss över gränsen. Att komma ut ur Peru var enkelt, det tog inte mer än 5 minuter så var alla på bussen klara.

DropboxChooserAPI_DSCN0479
Sista bilden innan vi kliver över floden till Bolivias mark.

Vad ger vi få Peru för betyg? Ficktjuvarna, oärliga taxichaufförer, riktigt bra mat, hyfsaat prisläge, skitstäderna Cusco och Aguas Calientes, bra långdistansbussar, Machu Picchu, Machu Pizza (höhö) och allt annat summerat så hamnar Peru på 3 av 5 Pocahontas i betyg. Jag hade förväntat mig mer, och även om landet är helt okej är det inget land jag känner att jag behöver återvända till.

DropboxChooserAPI_DSCN0481
Första bilen av Bolivia. Dom hälsade oss t.o.m. välkomna med en skylt. Imponerande!

DropboxChooserAPI_DSCN0488
Men sen tog det stopp… Kön till passkontrollen i Bolivia var en katastrof utan dess like… Två tjänstemän som jobbade i en takt som får Skalman att se ut som Usain Bolt och en utomhuskö mitt i gassande sol imponerade inte.

DropboxChooserAPI_DSCN0489
Efter lite mer än en timme i solen kom vi slutligen in i själva huset där man kontrollerade passen, och det påminde mer om Ukraina än ett exotiskt sydamerikanskt land…

Vi spenderade nog närmare tre timmar vid den bolivianska delen av kontrollerna, någonting som så klart får ett underkänt betyg utan dess like. Bolivias gränskontroll får noll av fem månlandningar i betyg.

DropboxChooserAPI_DSCN0490
Ännu mer imponerade blev vi när vi äntligen fått rull på bussen och den stannade efter typ 7 minuter eftersom vägen var för dålig för att köras på. Det ledde till att vår käre busschaufför fick springar runt och leta stenar som var passande nog för att fylla i hålen i vägen så att vi kunde rulla fram, men inte ens det hjälpte tillräckligt…

DropboxChooserAPI_DSCN0491
Så Pablo fick glatt använda livlinan ”Ring en kompis”. Det hela slutade med att vi fick gå av bussen och gå 200 meter under tiden som han kröp fram med bussen för att undvika att ta i med fronten. Det hela lyckades i alla fall och Pablos kompis Sergio, som var i andra änden av telefonen, får ett stort tack från oss resenärer.

Nu är vi framme i La Paz och ska se vad staden har att erbjuda. Hittills har Bolivia inte imponerat om man säger så, vi får se om det blir ännu sämre eller om landet kan repa sig en aning…